Print Friendly

Gymnaiset och humanismen

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GYMNASIET
OCH HUMANISMEN
Av lektor PER G. ANDREEN
DET kan knappast nekas, att likgiltighet för andliga värden, ytlig optimism och lättköpt livssäkerhet göra sig breda i vårt land,
mer än på de flesta andra håll. Vad är orsaken därtillt Man måste
söka den psykologiska förklaringen icke blott i den undantagsställning, som vi hittills åtnjutit genom vår oavbrutna fred, utan
också i vår mekaniserade kultur med dess starka framhävande av
nyttosynpunkter och sist men icke minst i vår kunskaps- och fackbetonade uppfostran. En specialiserad skolundervisning, brödstudier vid universitet och fackhögskolor, t. o. m. en på det praktiskt nyttiga inriktad frivillig bildningsverksamhet fostra dugliga
fackmänniskor, som acceptera samhället nästan fatalistiskt och
ogärna betrakta sin egen verksamhet under andra aspekter än dem,
som erbjudas inom yrkets inhägnad. Med sådana utgångspunkter
kan det te sig helt naturligt att ställa det »onyttiga» kunskapsstoffet på avskrivning och genomföra en ytterligare specialisering av
skolstudierna genom ett slags facklig byteshandel. Det säger sig
självt, att både språkundervisningen och de matematiskt-naturvetenskapligt grundade studierna innefatta stora bildningsvärden
även frånsett den intellektuella träning, de specialkunskaper och
kunskapsförutsättningar, de förmedla. Men språkundervisningen
måste dock huvudsakligen syssla med kulturlivets uttrycksmedel,
undervisningen i naturkunskapsämnena med kulturlivets fysiska
betingelser, medan däremot undervisningen i kristendom, filosofi, historia, litteraturhistoria och delvis även geografi har människan själv som kulturskapande varelse till sitt föremål. Det
innebär således ingen nedvärdering av språk- och naturkunskapsämnena, om man konstaterar att de humanistiska orienteringsämnena lämna mera stoff och giva starkare impulser till utformningen av elevernas livsåskådning, kulturuppfattning och personliga värdeinställning än de förra. År det sant att undervisningen
hittills varit alltför mycket inriktad på utbildning och specialvetande, så vore det skäl att nu, då gymnasiet skall omorganiseras,
24
Gymnasiet och humanismen
lägga ökad vikt vid bildning och personlighetsdaning. Detta skulle
innebära, dels att de humanistiska orienteringsämnena finge en
starkare ställning på det nya gymnasiets schema, än de hittills
haft, dels att kursplanerna för dessa ämnen beredde ökade möjligheter till omdömesskolning och problemstudier. Om ämnesträngseln, hänsynen till gymnasisternas arbetsbörda och de praktiska
utbildningskraven hindra en ökning av den tid, som förut anslagits
åt ifrågavarande ämnen och studiemoment på latin- och realgymnasiet, så bör dock under inga förhållanden någon avkortning äga
rum. Men vissa punkter i skolöverstyrelsens förslag till ny gyronasieorganisation innebära just en sådan avkortning, alltså en baklängesreform.
Icke minst viktig är förvisso frågan om kristendomsämnets
ställning. överstyrelsen vill avskaffa kristendomsundervisningen i
realgymnasiets näst sista klass, vilket är desto värre, som en
veckotimme föreslås borttagen även i realskolan. Representanter
för den kulturradikala falangen ha naturligtvis skyndat till med
krav på slopande av all kristendomsundervisning. Bl. a. ha i Tidning för Sveriges Läroverk förekommit ett par insändare av sådan
kvalitet, att man måste undra varför de överhuvudtaget införts.
Senast fingo läroverkslärarna i sitt kårorgan läsa en ateistisk
julhälsning, vari den kristna tron avfärdades som »ovetenskaplig», medeltidsmässig, ovärdig »moderna», »upplysta» människor.
»Buddha, Jesus och Mohammed» betecknades som »typiska exponenter för mänsklig villfarelse mer än för mänskligt förnuft». Det
fattades bara några smådrag i den artikeln, för att 1700-talspastischen skulle ha varit fulländad, t. ex. ordet prästbedrägerier
och Odens namn i uppräkningen av religionsstiftarna. Mot överstyrelsens indragningsförslag, som måste gå ut över kyrkohistorien, ha emellertid bl. a. kristendoms- och historielärarnas organisationer opponerat sig. Såsom det har framhållits, är studiet av
de kristna grundtankarnas historiska utveckling ett oumbärligt
led i gymnasiets, icke minst realgymnasiets, undervisning. »Utan
denna idehistoriska grundval kommer såväl den systematiska
framställningen av kristendomens religiösa och etiska innehåll
som redogörelsen för det andliga nutidsläget att sväva i luften.»
Det synes mig vara allt skäl att understryka denna huvudsynpunkt. Man kan tillägga att uppfattningen av viktiga historiska
epoker, särskilt medeltiden och reformationstiden, kommer att bli
lidande på att kyrkohistorien slopas. Har historieläraren hittills
fått hjälp av sin kollega kristendomsläraren på dessa punkter, så
25
Per G. Andreen
lär det icke bli lätt att nu övertaga dennes kyrkohistoriska värv
vid sidan av alla nya uppgifter, som ställa krav på tid och arbetsförmåga. Att ett val skall behöva träffas mellan kyrkohistorien och
filosofiens historia, är svårt att förstå. De närmast berörda lärargrupperna kunna gemensamt hävda nödvändigheten av båda dessa
kursmoment i medvetande om att försvara icke specialintressen
utan allmänna bildningsintressen. Även lie beskärningar, som enligt skolöverstyrelsens förslag skulle drabba geografien på latinoch realgymnasiet, äro högst betänkliga. Man har full anledning
att härvidlag begära rättelse.
Ämnet historia med samhällslära står inför en revision av kursplanerna. Samhällsläran i betydelsen studiet av aktuella samhällsförhållanden tränger på och har i det av skolöverstyrelsen framlagda kursplaneförslaget fått starkt ökat utrymme på bekostnad
av det historiska stoffet; inom själva historiestudiet har tyngdpunkten förskjutits från äldre till nyare tider. Kring detta förslag
har en diskussion uppstått, som ännu långt ifrån torde vara avslutad. Det är icke avsikten att nu gå in på de svåra avvägningsfrågor, som det här gäller. Det må emellertid framhållas, att de
anmärkningar, som från olika håll riktats mot skolöverstyrelsens
förslag, ligga helt i linje med önskemålet om tonvikt på omdömesfostran och personlighetsdaning. För att historiens bildningsvärde
skall komma till sin rätt måste undervisningen läggas så, att den
ger tid till eftertanke och – åtminstone i någon mån – diskussion.
Man måste få lov att dröja vid en epok, studera de handlande personernas problemläge, sådant det enligt gällande vetenskaplig uppfattning tedde sig för dem själva, väga mot varandra olika uppfattningar om historiska stridsfrågor, draga paralleller med äldre
och nyare tider. Historieundervisningen bör, för att citera professor Ernst Söderlund, bl. a. bidraga till att eleverna »vinna ökad
förståelse för samhällstillvarons elementära drag, insikt i dess
komplicerade struktur, vidgad kännedom om mänskliga reaktioner
inför återkommande i princip likartade samhällsföreteelser». Kravet på utvidgad undervisning i samhällslära är oavvisligt, och
historielärarna ställa sig över lag positivt till detsamma. Men vad
skall egentligen denna undervisning ge utöver en rent kunskapsmässig »nutidsorientering»~ Skola eleverna bibringas uppfattningen att dagens folkhem är utvecklingens sista ord, att tidens
ur har stannat och alla viktiga samhällsfrågor ha fått sitt slutgiltiga svar~ Vill man detta, då bör historieundervisningen göras
katalogmässig och huvuddelen av den tid, som anslås till historia
26
…–!1!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!1!1!111_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ —–.- – – – –
Gymnasiet och humanismen
med samhällslära, ägnas ett detaljrikt studium av aktuella samhällsförhållanden under ett starkt förkortat tidsperspektiv. Vill
man däremot visa eleverna vägen till inlevelse i nulägets problematik, öka deras möjligheter att under personligt ansvar med
vaken och insiktsfull kritik deltaga i skapandet av framtidens samhälle, då måste man arbeta på en fördjupning av historieundervisningen och sträva efter att organiskt infoga samhällsläran i denna.
Vissa partier i de nuvarande kurserna kunna utmönstras för att
hereda plats åt nytt stoff, men den humana helhetssynen och det
historiska sammanhanget få icke gå förlorade.
Tim- och kursplaner bruka väl ofta räknas till de skoladministrativa detaljerna, som icke tilldraga sig något intresse utanför en
snäv krets. Men det kan icke nog framhållas, att de här berörda
frågorna ha ett inre sammanhang, som ställer dem på ett annat
plan. Skall man fortsätta att späcka gymnasiets undervisning med
specialkunskaper men avlägsna och kringskära de moment, som
äro särskilt ägnade att förmedla personliga bildningsvärden, eller
skall denna ödesdigra tendens äntligen brytas~ Denna för hela vårt
bildningsliv så betydelsefulla frågeställning får icke skjutas undan, då beslut fattas om den nya organisationen.
27
” –

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner