Gustaf Lewander: Ökenkriget under Yom Kippur ur svensk synvinkel

I Sverige har relativt få intresserat sig närmare för Yom Kippur-kriget och dess förlopp. I den mån kriget lämnat avtryck är det som del av en större Mellanösternkonflikt, eller som en del av den pågående konflikten mellan Israel och ’palestinierna’. Att Sverige spelade en aktiv (om än inte avgörande) roll i konfliktens slutfaser är det sannolikt få på våra breddgrader som minns. I Yom Kippur-kriget och Sverige 1973 sätter Wilhelm Agrell, professor emeritus, in kriget i en större kontext.

Wilhelm Agrell deltog själv i den svenska FN-bataljon som skickades till området efter vapenvilan i krigets slutskede oktober 1973, och som under ett par månader hade till uppgift att vara FN:s ögon och öron på marken, samtidigt som den i möjligaste mån – vilket inte verkar ha varit särskilt mycket – skulle kunna freda både sig själv och det ingenmansland som upprättats mellan de stridande parterna. Yom Kippur-kriget och Sverige 1973 är en helhetsskildring av kriget, liksom av dess geopolitiska grundorsaker, där fredsmissionerna (och det svenska bidraget till dessa) intar en tongivande plats.

Efter en personligt präglad inledning närmar sig Agrell kriget utifrån dess historiska bakgrund i Suezkrisen och kriget 1956, där israeliska och amerikanska ambitioner slog mot såväl franska och brittiska som sovjetiska och arabiska intressen. Agrell beskriver sedan hur de fortsatta motsättningarna efter Suezkrisens slut leder fram till och är en direkt bakgrundsorsak till Sexdagarskriget 1967, och hur Israels förkrossande seger i samma krig rubbar maktbalansen och föranleder Sovjetunionens stöd till Egyptens återupprustning. Yom-Kippur-krigets förlopp 1973 skildras sedan med Agrells sedvanliga kombination av lätthet och detaljrikedom – och med hans karaktäristiska öga för ledarskaps- och informationsproblemens roll för krigets utfall. Det är först därefter, i bokens sista dryga tredjedel, som de svenska FN-trupperna gör entré. Det internationella samfundets roll i konflikten finns ändå hela tiden med i bilden, både när Agrell tecknar krigets bakgrund och dess aktiva faser, och FN har under hela konflikten olika former av närvaro på plats.

Att skildringen sträcker sig över en så pass lång tidsperiod sätter förvisso konflikten i sin historiska, geopolitiska kontext – men ställer därför också krav på att läsaren är både uppmärksam och har gott minne för att följa med i de många vändningarna. Det är inte i sig dåligt att ställa krav på läsaren, men skildringen hade kunnat vinna på att kompletteras med tidslinjer och fler översiktskartor. Bristen på kartor blir också mer omedelbart besvärande för skildringen av Yom Kippur-kriget i sig – kriget präglades av stora och snabba förflyttningar av förband från båda sidor, genom en terräng som torde vara obekant för de flesta i den tilltänkta målgruppen – och jag kommer på mig själv med att behöva bläddra fram och tillbaka för att hitta en kartbild som kan illustrera stridshandlingarna.

Det rika bildmaterialet och de många illustrationerna – varav en del belyser den för svenskt vidkommande högintressanta, sovjetiska närvaron i Egypten – är annars en av verkets stora fördelar; faktatexterna som ackompanjerar bilderna utgör mycket värdefulla bidrag till läsningen och för läsarens helhetsförståelse av konflikten. Det är också i skildringen av den sovjetiska närvaron och dess betydelse för Egyptens styrkeuppbyggnad före kriget som Agrells eget perspektiv börjar göra sig gällande och erbjuda intressanta nyheter. Medan den tidigare konventionella historieskrivningen betonar konflikten mellan Egyptens och Sovjetunionens politiska prioriteringar – där Sovjetunionen strävade efter bibehållet tryck parat med ett bibehållet status quo, samtidigt som Egypten önskade en aktiv eskalering av konflikten – och gärna tonar ned både Egyptens militära förmåga och Sovjetunionens roll i att återupprätta den efter förlusten 1967, trycker Agrell istället på Egyptens snabba och med sovjetisk hjälp framgångsrika uppbyggnad av en relativt kompetent krigsmakt.

Att denna krigsmakt med sovjetisk hjälp blivit en kapabel motståndare till israelerna visade sig också under hela krigets förlopp. Den egyptiska armén klarade av en komplex offensiv som vände den israeliska bilden av hur ett krig borde utkämpas helt över ända; genom en offensiv över hela linjen förvägrade man israelerna möjligheten att kraftsamla mot ett eller ett par enskilda brohuvud, vilket i sin tur skapade osäkerhet hos de israeliska befälhavarna och bidrog till deras oenighet; en osäkerhet som i sin tur gav en tidsfrist som egyptierna kunde utnyttja ytterligare för att ta terräng, och slå djupare in mot det israeliska kärnlandet.

Agrell presenterar övertygande argument för att det sedan var organisatoriska friktioner – i form av politisk och militär central- och kommandostyrning – som först bromsade offensiven, vilket gav israelerna välbehövligt andrum, och därefter ledde in den på avvägar. Det var också dessa friktioner och den högsta militärledningens ovilja att ta relevanta hänsyn, snarare än någon förment sovjetiskinspirerad tröghet, som gjorde att Egypten schabblade bort sitt övertag. Den egyptiska krigsmaktens oanade (och delvis outnyttjade) kvaliteter visade sig också under krigets senare skeden, då soldater som befann sig i osäkra lägen, med osäkra direktiv eller under direkt anfall inte gav sig av i vild flykt, som 1967, utan grävde ner sig och försvarade tagen terräng.

FN spelade en roll främst i krigets inledande och avslutande skeden som ett lokalt förkroppsligande av världssamfundet, för dess vilja och möjlighet att intervenera. Även om man skulle kunna freda sig själva var FN:s militära närvaro inte en fredsframtvingande insats av modernt snitt. Tvånget bestod i stället i det latenta hot om internationell intervention, framför allt från USA och Sovjet, som förbanden representerade. Som sådant spelade FN:s olika enheter på plats en främst symbolisk roll, vilket inte betyder att denna roll var obetydlig. Däremot blev förbanden tvungna att verka med omfattande begränsningar i mandat och möjligheter att självständigt ingripa i händelseförloppet – det var upp till de krigförande parterna själva att nå ett stillestånd, annars hotade ytterligare åtgärder.

Agrell visar i praktiken också att det egyptiska överfallsangreppet egentligen kanske inte borde ha kommit som en överraskning för israelerna.  Anfallsförberedelserna observerades lång tid i förväg, och man fick många olika slags förvarningar om vad som var att vänta. Det går inte egentligen att tala om en ’svart svan’ – ett händelseförlopp som varken går att förutsäga eller att på förhand känna till att man borde kunna förutsäga – utan om ett händelseförlopp vars eventualitet var känd, och som förebådades av en mängd observerbara indikatorer. Att israelerna togs på sängen berodde snarare på att verkligheten inte passade in i den israeliska världsbilden, och därför avfärdades av ansvariga befattningshavare som trots allt egentligen borde ha kunnat veta bättre. Agrell framhäver också den egyptiska arméns oväntade duglighet och kompetens som en av orsakerna till den israeliska sammanklappningen. Trots att denna duglighet inte på något sätt var ett för israelerna oöverstigligt problem – vilket ju krigets senare förlopp visade – gjorde den att israelerna under ett par potentiellt avgörande dygn fullkomligt tappade fattningen.

Agrells bok är alltså mycket läsvärd, trots smärre skönhetsfläckar, och bjuder på flera läxor för västvärldens säkerhetspolitiska etablissemang. Låsningar vid stereotypa eller felaktiga föreställningar – om de egyptiska soldaternas oduglighet, motståndarens tröghet och om de motiv som drev det egyptiska handlandet – stod israelerna dyrt, och kostade dem nästan segern. Det var inte sovjetiskt idégods eller några särskilda brister hos soldatmaterialet som gjorde att den egyptiska offensiven tappade tempo och att man till sist blev kringrända av israelerna – utan en initiativlös kommandostruktur med för mycket toppstyrning, där den högre ledningen utövade ett inkonsekvent och otydligt ledarskap som övermodigt ignorerade tekniska begränsningar hos de anfallande förbanden. De båda sidornas parallella oförmågor ledde till att konflikten drog ut på tiden, så att varken Israel eller Egypten snabbt nog kunde vinna överhanden innan stormakterna trädde emellan. Det slutgiltiga avgörandet fälldes därför inte heller av någondera partens stridskrafter – utan på den internationella politikens arena, där FN och FN-förbanden spelade en viktig roll.

Gustaf Lewander är yrkesverksam som marknadsanalytiker och informationsspecialist, och är utbildad slavist och civilekonom