Print Friendly

Gustaf II Adolfs sista kulturskapelse

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUSTAF II ADOLFS
SISTA KULTURSKAPELSE
MINNEN FRÅN ETT BALTISKT KULTURCENTRUM I DESS TREDJE HISTORISKA GESTALT
Av professor JOHAN BERGJI!IAN, Stockholm
Det nuvarande universitetshuset
(Dorpat).
II.
Tartu
BLAND de estniska professorerna i Tartu funnos åtskilliga ganska intressanta
personligheter.1 Främst bör
jag härvid nämna universitetets mångsidigt begå-
vade och energiske reorganisator, förutvarande ulldervisningsministern professorn i pedagogik Peter
Pöld, om vars anseende och
betydelse det faktum vittnar att hans bild står vid sidan
av universitetets förste kanslers, Johan Skyttes, på den minnespenning, som universitetet vid sitt lysande 300-årsjubileum
1932 lät prägla och förära till de många internationella
gästerna vid detta tillfälle. Två av de övriga estniska pro- ·
fessorerna voro veteraner från den ryska tiden och bildade
därigenom värdefulla förbindelselänkar med det förflutna.
Tyskarna hade på sin tid sällan släppt fram någon est till universitetslärareställning; ryssarna hade i detta avseende även
varit rätt exklusiva, men en och annan av esterna hade de dock
upptagit i sin krets. Detta var fallet med professor H. Koppel,
en medicinsk forskare, som redan på ryska tiden utnämnts till
professor och som vid universitetets förflyttning till Voronesj
medföljt dit och fortsatt sin undervisningsverksamhet därstädes.
1 Första artikeln var införd i häfte 10, årg. 1938.
170
Gustaf II Adolfs sista kulturskapelse
Efter Estlands frigörelse återkallades han och blev det estniska
universitetets rektor, en ställning som han länge och med heder
intog. Han talade lika utmärkt tyska som ryska och estniska och
var en synnerligen behaglig och konciliant personlighet. En
annan av de från ryska tiden kvarvarande estniska universitetslärarne var professor J. Jögewer, som under ryska tiden länge
innehaft universitetslektorsbefattningen i estniska språket och
vid esternas övertagande av universitetet blev deras förste professor i landets modersmål. Det är i sanning betecknande, att
tysk-balterna under sin makts dagar till den grad försummat det
språk, som för 95 procent av landets befolkning var modersmålet,
att de icke ens uppehöllo en lektorsbefattning däri; ryssarna
gjorde efter 1893 åtminstone detta, men först vid esternas eget
genombrott fick folkets eget språk sin professur.
Av estniska professorer inom filosofiska fakulteten, vilka utnämndes under min därvaro, var M. J. Eisen den äldste. Han
hade ursprungligen prästerlig utbildning och hade även i många
år tjänstgjort som präst. Men sin förnämsta livsgärning hade han
nedlagt i en synnerligen omfattande folkloristisk forskning; ingen
torde ha ägt större kännedom än han om esternas sagor och folkpoesi. De samlingar han i detta avseende insamlat, ordnat och
studerat äro icke blott de mest omfattande i Estland, utan- som
hans kollega, professorn i jämförande sagoforskning en gång på-
visade – de största och bäst ordnade folkloristiska samlingar som
torde finnas i något land. Det var ett erkännande av dessa nationella förtjänster att han vid nära 60 års ålder utan konkurrens
kallades till professor i estnisk folkloristik. Det är ett intressant
och märkligt förhållande, att universitetet i Tartu äger ej mindre
än två folkloristiska professurer, en med estniskt-nationellt och
en med jämförande nationellt forskningsområde. Vid de svenska
universiteten finns som bekant ingen sådan professur, lika litet
som vid flertalet av världens övriga universitet. Det har varit de
finsk-ugriska folken förbehållet att på detta område gå i spetsen.
Detta sammanhänger säkerligen också med den ovanliga rikedom
av sagor och folkpoesi, som sedan urminnes tider levat på dessa
folks läppar och genom seklerna bevarats i pietetsfull tradition.
(Åven universitetet i Helsingfors har särskild lärostol för dylik
forskning.) Innehavaren av den andra lärostolen i detta ämne i
Tartu (jämförande sago- och folkdiktsforskning) var professor
W. Anderson, en i Ryssland uppfostrad tysk, vars släkt, som
171
Johan Bergman
namnet antyder, är av svenskt ursprung. Denne var en framstående målsman för sitt fack (hans förnämsta verk därinom
är ett mycket stort och mönstergillt utfört arbete, vari han följt
den bekanta sagan om »Kejsaren och abboten>> genom alla tider
och folk från dess tidigaste upprinnelse till dess litterära avläggare i olika språk i nyare tid. Även de svenska variationerna äro
omsorgsfullt och sakkunnigt behandlade.) Prof. Anderson var
emellertid icke blott en skicklig specialist; han ägde ett fenomenalt minne och en synnerligen omfattande kännedom om en stor
mängd olika språk, vilket allt var honom till synnerlig båtnad i
hans internationellt vittfamnande forskning. Han var en av de
många i tsartidens Ryssland uppvuxna vetenskapsmän, som under
krigets och revolutionens stormar förlorat all sin egendom och
nu prisade sig lyckliga att ha funnit en fristad. I de två anspråkslösa vindsrum, där han och en broder jämte deras gamla mor
hade sin varelse, vittnade den sent släckta lampan och rikedomen
på böcker mitt i en torftig inredning för övrigt om okuvlig
forskarhåg, samt den spirituella och alltid intresseväckande konversationen om ett gott och originellt huvud, medan det enkla
och defekta bohaget de första åren vittnade om tidens nöd.
En annan intressant forskartyp, även han en rysslandstysk, var
professorn i sanskrit och jämförande indoeuropeisk språkvetenskap Max Vasmer. Han hörde till mina bästa vänner, men stannade tyvärr, icke mer än två år, enär han mottog en kallelse till
professuren i slavisk filologi vid universitetet i Leipzig. Han kallades senare till Berlin, där han ännu verkar. Han hade förut
varit professor i Saratov i Ryssland och kom till Dorpat under
tyska ockupationstiden, då han som tysk erhöll den ovannämnda
professuren vid det då för ett halvt år helt och hållet förtyskade .
universitetet. På grund av den medvetna motsatsställning till
esternas nationella strävanden, vari den dåvarande tyska ledningen stod, var anställningen under denna tyska tid ingen
rekommendation i esternas ögon, när de sedan blevo herrar i sitt
eget hus. Men för Vasmer gjorde man ett undantag, då han var
en alltigenom objektiv, uteslutande för sin vetenskap levande man
och sympatisk stämd mot esterna, vilkas svårlärda språk han –
i motsats mot de flesta tyskar – tack vare sin enastående språkbegåvning inom ovanligt kort tid lärde sig förhållandevis väl behärska. Fakultetens övriga tyskar voro egendomligt nog representanten för de romanska språken prof. R. Gutmann och för
172
Gustaf II Adolfs sista kulturskapelse
engelska språket och litteraturen prof. H. Mutschmann (förut
docent i Marburg).
Förutom ester och tyskar bestod fakulteten av finländare och
svenskar. Under min tid hade jag tre fakultetskamrater från
Finland, professorerna A. R. Cederberg (nordisk historia), A. M.
Tallgren (nordisk och jämförande arkeologi) och L. Kettunen
(väst-finska språk). Utom dessa funnos tre finländska vetenskapsmän i andra fakulteter, bland vilka jag särskilt fäste mig vid
Altaiforskaren, geografen prof. J. G. Granö. Av fakultetskamraterna lärde jag först känna Cederberg, som tillträdde ungefär
samtidigt med mig. Såsom nordisk historiker hade han starkt intresse för Sverige och vistades vanligen under sommarferierna
där för forskningar i svenska arkiv. Han var gift med en svenska,
en brorsdotter till förutvarande svenske utrikesministern Lagerheim. I deras hem tillbragte vi svenskar många angenäma stunder. Han hade ett rikhaltigt och mångsidigt författarskap bakom
sig och fick därute med de många nya källor, som de förut svårtillgängliga f. d. ryska arkiven på estniskt område nu öppnat
(däribland en mängd förut okända brev från Axel Oxenstierna
och talrika andra dokument från svenska tiden) ett yppe:digt
material för fortsatt fruktbringande arbete. En ytterst sympatisk
kamrat och en gedigen vetenskapsman var professor Tallgren.
Hans popularitet vid universitetet var också synnerligen stor.
Alla finnarna talade mer eller mindre bra estniska, men jämte
Kettunen, som i sin egenskap av språklig fackman på de finskugriska språkens område behärskade det suveränare än någon
annan, var Tallgren den som talade det bäst.
Med professorerna i övriga fakulteter hade man ju mindre be- .röring, med det fanns dock åtskilliga tillfällen att sammanträffa
och göra bekantskap. En eller ett par gånger i terminen anordnades t. ex. stora samkväm, därvid hela akademistaten med familjer inbjödos att deltaga. En lista utsändes med en universitetsvaktmästare, och de flesta antecknade sig. Man erlade en liten
avgift för att betäcka de obetydliga kostnaderna för te med bakelser, smörgåsar m. m. Huvudsaken vid dessa samkväm var nämligen icke den materiella välfägnaden utan det kulturella programmet. Detta bestod av ett vetenskapligt, men med hänsyn till
den blandade publiken i möjligast populär form hållet föredrag,
samt musik, sång, uppläsning o. s. v., vartill alla talanger på dessa
områden såvitt möjligt utnyttjades. Vid varje sådan »akademisk
173
Johan Bergman
afton» valdes ett antal damer och herrar ur universitetsfamiljerna
till kommitte för nästa afton, varvid man sökte tillse att både det estniska och det tyska språkelementet blev vederbörligt representerat.
Ett annat tillfälle att träffa kolleger utom den egna fakulteten
erbjödo de varannan lördag återkommande s. k. >>docentaftnarne»,
vilka voro en från 1870-talet härstammande institution och alltsedan den tiden bevarat så gott som uteslutande tysk karaktär.
Katarina den storas bro över floden Embach, som genomflyter universitetsstaden.
Genom upptagande av även
andra bildade tyskar än ur
universitetslärarnes krets
hade denna sammanslutning dock i någon mån
ändrat karaktär och övergått till att bli en allmän tyskspråkig intelligensklubb, dock med universitetselement i stor majoritet. Svenskarna inbjö-
dos genast från början att
deltaga i dessa samkväm,
som för oss givetvis erbjödo språkligt lättare umgängesmöjlighet än de samkväm, där estniska språket dominerade. I
motsats mot de akademiska aftnarne, som icke hade någon permanent ledning utan organiserades av en ny kommitte för varje
gång, hade docentaftonen en >>ständig sekreterare», som var dess
ledande själ. Presidiet och skyldigheten att hålla aftonens föredrag gick däremot nära nog i tur och ordning bland de c:a femtio
medlemmarne. »Der Docentenabend» hade nämligen med tiden
organiserats som en formlig förening och man invaldes där ge- .
nom ballotering efter alla konstens regler. ständig sekreterare
sedan snart sagt urminnes tider var den synnerligen mångsidigt
lärde professorn i semitiska språk d:r Alexander von Bulmerincq
(i förbigående sagt gift med en ättling i rakt nedstigande led av
Georg Stiernhielm). Föredragen här hade i regel en strängare
vetenskaplig karaktär än vid de allmänna akademiska aftnarne.
Ännu mer var detta fallet inom det förut omnämnda Gelehrte
estnische Gesellschaft, en gammal ganska förnämlig association,
stiftad 1838 (det har just firat sitt hundraårsjubileum). Den har
helt och hållet karaktären av lärt sällskap och utger regelmässigt
vetenskapliga publikationer.
174
Gustaf Il Adolfs sista kulturskapelse
Uteslutande humanistiska forskare hade var fjortonde dag en
samlingspunkt i ))Sala Selts)), en skämtsamt given estnisk benämning, som betyder ))Hemliga sällskapet», men inga värre hemligheter bedrevos än rent vetenskapliga idrotter på det historiska
och språkvetenskapliga området.
En lika betydande som sympatisk person i Tartu under min
vistelse där. var amerikanen mr G. :F’. Robinson. Han hade ingen
befattning vid universitetet men han spelade det oaktat en icke
obetydlig roll för universitetets vidkommande. Han var representant dels för K. F. U. M:s verksamhet, dels och huvudsakligen för
den hjälpverksamhet, som under nödåren i Europa i stor skala
utövades av Förenta staternas rika folk. En sida av denna verksamhet var studenthjälpen, som bl. a. gick ut på att anskaffa
studielitteratur och även direkt materiell hjälp för studenter i
länder med starkt deprecierad valuta. Mr Robinson hyrde ett av
stadens största och centralast belägna hus och anordnade där fritt
tillgängligt bibliotek, läsrum och sällskapsrum samt anordnade i
en stor samlingssal, som förut använts till danslokal, talrika
aftonunderhållningar med synnerligen väl valda filmer och då och
då även föreläsningar, varvid man gärna vände sig till universitetsprofessorerna för medverkan.
En hjälpverksamhet, som förtjänar omnämnas, var även ))det
svenska köket», som under vissa vintermånader var i verksamhet.
På initiativ av fröken Anna Lindhagen i Stockholm och professorskan Madeleine Bjerre hade medel anskaffats i Sverige för att
åt fattiga, i synnerhet undernärda barn, från familjer, som råkat
i nöd på grund av kriget och dess följder, bereda ett gott mål mat
om dagen. En kommitte bestående av de svenska professorsfruarna under ledning av fru Bjerre, en tysk läkare m. fl. tog sig
an sakens utförande, och man hade glädjen att kunna mätta
många verkligt hungrande med den enkla men kraftiga kosten.
Intet företräde gavs åt någon viss nationalitet utan urvalet av de
mest behövande skedde opartiskt. Bland dem, som fingo bespisning i det svenska köket, fanns bl. a. en ung flicka, som var dotter
till en förutvarande rysk guvernör, vars familj skingrats och utarmats under nödåren, samt många andra i liknande belägenhet.
Anledningen till att jag redan 1923 lämnade Tartu var, som
bekant, att jag genom ett oförutsett dödsfall inom Värmlandsrepresentationen ·i riksdagens första kammare automatiskt blev
175
Johan Bergman
som den avlidnes närmaste suppleant insatt i nämnda kammare.
Inför denna oväntade situation var jag ganska tveksam: både jag
och min familj trivdes synnerligen väl därute, den vetenskapliga verksamheten var mig kär, jag var mitt uppe i vetenskapligt
produktivt arbete, och jag har aldrig mera ostört än under dessa
år fått ägna mig däråt. Jag var utnämnd på livstid, och mycket
talade för att stanna kvar åtminstone ännu några år. En deputation från mina lärjungar vid universitetet kom även och uttryckte
sin önskan i denna riktning. I motsatt riktning verkade mitt
gamla politiska intresse och även ekonomiska skäl bidrogo till att
jag slutligen bestämde mig för återflyttning till Sverige.
Jag är emellertid glad att att ha kunnat tillbringa tre och ett
halvt år bland ett sy!llpatiskt folk, som var fullt av sjudande liv
och intresse under sitt rastlösa arbete på att organisera och befästa sin efter så många seklers beroende äntligen vunna frihet
och självständighet. Att se ett folk i en så betydelsefull epok av
dess historia, och att konstatera befintligheten av ett ej ringa antal ledande personligheter, som voro vuxna de krävande uppgifter
en sådan tid måste ställa, det är ett enastående minne för livet.
Män som Päts, Tönisson, Pöld, Laidoner och många andra av den
estniska frihetskampens män skulle genom sin personliga resning
ha varit en prydnad för vilken nation som helst. Detta sagt om
dessa framstående personligheter utan varje hänsyn till deras i
mångt och mycket rätt skiljaktiga politiska ståndpunkter.
Från mina senare besök i den gamla universitetsstaden (vid en
internationell kongress 1926, vid avtäckningen av Gustaf Adolfsstatyn 1928 samt vid det glansfullt firade 300-årsjubileet 1932, som
jag i egenskap av Stockholms Högskolas delegat och i sällskap
med ett stort antal representanter för alla svenska universitet och
högskolor samt flera andra vetenskapliga institutioner bevistade)
har jag likaledes de bästa minnen, vilka emellertid här måste förbigås. De berättiga mig emellertid att som slutomdöme säga,
att Gustaf Adolfs stora kulturstiftelse i Balticum alltjämt på
hedrande sätt uppehålles och synes gå en lyckosam framtid till
mötes. Det har varit mig en stor glädje att de svenska statsmakterna lyssnat till de framställningar jag tid efter annan gjort
om stöd för såväl universitetet (genom inrättande av professur i
svenska språket och litteraturen) som övriga kulturella institutioner därute (svenska folkhögskolan i Birkas, gymnasiet i Rapsal
och svenska folkskolan i Tallinn).
176

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism