Gunnar Jervas; Fredsbevarande operationer


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR JERVAS:
Fredsbevarande
operationer
l den här artikeln diskuteras hur
FNs fredsbevarande operationer
har utvecklats under senare år
samt om ”Desert Storm”, befrielsen av Kuwait, utgör en modell för framtida insatser i
världsorganisationens regi.
Gunnar Jervas är docent vid
Aba Akademi samt laborator vid
FOA. Han är bl a ledare för en
forskargrupp som analyserar olika former av Gemensam säkerhet (GEMS-projektet).
L
åt mig först helt kort få beskriva de
betingelser under vilka fredsbevarande operationer uppstod, och
hur pass litet de förändrades fram till senare delen av 1980-talet. Jag gör detta
för att få ett bättre perspektiv på den dynamiska utveckling som började ta fart
för tre till fyra år sedan.
Det Kalla kriget uppkom som bekant i
Europa, men spred sig snart till andra delar av världen. Många nya FN-medlemmar, ofta före detta kolonier i Tredje
världen, blev därmed föremål för supermaktskonkurrens. Dessa medlemmar beskrev sig vanligen som neutrala eller
icke-allierade, och var därför inte särskilt
trakterade av denna konkurrens – bortsett från de tillfällen då den kunde utnyttjas för att uppnå egna fördelar.
Både Öst och Väst upptäckte så små-
ningom att en ohämmad konkurrens i
Tredje världen kunde dra med sig höga
kostnader, utan att ge motsvarande fördelar. Det fanns till och med risk för
att någon av dessa konflikter kunde eskalera till kärnvapenkrig. Detta måste undvikas.
Till följd härav uppstod så småningom
ett flersidigt intresse av att hålla en del
områden och problem utanför Öst-Västkonflikten. Det är i detta sammanhang
man skall se begreppet fredsbevarande
operationer. FN fick nu möjlighet att
fungera som tredje part i en hel del konflikter, särskilt i u-länderna. Syftet med
dessa operationer var framför allt två,
nämligen att hålla de båda blocken borta,
och att få konfliktema under kontroll.
Att åstadkomma en mera definitiv lösning av de grundläggande problemen var
det i regel inte frågan om, snarare kan
man beskriva det hela som ett slags konfliktdämpande diplomati eller form av
konfliktkontrolL
En del av dessa operationer, till exempel UNMOGIP (1949- ) och UNFICYP (1964- ), har som bekant
blivit mycket långvariga. Detta beror
bland annat på att en fredsbevarande
styrka ofta skapar ett visst mått av stabilitet. Människorna kan därför börja inrätta
sina liv efter de nya förhållandena, och ju
längre tiden går, desto mera vänjer man
sig vid att betrakta den existerande situationen som ett permanent tillstånd. Ja,
det kan till och med uppstå viktiga på-
tryckningsgrupper som vill konservera
status quo. Ett exempel: UNFICYP:s
sammantagna utgifter beräknas uppgå till
drygt 2 miljarder dollar. Många cyprioter
måste med andra ord ha tjänat rätt så stora pengar på att FNs närvaro på ön
permanentas. Den inkomstkällan vill de
naturligtvis inte frivilligt förlora.
Dessutom förefaller supermakterna
länge ha ansett det vara rätt bra att FN
tagit hand om konflikter som inte varit av
vital betydelse för dem själva. Detta utgör ännu en anledning till att fredsbevarande missioner, när de väl etablerats,
inte alltid följts upp med fredsskapande
insatser på ett så energiskt sätt som varit
önskvärt.
Fredsbevarande styrkor kan därför,
om det vill sig illa, mera bidra till att cementera fast konflikter än till deras lösning. Det gäller för FN att vara väldigt
uppmärksam på operationer som drar ut
på tiden. Exempelvis är det ingalunda
självklart att en mission som UNFICYP
bör stanna kvar mycket längre på Cypern, i varje fall inte i oförändrad form.
En successiv och förannonserad omvandling av UNFICYP till en liten, och
585
betydligt billigare, observatörsstyrka
skulle säkert sätta ökad press på de tvistande parterna att aktivt börja bidra till
en lösning av konflikten ifråga.
När detta sagts bör man samtidigt
komma ihåg att FN:s fredsbevarande
operationer förmodligen hindrat en del
konflikter i Tredje världen från att eskalera till fullskaliga krig. Man bör också
minnas att dessa operationer egentligen
tillkom som en nödlösning, om än en
kreativ sådan, när i stadgan förutsedda
åtgärder blockerades av stormaktsmotsättningar. Så har varit fallet under större
delen av FN:s existens. Det gäller att inte
kasta ut barnet med badvattnet.
Kompositoperationer
Låt mig därefter få beröra hur fredsbevarande operationer av traditionell typ utvecklats under de senaste tre till fyra
åren. Dessa operationer förekom länge i
två olika huvudversioner, nämligen som
fredsbevarande styrkor och observatörsmissioner. Båda har i regel upprättats av
säkerhetsrådet, stått under ledning av generalsekreteraren, varit accepterad av
värdnationerna – detta bör särskilt understrykas – och utsetts på frivillig basis.
Skillnaden mellan de olika huvudtyperna
är främst att observatörerna inte är beväpnade, medan fredsbevarande styrkor
bär lätta vapen. Dessa får dock endast
användas i självförsvar.
Redan 1956 hade emellertid olika
blandningar mellan de båda insatstyperna börjat utvecklas. Grupper har t ex ur
större observationsmissioner lånats ut
och operativt underställts fredsbevarande styrkor, utan att för den skull förlora
sin organisatoriska hemvist. Det första
lt
586
steget i denna utveckling bestod av att
UNEF I fick ”låna” observatörer av
UNTSO.
I de flesta fall har det varit neutrala
eller andra ”opartiska” stater som medverkat i fredsbevarande operationer.
Detta är en stor skillnad i förhållande till
vad stadgans upphovsmän en gång tänkte
sig. De trodde – eller hoppades – att
stormakterna skulle fungera som ett slags
konsert, där dessa makter inte bara spelade på, utan också tillhandahöll huvuddelen av instrumenten. Men att låta stormakter medverka i fredsbevarande styrkor kom snart att betraktas som nästan
uteslutet. De konfliktdrabbade staterna
skulle knappast acceptera någonting så-
dant, och deras godkännande har länge
uppfattats som ett grundvillkor i sammanhanget.
FN:s fredsbevarande operationer förändrades under årtionden endast obetydligt, och kom därför av många att uppfattas som en rätt så rigid och stagnerande
verksamhet. 1988 började emellertid
denna bild att blekna bort. Sedan dess
har det etablerats fler nya missioner än
under det närmast föregående kvartalsseklet.
En del av de nyetablerade missionerna, till exempel UNIIMOG, har varit av
traditionell typ och lämnas därför därhän
i detta sammanhang. Till de mer nyskapande hör UNTAG. Huvudsyftet med
denna mission var att möjliggöra för
Namibia (Sydvästafrika) att utvecklas till
en fri och oberoende stat. UNTAG måste
lösa ett flertal olika uppgifter, exempelvis
att övervaka de sydafrikanska styrkornas
tillbakadragande, att kontrollera att
SWAPO-förbanden och/eller den sydvästafrikanska polisen inte lade sig i processen, att flyktingar tilläts återvända
samt att själva valen genomfördes på ett
korrekt och betryggande sätt.
För att klara sina uppgifter krävdes att
UNTAG disponerade ett flertal olika resurstyper, dels rent civila sådana, dels en
polisiär styrka och dels militära resurser.
Sådana sammansatta och multifunktionella insatser kan förslagsvis kallas för
kompositoperationer. ONUCNUNAVEM utgör ett annat exempel på en så-
dan operation, fast med delvis annorlunda innehåll. Observera att missioner som
dessa, till skillnad från fredsbevarande
operationer av traditionell typ, har ett uttalat fredsskapande inslag. Sentida missioner har därför fått ett mer konstruktivt
drag än fredsbevarande operationer av
traditionell typ.
Låt mig slutligen få nämna UNIKOM,
den styrka som fått till uppgift att garantera Kuwaits säkerhet. Missionen ifråga
har åtminstone två nya drag. Dels ingår
stormaktsstyrkor, vilket traditionellt inte
ansetts förenligt med fredsbevarande
operationer, och dels har den irakiska regeringen inte kunnat hindra dess utplacering – Bagdad har ställts inför ett fait
accompli. I resolution 687, punkt 4,
framhålls för övrigt att säkerhetsrådet:
”Decides to guarantee the inviolability
of the above-mentioned international
boundary and to take as appropriate all
necessary measures to that end in accordance with the Charter of the United Nations.”
Mot bakgrund av denna formulering
skulle man faktiskt kunna säga att UNIKOM mera baseras på sjunde, än på sjätte, kapitlet i FN-stadgan. (Någon preciserad hänvisning till särskilt ställe i stadgan
förekommer inte.) Sålunda kan det dis- –

kuteras om UNIKOM verkligen bör klassificeras som en fredsbevarande operation. En sådan diskussion går dock utöver denna framställning. Redan nu kan
emellertid fastslås att tiden blivit mogen
för att försöka utveckla en begreppsapparat som på ett bättre sätt än dagens
förmår täcka in de nya realiteterna.
Ingen framtidsmodell
Därefter skulle jag vilja övergå till att beröra en del konsekvenser av Kuwait-konflikten, bland annat på opinionsplanet
Vad som utspelar sig där är viktigt för att
det så markant påverkar världsorganisationens handlingsutrymme.
Kriget vid Persiska Gulfen blev för
många människor en obehaglig upplevelse. Dels fanns en föreställning att det
Kalla krigets slut också gjort de heta krigen otänkbara, och dels hade man svårt
att tänka sig att fredsorganisationen FN
kunde ge sig in på militära aktioner i stor
skala.
Båda dessa föreställningar kullkastades effektivt av Gulfkriget. Rätt många
drog nu i stället slutsatsen att detta krig
snarast skule utgöra en modell för framtida konflikthantering, det vill säga att
FN – med USA i spetsen – fortsättningsvis skulle gripa in med överlägsna
militära medel så snart det uppstod en
konflikt som inte lät sig lösas på fredlig
väg.
Detta perspektiv tedde sig naturligtvis
skrämmande, särskilt om långsiktseffekterna av ett antal förödande krig togs
med i bilden. Bland dem som ser saken
på detta sätt har det, inte oväntat, uppstått ett motstånd mot att ge FN en ökande roll i framtida konflikthantering.
587
Föreställningen att Gulf-kriget skulle
fungera som framtidsmodell torde emellertid vara felaktig. Detta krig byggde på
mycket speciella, troligen unika, förutsättningar. Saddam Husseins ockupation
och annektering av Kuwait var ett extremt tydligt exempel på den allvarligaste
typen av folkrättsbrott Även hans tidigare agerande underlättade FN:s möjligheter att tillgripa mycket starka motmedeL
En likartad situation kommer knappast
att uppstå i första taget. Till detta bör läggas att erfarenheterna av ”Desert Storm”
troligen medför en stark avskräckningseffekt under de närmaste åren.
Däremot är det inte osannolikt att vi
rätt så snart kommer att få bevittna nya
brott mot internationell rätt, som inte
kan hanteras med fredliga medel. Vad
Gulf-kriget egentligen visar är att det
uppstått ett stort ”kapitel 7-gap”. Härmed avses att det från en punkt strax under Desert Storm-nivån och ner till kapitel 6 (fredliga påtryckningsmedel) föreligger ett rätt så stort, outfyllt gap. Inom
ramen för detta kan det mycket väl tänkas uppstå ett flertal oönskade utvecklingar som kommer att kräva en varierande grad av tvång för att effektivt kunna
motverkas eller upphävas.
FN har en stor uppgift när det gäller
att förklara Gulf-krigets unika karaktär,
och att i samband härmed påvisa förekomsten av – och snarast fylla ut – detta
gap. Först när världsopinionen insett att
kriget vid Gulfen verkligen var någonting
unikt, och att framtida kapitel ?-insatser
förmodligen kommer att bli långt mindre
våldsamma, kan det skapas ett mera allmänt stöd för nya FN-insatser av tvingande natur.