Gunnar Hyltén-Cavallius: Hur världens extremaste land glömde Gud

Värderingsstudien World Values Survey placerar vårt land på topp vad gäller sekularisering och individualism. Vid 1900-talets början var Sverige präglat av fyra sekel luthersk kultur. Hundra år senare var inte mycket sig likt på värderingarnas fält.

Hur blev det så? Per Ewert, lärare och direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet, hade länge intresserat sig för frågan. År 2022 försvarade han avhandlingen Moving Reality Closer to the Ideal om processen i riktning mot autonomi och sekularisering under den socialdemokratiska hegemonin i 1900-talets Sverige. Nu kan den nyblivne doktorn i politisk historia Per Ewert utge en svensk och populariserad version: Landet som glömde Gud. Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land (Artos & Norma 2022).

Socialdemokraterna innehade regeringsmakten 1932 till 1976, ensamma eller i kortare koalitioner. De borgerliga regeringar som följde från 70-talet kom inte att kullkasta bilden av Sverige som världens mest sekulärindividualistiska land. Socialdemokraternas maktinnehav hade marinerat landet, menar Ewert.

Författaren betraktar den historiska utvecklingen genom att fokusera på tre områden: kyrkan, skolan och familjen.

En gemensam nämnare bakom sekulära och individualistiska värden är begreppet autonomi, en aktiv strävan att öka individens oberoende. Viktigt att observera är vad denna autonomi tar spjärn emot: gemenskap, auktoritet och det Heliga. Alla dessa värden utgör hot mot autonomin och måste konfronteras, skriver Ewert.

Att Sverige avviker internationellt kan eventuellt bero på den nästan unika kombinationen av individ och kollektiv som växt fram, där brännpunkterna är en atomiserad individ och ”samhället”, det vill säga den offentliga sektorn eller staten. Mellanliggande storheter som familj och församling trängs undan.

Det är väl att märka att de bakomliggande idéerna inte bara är socialistiska utan även liberala. Det förekom informella kontakter, bland annat i nätverket Grupp 222, där både socialdemokrater och liberaler möttes. Finansministern Ernst Wigfors yttrade: ”Det är mycket möjligt att den svenska socialdemokratins framtid ligger i att den är och ger sig ut att vara en syntes av socialism och liberalism.”

Kyrkan

När den svenska arbetarrörelsen växte fram i slutet av 1800-talet, pekades statskyrkan ut som en av fienderna. Hjalmar Branting frågade i sitt tal vid förstamajdemonstrationen 1890: ”hur många af dessa tiotusenden tro på hvad svartrockarna predika?” Under 1900-talet omprövade Socialdemokraterna sin strategi vad gäller kyrkan. Inställningen till den kristna tron kom däremot inte att förändras generellt.

Två socialdemokratiska politiker dominerande när det kommer till de kyrkliga frågorna under århundradets förra del: Arthur Engberg och Harald Hallén. Den prästvigde Hallén företrädde den linje inom sitt parti som kom att segra, nämligen att behålla statskyrkan men att i grunden förändra den inifrån. Det skedde genom att kyrkomedlemmarna i demokratiska val på alla nivåer skulle inneha den reella makten. Hallén stod för den liberala teologin. Det viktiga för honom – och för partiet – var Jesu inomvärldsliga förkunnelse. Den kristna strävan efter rättfärdighet var nu en kallelse given åt det socialdemokratiska partiet, ansåg Hallén.

Ecklesiastikministern Arthur Engberg, som myntade uttrycket ”kungliga salighetsverket”, ville ursprungligen skilja kyrkan från staten men kom att ompröva sin uppfattning. Rätt hanterad vore statskyrkan ett verktyg att sekularisera landet.

Skolan

En aktör som blev ytterst drivande inom skolområdet hade redan gjort avtryck i kyrkopolitiken. Det var litteraturvetaren och rektorn Stellan Arvidson. Han var uttalad ateist, något som han fick uppskattning för av regimen i DDR, där han promoveradedes till hedersdoktor. Arvidson invaldes i 1946 års Skolkommission, där han arbetade nära Alva Myrdal. Hon sägs ha omvänt Arvidson från hans fokus vid kunskap till synen på skolan som ett verktyg för social ingenjörskonst.

Alva Myrdal fick i Skolkommissionen möjlighet att söka förverkliga radikala tankar från sin och maken Gunnars bok Kris i befolkningsfrågan (1934). Nu gällde det att sätta eleverna i centrum och säkerställa de individuella initiativen. Inspirerad från amerikansk pedagogik drev Myrdal frågan om grupparbeten.

I början av 1960-talet kommer så en ny profilerad aktör att sätta sin prägel på skolpolitiken: Olof Palme. Han får en plats i utredningskommittén, vars arbete resulterar i den nya gymnasieskolan.

Ewert visar att förslaget till läroplan har en religionskritisk hållning och en kristendomsfientlig udd. Trots massiva folkliga protester mot planerna på skolområdet – med över 2 miljoner underskrifter – går regeringen vidare. De kristna anpassade sig snart till den nya modellen.

Familjen

Det sista stora politiska slaget utkämpades i den mest privata sfären: familjen. Det visade sig att man behövde ta till en annan metod med hjälp främst av förändrad skattelagstiftning.

Jag minns mycket väl den familjekamp som utkämpades på 1970- och 80-talen, hur hustrun och jag deltog i en offentlig debatt i Eksjö. En lokal socialdemokratisk politiker yttrade något jag aldrig hört eller reflekterat över: ”Alla barn är allas barn.”

Makarna Myrdal hade redan i mitten av 30-talet lyft fram nödvändigheten av att flytta de små barnens fostran till offentlig dagbarnvård, eftersom uppfostran i familjen blivit nära nog ”patologisk”. De äldre barnen borde inom hemmet skiljas från föräldrarnas levnadsrum – allt för den eftersträvade autonomin.

Ett viktigt dokument var Familjen i framtiden, ett häfte utgivet av Socialdemokratiska kvinnoförbundet 1972. Många av dess förslag var extremt utopiska men mycket skulle på sikt genomföras. Olof Palme engagerade sig i den familjepolitiska frågan. Han talade föraktfullt om hemmafruarna.

Flera aktionsgrupper trädde fram vid den här tiden till försvar för traditionella familjevärden. Ewert nämner ”Rädda familjen”. För att teckna en större bild borde Stiftelsen Familjekampanjen ha nämnts. Den startades år 1970 av Brita Nordström och utgjorde troligtvis den mest profilerade aktionsgruppen av alla.

Fanns det under Socialdemokraternas långa makthegemoni en uttalad politisk strävan att omforma Sverige i sekulär och individualistisk kurs? I sin forskning kan Ewert svara ett bestämt ja på frågan.  Boken Landet som glömde Gud kunde ha slutat i en mörk dystopi. Men författaren öppnar till slut en dörr med frågor till läsarna: Är vi tillfreds med att Sverige blev som det blev? Eller finns det andra ideal att bygga utifrån, där inte bara ”självet” råder utan desto mera av gemenskap, en auktoritet värd förtroende och behovet av att möta det Heliga?

Per Ewerts bok är högklassig facklitteratur om viktiga delar av vår moderna historia framburen på ett lättflytande språk. Rätt mottagen borde den inspirera till framtidstro och aktivitet. 

Gunnar Hyltén-Cavallius är komminister emeritus och teol. lic.