Gunnar Hökmark: Politiken måste möta verkligheten – inte sina egna spegelbilder

Så har på nytt en Almedals- eller Visby-vecka avslutats. Som bäst ger den ett möte mellan politikens olika aktörer och alla de många verkligheter som präglar det svenska samhället. Som sämst blir den en rundgång av debatter, där politiken framstår som en ständigt pågående sport mellan olika politiska aktörer som försöker vinna poäng på varandra i ”splendid isolation”, från en verklighet präglad av stora problem som diskuteras som om de inte är en konsekvens av den politik som förts, som om de står bortom politikens räckvidd och som om det inte är politikens uppgift att möta de problem som plågar vårt samhälle.

Denna sommar är en tid då den svenska verkligheten står mitt uppe i en lång rad brytpunkter som har en fundamental påverkan på vårt samhälle. På en lång rad områden ser vi nu skeenden och en utveckling som har en direkt inverkan på vår säkerhet, vårt välstånd och vår trygghet. Ändå har politiken, som har förts och som föreslås föras, sällan granskats utifrån sina konsekvenser, bara utifrån retorikens och det politiska spelets poänger. Det är alltid allvarligt. I en tid av stora förändringar kan det vara förödande både för demokratin och för Sverige.

Det blir som mest tydligt när det gäller vår nationella säkerhet. I Ukraina ser vi det grymma och brutala resultatet av krig, något värre kan inte drabba något land. Därför är den för Sverige nu mest omvälvande utvecklingen processen för ett medlemskap i Nato.

Ändå ställer sig ingen frågan; Vad var det som gjorde att det som nu är så självklart var så tabu för bara några månader sedan? Vilken förmåga att styra landet har de som inte kunde styra landet förrän först när av verkligheten tvingade dem till handling? Helomvändningen under galgen berodde ju på att de i decennier hade fött en illusion och en retorik som utsatte Sverige för större risker än vad våra grannländer levde under.

Det är en avgörande förändring vi nu står inför när det gäller inträdet i Nato. Genom medlemskapet i Nato, som är på väg oavsett de hinder som ställs upp på vägen, kommer vi bidra till en gemensam europeisk säkerhet som i sin tur är avgörande för vår egen.

Samtidigt kommer vår egen säkerhet att vila på den starkaste försvarsallians som någonsin har funnits, som enbart har försvar av sina medlemmar som syfte och som är den demokratiska världens försvar mot det tyranni som i Ryssland och i Kina är ett hot mot varje fritt och demokratiskt land. I en globaliserad och digitaliserad värld finns inga avstånd men demokratiska grannar upplevs alltid som ett större hot av diktaturer än de demokratier man vill påverka på avstånd.

Det är ingen tillfällighet att Ryssland krigar och dödar i Ukraina. Det är demokratin som är hotet för Putinregimen.

Det är lika lite någon tillfällighet att den kinesiska diktaturen upphävt Hongkongs rätt till ett eget rättssystem och frihet, lika lite som man återkommande hotar att invadera Taiwan. Diktaturer världen över förenas av sin våldslogik och sitt förakt för människors rätt. De ser demokratier och suveräna stater bortom deras egen kontroll som hot mot den egna makten.

Det gäller Kina och det gäller Ryssland. Ryssland kan, om det värsta händer, bestämma sig för att kriga och döda även i andra länder. Det gäller även Sverige. Det handlar om något långt mer konkret än ideologiska debatter och politisk retorik. Det handlar om vårt lands frihet, fred och om människors liv.

För Sverige innebär vägen in i Nato en ny hemhörighet bland världens demokratier – allt detta oavsett att Turkiet är ett auktoritärt styre – och det innebär att vi kommer att ha samma säkerhetspolitiska och försvarspolitiska intressen som våra nordiska grannländer och de baltiska nationerna. Försvaret av den egna staten är nationalstatens främsta uppgift. Nu förs vi närmare våra vänner och grannar när vi tillsammans delar denna uppgift för var och en av oss. Det är en dramatisk förändring som går utöver försvars- och säkerhetspolitikens perspektiv.

Vi blir ett land i den fria världens gemensamma försvarsstruktur och vi blir helt förankrade i det europeiska samarbetet om demokrati och öppenhet så som det utvecklats i EU men förankrats i Nato.

Den som vill angripa eller hota Estland får nu en högre tröskel att ta sig över eftersom Estlands försvar stärks, inte bara av oss, utan av den gemensamma tröskeln som nu formas mot en angripare. Därmed vinner både Sverige och Finland ytterligare säkerhet. Den som vill hota Sverige, och det vill den ryska regimen, har nu inte längre ett ensamt land med ett relativt svagt försvar att vända sig emot utan världens starkaste försvarsallians och ett svenskt försvar som kommer att utvecklas. 

Det remarkabla är att denna utveckling, som är så avgörande för säkerheten till vår fred, frihet och ytterst våra liv, har förkastats av regeringspartiet under så lång tid, driven i stort sett bara av moderaterna och liberalerna, men sedan med ett allt bredare stöd.

Socialdemokraterna var till för bara tre månader sedan i direkt och agitatorisk konflikt med denna uppfattning utan att de mötte någon kritisk granskning i media, trots att verkligheten, när den slog till, var så uppenbar. Och nu i efterhand finns det inte tillstymmelse till kritisk granskning hur en uppenbart felaktig och för Sverige farlig säkerhetspolitisk illusion kunde vara styrande så länge. Vad säger detta om socialdemokraternas förmåga att styra landet i svåra tider? Och varför ställs inte den frågan, liksom många andra liknande frågor kring det som nu sker i det svenska samhället?

Socialdemokraterna tog av politiska skäl risker för vårt samhälle och för människors liv. Så stora risker att när hotet blev uppenbart ändrade de sig över några dagar. Varför möttes de inte av frågor kring detta innan och varför plågas de inte av frågor nu?

Det finns ett djupare systemfel i svensk politik i detta.

Oviljan att låta politiken debatteras och formas utifrån verklighetens bistra krav, dess simpla förutsättningar eller krävande möjligheter.

Politisk debatt blir som ett dataspel, eller snarare som ett gammalt Algaspel, där man debatterar och vinner poänger inför journalister, motståndare och i opinion men där politiken inte på riktigt anses påverka verkligheten.

Det politiska spelets politik dolde Nato-frågans verklighet under decennier. Å ena sidan var det skönmålandet av Sveriges insatser för fred och nedrustning- utan att dessa redovisades i någon konkret form förutom pretentiösa anföranden – och å andra sidan var det en demonisk bild av Nato som en militaristisk allians som hotade freden. För socialdemokraterna var det partipolitik och för media var det förtjusning inför det politiska spelet. För hur kan det komma sig att inga frågor restes om det som från en dag till en annan var en självklarhet men bara någon månad och under årtionden tidigare ett anatema?

Denna bristande relation till verkligheten gäller inte bara säkerhetspolitiken.

Den har också gällt försvarspolitiken där en långsiktig nedrustning har setts som en fredsinsats utan att granskas i relation till den verklighet som varit och vuxit i sin allt hotfullare form. Kriget mot Georgien och den ryska energipolitiken visade på ett tänkesätt som präglade Moskva och Kreml. Invasionen av Ukraina och det fortsatta kriget 2014 avslöjade den bittra verkligheten av ett krig i Europa.

Likväl fortsatte försvaret att sjunka ner i allt lägre anslag i förhållande till vår samhällsekonomi, vilket är ett avgörande kriterium för dess styrkeförmåga över tid. Fyra år efter annekteringen av Kreml var försvarsanslagen nere på rekordlåga nivån 1,0% av BNP. Istället var det pressträffar om extra miljarder inom ramen för denna nedgång som satte bilden av ett förstärkt försvar trots att det fortsatte att långsiktigt tappa sin förmåga. Skenet av några miljarder dolde att försvaret fortsatte att försvagas relativt sina uppgifter och sin omvärld.

Men det är inte bara inom dessa områden som bristen på konkret relation till verkligheten har tillåtits utvecklas. Energifrågan är kanske den mest typiska.

Avvecklingen av fyra kärnkraftsreaktorer under de senaste åtta åren har skadat Sverige svårt. Det har lett till elbrist och mycket höga elpriser. Extra höga skatter på drivmedel har bidragit till överlag höga energipriser. Dessa två faktorer driver nu på den svenska inflationen på ett sätt som inte hade varit fallet med en ansvarsfull energipolitik.

På fullt allvar menar de som har avvecklat kärnkraften att avvecklingen av nära hälften av våra reaktorer, förutom de två tidigare Barsebäcks reaktorerna, inte skulle påverka vår elförsörjning. De har till och med hävdat att Sverige inte har elbrist utan ett överskott över året, vilket är lika relevant som att säga att höstregnet gör vårens regntorka oväsentlig.

Med en fortsatt drift av de nedlagda reaktorerna i Oskarshamn och Ringhals hade Sverige haft ett elpris som varit åtminstone en tredjedel lägre. De väldiga toppar i prisbildningen som vi nu ser hade kunnat undvikas. Vi hade nämligen då haft en kapacitet att möte efterfrågan vid varje tillfälle och vi hade kunnat exportera istället för att importera.

Det är regeringens ansvar att dessa reaktorer avvecklades. Det var konkreta och direkta beslut som ledde till att Sveriges energipolitiska situation underminerades, och därmed vår ekonomi och säkerhet försämrade. De reaktorer som avvecklades bidrog till en planerbar kraftproduktion och stabilitet i elsystemet vilket är avgörande viktigt även för vindkraftens möjligheter.

De hade varit en självklar tillgång nu i ett läge när vi behöver fördubbla elproduktionen. Istället har regeringen låtit avveckla närmare en femtedel av svensk elproduktion. Som ett led i att fördubbla den är avvecklingen ett dåligt och ansvarslöst bidrag.

Avvecklingen har också lett till omfattande utsläpp av CO2.  Den el som hade producerats vid svenska reaktorer hade gjort det onödigt med fossil kraftproduktion, både i Sverige och för den import vi har behövt. Den elen hade också kunnat användas för export inom ramen för de överföringsmöjligheter till andra länder som finns. Och den elen hade kunnat tränga undan fossil energianvändning till förmån för fortsatt elektrifiering.

Bara nedläggningen av reaktorerna i Ringhals har bidragit till större CO2-utsläpp, i Sverige eller genom frånvaron av export, som motsvarar 8 miljoner ton CO2. Det är nästan lika mycket som den svenska personbilstrafiken för 2021 som var på drygt 9 miljoner ton.

Lägger man till de två andra reaktorernas avveckling ser vi hur ansvarslösheten framdriven av Mp och V, men signerad av S, har skadat svensk klimatpolitik liksom hushållens och Sveriges ekonomi. Konsekvensernas proportion är av en omfattning som slår varje annan insats på klimatpolitikens område. Ändå har denna fråga betraktats som en icke-fråga i en energipolitisk debatt som präglas av besvärjelser och regndans.

Kraftigt ökade utsläpp, kraftigt ökade energipriser samt kostnader för kapitalförstöring som handlar om flera 100-tals miljarder. Det är ett ansvar som ingen har brytt sig om att utkräva i debattpolitikens samhälle.

Det rimliga vore att både bibehålla och utveckla kärnkraften parallellt med satsningar på vindkraft, bioenergi och andra källor som alla vinner på ett stabilt elsystem och att instabil elförsörjning kan kombineras med den stabila. Svensk industri, det svenska samhället och klimatomvandlingen kräver nämligen mycket stor kapacitet för elproduktion.

Vi har ingen anledning att säga att den ena energikällan är bättre än den andra men däremot att inse att de spelar olika roller. Ansvarslösheten i nedläggningen blir än mer uppenbar när regeringens företrädare nu säger att man vill överväga att bygga ny kärnkraft, men samtidigt med argumentet emot en utbyggnad att det tar lång tid. En bra början hade varit att inte avveckla den elkraft vi hade.

Men det är inte bara i energifrågan som verkligheten alienerats från politiken utan också när det gäller kriminalpolitik och integration. Storvulna löften och aggressiva attacker mot förslag om en förändring av politiken för att hantera dessa problem har blivit till en liturgi som stoppat, förhindrat eller senarelagt viktiga förändringar. Resultatet är att en kraftigt ökad kriminalitet, hedersförtryck och parallella rättssamhällen har ätit sig in i det svenska samhället.

När vi efter åtta år ser en regering som lägger förslag som den under mycket lång tid har motarbetet och förtalat är det ett uttryck för att verkligheten till slut även här slår sönder illusionerna.

Valhäntheten inför arbetslösheten beror på att de stora löftena inte har kopplats till verklighetens förutsättningar för fler jobb och de många och små reformerna det kräver. En lägre arbetslöshet kräver fler företag, lönsamhet för investeringar, insatser för konkurrenskraft, en arbetslinje framför en bidragslinje, god tillgång till cement, öppnande av gruvor och en god tillgång till el. Här har den förda politiken misslyckats i varje led men under en debatt som är avskild från de bittra konsekvenser ansvarslösheten har lett till. Arbetslösheten vara bara en punkt i talarmanus och målet om att uppnå den lägsta Europa ett twitterargument utan innehåll. Och nu står vi med en av Europas högsta nivåer av arbetslöshet och fler än någonsin som inte kan försörja sig.

I samma spår av att partipolitikens illusioner tar över verkligheten går socialdemokraterna nu till val på att stoppa, förhindra, förbjuda privata alternativ inom välfärden, inom skolor och förskolor liksom äldreomsorg och sjukvård.

Det är ett omfattande slag mot en stor del av svensk välfärd som saknar motsvarighet i något land. Det diskuteras likväl bara som ett politiskt spel, inte som en process som kommer få konsekvenser för äldre, elever, sjuka och anställda. På samma sätt som det sades att kärnkraften kunde avvecklas utan konsekvenser sägs det nu att det går att förbjuda en femtedel av svensk äldreomsorg, skolor som tjugo procent av Sveriges elever går i och en omfattande privat sjukvård som lett till kortare köer i de delar av Sverige man öppnat upp för den.

Går det att göra? Ja, det är klart att det går. Det går alltid att förbjuda, att riva ner och att stänga. Drabbar det köer och kvalitet? Ja, det är lika självklart. Stänger man ner närmare 900 skolor får det konsekvenser oavsett om man förnekar dem eller ej. Stänger man den privata sjukvården får man gigantiska köer längre än dem vi redan har idag. Det finns ett skäl till köerna på våra flygplatser, passpolisens köer, köerna till bostäder och sjukvårdens köer. Om man inte diskuterar politiken i relation till denna verklighet kommer politiken bli tom och innehållslös vad gäller verkligheten.

Det intressanta är att alieneringen av verklighet från politik och politik från verklighet leder till att något ansvar för svensk politik inte utkrävs. En regering som misskött säkerhetspolitik, försummat försvarspolitiken, skadat energiförsörjningen grovt och skadat klimatpolitiken, som inte reagerat mot kriminalitet och agerat mot arbetslöshet borde stå till svars för sina misslyckanden.

Men det är som att de, regeringen, eller den, politiken, inte upplevs ha ett ansvar för utvecklingen i Sverige de gångna åren. Då blir det lätt för beslutsfattare att låta bli att ta ansvar. Då är det lätt att fly in i twitterdimensionen där inget ansvar utkrävs. Och politiken blir som ett ständigt Nu, utan något som varit före och utan något som kommer efter.

Men när politiken utformas för tyckandet utan ansvar för dess konsekvenser blir det till slut nödvändighetens kraft som tar över, oftast i efterhand.  En gång i tiden EU-frågan, nu Nato-frågan, nu på nytt diskussion om kärnkraft, nu förslag om tidigare avvisade reformer inom kriminalpolitiken och den fortsatt rekordhöga arbetslösheten som inte ens diskuteras med utgångspunkt från att någon har ansvar för den överhuvudtaget. Så ständigt baklänges för att man inte tittar ut ur den egna bubblan.

Det är mot den bakgrunden svårt att förstå den respekt som svenska medier har för socialdemokraterna. De sitter fast i en föreställning från 30 år tillbaka om socialdemokraterna som alltings mått. Den var fel då och den är fel nu. Och svenska medier är en del av problemet.

De inte bara ogillar kritik utan avvisar den ofta som illegitim och ansvarslös. Den betraktar invändningar mot sig själva som ett hot mot den fria pressen som sådan, som om pressfriheten gör att man själva står över den politiska debatten subjektivitet.

Det är en missuppfattning där det enskilda mediets verksamhet förväxlas med pressfriheten i sin helhet och att detta därmed skapar en frizon från kritik. Pressfriheten är inte en frizon för debatt utan en frihet för alla att publicera allt det som kan diskuteras och debatteras.

Ett Sverige som tar verkligheten på allvar kräver att vi debatterar politikens ansvar, innehåll och konsekvenser. Medierna är en del av detta, både när det brister och när ansvar tas på allvar.

Utan ansvarsutkrävande och kritisk granskning blir politiken bara till ett ständigt tyckande där till slut ingen tar ansvar i dess egentliga bemärkelse. Den ledarlöshet som under lång tid präglat våra stora frågor visar vad som då sker. Utkrävs inget ansvar kommer heller inte ansvar utövas.

Därför kommer Magdalena Andersson inte få några frågor om arbetslösheten i Sverige som tillhör Europas högsta. Därför får hon inte svara på socialdemokraternas ansvar för avvecklingen av nästan 15% av svensk elproduktion. Hon kommer heller inte få stå tills svars för en säkerhets- och försvarspolitik som allra mest uppenbart från 2014 utsatt Sverige för de risker hon plötsligt när risken var uppenbar insåg man måste försöka undvika. Vi ansökte i praktiken fem minuter över tolv. Och åtta år av försummad kriminalpolitik och växande brottslighet kommer inte leda till att socialdemokratisk politik granskas för dess konsekvenser. Vi har ju sett konsekvenserna av den förda politiken inom alla dessa och många andra områden.

Istället blir politiken till ett ständigt Nu där stundens tyckande kommenteras men inte vad det har lett till, vad det leder till, dess långsiktiga betydelse och dess innehåll. För demokratin är det allvarligt. För Sverige är det skadligt. Visby-veckan symboliserar allt detta när det gäller att det politiska spelet är ett spel avskilt från verkligheten, men där formades också förutsättningar för att låta politikens innehåll granskas mot verklighetens behov.

Det senare skulle vara bra för Sverige och svensk demokrati. Och en rimlig inledning till valrörelsen.

Gunnar Hökmark är tidigare moderat Europaparlamentariker och ordförande för tankesmedjan Frivärld