Gunnar Hökmark: Låt oss aldrig mer bli överraskade

På morgonen den 24 februari 2022 talade jag med en god vän som konstaterade att vi nu levde i en ny värld. I går var sista dagen i den gamla, sa han, så som vi lärt känna den under de senaste decennierna. Nu kom en vändpunkt.

Nu levde vi i krigets värld. Den var så främmande för många att statsministern tvekade att säga att det var en invasion, trots att Ukraina redan var invaderat sedan 2014. Andra sade sig vara besvikna på de ryska ledarna som försäkrat att de inte skulle invadera, trots som sagt att Ukraina redan var invaderat och i krig sedan 2014, som om de verkligen trodde att de kunde lita på diktaturens företrädare. Och så chockade var man att man också hävdade att det vore i strid med svensk lag att stödja Ukraina med vapen.

Den regering som hade knutit svensk säkerhetspolitik till förtroendet till en diktaturs försäkringar, till illusionen om att neutralitetspolitiken var en säkerhet och att den stabiliserade Europa, fick under tryck från oppositionen och under finsk ledning manövrera sig bort från illusionen. 

Mantrat var att när världen förändras så måste även säkerhetspolitiken förändras. Det är fel. Säkerhetspolitiken har man just för att världen förändras och för att hantera risken att fred övergår till krig. Men likväl, verkligheten trädde in samtidigt med att de ryska konvojerna rullade in över gränsen. Och efter ett antal månader ansökte Sverige om medlemskap i NATO. Det som varit uteslutet någon månad innan blev plötsligt nödvändigt då. Så såg den gamla världens illusioner ut.

Men den värld som rådde fram till den 23 februari var också full av befogat hopp. Den liberala demokratin hade gjort ett segertåg världen över under 1990-talet. Europa hade blivit enat. Sovjetunionen, som under drygt 70 år varit ett hot mot europeisk frihet upplöst.

Demokratin som idé och marknadsekonomin som grund för välstånd och frihet dominerade. Och förändringen blev globalt fascinerande. Utvecklingen av fri handel gav en tillväxt världen över som i region efter region besegrade fattigdomen som ett generellt och ödesbundet fenomen.

I slutet på 1980-talet hade en miljard människor privilegiet att leva i relativt välstånd. Trettio år senare var det fem miljarder. Aldrig tidigare har världen sett en så fantastisk utveckling. Kvar i fattigdomen var de slutna ekonomierna, som diktaturerna i Mellanöstern. Europas återförening gav tillväxt i de nya medlemsländerna och i de gamla. Sverige hade en lång tid av reala löneökningar samtidigt som vi under denna tid genom teknisk utveckling kunde minska CO2-utsläppen med mer än 30%, vilket visar på teknologins och utvecklingens inneboende kraft.

Digitalisering och medicinsk utveckling kom alla till del. Antalet mobila telefonabonnemang, som ett uttryck för utvecklingen, blev fler än antalet levande människor på jorden, inte ett uttryck för att alla hade dem men för att digitaliseringen nådde överallt. Barnadödlighet pressades ner, livslängd pressades upp.

Men detta och mycket mer därtill innebar inte att vi levde i den bästa av världar. Krigen pågick bortom horisonterna. Krigen på Balkan, Kuwaitkriget och Irakkriget. Krigen i Afrikas mest våldsutsatta stater ledde till folkmord i Rwanda och oöverskådliga tragedier i andra delar av världen. Kinas snabba tillväxt ledde till allt större krav på andra delar av världen att underordna sig. Den öppenhet i det kinesiska samhället som handeln drev fram ledde också till att den kinesiska diktaturen under Xi i rädsla för folket drog åt repressionen. Iran blev alltmer aggressivt och farligt genom sin vapenutveckling och krigföring genom ombud.

Men Europa hade en tid av fred och tillväxt som var fantastisk.

Det tog därför tid att förstå att det var krig och det tog tid att förstå vad det kräver av oss. Vi har ett fullskaligt konventionellt krig i Europa, som har sönderbombat stora delar av landet till väldiga förluster av människoliv och av samhällen, industrier, miljö och infrastruktur. Vi lever sedan två år tillbaka i krigets verklighet och det är ytterst ett krig som gäller även oss.

Det blev uppenbart redan genom det brev som Putin skickade i december 2021 till Europas regeringschefer, USA:s president och Natos ledning. Där krävde han återupprättandet av ett delat Europa, där den ena halvan skulle stå under Moskvas kontroll. Det innebar bland annat att det inte skulle få finnas Nato-trupp på de baltiska staternas territorier, inte övningar i de Central-europeiska länderna och att Sverige och Finland inte skulle tillåtas gå med i Nato. Annars skulle det bli krig lät Putin förstå, och markerade detta genom ännu en omfattande uppmarsch av trupp gentemot den ukrainska gränsen.

Det var många – inte minst bland den stora skaran som kallas experter – som inte ville tro att detta skulle tolkas som att Putin tänkte angripa. De ansåg många av dem att det var uteslutet för att det inte skulle gynna Ryssland. Samtidigt hade Ryssland i praktiken genomfört en Anschluss av Belarus och placerat tre ryska divisioner i landet och agerade för att genomföra en förändring av konstitutionen för att även formellt kunna integrera landet under Moskvas styre.

Och så kom kriget på morgonen den 24 februari, i grunden inte ett större brott mot internationell rätt än krigen mot Georgien 2008 eller invasionen av Ukraina med annekteringen av Krim 2014 men ändå så uppenbart ett flagrant brott mot internationell rätt eftersom det nu handlade om att eliminera Ukraina som nation. Och med det kom världen till insikt om att Ryssland nu bedrev en aggressiv krigspolitik riktad mot Ukraina i första hand men ytterst mot alla dess grannar och länderna i dess omvärld.

Kriget har visat sig vara inte bara ett grundläggande brott mot internationell rätt utan förs också mot krigets lagar och är ett försök till folkmord. Avsikten att eliminera en nation bildar tillsammans med deportationen av barn för att russifiera dem basen för det som är folkmord.

Till detta kommer de systematiska krigsförbrytelserna; våldtäkterna, avrättningarna, behandlingen av ryska krigsfångar och den medvetna bombningen av civila mål för att knäcka det ukrainska samhället. Ryssland har genom kriget gjort sig till en terrorstat som vänder sig mot allt vad internationell rätt och fredlig samvaro är.

Vi kommer kunna värna vår säkerhet och skydda freden först om vi inser detta. Invasionen av Ukraina var ännu ett uttryck för att den ryska regimen inte erkänner några gränser, den vill bara att andra ska erkänna dess makt. Vid gränsen till de baltiska länderna finns till och med skyltar uppsatta som säger att Ryssland inte har några gränser.

Vi kommer att göra det som behövs först om vi fullt ut inser att kriget är ett krig mot oss alla. Det är ett krig som handlar om att hota Europa i sin helhet, försöka tvinga Europa att böja sig och som i nästa led, om Ukraina besegras, kommer att leda till krig mot andra länder. Den ryska retoriken, det ryska handlandet och den ryska krigsekonomin ger oss så tydliga besked som vi kan behöva. När vi därför säger att vi står bakom Ukraina är det samma sak som att erkänna att Ukraina står framför oss.

De ukrainska soldater som med sitt liv försvarar Ukraina försvarar också europeisk säkerhet i en vidare bemärkelse. De utkämpar ett krig som handlar om Europa och därför är det ett krig som har avgörande betydelse för vår framtid, vår säkerhet och fred och det gäller Sverige lika mycket som Europa i övrigt. Vi måste därför agera som om det är ett krig som drabbat oss, därför att det är ett krig som drabbar oss.

Med mycket bara några promillen av den europeiska ekonomin kan vi mer än övertrumfa den ryska krigsekonomins leveranser av ammunition och vapen. När vi ser att den ukrainska armén har svårt att hålla emot ryska anfall eller när vi konstaterar att den ukrainska offensiven inte räckte beror det inte på att ukrainarna brister utan på att vi brister i vårt stöd. Hur vi nu agerar kommer därför att definiera vår egen och Europas framtid under mycket lång tid. 

Och på samma sätt, hur EU gemensamt mobiliserar kraft och styrka kommer att definiera vad den Europeiska unionen är. En gång bildad för att säkra freden mellan europeiska länder är uppgiften nu att säkra freden för Europa gentemot yttre fiender. Det handlar om att stå upp för det goda mot det onda. Så enkelt är det.

Det blir än viktigare om stödet från USA sviktar och i framtiden kanske helt uteblir, eller till och med under Trump blir till ett tyst stöd för den ryska regimens krigföring. Europa måste nu träda fram som en stark gemenskap. De som talar om ett lagom Europa har inte förstått att nu behöver vi ett starkt Europa, som kan möta inte bara hoten från Ryssland utan även från Kina, Iran och hantera en eventuell amerikansk likgiltighet. Utifrån det som nu sker måste Europa göra verklighet av att bli en global ledare och vara beredd att vara den fria världens ledare.

Det kommer aldrig vara samma sak utan USA och vi måste göra vad vi kan för att göra det med USA men vi måste kunna göra det bästa möjliga utan USA.

Så, Ukraina måste få det militära och finansiella stöd som landet behöver för att kunna besegra Ryssland. Det är ett stöd som vi utbetalar till Ukraina men det är i grunden bara en kostnad för vårt eget försvar.

Vi måste inför Ukrainas folk liksom inför den ryska regimen klargöra att Ukraina, och Moldavien, inte bara har fått möjlighet att nu förhandla om medlemskap utan att de är en given del av vår gemenskap och faktiskt kommer att bli medlemmar och att vi trots kriget som pågår i deras land kommer att stegvis göra dem till medlemmar i en förhandlingsprocess som utformas utifrån det faktum att Ukraina är ett land i krig.  

Därför behöver Ukraina också stöd av EU i sin samhällsomvandling för att uppnå de krav som finns för att bli en fullvärdig medlem i Europeiska unionen. Det handlar om att vi manifesterar att vårt engagemang är för gott, nu under kriget och för freden i framtiden. Förhandlingsprocessen måste visa att Ukraina steg efter steg växer in som medlem i unionen, på väg mot det fullvärdiga medlemskapet.

Nu handlar det inte enbart om Ukraina.

Vi måste göra det europeiska benet av Nato så starkt att tilliten och förmågan finns där att försvara Europa oavsett osäkerheter som Trump kan skapa, som presidentkandidat nu och som eventuell president. Ju starkare vi gör Natos europeiska ben desto starkare blir de i USA som vill upprätthålla det amerikanska engagemanget i Europa. Och vi stärker alliansen mellan USA och Europa än mer genom att vi visar att vi kan vara en partner världen över, också när det gäller att möta de hot som Kina utvecklar mot oss och mot andra.

Som ett led i detta måste Europas länder bygga upp en försvars- och säkerhetspolitisk förmåga som är så stark och orubblig att ryska ledare inser att enda vägen till Europa går genom förhandlingar, demokrati och rättsstat. Det kommer att ta tid men det måste stå klart för Putins folk och för framtida ledare att det bara är så de kan rädda sitt eget lands framtid.

För att Europa ska kunna spela den globala roll och ha den geopolitiska styrka som krävs för att stå upp emot ryska hot och rysk krigföring är Storbritannien avgörande viktigt. Vi behöver återförenas – oavsett hur frågan om medlemskap i EU ska hanteras i framtiden – i en gemensam försvars- och säkerhetspolitik som bildar det europeiska benet i Nato men som också är avgörande för att Europa ska kunna vara en ledande globala geopolitisk kraft.

EU och Storbritannien måste nu söka en återanknytning med ett närmare samarbete – på samma sätt som nu görs med det forskningspolitiska programmet – inom områden som rör försvar och försvarsteknologi, säkerhet- och utrikespolitik men också inom sektorer som gäller AI, lagstiftning för den digitala världen, försvar mot gråzonskrigföring, regler och standards för den biomedicinska utvecklingen och insatser för att göra Europa till den globala ekonomins center för handel och handelsavtal. En återanknytning med Storbritannien kan ske i ett större perspektiv där länder som Nya Zealand, Australien och Kanada bidrar till ett globalt ledarskap för den liberala demokratin.

Nu är tid för att göra Europa starkt och Ukraina till en självklar del av Europa.

Och då har vi inför framtiden tre saker att tänka på.

Hur kunde vi vara så dysfunktionella att vi inte såg och förstod hur världen utvecklade sig runt omkring oss? Att vi underskattade hoten från Ryssland liksom från Kina och Iran? Säkerhetspolitiska experter som ständigt avfärdade hoten och politiker som inte ville tala om dem?

Inför framtiden måste vi utforma säkerhetspolitiken utifrån fler scenarios baserade på fristående tänkare och analytiker som ger sina olika bilder. Då blir det lättare att inse att världen inte ser ut som en parlamentarisk beredning kompromissar ihop sig om. Vi måste ha en sådan militär förmåga att våra samhällen i fred och säkerhet kan blomstra och utvecklas och bli till de föredömen som andra söker sig till.

Och som ett led i det och för att bli en geopolitisk kraft globalt måste vi reformera den europeiska ekonomin så att den träder fram som den mest dynamiska och innovativa och ger en uthållig ekonomisk kraft för den försvarsförmåga och den integritet våra samhällen behöver inför yttre hot.

Under de två år som har gått har Sverige kommit närmare Ukraina och Ukraina oss. Inte bara för att vi är blå och gula, i Sverige, Ukraina och Europa eller på grund av historiens korsvägar mellan våra länders ursprung och i deras historia. Den riktiga gemenskapen kommer ur den gemensamma kampen för grundläggande mänskliga värden som vi nu befinner oss i.

Låt oss aldrig mer bli överraskade som på morgonen den 24 februari 2022. Låt oss i stället nu agera för att vi åter kan få uppleva stämningarna och förhoppningarna vi levde i på kvällen innan, men nu med realism och säkerhet som grund. 

Med freden säkrad genom förmåga, i stället för förhoppningar. Med ett starkt Europa och friheten värnad efter vad den är värd. Det kräver ett ständigt ökat stöd till Ukraina tills hela Europa är fritt. Deras krig är nämligen vårt.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld, tidigare Europaparlamentariker och initiativtagare till Måndagsrörelsen