Gunnar Hökmark: Antisemitismen kräver mer än en konferens

Det är en allvarlig verklighet att vi i Sverige har en levande antisemitism, som i vissa delar av vårt land gör livet outhärdligt för judar. De hånas, hotas och känner en ständig oro för sin säkerhet. Judiska församlingar tvingas att skydda sig själva mot överfall och attentat på ett sätt som är ovärdigt för en rättsstat. Malmö har blivit en ökänd symbol världen över på grund av antisemitismens omfattning i staden.

Det beror inte bara på antisemitismen i staden som sådan, utan på den eftergivenhet och följsamhet som stadens styrande uppvisat inför den.

Det handlar inte bara om hur kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu såg till att tennis med Israel skulle spelas inför tomma läktare, att judar måste reagera mot Israel för att inte förföljas och att den judiska församlingens reaktioner på detta berodde på att Sverigedemokrater hade infiltrerat den. Som det har hetat så många gånger; det var judarnas fel.

Det är inte unikt för Malmö, utan kom för inte så länge sedan en gång att prägla utfrågningen i P1 av en tidigare israelisk ambassadör som fick frågan om antisemitismen ändå inte var judarnas fel,  och om det inte var deras eget agerande som gjorde att de förföljdes?

Den klassiska antisemitiska algoritmen dyker i denna form upp ständigt. Den dyker nu också upp när socialdemokratiska företrädare, och journalister, om Reepalu säger att han ”råkade formulera” sig dåligt. Det var inte alls som han formulerade sig dåligt. Det han sa var dåligt och kan inte formuleras bra. 

Men för Malmös del stannade det inte vid detta. Det socialdemokratiska ungdomsdistriktet influerades av antisemitiska strömningar. Den enda reaktionen från Socialdemokraternas partiordförande var att detta inte var okej. I Malmö stad deltog riksdagsledamöter och kommunalpolitiker i demonstrationer som präglades av hat mot Israel och krav på förintelse av landet, med ursäkten att man inte förstod vad som sades. Men man visste med vilka man demonstrerade.

I Förstamajtåget sjöng SSU antisionistiska sånger, vilket ledde till att Socialdemokraternas partiledning bad den judiska församlingen om ursäkt – ifall det kränkte dem. Som om problemet var församlingen och inte Socialdemokraternas demonstrationståg.

Det är sant att antisemitismen i Malmö är, som det heter, importerad, det vill säga att den kommer med människor som har kommit från Mellanöstern. Men det är inte en ursäkt för antisemitism. Det är heller inte så att hatet mot Israel är en ursäkt eller alibi för antisemitism.  Hatet överskuggar inte antisemitismen, utan bottnar tvärtom i det.

En viktig orsak till den antisemitism drabbat Malmö och andra delar av vårt land är just hatet mot Israel, som i svensk debatt diskuteras som om det vore frikopplat från antisemitism. Men det är just antisemitismens logik som präglar utfallen, hatet och hoten om att utplåna staten Israel. Det är antisemitismens språkbruk och dess logik och det är hatet mot judar som präglar propagandan.

Detsamma gäller den palestinska myndighetens läroböcker, språkbruk och ersättning till terroristers efterlevande. Det bottnar i en antisemitism som är förklaringen till hatet mot Israel, inte tvärtom. Och motsvarande gäller i en lång rad olika länder kring Mellanöstern – från det språkbruk som präglar Turkiets Erdogan, till Iran och Syrien, terrororganisationerna Hizbollah, Islamistiska Jihad och Hamas. Hatet mot judar blir till hat mot Israel. Det är också den enda förklaringen till varför just detta land, i en region av historiska konflikter, gränsdragningar och motsättningar, ständigt utpekas som den stora fienden.

Det allvarliga är att den svenska regeringen genom sin Israel-politik ständigt spelar med i detta. Den enda demokratin, det enda fria samhället och det enda landet som erbjuder människor lika rättigheter oavsett kön eller sexuell läggning är Israel, men det är det enda landet som ständigt möter aggressiv kritik för att man finns till och försvarar sig, för att man inte ensidigt slutit fred mot dem som vill utplåna landet.

Samtidigt erkände den svenska nuvarande regeringen som sin första utrikespolitiska åtgärd Palestina som en självständig stat, ett Palestina utan någon demokratiskt vald regering och med en terrororganisation som styr en del av dess territorium.

Vänliga besök med förtryckets slöjor på i Iran, vänliga diskussioner i Saudiarabien om att det även i Sverige finns jämställdhetsproblem, men ständigt vass kritik mot Israel direkt och i internationella fora.

Den svenska utrikespolitikens signaler till dem som har kommit från dessa delar av Mellanöstern är att det finns grund för att hata Israel samtidigt som man låter hatet dölja antisemitismen. Inte för att man uttrycker det så, utan för att antisemitiska krafter inte hör något annat. Ingen svensk regeringsföreträdare har nämligen reagerat mot den antisemitism och de diktaturer som dominerar i Mellanöstern.

När ett antal intellektuella, samma dag som konferensen om Förintelsen öppnades, i Svenska Dagbladet publicerade en artikel där de ifrågasatte den internationellt accepterade definitionen av antisemitism kom de i själva verket att relativisera den antisemitism som gömmer sig under hatets tongångar. Poängen var en ytlig och självklar, att kritik mot Israel inte är antisemitism men budskapet var att hat mot Israel är något annat än antisemitism trots att det hat som drabbar Israel mer än någon annan stat bottnar i just antisemitism.

Författarna skapade med sin relativisering en öppenhet för att förneka antisemitismen så länge den döljer sig under hatet mot Israel,  samtidigt som deras budskap de facto var att kritik mot Israel inte får betraktas som ett uttryck för antisemitism.

Nu är det så självklart att den israeliska regeringen och dess politik kan kritiseras lika väl som varje annan regerings politik kan kritiseras. Men när kritiken och attackerna avser landet Israel, dess existens, när den är aggressivare mot regionens enda demokrati än mot dess despotier, handlar det om något annat, nämligen en syn på Israel som följer antisemitismens logik.

Vi har Ryssland som är en kleptokrati, Iran som är en grym och brutal diktatur, Kina som likaså är en grym, brutal och mäktig diktatur och vi har Syrien, Hamas, Hizbollah och det brutala förtryckets Saudiarabien. Jordanien och Egypten som visserligen båda har slutit fred med Israel, men inte stängt antisemitismens högtalare.

Inte någon gång når kritiken mot dessa regimer och rörelser samma höjd som kritiken mot Israel. Det är en oproportionalitet som föder den antisemitism som vi har i Sverige. Istället för att attackera och dra gränsen gentemot dessa regimer väljer regeringen tystnad inför den antisemitism som präglar deras politik och retorik. Den tystnaden hörs även i Malmö.

Kanske är det för att regeringens företrädare visserligen vet att antisemitismen är något man ska vara emot, men ändå något som man inte riktigt förstår vidden av.

När Åsa Romson jämförde flyktingars drunkningsdöd i Medelhavet med Förintelsen var det ett uttryck för okunskap och oförståelse. När Per Bolund använder nazism som ett skällsord mot dem vars politik han är emot är det ett annat uttryck för detta. Stefan Löfven har sett antisemitismen inom sitt eget parti i Malmö och har inte kunnat ta itu med den, kanske för att att hatet mot Israel framstår som en ursäkt för antisemitism.

Istället har även han på fullt allvar hävdat att ett regeringsskifte skulle kunna leda till att man öppnar portarna för nazismens inmarsch i det svenska samhället, som om nazismen inte är värre än en opposition som vill sänka skatter, och få till stånd lag och ordning och företagande.

Har man den synen på vad nazismen är hjälper det inte med konferenser om minnet av förintelsen, om man inte förstår den ondska som var grunden för förintelsen, då förstår man heller inte de särskilda villkor som präglar det judiska folkets minne av den moderna historien och logiken bakom staten Israels grundande. Relativiserar man begreppen blir man själv fångad av relativiseringen.

Därför verkar det som att vi ständigt hamnar tillbaka till ruta ett. Först uttrycker vi vårt förakt för antisemitismen och vår obändiga vilja att bekämpa den. Sedan får den leva sitt liv genom att vi omdefinierar den till hat av Israel, kritik av Israel eller att det kanske ändå är något med judarna.

När jag en av dagarna under Förintelsekonferensen lyssnade på Sveriges radios program Människor och Tro fick jag höra att ”många” var rädda för att konferensen skulle utnyttjas av regeringar för sina egna politiska syften, och då framförallt den israeliska regeringen som programledaren ansåg särskilt många var rädda för skulle missbruka minnet av Förintelsen.

Det är en gammal antisemitisk skröna – att judar utnyttjar historien, försöker påverka samtiden och samtidigt som man globalt försöker sätta sin bild av Förintelsen.

Staten Israel grundades på de ruiner av mänsklig civilisation som var Förintelsens arv. Det är en judisk stat med syfte att judar världen över ska kunna finna trygghet, något som programmet också avfärdade som ett propagandistiskt utnyttjande av koncentrationslägrens budskap till historien.

Judarna utnyttjar Förintelsens minne var tesen. Ja, det var judar som utrotades och det är judar som är hotade av den antisemitism som ständigt faller tillbaka till att det är judarnas fel. Staten Israel missbrukar inte Förintelsen genom att påminna om den. Man hedrar offren och värnar om judiskt liv.

Det var bra att Förintelsekonferensen hölls. Det skyler emellertid inte över det misslyckande som antisemitismen i Malmö är för Sveriges del men det är absolut rätt att ta vara på varje tillfälle att minnas och att förstärka vårt gemensamma minne. Det hedrar Stefan Löfven att han tog detta initiativ, men det vore ett allvarligt misstag om han tror att det kompenserar för det som inte gjorts av honom själv i kampen mot antisemitismen.

Spekulationerna om att det kanske är judarna, eller staten Israel, som vill missbruka minnet av Förintelsen, relativiseringen av antisemitism och oförmågan att förstå vad nazismen är understryker hur långt det är kvar och hur mycket mer som måste sägas. Vi måste värna minnet av offren, men framförallt förstå den särskilda ondska som var Förintelsens grund. Så länge alla inte gör det är vi tillbaka på ruta ett. Stefan Löfven menade bättre än så och vi bör alla se till att det blir bättre än så.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och fd Europaparlamentariker