GU; Namn att minnas – Jan-Olof Strandberg

Namn att minnas
Jan-Olof Strandberg
”Fan ska vara teaterdirektör!” utropade redan
lllig Sjövall i Blanches ”Ett resande teaterlillskap” och många är väl de av hans efterföljare, som instämt i denna suck. Det gäller
Ilie bara direktörerna för ambulerande teatertrupper utan väl så mycket direktörerna för
de kungliga teatrarna. Operachefen har sedan
lioge varit en av de mest utsatta personerna
1vårt offentliga liv, och Dramatenchefen har
Ilie haft det nämnvärt mycket bättre.
Ändå har vi obestridligen haft en rad inte
bara distingerade och representativa utan
ocbå kompetenta Dramatenchefer praktiskt
taget ända sedan ”marmortemplet vid Nybroplan” togs i bruk.
Den nuvarande utgör inget undantag härvidlag. Men de många och välgrundade förhoppningar som knöts till Erland Josephson,
liksom sin farbror Ragnar – en av företrädaroa – själv dramatisk diktare och dessutom
skicklig skådespelare, har tyvärr knappast infriats. I sin strävan att ställa sig in hos de s k
samhällstillvända har han åtminstone tidvis
Dåppeligen lyckats hålla repertoaren på en
nivå som varit Dramaten värdig; inte nog
med att programbladet under hans epok i
allt för hög grad fått sin prägel av tokvänstern, det gäller vad värre är också programvalet Erland Josephson har alltför ofta
förfallit till den politiska mondänitet, som
inte ens har ursäkten att vara inkomstbringande. Det är som han inte hade insett att all
stor teater är och alltid varit ”engagerad”
och den omständigheten att en pjäs är ”progressiv” inte är någon garanti för dess konstoärliga värde.
Nu är det alltså Jan-Olof Strandbergs tur
att försöka sin lycka som Dramatenchef –
om ett år. ”Fan må vara teaterdirektör!” Det
passar faktiskt utmärkt bra in på honom som
gjort en av sina mest lysande prestationer som
Mefistofeles i ”Urfaust” och som av sina vänner beskrivs som ”en snäll fan privat”. Men
kommer han att gå i Erland Josephsons fotspår även när denne gjort avsteg för att inte
säga snedsteg till vänster? Det är tydligen åtskilliga som fruktar för att Strandberg kommer att slå in på en ändå radikalare kurs än
Josephson, vilken dock på senare år bemödat
sig om en viss balans. Dessa farhågor verkar
emellertid mycket överdrivna, inte bara därför att Strandberg förefaller att vara en mera
självständig och artistiskt målmedveten natur
än Josephson utan också och inte minst att
döma av hans egna uttalanden.
I själva verket har den på sina håll som
kvasirevolutionär ansedde Strandberg yttrat
att situationen inom svensk teater ibland är
ganska svår på grund av det s k politiska trycket, som kan gå ut över skådespelarnas vilja
att uttrycka sig. ”Det kan bli ett hinder för
allt det spontana, som också behöver omhuldas.
Det finns ju andra allmänna och allmängiltiga frågor än de renodlat politiska som också
måste få komma fram. Om man inte accepterar detta utan envetet håller fast vid det politiska som bas snöper man teaterns uttrycksmöjligheter, vilket är ett problem på scenskolorna av i dag.” Detta är klara verba med
adress åt flera håll. Inte heller har Strandberg någon övertro på att teatern kan frälsa
världen. På den punkten känner han sig som
skeptiker. ”Blir människorna bättre av teater,
litteratur, konst, av det vi kallar kultur? Nej,
världens kriser består och människorna är sig
lika.” Detta är snarast vad man skulle vilja
kalla en gammal god konservativ synpunkt,
som naturligtvis inte utesluter en brinnande
kärlek till kultur och konstskapande. Även på
privatlivets och privatmoralens område har
Strandberg en lika otidsenlig inställning: ”Jag
tror på monogami som den lyckligaste samlevnadsformen. Kanske svår att genomföra men
den enda möjligheten att skapa en trygghet
som behövs för att vi skall kunna arbeta och
utvecklas som människor och konstnärer …
Vi är i allmänhet ytterst lite av bohemer, oftast borgerliga i vår familjeuppfattning. De
flesta skådespelare är mycket måna om att
skydda hem och familj från offentlighet.”
330
Det finns onekligen ganska många undantag som bekräftar denna regel, men till dem
hör sannerligen inte Jan-Olof Strandberg. Han
är väl en av de mest anonyma privatmänniskorna bland våra stora skådespelare. Han
känner sig stark, har han sagt, därför att han
känner trygghet i sitt hem och trofasthet mot
sitt sätt att leva. Detta hans förhållningssätt
är lika främmande för ostentation som opportunism. ”Att säga sin mening. Att inte kryssa
mellan olika, för tillfället gångbara åsikter.
Ett ärlighetskrav.” Trygghet, trofasthet, ärlighet … Så talar inte våra salongsrevolutionärer, våra barbarrikadhjältar. Vi kan förmodligen vara ganska lugna för Dramatens framtid under Jan-Olof Strandbergs ledning. Det
är inte för att inifrån rasera teatern som han
åtagit sig chefsskapet för den, om nu någon
trodde det. Han är en nyfiken människa och
tycker att uppgiften verkar spännande. Dessutom finns det väl ett visst mått av äregirighet med i bilden, tillstår han själv med sympatisk öppenhet. Nej, Jan-Olof Strandberg
kommer inte att företa något attentat mot
marmortemplet. Den idiotiska kritiken mot
institutionsteatrarna har tvärtom alltid väckt
hans vrede. ”Varför skulle man bryta upp
Dramaten för att ersätta den med en massa
småteatrar? Det vore väl att utarma vårt kulturliv …”
Jan-Olof Strandberg kommer från en frikyrklig familj med konstnärliga intressen;
hans far var målare med altartavlor bland specialiteterna. Själv delade han som pojke sin
fritid mellan söndagsskolan och scouterna.
Men på gymnasiet i Södra latin väcktes hans
teaterintresse av Palle Granditsky. Efter att
ha spelat med i gymnasieföreningens uppsättning av Yeats ”Timglaset” i Granditskys regi
var Strandberg för alltid förlorad åt teatern.
”Sen var det klippt”, har han själv konstaterat.
När skolan var slut följde fyra år vid
Uppsala stadsteater, därefter nio år vid Göteborgs, och då Strandberg på våren 1965 engagerades vid Dramaten räknades han redan till
vår skådespelarelit. Vid det här laget finm
det väl knappast ett stipendium, en hedersbetygelse inom teateroas värld som han inte fått
motta: Thaliapris, Kritikerpris, O’Neillpris,
Mobergpris … men han har också fått motta
sina kollegers förtroende. Han har under e1
lång period varit först vice ordförande ad
sedan ordförande i Svenska Teaterförbundet,
han har ägnat sig åt Höstsol, stipendienäiilllder, arbetslöshetskassor, scenskolor, Konstnär·
liga och Litterära Yrkesutövares samarbetJ.
nämnd och varit permanent delegerad i alla
de förhandlingar där artisters intressen bevakas. ”Han är en klippa”, säger kamraterna.
S k karaktärsroller – snarare än ”först~
älskarroller” – har alltid varit hans speciaJi.
tet. Ett axplock från de senaste åren: Didi
Becketts ”Godot”, Henrik i Gombrowici
”Vigseln”, Mefistofeles i Goethes ”Faust•
Mackie Kniven i Brechts ”Tolvskillingsoperan”, Narren i Shakespeares ”Trettondagsafton”, titelrollen i Molieres ”Tartuffe”, De~
okände i Strindbergs ”Till Damaskus”. Ham
storhet som skådespelare? Eftersom signatura
råkade ingå i den nämnd som för fem år sedan tilldelade Strandberg Thaliapriset må dl!
kanske vara tillåtet att med instämmande citf.
ra en del av nämndens motivering: ”Valet ar
Jan-Olof Strandberg . . . har haft självklar!Je.
tens karaktär. I sin generation av svenska scet
kostnärer intar han redan en central positia~,
en rangställning bland de yppersta i kraft •
sin konst, en ledarställning i kraft av sin Ö!t
na personlighet och sitt sociala patos.”
Den enda reservation man skulle kWlll
tänka sig att inlägga mot Strandbergs val til
Dramatenchef har formen av en förhoppnq
om att de administrativa sysslorna inte i alt.
för hög grad skall lägga hinder i vägen lir
hans fortsatta karriär som skådespelare –
den regissörsbana han nyligen lyckosamt
påbörjat.