Gränskriget i Himalaya


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

»GRÄNSKRIGET» I HIMALAJA
DET HAR INTE kommit som någon
överraskning att gränskonflikten
mellan Indien och Kina förvärrats.
Kommunistländer känner sig ju
alltid manade att uppträda karskt
mot sina grannar och gränserna
tycks överallt behöva skyddas med
taggtråd, posteringar och minor.
Följaktligen måste alla gränser
noga definieras, även om de som i
det här fallet består av världens
högsta och otillgängligaste bergskedja.
Det är tre områden som är omstridda. I Assam i nordöstra Indien
gör Kina anspråk på sydsidan av
Himalaja ner till slättlandet, ett
område stort som Portugal. I den
centrala indiska provinsen Uttar
Pradesh väster om Nepal rör sig
tvisten om några bergsdalar, ett
ganska litet område. I Ladakh i den
indiska delen av Kashmir, slutligen, är det 30 000 kvkm av praktiskt taget obebott högland, f. n.
besatt av kineserna, som båda parter gör anspråk på.
Kineserna hävdar i samtliga fall
att tvisten har sitt upphov i de
»engelska imperialisternas» göranden – de indiska och kinesiska folken har alltid levat fredligt tillsammans. Kina har, säger Chou En-lai
i sin argumentering, alltid administrerat de omstridda områdena,
vars befolkning där sådan förefinns, är tibetansk till språk, härstamning och religion.
Indierna hävdar precis detsamma som kineserna, nämligen att de
själva i alla tider administrerat de
omstritida områdena. De åberopar
gamla skattekvitton, fördrag från
1600-talet, forskningsresandes berättelser, m. m. för att styrka sin
sak. Parternas argument framlades
1960 vid en konferens i New Delhi
mellan representanter för båda regeringarna, efter ett möte mellan
Nehru och Chou En-lai. Indierna
lät 1961 publicera en rapport från
dessa överläggningar. Denna innehåller emellertid inte själva bevisen – kopior, kartor och dokument – utan i stället parternas
tolkningar av dessa, och säger alltså mycket litet för den som vill
tränga in i den folkrättsliga aspekten på tvisten.
I själva verket är dock denna
ganska betydelselös. De områden
det är fråga om är otillgängliga,
glest befolkade och nationalekonomiskt obetydliga. Däremot har passen från Himalaja strategisk betydelse, och det är säkerligen den viktigaste drivfjädern för Kina. Nå-
gon administration att tala om har
·..-~
498
sällan existerat i dessa områden.
Tidvis har handeln, framför allt genom Ladakh, haft stor betydelse,
men i dag är den helt avskuren.
Kommunistkinas påstående att
Kina, dvs. Tibet, skulle ha haft
överhöghet i Assam är riktigt när
det gäller den andliga makten, vilken har haft sitt centrum i Lhasa.
Denna makt har emellertid kineserna brutalt krossat. Den s. k.
McMahon-linjen i Assam, som indierna vill ha till gräns godkändes
av den tibetanske representanten
vid Simla-konferensen 1914. Kineserna godkänner inte överenskommelsen. Men Tibet var 1914 de facto
helt självständigt, om också formellt en del av kejsardömet Kina,
där emellertid revolutionen brutit
ut 1911 och kaos rådde 1914. Kinas
anspråk på Assam är alltså mycket löst grundade.
Detsamma kan emellertid sägas
om Indiens krav på nordöstra Ladakh. Det var här som kineserna
1956-1957 byggde den väg från Sinkiang till Tibet, som indierna inte
upptäckte förrän de 1958 fick läsa
om den i en officiell kinesisk tidskrift. Den indiska administrationen i området tycks med andra ord
ha fungerat ganska sällan.
Under tiden 1957-1962 inträffade ett flertal patrullstrider vid
gränsen. Någon strid i större skala
inträffade dock först sedan den indiske premiärministern Nehru i oktober i år gav sina trupper order att
gå till anfall. (Det var samme Nehru
som vid ett besök i USA för något
år sedan patetiskt förklarade:
»Peace is our passion!») Den formella anledningen var att kineserna gått någon km söder om
McMahon-linjen i indisk version;
enligt kinesisk uppfattning befann
sig de kinesiska trupperna fortfarande 5 km norr om den.
Kineserna var uppenbarligen mer
beredda på strid än indierna. Efter
en dryg månad hade de drivit indiska armen tillbaka ända ner på
Assams slättland, ringat in en indisk division och, längs en annan
anfallsriktning i öster, nått så långt
att de hotade de indiska oljekällorna i Digboi. Hade den kinesiske
frontbefälhavaren fått fullfölja anfallet, hade han kunnat förinta hela
den indiska armekåren i Assam och
erövra hela provinsen. Även uppe
i Ladakh blev striden ett tag ganska
livlig, men avstannade – av naturliga skäl i den väglösa ödemarken
– sedan ytterligare några indiska
posteringar fallit.
I detta läge kommenderade emellertid Peking eldupphör, och helt
om marsch för sin framgångsrike
general, som torde ha känt föga entusiasm inför denna order. Efter
några dagars förvirring vid fronten
tycks striden ha avbrutits definitivt, ehuru vissa rapporter tyder på
att kineserna fortfarande står ganska långt söder om McMahon-linjen.
Chou En-lai har erbjudit nya förhandlingar, som skulle börja sedan
trupperna i Assam dragit sig tillbaka till positionen i början av november, och trupperna i Ladakh
20 km från stridslinjen. När detta
skrivs tvekar indierna fortfarande
om hur de skall ställa sig.
Man kan konstatera att hela konflikten är en elakartad, men mycket typisk kollision mellan ideologisk fanatism, representerad av
Kommunistkina, och yrvaken, bornerad nationalism, representerad
av Indien. Ingenting skall här sä-
gas till försvar för den kommunistiska aggressionen, men man måste
också konstatera att indierna har
en utpräglad förmåga att stöta sig
med sina grannar och bedriva en
utrikespolitik som är skrämmande
naiv.
Konflikten med Kina har inte
kommit som någon överraskning
för Indien, även om dess ledning
nu såsom merit försöker åberopa
en vänskap som bl. a. tog sig uttryck i att den vägrade att stämpla
Kina som angripare i Korea. Trots
detta upprätthåller Indien en konstant ovänskap med Pakistan, och
är därför tvunget att ha större delen av sin arme bunden i Kashmirkonflikten. Såväl till Assam som
till Ladakh inskränker sig de indiska vägförbindelserna till en –
båda ligger så nära Pakistan, att en
pakistansk framstöt på mycket kort
tid kan äventyra dem. Pakistan har
dock inte handlat så – beroende
bl. a. på att landet är bundet av
medlemskap i Cento, men möjlighe- 499
ten fanns, och finns fortfarande.
Pakistan är ju synnerligen irriterat av olika länders vapensändningar till Indien, och kan tänkas
åtmistone försöka aktualisera Kashmir-konflikten på nytt.
Indien är neutralt och måste själv
sörja för sitt försvar. Det har dock
uppenbarligen, alla stora ord till
trots, inte förberett detta på rätt
sätt. Resultatet har blivit att kinesiska trupper står långt inne i landet, fast krig inte råder. Armens
anseende har fått sig en knäck.
Pakistan mullrar i bakgrunden. situationen är inte avundsvärd –
men den är i hög grad självförvållad.
Ljuspunkterna är naturligtvis att
det kinesiska anfallet verkligen avbröts. Risken för ett större krig har
därmed minskat avsevärt. Peking
vågade uppenbarligen inte ta risken
av att Indien, och därmed kanske
hela Sydostasien, kastade sig i västmakternas armar. Både indiska armen och västmakterna har vidare
med förtjusning noterat att Krishna Menon, känd som mycket kommunistvänlig neutralist, fått avgå.
Åskådningsundervisningen om hur
det kan gå även för en neutral stormakt i en konflikt med Kommunistkina kanske inte heller är alldeles förspilld, varken på indiska
folket eller de afro-asiatiska nationer som hittills betraktat Indien
som något av ett föregångsland.