Print Friendly, PDF & Email

Gösta Bohman och hans måg

Av Lars Tobisson | 12 februari 2021



Mot alla odds blev Gösta Bohman en framgångsrik partiledare. Han tillträdde posten efter att i öppen strid ha besegrat sin företrädare. Det utgjorde kulmen på en period av långvariga och för partiet förödande inre motsättningar. Till följd av framskriden levnadsålder sågs han även av sina anhängare mest som en övergångslösning, medan partiet slickade sina sår, skriver Lars Tobisson.

Det blev i stället en oväntad succé. På drygt tio år återupprättade han partiet ur dess förfall, formade en långsiktigt hållbar moderat grundsyn, var med om att bryta ett över fyrtioårigt maktinnehav, var ekonomiminister i två icke-socialistiska regeringar och inledde Moderaternas marsch till ställningen som ledande borgerligt parti i Sverige.

Gösta Bohman var den motvillige politikern och partiledaren. Han undvek under juridikstudierna att engagera sig i studentpolitiken. Genom sin tjänst hos Stockholms Handelskammare kom han i kontakt med det lokala beslutsfattandet i huvudstaden, men när han erbjöds ett högermandat som suppleant i fastighetsnämnden, accepterade han endast på villkor att inte behöva bli medlem i partiet. När han efter många om och men lät sig inväljas i Riksdagen, ville han länge betrakta sig som en näringslivets man på tillfälligt besök bland de folkvalda.

Nyblivna politiker med ledarambitioner brukar vilja förstärka sin förankring i i partiorganisationen genom att där åta sig förtroendeuppdrag. Gösta Bohman tjänstgjorde som förbundsordförande i Stockholmshögern en kort tid under 1960-talet. Det var dock ingen lysande period i partiets historia – den dominerades av bråk om vem som mest misskötte sina plikter -Gösta eller förbundets vice ordförande, dåvarande partisekreteraren Yngve Holmberg (!).

De första åren som partiledare visade Gösta Bohman viss osäkerhet i hanteringen av kinkiga frågor. När han snabbt tog ställning för att stödja regeringen Palmes förslag om tvångslag för att stoppa SACO-konflikten, spräckte han riksdagsgruppen mitt itu. Även i samband med grundlagsreformen och den s k Torekovkompromissen om kungens befogenheter som statschef förekom en del schabbel som hotade sammanhållningen i partiet.

Som andra nyblivna och oerfarna ledare behövde Gösta Bohman helt enkelt en mentor, som kunde ge honom hjälp och stöd. En sådan fick han också efter ett tag i form av Carl Bildt. Det ovanliga var att denne var 40 år yngre än sin adept.

Carl var en politisk allätare och allvetare, som snart blev oumbärlig för Gösta i rollen som talskrivare och alltiallo. Han hade sin hemvist i studentförbundet, men ingen kan riktigt redogöra för hur han rekryterades till partiet. Han bara fanns där och dök upp varhelst det vankades politiskt finsnickeri. De som iakttog hans framfart såg honom redan på detta tidiga stadium som en blivande partiledare.

Mellan Gösta och Carl utvecklades ett ömsesidigt beroende. Gösta behövde Carls kunskaper, klokskap och kontaktnät bland yngre generationer, medan Carl genom Gösta vann tillträde till de högsta politiska beslutsnivåerna. Som nära medarbetare till dem båda – partisekreterare under Bohman och vice partiledare under Bildt – kan jag konstatera att det fanns likheter dem emellan men ännu större skillnader.

Medan Gösta Bohman valde att i ungdomsåren koncentrera sig på sina studier, ägnade sig Carl Bildt åt praktiskt politiskt arbete i stället för att avlägga examina. När Gösta beviljade Carl halvtidsledighet för att slutföra åtminstone studierna i statskunskap, for denne till Spanien och Portugal för att där organisera övergången till demokrati.

Gösta Bohman var en ivrig reservofficer, något som satte spår i hans personlighet. Trots att Carl Bildt var officersson, gjorde han värnplikten bakom ett skrivbord. Ej heller på detta område gav han sig tid till grundläggande utbildning. Men han byggde på egen hand upp en expertis på avancerad militär materiel, särskilt inom flygets område.

Även om Gösta Bohman hade synpunkter på unge Carls lätt bohemiska livsstil och obenägenhet att delge information, var han djupt imponerad av dennes kunskaper och goda politiska omdöme. En dag kom Gösta in i mitt tjänsterum i Riksdagshuset. Han stängde noga dörren bakom sig, innan han – icke utan stolthet i rösten – anförtrodde mig: ”Som gruppledare bör du veta att Carl och min dotter Mia är på väg att bli ett par.”

Det innebar vid det laget inte någon nyhet för mig. Men nu skulle mågen infogas i det bohmanska familjelivet. Det ställde krav på deltagande i friluftsliv och frisksport med Sundskär som centrum. Carl var dock inte den som steg upp i ottan för att efter ett uppfriskande morgondopp och försedd med lie och handyxa ge sig ut i den ojämna kampen mot den fortgående förbuskningen. När det däremot framåt 11-tiden hördes ett helikopterbuller över Sundskär, hoppade Carl med ett skutt ur sängen och besteg närmsta höjd för att artbestämma flygfarkosten med angivande av motoreffekt och övriga prestanda.

Om Gösta Bohman var företrädare för näringslivet på tillfälligt besök i politiken, låg Carl Bildts specialintresse på det säkerhetspolitiska området. Han kunde samtidigt som han ledde partistyrelsens behandling av inkomna stämmomotioner rörande exempelvis familjepolitik, plöja igenom en tjock lunta om terrorbalans i Långtbortistan, ivrigt strykande under de viktigaste argumenten med den dyrbara reservoarpenna som han mellan varven använde till att röra runt i kaffemuggen med.

Med de många skiftande krav som ställs på en partiledare är sådan simultankapacitet naturligtvis guld värd. Det bidrog till att Carl spände över ett större register. Det märktes mest på det internationella planet. Medan Göstas referensram och kontaktnät inskränkte sig till Nordiska Rådet och Europarådets parlamentarikerförsamling, verkade Carl över hela fältet och hade kontakter på alla nivåer.

Många har glömt att även Carl Bildt hade det trångt i portgången som ny moderatledare. Han kallades både arrogant och bortkommen, han kammade sig töntigt osv. Som kvarsittande partivice fick jag ofta frågan hur jag trodde det skulle gå med Carl vid styret. Mitt svar var: ”Det blir nog bra med tiden – förutsatt att han får den tiden”. Osäkerheten för framtiden kan vara svår att förstå för den som idag ser den internationelle statsmannen självsäkert vifta bort närgångna journalister med kluriga motfrågor.

Det må ha varit fyrtio års skillnad i ålder mellan Gösta Bohman och Carl Bildt. Men det skilde bara fem år mellan Göstas avgång och Carls tillträde till partiledarposten. Politiskt var det emellertid ljusårs skillnad mellan den ynka rest av det gamla Högerpartiet som Gösta Bohman övertog ledningen för och den styrka som Carl Bildt anförde i marschen mot medlemskap i Europeiska Unionen. Många moderater medverkade i den förvandlingen. Men huvudrollerna spelades av den folkilskne reservkaptenen och hans allvist odräglige måg.

Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism