Print Friendly

Gomulka, tyskarna och USA

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

526
GOMULKA, TYSKARNA OCH USA
För tio år sedan kom Gomulka till makten i Polen på nytt,
en händelse som allmänt uppfattades som ett steg mot ”liberalisering” av landet. Har
förväntningarna infriats? Detta diskuteras ingående av f.
legationsrådet Wieslaw Patek,
som samtidigt skildrar USA :s
på nytt väckta intresse för
Östeuropa.
Denna höst har tio år förflutit sedan kommunistpartiets sekreterare
Wladyslaw Gomulka stödd av arbetarstrejker och militära demonstrationer mot sovjettrupperna återtog sin gamla ställning och härmed
makten i Polen.
Sovjets högsta ledare, med två
marskalkar i spetsen, vilka oväntat kom med ett speciellt flygplan
till Warszawa och var med på partiets centralkommittes sammanträ-
Av legationsrådet WIESLA W PATEK
de, kunde inte förhindra denna utgång. Tvärtom – efter inledande
häftiga utbrott av Nikita Chrusjtjov – gick de med på Gomulkas
återinsättande, sedan han lovat att
alltid förbli en trogen kommunist
och att landet skulle stanna kvar
inom W arszawapakten.
Man bör komma ihåg att det just
var Imre Nagys deklaration i Budapestradion att landet skulle utträda ur W arszawapakten, proklamera sig neutralt och kräva alla
ryska truppers bortdragande som
var den direkta orsaken till att sovjettruppernas redan påbörjade evakuering avbröts och att två veckors
blodiga strider inleddes.
Utländska observatörer spådde
under dessa spänningsfyllda dagar
att utvecklingen i Polen skulle gå ,
i ungefär samma riktning som i Ju- ;
goslavien. Polens strategiska och
politiska läge var dock helt annorlunda. Landet var och är omgivet
av starka sovjetiska truppstyrkor i
Sovjet och i östtyskland. I söder
hade ryssarna tusentals ”instruk- ,
törer” i den tjeckiska armen och i
norr spärrade Röda flottan Östersjön.
Sett i ett tioårsperspektiv måste
den dåvarande polska ”våren i oktober” betraktas – enligt senare
offentliggjorda uppgifter- som ett
skickligt schackdrag av kommunistpartiets vänsterflygel, vilken efter det blodiga Poznanupproret i
juli 1956 ville förebygga en statskupp, eller åtminstone en ny, hårdare kurs av de polska ”stalinisterna”.
I denna sistnämnda konspiration
var även sovjetmarskalken Konstantin Rokossovskij inblandad, ett
faktum som starkt bidrog till att
han kort därefter återkallades från
sitt uppdrag som polsk öB.
Uppburen av en våg av nationell
entusiasm återvann Gomulka sin
popularitet. Till denna bidrog också de frikostiga löften som han avgav både under och efter omvälvningen. Av dessa kunde eller ville
han emellertid inte uppfylla särskilt många åtminstone inte i full
utsträckning.
strax efter revolten lämnade nästan alla sovjetofficerare den polska armen, där de flesta haft befälsposterna från bataljonschef och
uppåt. Samtidigt skars de ryska ockupationsstyrkorna ned till två
pansardivisioner. Sovjet erkände
också sina stora skulder till Polen
bl. a. för transitering av trupper till
östtyskland, samt polska leveranser av speciellt kol, till priser som
ofta låg under de egna transportkostnaderna. Dessa skulder- sammanlagt över 2Y2 miljard svenska
kronor – har i realiteten dock endast delvis återbetalats. I vilken
grad sovjetiska krediter till Polen
527
– ca 1,5 miljarder kr. – kunde
utnyttjas förblev också en obesvarad fråga.
”Lättnad” i censuren
Den allmänna censuren lättades
först, men skärptes sedan åter i och
med studenttidningen ”Po Prostu” :s (”Rakt på sak”) nedläggning
1957. I dag är det tillåtet att inom
på förhand utstakade gränser föra
vissa diskussioner i olika tidningar,
vilka i realiteten inte skiljer sig
ideologiskt från varandra. De representerar snarare kommunisternas
differentierade inställning till olika
samhällsgrupper än olika strömningar inom partiet. De senare är
i dag mindre avgränsade än förut,
möjligen med undantag av ”partisanerna” (de kommunister som i
hemlandet kämpade mot de tyska
ockupanterna, till skillnad från de
moskvautbildade ledarna) och de
polska ”kineskommunisterna”.
De sistnämndas ledare gick förra
året i landsflykt för att kunna bevara personlig handlings- och rö-
relsefrihet. I Albanien bildade de
i somras Polska kommunistpartiet
(i hemlandet finns bara Polska förenade arbetarpartiet, PZPR), som
nu får både pengar och order från
Peking. Den provisoriska centralkommitten består bl. a. av f. d. länspartisekreteraren Mijal, f. d. vice
premiärminister Lopot och f. d. LOchefen Klosiewicz. Deras senaste
upprop publicerades nyligen i Tirana och deras program har offentliggjorts också i Sverige.
528
I intellektuella partikretsar bedöms den gångna tioårsperioden
under Gomulkas ledning ganska
hårt. Professor Leszek Kolakowski
vid W arszawas universitet som i år
flitigt besökts av båda ländernas
trosfränder och vars verk i urval
översatts till svenska 1965 (Människan utan alternativ) och till
finska 1966, uteslöts nyligen ur partiet efter ett kritiskt föredrag om
”tioårsbokslutet”. Flertalet av studenterna, tillhörande den annars
partitrogna förening, som organiserat Kolakowskis föredrag, delade
hans slutsatser, och det kom till
handgemäng med minoriteten,
som försvarade Gomulkas svävande
linje.
Bland yngre partimedlemmar
pyr det fortfarande. Under en skå-
deprocess dömdes två universitetsassistenter, Kuron och Modzelewski, till flera års fängelse, och ett
redan dömt vittne, Hass, fördes inför rätta iförd bojor. Deras ”brott”
bestod i att de gett ut en stencilerad skrift, vilket betraktades som
uppviglingsförsök.
Bekymmer med ungdomen
Bekymren med kommunistungdomarna, som orsakas av det ideologiska tomrummet inom partiet och
dess byråkratisering, är emellertid
inte det värsta. Kommunisterna har
fortfarande svårt att finna en konsekvent linje när det gäller hela
den polska ungdomens glödande
patriotism och dess religiösa tro.
Ett exempel härpå utgör en enkät
bland skolungdomen rörande det
bekanta Warszawaupproret 1944.
Det var under detta uppror Stalin
lät stoppa den ryska framryckningen alldeles utanför Warszawa, medan man lät tyskarna likvidera
250 000 aktiva upprorsmän och invänare i staden (vars befolkning
då uppgick till ca l ,5 miljoner). På
detta sätt undanröjdes i förväg
bl. a. de element som kunde väntas motsätta sig den nya ”polska
regering” som anlände tillsammans
med sovjettrupperna.
De polska ungdomarna tillfrågades om de i en tänkt liknande situation i dag skulle gripa till vapen på samma sätt som deras fä-
der gjorde för drygt tjugutvå år sedan. En överväldigande majoritet
svarade ett tveklöst ja.
ZBOWID, en regiminfluerad organisation av gamla frihetskämpar,
skickade nyligen en krans och litet polsk jord till begravningen i
London av upprorets ledare, general Tadeusz Bor-Komorowski. Samtidigt rev polisen i Warszawa från
husväggarna ner nekrologer, handskrivna av hans forna soldater. Tidningarna vägrades också att införa
nekrologer över Bor. En inkonsekvens som alltså kan förklaras endast av kommunisternas hopplösa
iver att närma sig de politiska
emigranterna. Till saken hör att
ZBOWID :s ordförande är säkerhetschefen och inrikesministern
Moczar, som inom partiet står i
viss opposition till Gomulka och
gärna vill visa sig mer tolerant i
nationella och religiösa frågor.
Den religiösa friheten, garanterad i den polska författningen och
bekräftad av Gomulkas fördrag
med kardinal Wyszynski 1957, angreps åter redan innan bläcket på
fördraget hade hunnit torka. Det
faktiska förbudet mot frivillig kristendomsundervisning i skolorna,
den 60-procentiga skatten på kyrkans inkomster, inklusive kollekter, och inte sällan också konfiskering av prästernas privata egendom
vittnar bäst om dessa nya förföljelser. De kulminerade i samband
med tusenårsfirandet av Polens
kristnande. Varken skramlet av defilerande pansarbilar eller beslagtagandet av de speciella bilar som
skulle transportera en kopia av den
allmänt dyrkade svarta madonnan
från Czestochowa – Polens Lourdes- kunde emellertid minska folkets entusiasm. Avböjandel av på-
vens och halva kardinalkollegiets
besök i Polen lil{som av tiotusentals pilgrimer från olika länder blev
kulmen på trakasseringen av den
polska katolska kyrkan, vars medlemsantal uppgår till 96 procent av
befolkningen.
Positiva resultat
I objektivitetens namn måste dock
framhållas också en del positiva
punkter i Gomulkas tioårsbokslut.
Jordbrukets avkastning förbättras
ständigt, både i absoluta tal och
per hektar, huvudsakligen dock
tack vare enskilda bönders insat- 529
ser. Cirka 87 % av åkerarealen är
nämligen i privat ägo, medan 11 %
tillhör staten och knappt 2 % är
kollektiviserad. Polen är det enda
kommunistland i Europa där jordbrukets kollektivisering inte är
hundraprocentigt genomförd. Under en rad år har Polen ändå importerat mellan en och två miljoner ton brödsäd och foder, främst
från USA på mycket fördelaktiga
villkor, mot likvid i polsk valuta.
På grund av den otillräckliga mekaniseringen av jordbruket finns
det fortfarande cirka 4 miljoner
hästar i landet (mot ca 90 000 i
Sverige i dag och 600 000 år 1945).
Levnadsstandarden i Polen har
höjts, men höjningen har både varit för liten och kommit för långsamt, även i jämförelse med andra
östeuropeiska länder. Orsaken ligger huvudsakligen i den av östblockets gemensamma marknad Comecon under en lång tid tillämpade
produktionsfördelningen, vilken ger
prioritet åt den tunga industrin i
Polen, medan konsumtionsindustrin, som är viktigare både för landets försörjning och export, målmedvetet har eftersatts. En viss roll
härvidlag har Gomulkas moskvavänlighet spelat, som inte tillät honom att följa Rumänien i dess strä-
vanden till ekonomiskt och delvis
politiskt oberoende av Sovjetunionen.
Sovjets utsugning
Sovjet suger ut enorma vinster av
sina satellitstater framför allt ge- 530
nom den privilegierade utrikeshandeln. Under de senaste tio åren har
dessa vinster uppgått till inte mindre än cirka 60 miljarder kronor.
Detta sker genom överpris på exporten och underpris på importen
från öststaterna. Ibland betalar
”kapitalistiska” stater bara hälften så mycket som de ”broderliga”
kommunistländerna. I Polens fall
betyder det ungefär 20 miljarder
luonor i förlust under de tio senaste åren fram till 1965. Detta till
trots forceras handelsutbytet med
Sovjet ytterligare, vilket ter sig
ganska ologiskt på grund av den
likartade ekonomiska strukturen.
På andra plats när det gäller exploateringen av det polska näringslivet kommer östtyskland. Detta
har sin grund i Gomulkas olyckliga ”norra triangel” inom Warszawapakten, till vilken utom Polen
räknas Tjeckoslovakien och Ulbrichts rike, och som givetvis har
Sovjets gillande och stöd.
Det var denna triangel som strök
ett streck över de tidigare planerna på ett återupptagande av de
diplomatiska förbindelserna mellan
Bonn och Warszawa. Från polsk
sida framfördes sådana önskemål
redan före omvälvningen 1956. Gomulka har sedan två gånger upprepat inviten men utan att finna
någon genklang vid Rhen. Därför
hade en plan för denna ”norra
triangel” kommit till stånd, en plan
som nu avslöjats av den avhoppade chefen för den polska militärmissionen i Västberlin, överste Tykocinski.
Kreml, som annars brukar visa
stor återhållsamhet beträffande förbindelserna mellan sina satellitstater, gick omedelbart med på Gomulkas förslag. Denne visade sig
senare förtjäna detta förtroende,
då han gav sitt fulla stöd åt Berlinmuren och enligt förljudande
förkastade Moskvas erbjudande att
minska storleken av de sovjetiska
trupperna i Polen.
Även Chrusjtjovs förslag om att
avslöja att Stalin givit order om
massakern på de 3 500 (av 10 000
saknade) polska officerarna i Katyn, hade bestämt avböjts av den
polske partisekreteraren, då han
befarade att en sådan formell bekräftelse skulle skärpa de antiryska stämningarna i Polen.
Enligt sin upphovsman skulle
”norra triangeln” i viss mån ersätta normala relationer med Västtyskland. ökade ekonomiska för- ‘
bindelser med Tjeckoslovakien och
östtyskland borde kunna minska
Polens beroende av västerlandet.
Dessutom skulle denna plan möjliggöra att till det nödvändigaste
begränsa näringslivets ”liberalisering”, en fråga där kraven nu sedan länge gör sig allt mer och mer
påträngande. Illusioner? Naturligtvis – men inte för doktrinären Gomulka.
Bonn försökte i sin tur för några år sedan med en trevare om
diplomatiska förbindelser med Polen, men fann då dörren stängd genom Gomulkas krav på ovillkorligt
erkännande av Oder-Neisse-linjen
som definitiv polsk-tysk gräns. Ett
sådant villkor kan knappast omedelbart accepteras av Västtyskland
i dag, då var femte västtysk är flykting från östtyskland eller Polen.
Handelsmissioner i Bonn och ”Varszawa utgör naturligtvis i längden
ingen ersättning för ambassader.
Den västtyska evangeliska kyrkans förnuftiga ord och det polska katolska episkopatets försoningsbrev från slutet av förra året
utgör däremot en tillräckligt bred
basis för en öppenhjärtig debatt
mellan de två stora grannfolken.
För att ge stöd åt dessa strävanden
bildades i höstas vid Europeiska federalist-centern i Bryssel en blandad kommission, i vilken även flera svenskar tog säte.
Den västtyska federalistföreningen ”Europa Union” fastslog nyligen, att ”försoningen med Polen är
viktigare än revision av Oder-Neisse-gränsen och att tyska folket måste förbereda sig på detta offer”. Federalisterna begär vidare att man
inte kan bortse från, att det i dag
finns ett östtyskt territorium. Däremot kan ett formellt erkännande
av Pankovregimen inte komma i
fråga. Detta bekräftades i Kieslingers regeringsförklaring. Dessutom skulle Västtyskland på förhand avsäga sig äganderätten till
atomvapen (däremot inte medbestämmanderätt till skydd mot kärnvapen).
531
Under ett femdagars besök i Polen av den amerikanske ambassadören i Bonn och en visit av utrikesutskottsmedlemmen senator J.
S. Clark togs på deras initiativ upp
tidigare polska och tjeckoslovakiska förslag för en internationell
kontroll av kärnforskning i Europa. Under dessa samtal, liksom i
Förenta Staternas viceutrikesminister E. Rostovs inlägg på OECD :s
– Organisation of Economic Cooperation and Development – konferens i Paris berördes även ökningen av utbytet mellan Väst- och
Östeuropa. Med undantag för västtyskarna, vilka samtidigt ville erhålla vissa politiska eftergifter,
ställde sig alla 21 delegationerna
positiva till USA :s planer. Tidigare har på den kända tidskriften
”Lifes” inbjudan en grupp prominenta industrimän med Henry Ford
i spetsen besökt Polen och Ungern.
Det verkar som om, med hänsyn
till de östeuropeiska ländernas förståeliga rädsla för Tyskland, USA
nu åtminstone delvis vill ersätta
dess ekonomiska insatser i detta
område och därigenom ytterligare
närma detta till Västerlandet. Samtidigt utgör det en viss förstärkning av de amerikanska positionerna i denna för Sovjet alltjämt så
strategiskt känsliga del av Europa.
Dessa initiativ kan i hög grad på-
verka den fredliga stabiliseringen
och enhetstendensen i vår världsdel. Därför förtjänar de allvarlig
uppmärksamhet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner