Print Friendly, PDF & Email

Glückan kommer, lyckan går

Av Peter J Olsson | 9 oktober 2020



Nej, det blev inte Joyce Carol Oates eller Michel Houellebecq som fick årets Nobelpris i litteratur. Akademin tog heller inte i år chansen – mänskligt att döma en av de sista – att belöna den 90-årige poeten Adonis. Men man får ändå säga att Svenska Akademin tog chansen att backa upp förra årets pris till Peter Handke och före det till Olga Tokarczuk och Kazuo Ishiguro, och därmed framstå som den stabila vårdaren av kvalitet och kultur akademin borde vara, skriver Peter J Olsson.

Magplask som Dario Fo och Elfriede Jelinek är fortfarande undantag.

Nu blev det den amerikanska poeten Louise Glück. Som väl i någon mån ingår i kategorin pristagare som inte är så kända och lästa. Men som trots allt finns utgiven på svenska – hittills tre böcker på det lilla skånska förlaget Rámus. Hon belönades för inte så länge sedan med Tranströmerpriset vilket bör ha gett viss uppmärksamhet.

Om hennes Nobelpris är fullt rimligt sett till hennes produktion så är det egentligen rätt kontroversiellt bedömt efter dagens tidsanda. Hon kommenterade själv det med att hon inte trodde att ”en vit amerikan” skulle få priset. Hon är så långt ifrån identitetspolitik och intersektionell vänsterpolitik som man kan tänka sig. Det feministiska tema hon ofta lyfter fram i sina dikter – som i antologifavoriten Mock Orange – hamnar snarare i ett existentiellt problem än något som kan lösas strukturellt-politiskt; det är en kamp även inom människan.

Som de flesta amerikaner är hon förstås en produkt av den gamla världen. Hon är på fädernet ungersk-judisk och på mödernet rysk-judisk, samt från den ultimata smältdegeln New York. Hon framhäver heller inte sin bakgrund.

Socialt är den kanske mer intressant. Hon kommer från en kulturell familj som ägnade sig åt affärer och produktion. Hon själv var tillsammans med sin andra make med om att bygga upp en vinstdrivande matlagningshögskola. Kanske är det denna bakgrund och dessa erfarenheter som gör att hon trots debuten under vänstervågen, hon tillhör 68-generationen, inte driver någon uttalad radikal politik.

Istället är det personliga och naturen som är hennes områden. Naturen är ofta bakgrunden och ämnet handlar om människors trauman och att hantera ensamhet, melankoli och livsleda. Till del ligger grunden i hennes personliga erfarenhet av aneroxia. Hon tvingades avbryta sina universitetsstudier.

Hennes stil är modernistisk. Det är ingen bunden vers, men dikterna är i stort sett skrivna på vad som kunde kallas en poetisk prosa. Rytm och språkliga element underordnas innehållet. Det gör hennes produktion lätt att läsa och – kanske – tolka. Det borde finnas goda möjligheter att en större publik kan tillgodogöra sig hennes verk.

Däremot är henens dikter alltså sällan upplyftande och ljusa, de skildrar precist och tydligt utsatthet, sorg och livsleda i människors liv. Någon lösning syns sällan. Mycket riktigt är det ibland inledningen på hennes dikter som är de mest minnesvärda: Hon kan skickligt måla en miljö ofta speglad i en inre belägenhet.

Ett exempel finns i den sammanhållna diktverket A village life från 2010. Om det är ett liv i en by eller ett liv präglat av bytillvaron eller en bys liv kan vara lite osäkert. Scenen är en by i Medelhavsvärlden och bara det väcker nyfikenhet. Det skulle kunna finnas två sätt att skildra detta: Antingen är det nära bylivet en genuinare och mänskligare skala där det goda livet kan levas i trygg inplacering i en räcka av förfäder och kommande generationer. Eller är det en trångsynt plats som förkväver individen som för att överleva som original måste fly till en storstad. Glück väljer ingen av dessa vägar. Istället är byn en bakgrund och grund för ett antal mänskliga liv som i bästa fall balanserar på gränsen till olycka.

Diktsamlingen inleds med att skildra byns mittpunkt, där vägarna samlas: ”All the roads in the village unite at the fountain. Avenue of Liberty, Avenue of the Acacia Trees – The fountain rises at the center of the plaza; on sunny days, rainbows in the piss of the cherub”.

Vi är många som känner igen en sådan by. För oss nordeuropéer ger en bymiljö ett idylliskt och lugnt intryck. För Glück är mötet mellan generationerna på torget snarare en manifestation av oöverstigliga gränser. I en dikt markeras hur drabbande det är att lämna barndomen, två ungdomar samspråkar på en picknick. De är inte längre barn och de kommer kanske snart att vara älskande vuxna, men de tvekar inför detta steg. Riktigt hur allmänmänskligt detta kvarhållande i barndomen är kan man ifrågasätta – för Glück är det naturligt att klamra sig kvar.

För när man lämnar barndomen återstår bara en snabb och ofta bitter resa in i ålderdomen, då allt är ytterligare förändrat.

Det hjälper inte att lämna byn. Det gör en del, men många av dem återvänder. Andra är framgångsrika. Men inte lyckliga för det, de längtar tillbaka men kan aldrig återvända, för det de längtar till finns inte kvar, inte deras gamla liv, inte de människor de brydde sig om.

Louise Glücks syn är mycket individualistisk. Byn som mänskligt samarbete som gör alla gladare existerar inte riktigt. Istället talar hon i en av dikterna om landskapet som det väsentliga som kommer att finnas kvar även om det inte bor en enda människa.

Detta sagt saknas det inte vissa hoppfulla ögonblick i diktsamlingen, som kvinnan som tvättar sina nattkläder och hänger dem i solskenet: ”Cleanliness makes her happy – it says you can begin again, the old mistakes needn’t hold you back.”

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019