Gilbert Murray; Har vi glömt Åland
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GILBERT MURRAY:
Har vi glömt Åland?
V
id krigsutbrottet l september
1939 mobiliserade I l, mitt regemente.Jag visste att mitt förband
inrymde ett stort antal kärror och hästar. I
materielförrådet möter jag mitt unga livs
största överraskning. Där fanns inga kärror, inga seldon, ”Vad nu då?” Förrådsmannen svarar: ”Ni skall inte ha några
sådana. Ni skall bara ha lastbilar. Vet inte
löjtnanten att han skall till Åland?” Det
visste inte löjtnanten.
Regementets mobilisering (liksom
även I 14:s i Gävle) var 1939 i detalj upplagd för insats på Åland; detta långt innan
det politiska beslutet om ett gemensamt
svenskt-finskt försvar av ögruppen var
fattat. En remarkabel militär framförhållning!
För oss äldre, som på 30-talet upplevde de heta debatterna om Åland, råder i
dag en förvånansvärd tystnad. Glädjande
nog har två böcker nu kommit ut, vilka
behandlar Ålandsfrågan ingående; historieforskaren Bertil Stjernfelts Alands hav
och öar- brygga eller barriär? (Marinlitteraturföreningen nr 72) och förre armechefen C A Ehrensvärds Dagboksanteckningar 1938-1957 (Samfundet för utg av
handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar de/16, Sthlm 1991). I den
förra boken får vi en klarläggande översikt över öarnas historia och deras betydelse för vår egen. I den senare ges en
mycket initierad inblick i det enorma arbete som under 1930-talet lades ned på
att tillsammans med Finland säkra försvaret av Åland, på svenskt håll framför allt
av herrarna Richard Sandler, C A
Ehrensvärd och Erik Boheman.
Under vikingatiden var Åland med
sina mer än 6 500 öar Skandinaviens
mest tättbefolkade område, under stormaktstiden det svenska östersjöväldets
mittpunkt. slottsborgen Kastellholm och
•det mäktiga postkontoret i Eckerö minner
ännu i dag om Ålands centrala läge mellan de båda ”rikshalvorna”.
Genom den av ryssarna i början av
1800-talet uppförda fästningen Bomarsund kom Ålandsöarnas strategiska värde
att uppmärksammas i storpolitiken. Under Krimkriget förstördes fästningen så-
lunda av fransk-engelska styrkor. I fredsuppgörelsen 1856 enades de europeiska
makterna om öarnas demilitarisering –
det s k Ålandsservitutet Aret innan hade
Sverige i ”novembertraktaten” fått Englands och Frankrikes löften om stöd i
händelse av ryskt angrepp.
Vid Finlands frigörelse 1917 blev situationen på Åland kritisk. Många intressen
korsades. 40 000 ryska soldater fanns
kvar. Finska skyddskårer agerade, så ock
svenska frivilligförband. En revolutionär
situation hotade. Våld och anarki började
råda. Många ålänningar önskade återförening med Sverige. I ”pacificeringssyfte”
beordrades en svensk expedition att ingripa. Den omfattade huvuddelen av kustflottan samt en bataljon från Göta garde i
Stockholm. För att utöva påtryckning på
Ryssland landsteg även en tysk styrka
stödd av två slagskepp.
Efter komplicerade förhandlingar och
en folkomröstning, vilken uttalade sig för
anslutning till Sverige, avstod svenskarna
från sina anspråk. Aland tilldelades Finland. Inom Nationernas Förbund träffades 1921 en överenskommelse om att
Ålandsöarna skulle vara neutraliserade
och icke fick befästas- ”borde för svenska folket och samtliga intresserade länder utgöra garanti för att Ålandsöarna
aldrig komma att bliva en fara ur militär
338
synpunkt”. Överenskommelsen innebar
även att ålänningarna skulle vara befriade
från värnplikt.
Snart efter krigsslutet började funderingar på ett framtida svensk-finskt försvarssamarbete. Redan 1919 pekade
Mannerheirn på risken med ett obefäst
Åland. Ledande statsråd accepterade
samarbete mellan de militära staberna,
bl a genom direkta förbindelser mellan
finske generalstabschefen och den svenske försvarsstabskaptenen C A Ehrensvärd. Likaså godkändes planering för en
svensk expeditionskår till Åland.
Mot bakgrund av 30-talets hotande utveckling framstod NF:s garantier från
1921 som alltmer otillförlitliga. Detta gav
den nye försvarsstabschefen Olof Thörnell anledning att aktualisera försvaret av
Åland. Kabinettssekreteraren Erik Boheman och utrikesminister Richard Sandler
vanns för planen. Efter intensiva förhandlingar kom de bägge regeringarna överens
om ett villkorligt försvarsförbund begränsat till skyddet av Ålandsöarna. Detta
skedde i Stockholm i januari 1939, därav
namnet ”Stockholmsplanen”. Enligt
Sandler: ”För att förebygga överrumplingar.”
Sedan NF:s signatärmakter i maj 1939
gett sitt samtycke, lade svenska regeringen fram planen för ratificering i riksdagen.
Sovjetunionen, som inte var signatärmakt, behövde inte tillfrågas. Likväl ställdes frågan. Svaret blev ”njet”. Sandler och
hans finske kollega Erkko ville likafullt gå
vidare, så dock inte hela svenska regeringen. Planen föll och i december 1939 även
utrikesminister Sandler. På militär sida
fortsatte dock Ålandsplaneringen. När
Finland i fortsättningskriget slöt upp på
den tyska sidan minskade ögruppens strategiska betydelse. Den besattes då av finnarna själva.
De historiska omdömena om Richard
Sandler har skiftat. Många betraktar honom som den tidens mest klarseende
svenske statsman, andra stämplar honom
som nästintill äventyrare. Hade Finland
undgått att bli indraget i kriget om planen
satts i verket? Bl a Mannerheim trodde
så.
Nationernas Förbunds konvention av
1921 om Ålands ickebefästande och
neutralisering gäller fortfarande. I fredsfördraget 1947 mellan England/ Sovjet
och Finland fastställdes Ålands status i
överensstämmelse med 1921 års konvention. Följaktligen utgör Åland fortfarande
ett militärt vakum utan värnplikt.
I dag har Finlands försvarsmakt självklart till uppgift att försvara Ålandsöarna.
Eftersom inga militära enheter får finnas
där i fredstid, ställs höga krav på den finska underrättelse~änsten. Det gäller att
inte komma för sent – men ej heller provocerande tidigt. Är en sådan balansgång
realistisk? Kan verkligen överrumplingar
förebyggas?
På 30-talet var frågan om åländsk
värnplikt föremål för intensiva överläggningar. Under ofärdstider har försvarsviljan alltid visat sig vara god. Frivilliga styrkor har improviserats. Motståndet bland
ålänningarna för en i fredstid organiserad
värnplikt har dock inte kunnat övervinnas.
I östersjöområdet är det i dag mycket
som påminner om situationen efter första
världskriget. På sikt råder dock en genuin
osäkerhet. Det strategiska mönstret är ytterst otydligt. De baltiska staterna arbetar
intensivt på att bygga upp egna försvarsstyrkor.
På sikt avteckna sig två ”gamla” stormakter, Tyskland och Ryssland, vilka bägge besitta tillräckligt stora mänskliga och
materiella resurser för att kunna utöva ett
avsevärt inflytande i östersjöregionen. En
framtida rivalitet dem emellan kan inte
tänkas bort. I detta perspektiv finns det
god anledning att inte glömma vår kanske
allra närmaste granne, Åland – ”en pistol
riktad mot Sveriges hjärta” för att citera
ett från Napoleon härstammande uttalande, som ofta hördes under vår egen 30-
talsdebatt.
Med tanke på den oro ett värnlöst
Åland väckte i både Finland och Sverige
på 20- och 30-talet är dagens tystnad
egendomlig. I all synnerhet som den tekniska utvecklingen mångfaldigat riskerna
för ”överrumplingar”- Sandlers oro redan på 30-talet.
339
Enligt FN-stactgan har varje stat rätt
och skyldighet att värna om sitt territorium – något för ålänningarna och FNmedlemmen Sverige att tänka på. Den europeiska säkerhetskonferensens (ESK)
52 stater lär knappast kunna lämna några
garantier. Det måste anses högst osäkert
om någon av dessa stater kan komma till
undsättning. Risken att råka i krig, kanske
mot en med kärnvapen försedd motståndare, bedöms sannolikt vara alltför stor.
Ett egetterritoriellt försvar på Åland, t ex
i form av ett hemvärn för försvar av samhällets nyckelpunkter, skulle därför utan
tvekan skapa ökad trygghet på ömse sidor
om Ålands hav. En betydelsefull fredsbevarande utbildningsinsats skulle här –
liksom i Balticum – kunna utföras av
övertaligt svenskt befål.
Har vi glömt Åland?
V
id krigsutbrottet l september
1939 mobiliserade I l, mitt regemente.Jag visste att mitt förband
inrymde ett stort antal kärror och hästar. I
materielförrådet möter jag mitt unga livs
största överraskning. Där fanns inga kärror, inga seldon, ”Vad nu då?” Förrådsmannen svarar: ”Ni skall inte ha några
sådana. Ni skall bara ha lastbilar. Vet inte
löjtnanten att han skall till Åland?” Det
visste inte löjtnanten.
Regementets mobilisering (liksom
även I 14:s i Gävle) var 1939 i detalj upplagd för insats på Åland; detta långt innan
det politiska beslutet om ett gemensamt
svenskt-finskt försvar av ögruppen var
fattat. En remarkabel militär framförhållning!
För oss äldre, som på 30-talet upplevde de heta debatterna om Åland, råder i
dag en förvånansvärd tystnad. Glädjande
nog har två böcker nu kommit ut, vilka
behandlar Ålandsfrågan ingående; historieforskaren Bertil Stjernfelts Alands hav
och öar- brygga eller barriär? (Marinlitteraturföreningen nr 72) och förre armechefen C A Ehrensvärds Dagboksanteckningar 1938-1957 (Samfundet för utg av
handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar de/16, Sthlm 1991). I den
förra boken får vi en klarläggande översikt över öarnas historia och deras betydelse för vår egen. I den senare ges en
mycket initierad inblick i det enorma arbete som under 1930-talet lades ned på
att tillsammans med Finland säkra försvaret av Åland, på svenskt håll framför allt
av herrarna Richard Sandler, C A
Ehrensvärd och Erik Boheman.
Under vikingatiden var Åland med
sina mer än 6 500 öar Skandinaviens
mest tättbefolkade område, under stormaktstiden det svenska östersjöväldets
mittpunkt. slottsborgen Kastellholm och
•det mäktiga postkontoret i Eckerö minner
ännu i dag om Ålands centrala läge mellan de båda ”rikshalvorna”.
Genom den av ryssarna i början av
1800-talet uppförda fästningen Bomarsund kom Ålandsöarnas strategiska värde
att uppmärksammas i storpolitiken. Under Krimkriget förstördes fästningen så-
lunda av fransk-engelska styrkor. I fredsuppgörelsen 1856 enades de europeiska
makterna om öarnas demilitarisering –
det s k Ålandsservitutet Aret innan hade
Sverige i ”novembertraktaten” fått Englands och Frankrikes löften om stöd i
händelse av ryskt angrepp.
Vid Finlands frigörelse 1917 blev situationen på Åland kritisk. Många intressen
korsades. 40 000 ryska soldater fanns
kvar. Finska skyddskårer agerade, så ock
svenska frivilligförband. En revolutionär
situation hotade. Våld och anarki började
råda. Många ålänningar önskade återförening med Sverige. I ”pacificeringssyfte”
beordrades en svensk expedition att ingripa. Den omfattade huvuddelen av kustflottan samt en bataljon från Göta garde i
Stockholm. För att utöva påtryckning på
Ryssland landsteg även en tysk styrka
stödd av två slagskepp.
Efter komplicerade förhandlingar och
en folkomröstning, vilken uttalade sig för
anslutning till Sverige, avstod svenskarna
från sina anspråk. Aland tilldelades Finland. Inom Nationernas Förbund träffades 1921 en överenskommelse om att
Ålandsöarna skulle vara neutraliserade
och icke fick befästas- ”borde för svenska folket och samtliga intresserade länder utgöra garanti för att Ålandsöarna
aldrig komma att bliva en fara ur militär
338
synpunkt”. Överenskommelsen innebar
även att ålänningarna skulle vara befriade
från värnplikt.
Snart efter krigsslutet började funderingar på ett framtida svensk-finskt försvarssamarbete. Redan 1919 pekade
Mannerheirn på risken med ett obefäst
Åland. Ledande statsråd accepterade
samarbete mellan de militära staberna,
bl a genom direkta förbindelser mellan
finske generalstabschefen och den svenske försvarsstabskaptenen C A Ehrensvärd. Likaså godkändes planering för en
svensk expeditionskår till Åland.
Mot bakgrund av 30-talets hotande utveckling framstod NF:s garantier från
1921 som alltmer otillförlitliga. Detta gav
den nye försvarsstabschefen Olof Thörnell anledning att aktualisera försvaret av
Åland. Kabinettssekreteraren Erik Boheman och utrikesminister Richard Sandler
vanns för planen. Efter intensiva förhandlingar kom de bägge regeringarna överens
om ett villkorligt försvarsförbund begränsat till skyddet av Ålandsöarna. Detta
skedde i Stockholm i januari 1939, därav
namnet ”Stockholmsplanen”. Enligt
Sandler: ”För att förebygga överrumplingar.”
Sedan NF:s signatärmakter i maj 1939
gett sitt samtycke, lade svenska regeringen fram planen för ratificering i riksdagen.
Sovjetunionen, som inte var signatärmakt, behövde inte tillfrågas. Likväl ställdes frågan. Svaret blev ”njet”. Sandler och
hans finske kollega Erkko ville likafullt gå
vidare, så dock inte hela svenska regeringen. Planen föll och i december 1939 även
utrikesminister Sandler. På militär sida
fortsatte dock Ålandsplaneringen. När
Finland i fortsättningskriget slöt upp på
den tyska sidan minskade ögruppens strategiska betydelse. Den besattes då av finnarna själva.
De historiska omdömena om Richard
Sandler har skiftat. Många betraktar honom som den tidens mest klarseende
svenske statsman, andra stämplar honom
som nästintill äventyrare. Hade Finland
undgått att bli indraget i kriget om planen
satts i verket? Bl a Mannerheim trodde
så.
Nationernas Förbunds konvention av
1921 om Ålands ickebefästande och
neutralisering gäller fortfarande. I fredsfördraget 1947 mellan England/ Sovjet
och Finland fastställdes Ålands status i
överensstämmelse med 1921 års konvention. Följaktligen utgör Åland fortfarande
ett militärt vakum utan värnplikt.
I dag har Finlands försvarsmakt självklart till uppgift att försvara Ålandsöarna.
Eftersom inga militära enheter får finnas
där i fredstid, ställs höga krav på den finska underrättelse~änsten. Det gäller att
inte komma för sent – men ej heller provocerande tidigt. Är en sådan balansgång
realistisk? Kan verkligen överrumplingar
förebyggas?
På 30-talet var frågan om åländsk
värnplikt föremål för intensiva överläggningar. Under ofärdstider har försvarsviljan alltid visat sig vara god. Frivilliga styrkor har improviserats. Motståndet bland
ålänningarna för en i fredstid organiserad
värnplikt har dock inte kunnat övervinnas.
I östersjöområdet är det i dag mycket
som påminner om situationen efter första
världskriget. På sikt råder dock en genuin
osäkerhet. Det strategiska mönstret är ytterst otydligt. De baltiska staterna arbetar
intensivt på att bygga upp egna försvarsstyrkor.
På sikt avteckna sig två ”gamla” stormakter, Tyskland och Ryssland, vilka bägge besitta tillräckligt stora mänskliga och
materiella resurser för att kunna utöva ett
avsevärt inflytande i östersjöregionen. En
framtida rivalitet dem emellan kan inte
tänkas bort. I detta perspektiv finns det
god anledning att inte glömma vår kanske
allra närmaste granne, Åland – ”en pistol
riktad mot Sveriges hjärta” för att citera
ett från Napoleon härstammande uttalande, som ofta hördes under vår egen 30-
talsdebatt.
Med tanke på den oro ett värnlöst
Åland väckte i både Finland och Sverige
på 20- och 30-talet är dagens tystnad
egendomlig. I all synnerhet som den tekniska utvecklingen mångfaldigat riskerna
för ”överrumplingar”- Sandlers oro redan på 30-talet.
339
Enligt FN-stactgan har varje stat rätt
och skyldighet att värna om sitt territorium – något för ålänningarna och FNmedlemmen Sverige att tänka på. Den europeiska säkerhetskonferensens (ESK)
52 stater lär knappast kunna lämna några
garantier. Det måste anses högst osäkert
om någon av dessa stater kan komma till
undsättning. Risken att råka i krig, kanske
mot en med kärnvapen försedd motståndare, bedöms sannolikt vara alltför stor.
Ett egetterritoriellt försvar på Åland, t ex
i form av ett hemvärn för försvar av samhällets nyckelpunkter, skulle därför utan
tvekan skapa ökad trygghet på ömse sidor
om Ålands hav. En betydelsefull fredsbevarande utbildningsinsats skulle här –
liksom i Balticum – kunna utföras av
övertaligt svenskt befål.