Géza Nagy: Sjuttio år efter den ungerska revolutionen

Jag skulle snart fylla fjorton när jag i november 1956 lämnade Ungern och tog mig över gränsen till Österrike. Samma höst hade jag börjat gymnasiet på en ort nära den österrikiska gränsen, långt hemifrån. Den 23 oktober bröt revolten ut i Budapest och spred sig snart till andra delar av landet, som under de följande veckorna präglades av demonstrationer, strider och stor osäkerhet. Under våren och sommaren hade stora delar av minfälten röjts och många av taggtrådsstängslen längs gränsen monterats ned. Gränsen var fortfarande bevakad, men under revolten försvagades kontrollen. Efter att den sovjetiska armén den 4 november hade gått till angrepp och slagit ned revolten började människor lämna landet i stort antal. När jag befann mig så nära gränsen bestämde även jag mig för att fly.

Jag förstod knappast då att jag befann mig mitt i en av efterkrigstidens stora europeiska flyktingrörelser. Omkring 200 000 människor lämnade Ungern. De flesta, ungefär 180 000, flydde över gränsen till Österrike, medan omkring 20 000 tog sig söderut till Jugoslavien.

Det som hände i Ungern hösten 1956 har gått till historien som den ungerska revolutionen. Det är också den benämning som vanligen används vid högtidlighållanden och i historieskrivningen. Men ordet revolt är kanske mer träffande. Upproret började inte som ett försök att genomföra en revolution efter en färdig ideologisk plan. Det var snarare en spontan folklig resning mot diktaturen, den sovjetiska överhögheten och den sovjetiska arméns närvaro i landet. Kraven skiftade och radikaliserades under händelsernas gång. Revolten fick därigenom alltmer karaktären av en revolution.

Men vad var det som hade fått studenter, arbetare, intellektuella och andra medborgare att resa sig mot en av världens mäktigaste militärmakter? För att förstå händelserna hösten 1956 måste man gå tillbaka till de första efterkrigsåren och det kommunistiska maktövertagandet i Ungern..

Från efterkrigshopp till diktatur

När kriget var slut hade Ungern ockuperats av den sovjetiska armén. Kommunist- partiet var till en början ett av flera politiska partier, men med sovjetiskt stöd trängde det steg för steg undan sina motståndare. Genom hot, arresteringar, framtvingade sammanslagningar och det som senare har kallats salamitaktik skars oppositionen bort bit för bit.

År 1949 hade Ungern förvandlats till en kommunistisk enpartistat under Mátyás Rákosi. Samhället omformades efter sovjetisk förebild. Företag förstatligades, jordbruket skulle kollektiviseras och stora resurser satsades på den tunga industrin. Samtidigt byggdes en omfattande politisk kontrollapparat upp. Den fruktade säkerhetspolisen ÁVH övervakade befolkningen, och verkliga eller påstådda motståndare kunde gripas, fängslas, deporteras eller ställas inför politiska skenrättegångar.

Förtrycket drabbade inte bara regimens öppna motståndare. Misstänksamheten trängde in i människors vardag. Man måste vara försiktig med vad man sade och inför vem man sade det. Rädslan för angivare och säkerhetspolisen bidrog till att skapa ett samhälle där även människor som stod varandra nära kunde tveka att tala öppet.

Efter Stalins död 1953 började systemet emellertid vackla. Imre Nagy blev regeringschef och försökte mildra förtrycket, bromsa kollektiviseringen och förbättra befolkningens levnadsvillkor. Hans reformpolitik väckte förhoppningar men mötte motstånd inom partiledningen. År 1955 avsattes han och Rákosis hårdare linje återkom.

Utvecklingen gick ändå inte att vrida tillbaka. När Nikita Chrusjtjov vid den sovjetiska partikongressen i februari 1956 kritiserade Stalins personkult och terror fick det återverkningar i hela Östeuropa. Om Stalin hade kunnat begå sådana brott, kunde också de ledare som hade efterliknat honom ifrågasättas. I Ungern riktades kritiken framför allt mot Rákosi och hans närmaste krets.

Under sommaren och hösten blev diskussionen allt öppnare. Författare, journalister och studenter krävde reformer. Händelserna i Polen visade dessutom att förändringar inom det kommunistiska systemet kunde vara möjliga. Många ungrare började hoppas på ett friare samhälle, men få kunde ana hur snabbt utvecklingen skulle komma att accelerera.

Revolten bryter ut

Den 23 oktober 1956 samlades studenter och andra Budapestbor till en demonstration till stöd för reformrörelsen i Polen. Studenterna hade formulerat sexton krav. De ville bland annat att Imre Nagy skulle återinsättas, att den sovjetiska armén skulle lämna Ungern, att det skulle hållas fria val och att yttrande- och pressfriheten skulle återupprättas.

Demonstrationen växte under dagen. Tiotusentals och så småningom hundratusentals människor anslöt sig. Stämningen var till en början fredlig och förhoppningsfull. Den väldiga Stalinstatyn i Budapest drogs omkull, medan folkmassan krävde politiska förändringar och nationellt självbestämmande.

När demonstranter senare samlades utanför radiohuset för att få studenternas krav upplästa i radion öppnade säkerhetspolisen eld. Därmed förändrades situationen. Vapen delades ut eller erövrades, och strider bröt ut på flera platser i huvudstaden. Det som hade börjat som en fredlig demonstration övergick i ett väpnat uppror.

Den sovjetiska armén sattes in i Budapest men mötte ett motstånd som den sovjetiska ledningen knappast hade väntat sig. Arbetare, studenter och unga män – ibland nästan pojkar – stred mot stridsvagnar med handeldvapen och bensinbomber. Samtidigt spred sig revolten till andra delar av landet. Lokala revolutionskommittéer och arbetarråd tog över många av de uppgifter som tidigare hade skötts av kommunistpartiet och statsapparaten.

Det fanns ingen enhetlig ledning och inget färdigt program för vad som skulle ersätta diktaturen. Deltagarna förenades av sitt motstånd mot det rådande systemet men hade olika uppfattningar om vad som skulle komma i dess ställe. En del ville reformera socialismen, medan andra ville återupprätta en parlamentarisk demokrati. Nationalister, socialister, kommunistiska reformvänner och människor utan någon tydlig politisk tillhörighet deltog sida vid sida.

Några dagar av frihet

Imre Nagy återkom som regeringschef och försökte till en början återställa ordningen inom det rådande systemets ramar. Men händelserna utvecklades snabbare än regeringen kunde kontrollera. Under trycket från revolten accepterade Nagy allt fler av upprorsmännens krav.

Säkerhetspolisen upplöstes, flerpartisystemet började återupprättas och politiska fångar frigavs. Den 30 oktober meddelades att enpartistaten skulle avskaffas. Under några dagar tycktes det som om revolten hade segrat. De sovjetiska förbanden började lämna Budapest, och många trodde att ett självständigare och demokratiskt Ungern kunde växa fram.

Men den sovjetiska ledningen hade inte accepterat att förlora kontrollen över landet. När Imre Nagy den 1 november förklarade Ungern neutralt och meddelade att landet skulle lämna Warszawapakten hade krisen nått sin avgörande punkt.

Tidigt på morgonen den 4 november inledde den sovjetiska armén ett omfattande angrepp. Stridsvagnar rullade åter in i Budapest och andra städer. Motståndet fortsatte på flera håll, men styrkeförhållandena var ojämförliga. Den ungerska revolten slogs ned av en militär övermakt.

I ett radiotal vädjade Imre Nagy om hjälp från omvärlden. Någon sådan hjälp kom inte. Västmakterna uttryckte sitt stöd för det ungerska folket men ingrep inte militärt. Samtidigt pågick Suezkrisen, som drog en stor del av världens uppmärksamhet till Mellanöstern.

János Kádár installerades som ledare för en ny regering, stödd av den sovjetiska ledningen och armén. Därefter följde arresteringar, fängelsestraff och avrättningar. Imre Nagy fördes bort, dömdes efter en hemlig rättegång och avrättades 1958.

Vägen till Sverige

Omkring 200 000 människor flydde från Ungern. Jag var en av dem.

Efter flykten vistades jag en kort tid i Österrike. I Graz inkvarterades vi i en gammal biograf, där vi sov på halmmadrasser. Tillvaron var provisorisk och framtiden oviss.

Efter några veckor fortsatte resan norrut. Den 30 november anträdde vi resan till Sverige. Det var dagen för min fjortonde födelsedag. Bakom mig låg mitt barndomsland, min familj och den tillvaro som fram till dess hade varit självklar. Framför mig låg ett främmande land som jag visste mycket lite om.

Den ungerska revolten var inte bara en historisk händelse som jag hade bevittnat på nära håll. Dess nederlag kom också att dra en gräns mellan två skeden i mitt eget liv. Flykten satte punkt för min barndom. Dagen efter min fjortonde födelsedag började mitt nya liv i Sverige.

Géza Nagy är f d universitetslektor i sociologi