Generationsbyte i det sovjetryska partiet

GENERATIONsBYTE I DET SOVJETRYSKA PARTIET
CHRUSTJOVS TVÅ månader långa inspektionsresa i samband med den
i Sovjet pågående jordbrukskrisen
avslöjade en rad omständigheter
inom den ledande partikadern av
sådan storleksordning att man kan
tala om en pågående inre partikris.
Givetvis är alla generaliseringar i
detta avseende farliga och frestande till önsketänkande. Denna
artikel måste därför betraktas som
ett slags spekulation, byggd på
fakta – men ett otillräckligt antal
fakta och utan insidekännedom om
evolutionen inom den ryska partimiljön. Vi kan konstatera, att en
sådan evolution äger rum, vi kan
någorlunda bestämma evolutionens
riktning men det är ännu för tidigt
att dra några långtgående politiska
slutsatser utan att avvakta den
fortsatta utvecklingen.
De flesta västerländska bedö-
mare av denna evolution är ganska
eniga om, att den i stor utsträckning är beroende av det generationsbyte som pågår. Den yngre
partikadern är annorlunda beskaffad än den äldre. Företeelsen illustreras delvis av den modernaste
litteraturen, vilken sysselsätter sig
med den yngre generationen. De
17*- 61164074
Av T. NORW/D
partimedlemmar, vilka nu är trettio år, har inte genomlevt revolutionen, inbördeskriget eller kollektiviseringsperioden och det andra
världskriget har endast ytligt berört dem i deras barndom. De har
redan glömt att efterkrigstidens
stalinistiska skräckvälde någonsin
existerat. Stalin dog för åtta år sedan, då de var några och tjugo år
gamla, således en ålder då människan inte är särskilt hårt engagerad i det praktiska livet. I allmänhet
kan man säga, att trettioårsåldern
i Ryssland motsvarar fyrtioårsåldern i Västerlandet då det gäller
människans användning i yrkeslivet. Men för dessa trettioåringar
är Sovjets dramatiska förflutna endast historia.
Denna inställning har kommit
till uttryck i flera verk av yngre
författare. Den sovjetryska kritiken har påpekat att dessa författare skriver ärligt vad som dikteras
av deras egna, direkta observationer.
Temat fäder-söner står på livets dagordning och engagerar många unga
författares intresse. Tonvikten är
lagd på de ungas åsikt att fäderna
alls inte för dem skapat ett så lätt
och behagligt liv som den äldre
234
generationen själv föreställer sig
och talar om. Ungdomen stöter ofta
på svårigheter, vilka för den ter sig
som fädernas begångna fel. Rangplatsen intas här av likgiltigheten
inför människovärdet, särskilt då
denna människa vågar försvara sin
egen sanning. I ett sådant verk,
»Två dagar», skrivet av den unge
författaren Metter, beskrivs exempelvis en konflikt i en skola för
kvinnliga traktorförare. Eleverna
beklagar sig över att de undervisas
med hjälp av bildmaterial -utan
att någon gång få se en traktor i
verkligheten – och framhåller att
de inte kan lära sig något utan en
traktor som undervisningsmaterial.
Skolans rektor anklagar dem för
att vara obstruktörer och uppviglare och partiets kurator skall
medla i tvisten. Givetvis slutar historien enligt kommunistisk moral
med att medlingen, trots alla svå-
righeter, ger gott resultat på grund
av flickornas kärlek till partiet.
Men hur är det i verkligheten? I en
annan roman av Sartakov, »Ge icke
tillbaka drottningen» av 1959,
framställes en ung arbetare, Kosjitj, som kommer till en stor byggnation efter att ha avslutat sin tioåriga skolgång, alltså en utbildning,
motsvarande vår studentexamen.
Hjälten är mycket noga med att
stolt demonstrera sin individualitet, vilken yttrar sig i ofta återkommande konflikter med överordnade.
På fem dagar hinner han gräla med
fem chefer, bland annat med överingenjören. Kamraterna ger honom
öknamnet »Järnpojken» och han
svarar, att järnmänniskor är just
vad kommuniststaten behöver. Benägenheten att kritisera överordnade och påpeka det egna, individuella oberoendet är hos de yngre
författarna för närvarande ett älsklingstema. Det skulle inte ligga nå-
got märkvärdigt häri om denna
tendens inte så diametralt skiljde
sig från den tidigare tendensen i
samma sorts litteratur. För endast
några få år sedan dyrkades i liknande romaner en disciplin som
gränsade till självutplåning.
Det är omöjligt att tänka sig att
intet förändrats i den yngre generationens tänkesätt mot bakgrunden av dessa nya strömningar i
litteraturen. Det är likaledes omöjligt att anta, att ingenting förändrats inom hela sovjetsamhället. Ro~
maner med sådan innebörd trycks
av statsföretag, för statliga pengar
och med partiets kännedom. Det betyder att de berör fakta och stämningar, vilka inte längre kan förtigas, företeelser som har rätt allmän betydelse och som folk vill
läsa om.
I ungdomstidningar och även i
Komsomols organ, Komsomolskaja
Pravda, har innehållet och tonen
under den senaste tiden förändrats
betydligt. Komsomol-organet, som
tidigare liknade den tråkigaste
partilitteraturen, försöker nu vara
underhållande. De insändare, som
publiceras i tidningen, måste ofta
av äldre kommunister uppfattas
som fräcka, ibland som rent kät- –
terska. Och ändå vet man inte om
de inte är kraftigt censurerade av
redaktionen. Sällan märker man
någon överdriven uppskattning av
den äldre generationen.
Allt detta torde bero på att den
yngre generationen nu lever annorlunda än på Stalins tid. Den vet
ingenting om den stalinistiska terrorn och den nuvarande terrorformen skrämmer dem inte tillräckligt. Alla slag av sanktioner mot
lag- eller disciplinbrytare har mildrats betydligt. Det räcker inte med
att underhålla kadaverdisciplinen,
en ovillkorlig faktor för en totalitär
stats bestånd. Allt detta berör också
den partianslutna ungdomen, både
i Komsomol och i KPSS. Sjelepins
nya terrorsystem, förkroppsligat i
KGB, bygger i stor utsträckning på
samarbete med Komsomol-ungdomen. Det finns i ryska fabriker,
städer och jordbruksföretag för
närvarande cirka tre miljoner beväpnade ungdomar, vilka verkar i
den s. k. frivilliga ordningsmilisens
lokala avdelningar. Denna ungdomspolis har den faktiska makten
också över de vuxnas samhälle.
Men de vuxna protesterar ofta mot
de ungas välde, konflikter, slagsmål och bråk hör till dagordningen,
särskilt i de ryska tätorterna, och
syns ofta i pressen. Det talas också
ofta om ett särskilt slag av »kåranda» i denna milis.
För att komplettera bilden av
den yngre generationen både inom
och utom partiet, måste man på-
peka, att ungdomen överhuvud ta- 235
get har en högre intellektuell nivå
än de äldre. Bland arbetarna finns
en betydligt högre procent av bildad ungdom än fallet var för tio år
sedan. Chrustjovs skolreform har
ytterligare ökat denna procent. Det
är bara en del av ungdomen som
har fått en utbildning, motsvarande
vår studentexamen, som får plats i
högskolorna. Och det är regel att
före intagningen i de högre läroanstalterna måste ungdomarna arbeta minst två år i produktionen.
Detta resulterar i att inslaget av bildade arbetare blir allt större och
självklart påverkas hela arbetarmiljön av detta förhållande. Under
de senaste åren har demobiliserats
och införlivats med arbetarvärlden
cirka 200 000 officerare och underbefäl, vilket också måste bidra till
en höjning av hela klassens intellektuella nivå och till en förändring
i dess tänkesätt, inte minst därför
att de f. d. militärerna de facto är
deklasserade genom demobiliseringen och försvarar sig mot den
andliga deklasseringen. Man vet,
inte minst genom den ryska pressen, att arbetarna nu läser betydligt flera ryska klassiker och mera
västerländsk litteratur än kommunistiska författare och att ingen
partipropaganda är istånd att
bromsa detta stigande intresse.
skolutbildningen i Sovjet sker i
teknikens tecken, vilket innebär
att den resulterar i sakligt, realistiskt och logiskt tänkesätt. För en
sådan typ av människa är det lättare att märka alla fel, all byråkrati
236
och allt nonsens – och kommunismen är byråkrati. Sovjetungdomen
i tjugoårsåldern och därunder har
dessutom stora möjligheter att vandra genom hela jätteriket, antingen
från arbetsplats till arbetsplats eller
via egna, illegala initiativ på taket
av en eller annan järnvägsvagn
under den varmare årstiden. Detta
är sed och bruk – och det tolereras av myndigheterna; de unga
skall se, vilket stort imperium de
tillhör.
Då de unga nu kommer ut i förvärvslivet, börjar maskinerna bestämma deras livsrytm och vanor.
Sovjet börjar bli ett högt industrialiserat samhälle på många områ-
den. Människan lever där i en
hård, empirisk och teknisk värld.
De unga ryssarna skiljer sig inte
så pass mycket från de unga västerlänningarna att de inte i samma
grad påverkas av industrialiseringens börda. Flera observatörer
talar i detta sammanhang om ryssarnas »amerikanisering», med vilket menas förenkling av livet på-
tvingad av maskinvärlden. Företeelsen att denna typ av empirisk
människa är oemottaglig och icke
intresserad av abstraktioner och
doktriner är sedan länge känd i
Västerlandet. En modern ryss kan
knappast reagera annorlunda. Partiets larm och klagomål över den
yngre generationens brist på intresse för abstrakt kommunistdoktrin, teorier och ideologi, vittnar
tillräckligt om detta. Och dessa
larm har under de senaste tre åren
intensifierats betydligt och förorsakat starka åtgärder från partiets
sida. Kommunismen bygger på tron
och på en viss ritual. Den skapar
en värld som är orationell och obegriplig för en empiriskt tänkande
människa.
Vi har försökt att särskilt utförligt karakterisera de utvecklingsfaktorer som bör ha påverkat den
yngre generationens evolution i
Sovjet under de senaste åren. Partikadern består för närvarande till
mer än hälften av människor under trettiofem år och under Chrustjovs tid har partiapparaten betydligt föryngrats. Mycket tyder på att
partiledningen hittills inte varit
fullständigt medveten om alla dessa
psykologiska och sociologiska förändringar inom den yngre partigenerationen. Det behövdes de skandalösa motgångarna på jordbrukets
område i Sovjet under de senaste
två åren för att partiet plötsligt
skulle märka det allvarliga gnisslet
i partimaskineriet Partiet och dess
apparat är kommuniststatens
grundsten. Utan en perfekt fungerande partiapparat kan kommuniststaten varken fungera eller
existera. Partikriser utgör alltid
problem som ställer andra problem
i skuggan. Det är därför inte underligt att Chrustjov ägnat ett helt
kvartal så gott som uteslutande åt
att söka bemästra den nuvarande
jordbrukskrisen, både på CK-plenum i Moskva i januari och under
sin två månader långa resa genom
Ukraina, Centralryssland och Kasakstan. Av de elva stora tal, som
Chrustjov hållit under denna tid,
måste man få intrycket, att Chrustjov tillskriver 90 procent av orsaken till denna kris den mänskliga
faktorn, vilket i sovjetförhållanden
inte kan tolkas annorlunda än att
partimaskineriet har svikit honom.
Den ansvariga mänskliga faktorn
är i praktiken identisk med partiapparatens funktionsduglighet och
effektivitet.
Man kan säga, att det viktigaste
som hänt mot bakgrunden av jordbrukskrisen, är Chrustjovs oväntade avslöjande att partiapparaten
inte bara fungerar sämre utan att
också inställningen till partidisciplinen bland partifuktionärerna,
deras lojalitet mot partiet och staten och förmågan att påverkas av
ideologiska paroller har försämrats
betydligt under de senaste åren.
Chrustjov försökte, på samma
sätt som Stalin, bygga upp sin egen
maktställning på partiapparaten.
Omedelbart efter maktövertagandet
1955 reorganiserade han hela partikadern, rensade ut icke önskvärda
element, placerade sina egna trogna
män på nyckelposter och genomförde en genomgående föryngring
av hela partiapparaten. Denna
Chrustjovs tendens till föryngring
är begriplig, det var lättare för honom att hantera den yngre generationen, vilken hade sämre minne
beträffande honom själv och som
inte visade några psykiska degenereringstecken på grund av långvarig terror. Samtidigt befäste
237
Chrustjov partiapparatens privilegier, säkrade goda inkomster åt
partifunktionärerna och utrustade
hela kadern med betydligt större
maktbefogenheter än den någonsin haft tidigare på tekniska och
andra produktionsspecialisters bekostnad.
Under stalinepoken var det just
dessa tekniker och specialister, ofta
i Västern benämnda teknokrater,
som hade det avgörande inflytandet på partiets och statens politik.
striden mellan partiapparaten och
de s. k. teknokraterna varade de
första åren av Chrustjovs maktutövande och slutade med en fullständig seger för partiet. Teknokraternas makt och ställning bröt
definitivt samman och försämrades
efter partikrisen 1957, då Molotovoch Malenkavgruppen avlägsnades
från CK-presidiet. Malenkov var,
liksom Stalin, anhängare av en viss
jämvikt mellan partiapparatens
och teknokraternas makt. Chrustjov rubbade denna jämvikt och
gjorde partiapparaten till det enda
maktinstrumentet
Den viktigaste innebörden i
Chrustjovs senaste stora ekonomiska reformer med decentraliseringen av industriförvaltningen och
jordbruksreformen med MTS’ likvidering, var principen att produktionen skulle underställas partiapparatens makt och kontroll.
Denna princip gällde också på industriområdet genom sovnarchosernas verksamhet, vilken blev totalt
underställd partiapparatens kon- 238
troll. Samma princip tillämpades i
alla slag av jordbrukskollektiv efter
reformen; partimän övertog där
ledningen. Detta utgjorde den
enda garantien för att dispositionen med egna produktionsmedel i
dessa kollektiv, medel som tilldelades dem på grund av reformen,
inte skulle missbrukas eller återuppväcka kapitalistiska tendenser
hos bönderna.
Man bör lägga märke till att så
sent som 1958 fanns inga partiorganisationer inom mer än hälften av antalet kolchoser, vilket däremot var regel i alla industriföretag. Partilivet koncentrerades på
landsbygden till particeller vid IDOtortraktorstationerna- MTS. Jordbruksreformen 1958 hade den viktiga inrikespolitiska innebörden att
samtidigt som kolchoserna fick rätt
att äga egna maskiner och traktorer,
bildades i alla kolchoser en primär
partiorganisation, vilken i regel var
identisk med dess styrelse. På så
sätt fick partiapparaten en direkt
kontroll över produktionsprocesserna inom jordbruket och spelade
en avgörande roll både för produktionsplaneringen och för planernas
uppfyllande.
Hela sjuårsplanen är byggd på
principen att all ekonomisk disposition hör till partikadern och att
fackmän och specialister lyder under partiet. Denna nya chrustjovska
struktur innebär, att ansvaret för
produktionsplanens uppfyllande
ligger så gott som uteslutande på
partifunktionärerna.
Det skådespel som utspelades vid
det s. k. agrara CK-plenum i januari
1961 och under Chrustjovs inspektionsresa är inte något annat än en
presentation av fakta som bevisar
att Chrustjov inte lyckats skapa
det maktinstrument av partiapparaten som han betraktade som den
avgörande hävstången i Sovjets
ekonomi.
Man kan ställa frågan hur det
kunde komma sig, att en sådan erfaren taktiker och partiräv som
Chrustjov kunde begå ett sådant
grundligt bedömningsfel beträffande partiapparatens effektivitet.
Svaret ligger förmodligen i de
personförändringar inom partiet
som ägde rum i samband med avskaffandet av den stalinistiska terrorn och med partiapparatens rätt
allmänna föryngring.
Föryngringsvågen inom partiapparaten intensifierades ytterligare då Chrustjov startade den
ambitiösa sjuårsplanen. Han lanserade då själv en paroll, att produktionsansträngningarna i samband
med planen var så pass stora, att
unga och duktiga partimän måste
efterträda de gamla och trötta. Han
upprepade ofta ramsan att den utslitna äldre partigenerationen måste
förstå »vem som bör komma till
marknaden och vem som bör lämna
den».
I detta sammanhang är man frestad att säga, att Chrustjov blev ett
offer för sin egen personalpolitik
och för sin oförvitliga tro på partimoralen och indoktrineringen hos
..
den yngre generationen. Under sin
inspektionsresa erkände han själv
detta indirekt genom det sätt, på
vilket han sökte syndabockar och
genom tydliga uppmaningar till
partifolket att återupprätta partiveteranernas prestige. Han sade
bland annat att man i de lokala
partiorganisationerna måste ändra
sin inställning till äldre och erfarna
ledare – samma äldre och erfarna
ledare, som han för ett par år sedan diskriminerade, kallade för
»gubbar:. och »odågor:. och flyttade
över till andrarangsposter.
Att den yngre partigenerationen
svikit Chrustjovs förhoppningar
har mycket stor betydelse för partiet och hela systemets framtid.
Nu, när hela sjuårsplanen är igång,
.är det mycket svårt, för att inte säga
omöjligt, att under full gång ändra
en betydande del av personalen på
nyckelposterna. Tydligt är att
Chrustjov underskattade den psykologiska skillnaden mellan äldre
partiledare, vilka uppfostrades un·der den stalinistiska terrorepoken,
vilka hade disciplinen i blodet och
vilkas lojalitet mot partiparollerna
och tro på partiets ofelbarhet inte
kunde ifrågasättas, och den yngre
generationen som mognat efter den
stalinistiska epoken.
Det är uppenbart, att den privilegierade klassens klassmedvetande
håller på att uppstå betydligt hastigare hos den yngre partigenerationen än fallet var med den äldre.
De yngre anser sig själva vara ett
slags elit, de är mycket noga med
239
sina löner, privilegier och maktbefogenheter. Därför visar den yngre
generationen en stor solidaritetskänsla och tendens till ömsesidigt
understödjande i alla tänkbara
situationer. De bildar en på sätt
och vis organiserad grupp genom
samma inställning till de egna intressena, de hjälper varandra om
någon faller. Chrustjov klagade
många gånger över detta i sina tal
och framställde exempel, då någon
oduglig eller oärlig partiman avskedats men strax därefter fått hjälp
av sina partivänner att komma åter
på en liknande eller bättre post nå-
gon annanstans. Chrustjov kallade
detta för »något som liknar tjovarnas gemenskap».
På Stalins tid kunde inte någon
partifunktionär räkna med kamratskap eller hjälp från någon annan.
Chrustjovs tal är fullproppade med
klagomål över ömsesidig hjälp i
alla sorters fusk, maskopi, nepotism och solidaritetsbevis bland de
ansvariga partifunktionärerna. De
har nu möjlighet att försvara sig
kollektivt mot övermakten från
partitoppen, något som var omöjligt under Stalins tid.
Man måste fråga sig: inser inte
Chrustjov att den enda räddningen
för partiet och den enda möjligheten att återupprätta apparatens
auktoritet måste vara en återgång
till de terrormetoder som Chrustjov
själv tagit avstånd från? Mycket tyder på att svaret på denna fråga
måste bli negativt. Först och
främst finns inga möjligheter för
240
ett återuppbyggande av den terrorapparat som raserades och förintades strax efter Stalins död. De
främsta terrorspecialisterna har
skjutits eller eliminerats ur partieliten, Sjelepins nya terrorsystem
bygger på helt andra ideer om kontroll över människor och väcker
inte samma skräck som den stalinistiska institutionen. Dessutom
kan man vara säker på att varje
försök att i den nuvarande atmosfä-
ren inom partiapparaten och på
partitopparna återupprätta en total
terror skulle uppfattas såsom ett
attentat mot deras privilegier och
skulle kunna framkalla bestämda
och aktiva proteståtgärder.
Det kommunistiska partiet är
organiserat enligt militärt mönster,
åtminstone vad disciplinen beträffar. Mildare sanktioner betyder
sämre disciplin, sämre disciplin
framkallar minskad ansvarighetskänsla. Sovjetpartiet synes inte
längre frambringa fanatiker. Den
nya generationen är uppfostrad i
en rationell anda, vilken inte gynnar fanatism. Och det är den yngre
generationen som nu anger tonen
på arbetsplatserna och som skapar
samhällsatmosfären.