Print Friendly, PDF & Email

Frihandelsavtalet är också en signal

Av Rainer Zitelmann | 20 november 2020



Kina har tillsammans med 14 andra länder i Asien och Stillahavsområdet skrivit på ett av de största frihandelsavtalen i historien och format världens största handelsblock. Frihandelsavtalet omfattar 2.2 miljarder människor och står för en tredjedel av världens totala ekonomiska produktion. Avtalet sänker tullar, etablerar gemensamma handelsregler och stödjer öppna och sammanlänkade leveranskedjor. Det innehåller kapitel som täcker handel, tjänster, investeringar, e-handel, telekommunikation och patent. Det nya avtalet kallas RCEP, vilket står för Regional Comprehensive Economic Partnership. Förutom Kina och de tio medlemsländerna i Sydostasiatiska nationers förbund Vietnam, Singapore, Indonesien, Malaysia, Thailand, Filippinerna, Myanmar, Brunei, Laos och Kambodja så täcker avtalet även Japan, Australien, Sydkorea och Nya Zeeland.

Avtalet sänder en stark signal till resten av världen. Samtidigt som protektionister vunnit mark i USA och länder i väst är upptagna med att bedriva handelskrig, så har Kina varit de som försvarat de kapitalistiska frihandelsidealen. Länder i västvärlden förstår fortfarande inte grunden till Kinas ekonomiska framgång. Om och om igen rapporterar mediehus i väst om den ”statliga kinesiska ekonomin” och till och med om det ”kommunistiska systemet.”

För att förstå Kinas ekonomiska uppgång, så är det viktigt att förstå skillnaden mellan landets politiska system såsom enpartistat och dess ekonomiska system, vilket inte har någonting med kommunism att göra. Huvudanledningen till att staten fortfarande spelar en så stor roll är att Kina på bara några decennier gradvis har gått ifrån en total planekonomi till vad det är idag. Först introducerades äganderätten och sedan prisreformer. Under de senaste decennierna har fler och fler frimarknadsreformer ägt rum.

Ett av de främsta misstagen proffstyckare i väst begår är att underskatta den privata sektorns roll i Kina. Ett working paper från World Economic Forum noterade att ”Kinas privata sektor – vilken har blivit alltmer aktiv sedan finanskrisen – står nu för den största delen av Kinas ekonomiska tillväxt. Sifferkombinationen 60/70/80/90 används ofta för att beskriva den privata sektorns bidrag till den kinesiska ekonomin: den står för 60% av Kinas BNP, 70% av innovationen, 80% av storstädernas arbetstillfällen och 90% av alla nya jobb. Privata pengar står även för 70% av alla investeringar och 90% av alla export.” Enligt the All-China Federation of Industry and Commerce, en kinesisk handelskammare, så bidrar Kinas privata sektor till nästan två tredjedelar av landets tillväxt och nio tiondelar av alla nya jobb.   

Det är viktigt att förstå anledningen till Kinas ekonomiska framgång, och det gäller speciellt i västvärlden. Det finns två ömsesidigt uteslutande narrativ: Antingen så beror Kinas otroliga ekonomiska framgång på statens stora inverkan på landets ekonomi – en åsikt som ofta yttras av politiker i väst som vill rättfärdiga sina egna förslag på ökad statlig kontroll över sina egna ekonomier – eller så är Kinas framgång ”Inte tack vare staten, utan trots staten,” som den kinesiske ekonomen Zhang Weiying uttryckte det under en konversation vi hade i Peking 2018. Den som förstår de verkliga drivkrafterna bakom det kinesiska ekonomiska miraklet förstår också att USA och Europa behöver mindre inblandning från statligt håll, inte mer. Den förstår också att kapitalism inte är problemet, utan lösningen – inte bara i Kina, utan även i USA och Europa. 

Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många människor lyfts ur svår fattigdom som i Kina under de senaste decennierna. 1980 så levde 88% av den kinesiska befolkningen i extrem fattigdom; idag är den siffran lägre än 1%. Det är fortfarande oklart huruvida Kina kommer att fortsätter sin resa mot kapitalism, eller om maktintressen som förespråkar en starkare stat kommer att vinna mark. Denna kamp mellan två motsatta synsätt har pågått i Kina under flera decennier –  och den är fortfarande inte helt avgjord.

Det nya frihandelsavtalet visar dock att Kinas ledare har förstått värdet av ekonomisk frihet. En professor som jag spenderat många timmar med i Kina (han är väl bekant med USA efter att ha tillbringat en tid som gästprofessor vid ett amerikanskt universitet) sade till mig, ”Vi kineser kommer vara de sista försvararna av kapitalismen.” Officiellt sett är termen ”kapitalism” närmast en skällsord i Kina (såsom i väst.) Men Kinas framgång under de senaste decennierna är otvivelaktigt baserad på frimarknadsreformer. Idag finns det fler miljardärer i Kina än någon annanstans i världen med undantaget USA. Idéen om att ”låta vissa bli rika först” som Deng Xiaoping drev i början av sin reformperiod har burit frukt.

Mellan 2018 och 2019 höll jag flera föredrag i Kina. Alla jag mötte där var hänförda av drömmen att bli rika som entreprenörer. Jag minns ett föredrag vid det lilla universitetet HSBC Business School i Shenzhen. Jag höll mitt föredrag om hur man blir rik en fredagskväll. 850 av universitetets 1000 studenter deltog och lektionssalen var nästan överfull.

Föredraget och den efterföljande diskussionen varade sent inpå natten. Jag tvivlar på att en fredagskväll vid ett universitet i USA eller Europa hade blivit hälften så intressant. Jag misstänker att studenter i USA och Europa hellre hade gått på en föreläsning om hur man avskaffar kapitalismen eller om det moraliskt klandervärdiga i att skapa en förmögenhet.

Rainer Zitelmann är doktor i historia och sociologi. Hans bok The Power of Capitalism innehåller en detaljerad utläggning om grundorsakerna till Kinas ekonomiska framgång.

Översättning Viktor Wollstad

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019