Fredrik Segerfeldt: Är det verkligen fred vi vill ha?

Är det verkligen fred vi vill ha? Så lyder den första raden i proggbandet Hoola Bandoolas låt Fred. Som de flesta andra i min generation hörde jag den första gången på den bästa svenska skiva som någonsin gjorts: Imperiets Blå himlen blues från 1985.

Som femtonåringar förstod vi inte riktigt vad Thåström sjöng om. Vi killar gillade mest det upproriska i hans röst, medan tjejerna snarare förfördes av lika delar erotiskt kapital som ordet fred. Många trodde nog att det var en plädering för just det senare.

Så här i vuxen ålder ger textens fortsättning vid handen att budskapet är det motsatta: det finns strider värda att ta.

till varje tänkbart pris
Är vi alldeles säkra på det
att det värsta av allt är krig?

Två händelser de senaste dagarna fick mig att tänka på låten. Dels hörde jag att realismen inom internationella relationer är på väg in i svensk debatt, dels läste jag de hyllande recensionerna av Klas Östergrens anti-nato-roman Klenoden.

Realismen är en teori inom internationella relationer som i sin moderna form grundades av tysk-amerikanen Hans Morgenthau efter slutet av andra världskriget. Han menade att människans och därmed staters strävan efter makt skapar ett internationellt system som präglas av anarki. På 1970-talet kom neorealismen under den amerikanske statsvetaren Kenneth Waltz, som betonade att alla stater försöker överleva i det anarkiska systemet genom att vara defensiva och upprätthålla maktbalanser. Det senaste bidraget till denna skola är John Mearsheimer, som har lanserat idén om offensiv realism. Han menar att stormakter i sin naturliga strävan efter regional hegemoni har rätt till intressesfärer. Och att vi andra, för att upprätthålla freden, ska avhålla oss från att ta strid med dessa stormakter.

Makt är rätt. Chamberlain framför Churchill.

En liknande tendens har länge funnits i amerikanska libertarianska kretsar, kanske främst representerade av Cato Institute och isolationister som Ron Paul. De hade goda argument mot den idealistiska och interventionistiska amerikanska utrikespolitiken som främst representeras av George W. Bush och hans olyckliga äventyr i Irak.

Men att det inte går att bomba fram goda samhällen betyder inte att goda samhällen inte ska försvara sig, om så behövs med bomber. Det är lätt för amerikanerna att isolera sig, med ett stort hav vid respektive kust och två vänligt sinnade, små och oförargliga grannar i norr respektive syd. Om Kanada hade kärnvapen och tre miljarder invånare samt styrdes av en diktator som egentligen tycker att USA inte borde existera som självständig stat tror jag att de fredsälskande amerikanska libertarianerna skulle förstå behovet av att ha ett starkt försvar.

Det som sker nu i den amerikanska administrationen är dock varken Ron Pauls isolationism, defensiv realism à la Waltz eller naiva och aggressiva försök till neokonservativt statsbyggande à la Bush. I stället har Mearsheimers offensiva realism fått inflytande, utan att det uttryckligen uttalats.

Bevisföremål ett: Donald Trumps förakt för Nato, hans nedlåtande attityd mot andra demokratier och hans återkommande uttryck för förståelse för ledare för andra stora och mäktiga stater. Huruvida en stat styrs å folkets vägnar eller av en maktfullkomlig despot gör ingen skillnad i den amerikanske presidentens värld. Realistisk cynism.

Bevisföremål två: Donald Trumps syn på kriget i Ukraina. I detta sammanhang betonar den amerikanske presidenten behovet av fred, som när han i det famösa utbrottet mot Volodymyr Zelenskyj i Vita huset anklagade den ukrainske presidenten för att föra världen mot tredje världskriget. Detta för att Zelenskyj insisterade på att försvara sig mot en aggressiv diktator som ville utplåna hans land från kartan och inlemma det i den egna totalitära staten.

Bevisföremål tre: Donald Trump tycker att precis som Kanada, Panama och Grönland tillhör USA:s intressesfär, tillhör Georgien, Baltikum och Ukraina Rysslands. I den klassiska realismen betraktas varje stat som suverän, och deras självständighet och territoriella integritet står i centrum. Men i Mearsheimers realism spelar staters suveränitet ofta mindre roll. I stället är imperier – vars gränser ofta flyter beroende på hur starka de är för ögonblicket – legitima. Då är det lika logiskt att Ryssland dominerar sitt närområde som att USA dominerar sitt.

Enligt Mearsheimer var det Nato:s aggressiva expansion som provocerade fram den ryska invasionen av Ukraina. Det var dock inte Västvärlden som expanderade, utan suveräna stater som valde att sluta sig samman med likasinnade för att gemensamt skapa skydd. Om Nato utgör ett hot mot Ryssland måste man ställa sig frågan hur det kommer sig att Ryssland, efter att Finland gick med i alliansen, inte samlade merparten av sin armé vid den 130 mil lång gränsen mellan de två länderna? Ryssland har i över tjugo år för övrigt haft Nato-medlemmarna Estland och Lettland som grannländer.

Ryssland är helt enkelt inte hotat av Nato. Vad ska vi med ett land till som brukar beskrivas som en bensinstation med kärnvapen? De har inget vi vill ha.

Däremot inskränker alliansens utvidgning, inte minst till länder som Polen och Estland, det ryska handlingsutrymme i det traditionella närområdet. Det är en helt annan sak. Ryssland tycker att man har rätt att dominera sina grannar, vilket Trump och Mearsheimer i olika grad tycks hålla med om.

Det tycker inte jag. Och därför väljer jag krig framför en dålig fred. Det är inte alltid fred jag vill ha.

Den andra händelsen fick mig att tänka på Imperiets låt var som sagt recensionerna av Klas Östergrens roman. I Aftonbladet skriver Göran Greider:

Hur kunde en nation, som så länge skröt med sitt alliansfria arv och sin nedrustningsdiplomati, plötsligt bli något helt annat? Eller har nationen Sverige idag faktiskt blivit sig själv, det vill säga den vapenexporterande och försvarsvänliga nation den egentligen alltid varit?

Till skillnad från stora delar av den svenska högern har jag aldrig tyckt att det finns något egenvärde i att ha väpnade styrkor. Jag har inga tavlor med karoliner på väggen, är inte med i Högvaktens vänförening och tjusas inte av vapen och uniformer. MÖP:eri är töntigt.

Men att i decennier åka snålskjuts på andra västerländska demokratier ser jag inte som något fint arv, utan som ett skamligt sådant. Att göra skillnad mellan demokratier och diktaturer är centralt och att mindre stater både via skatten finansierar ett militärt försvar och poolar resurser för att kunna försvara våra fria och öppna samhällen gemensamt är ett nödvändigt ont.

Den fredsrörelse Göran Greider vurmar för var en kraft som ville att vi skulle böja oss för det totalitära moskovitiska förtrycket. Den var också ofta både finansierad och infiltrerad av Kreml. Det är inte alltid fred vi vill ha. I alla fall inte till varje pris. Fråga ukrainarna.

Fredrik Segerfeldt är ansvarig för programmet Marknad på Timbro. I början av 2026 kommer hans bok Den röda tråden: 500 år av rysk imperialism.