Fredrik Böök – Från Kristianstad till Svenska Dagbladet


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

543
FREDRIK BÖÖKFRÅN KRISTIANSTAD TILL
SVENSKA DAGBLADET
Au fil. lic. LARS FREEMAN
Fredrik Böök har åter blivit ett aktuellt namn. För en
uidare analys au Bööks skriftställarskap är det nödvändigt att få en uppfattning au
hans litterära och politiska
profil, då han i början au seklet som 24-åring trädde till i
Svenska Dagbladet. Fil. lic.
Lars Freeman skildrar i denna artikel Fredrik Bööks ungdomsår, ”från Kristianstad
till Svenska Dagbladet”.
Namnet Fredrik Böök har ånyo
blivit aktuellt. När Gunnar Unger
i denna tidskrift tecknade ett porträtt av Gunnar Brandell, manade
han som kontrast fram en bild av
Böök som en av de genom åren
mest stridsglatt konservativa av
alla Svenska Dagbladets medarbetare. Och i samband med att andra
delen av Svenska Dagbladets historia i höstas publicerades, blev tillgänglig Leif Carlssons djuplodande studie över Fredrik Bööks verksamhet i den tidning, som allt sedan seklets början hade utgjort
hans forum.
Det var den 30 november 1907,
som Svenska Dagbladet lät meddela, att den då nyvordne filosofie
doktorn – hans gradualavhandling behandlade romanens och prosaberättelsens historia i Sverige –
hade utsetts till tidningens ”ordinarie litteraturanmälare”. Redan i
den första delen av historien om
Svenska Dagbladets utveckling har
dr Ivar Anderson fångat något av
den miljö, ur vilken Fredrik Böök
framträdde. Men om det forskningsprogram skall kunna realiseras, som professor Staffan Björck
markerat som ytterligt önskvärt,
att Fredrik Bööks roll i Svenska
Dagbladet skall ägnas ”en undersökning i stor skala, en bok för
sig”, måste först en annan betydelsefull fråga besvaras. Det är nödvändigt att som en utgångspunkt
för en vidare analys av Fredrik
Bööks skriftställarskap ställa samman en bild av den litterära och
politiska profil som den 24-årige
litteraturhistorikern hade, när han
från seklets första år kom att göra
Svenska Dagbladet till ett i kulturpolitiken stridbart organ. Det är,
med andra ord, av vikt, att man
får en överblick över Fredrik
Bööks väg från Kristianstad till
Svenska Dagbladet.
544
I Fredrik Bööks rika produktion
saknas förvisso inte självbiografiska uppgifter, som kan bidra till
att ett ljus kastas över hur den
mogne och sedermera också åldrande mannen såg på sin ungdom.
Dichtung und Wahrheit blandades
i hans roman storskolan från år
1940. Under mera öppet visir lämnade han bilder från sina tidigare
år i en rad uppsatser i skilda publikationer. I Från Helgeåns stränder, publicerad 1928 i femte samlingen av Hågkomster och livsintryck, såg Fredrik Böök sig själv
som trettonåring. I Vintergatan
1936 karakteriserade han sitt hem
och sin hemstad under rubriken
Hantverksmästarna. Det minnesnummer, som Svenska Dagbladet i
december 1934 gav ut för att celebrera tidningens 50-årsjubileum,
innehöll en memoarartikel av
Böök, betitlad Mina äldsta förbindelser med Svenska Dagbladet.
Som en parallell till denna uppsats
kan ses den som två år senare
trycktes i Svenska Dagbladets julnummer 1936. Den hette Mina
första Stockholmsminnen. Till dessa mindre studier kan så läggas
det större arbete av självbiografisk
karaktär, som 1953 publicerades
under titeln Rannsakan. Men viktigare än dessa skrifter måste anses
vara de artiklar, som den unge
Fredrik Böök lät trycka i olika tidningar och tidskrifter. Det är på
dessa i högre grad än på de självbiografiska studierna, som man
måste bygga ett svar på den ställda frågan om vilken ståndpunkt i
litterära och politiska frågor den
unge Fredrik Böök intog, innan
han blev fast knuten till Svenska
Dagbladet.
”Nittiotalist”
När man läser Fredrik Bööks skildringar från sin ungdom, är det
två fakta, som speciellt måste markeras. Han var en fanatisk anhängare av nittiotalisterna – när
han 1902 debuterade, skedde detta
också med ett försvar av Heidenstam mot det angrepp Nils Linder
riktat mot honom. stridsskriftens
titel, Skald och skolmästare, underströk vilka världar Fredrik
Böök såg stå mot varandra. Men
samtidigt var han, i varje fall enligt Rannsakan, ”i politiskt avseende och allmänt känslomässigt”
”radikal och oppositionell”. Redan
under gymnasiståren medarbetade
han ”i en rabulistisk Kristianstadstidning” – det var Nyaste Kristianstadsbladet Och när han 1934
tänkte rätt efter, ansåg han sig
kunna konstatera, att det hade varit bra nära, att han blivit radikal
publicist. Men på nyåret 1901 skrev
han dock in sig som student vid
Lunds universitet. Och där fick
hans radikalism ett konkret innehåll. Han blev den yngste medlemmen av kretsen kring Bengt Lidforss. Säkert bidrog umgänget med
radikala studenter till att Fredrik
Böök i Lund fullkomligt naturligt
fortsatte det markerande av sin
allmänna radikalism, som ett deltagande i förstamajdemonstrationerna innebar.
Fredrik Bööks studier i Lund
blev emellertid snabbt avbrutna.
Höstterminen 1901 var han bosatt
i Köpenhamn, där han försörjde
sig som informator. Han fick
emellertid också tid att studera vid
Köpenhamns universitet, och speciellt följde han Harald Höffdings
föreläsningar. Dennes positiva syn
på poesins och religionens makter
kom småningom att göra starkt intryck på Fredrik Böök, och Höffdings esteticism fick definitivt
större betydelse för honom än den
radikalism som utformades av brö-
derna Brandes. Måhända förstärktes inflytelserna från Höffding av
att det var under sin vistelse i Kö-
penhamn, som Böök för första
gången träffade Verner von Heidenstam, fick i sällskap med honom göra sin första resa till Stockholm och därigenom komma i direkt och personlig kontakt med åtskilliga av de 90-talets män, som
hörde samman med kretsen kring
Svenska Dagbladet. Det var föga
anmärkningsvärt, att Fredrik Böök
efter vistelsen i Köpenhamn och
besöket i Stockholm intog en än
mera än tidigare entusiastisk inställning till nittiotalismen. Han
visade det bland annat i en essay
över Per Hallströms författarskap
i Illustrerad Svensk Tidskrift, publicerad samma år som han mött
Verner von Heidenstam. Böök deklarerade, att han stod i opposition
mot de naturalistiska strömning- 545
arna. Han underströk nyidealismens krav på rätt till skönhet och
glädje. Och om Per Hallströms En
gammal historia framhöll han, att
den ensam var ”av högre värde än
allt vad den naturalistiska svallvågen kastat upp på den svenska
kusten”.
Frondering mot radikalismen
Det måste anses stå höjt över all
diskussion, att Fredrik Bööks vistelse i Köpenhamn, hans studier
för Harald Höffding och hans små-
ningom vidgade kontakter med
kretsen kring Svenska Dagbladet
verksamt bidrog till att föra honom bort från Lidforssradikalismen. Men när han i allt högre grad
fjärmade sig från en radikal uppfattning var det dock Verner von
Heidenstam, som var den stora inspirationskällan. Det var i Heidenstams tecken som han fronderade
mot sina forna radikala vänner.
Vid det första sammanträffandet
med diktaren hade den unge studenten fått veta, att det var lundastudenternas fackeltåg på Karl
XII :s dödsdag Heidenstams tankar
kretsat kring, när han låtit broder
Göran i En hjältes likfärd viska:
”Må vi i stormiga nätter med facklor fira hans minne! Var såg j ag
en gravskrift så stor som den, vilken vårt slagna folk nu ristar över
honom. Han gjorde oss ej lyckliga,
och dock begråta vi honom som
ingen!” Detta var en syn, som radikalerna inte kunde acceptera. De
opponerade sig mot lundastuden- 546
ternas apostroferande av Karl XII :s
minne. I juni 1903 hade emellertid
Fredrik Böök frigjort sig från deras uppfattning om karolinernas
konung. I opposition mot belackarna tog han Karl XII i försvar, samtidigt som han anslöt sig till Verner von Heidenstams nationalistiska begreppsbildning. I Nyaste
Kristianstadsbladet utformade han
sin syn: ”Heidenstam, gripen av
tragiken i hans uthålliga strid och
den moraliska styrkan i hans personlighet, reste i Karolinerna ett
helgjutet monument över den
orubbliga själskraft och uppoffrande pliktuppfyllelse, som präglade hans och hans folks gärning.”
– En sådan karakteristik hade inte en av radikala ideer uppfylld
anhängare av Bengt Lidforss kunnat skriva. Fredrik Böök hade
utan tvekan kastat loss från sin radikalism och höll på att söka sig
nya stjärnor att styra efter.
Under 1900-talets första år aktualiserades parollerna om krav på
försvar och reformer. I de debatter, som uppstod kring olika detaljproblem i det stora komplexet
av frågor, tog Fredrik Böök ofta
del. 1906 undertecknade han en
opinionsyttring för regeringen
Staaffs rösträttsförslag. Vid en
studentafton i november samma år
höll han ett föredrag med titeln
studenten och värnplikten. I detta
visade han sig vara starkt försvarsvänlig, även om han kritiserade
vissa oformligheter i den militära
utbildningen. Han lät förstå att
han avskydde preusseriet; han satte Ex I under debatt; han förordade en demokratisering av försvarsväsendet. Samtidigt avgav han en
understucken men tydlig förklaring, att han inte längre accepterade radikalernas princip, att med
deras danske banerförare Viggo
Hörup ständigt fråga ”Hvad kan
det nytte?”- ”Jag tror inte”, yttrade han, ”att det kan sägas om
huvudmängden av Sveriges studenter, att de äro sentimentala tolstojaner, som vänta det tusenåriga riket, när ingen står ondskan emot,
eller att de äro skeptiska hörupianer, som tro sig kunna räkna med
framtida politiska förhållanden
som tvärsäkert ironiskt och med
fasta siffror upprepa sitt ’Hvad
kan det nytte?’ Så stora realister
äro vi väl ändå, att vi inse, att vår ’
folkliga existens kan komma att
bero på vår härs duglighet, och så
stora idealister äro vi väl också, att
vi inte glömma, att en ’nationell
politik med alla resurser i elden’
kan kräva den svenska ungdomens
offervillighet som en sista resurs.”
Idealism och realism
När Fredrik Böök november
1906 talade om den idealism och
den realism, som studenterna enligt hans uppfattning borde bäras
av, hade han en plattform. Han var
studentkårens ordförande. Denna
position hade han vunnit efter en
dramatiskt upphetsad utveckling i
januari-februari samma år. Den
då sittande styrelsen för studentkåren under ordförandeskap av
dåvarande docenten Torgny Segerstedt hade föreslagit att som traditionen bjöd en Nordisk fest till fädrens ära skulle arrangeras. Mot
förslaget opponerade sig ett stort
antal studenter, som ansåg att endast tre kvarts år efter unionsupplösningen det skulle vara synnerligen olämpligt att anordna en nordisk fest. Den traditionella nordiska festen borde antingen helt
inställas eller också förvandlas till
en rent svensk fest. Då studentkå-
rens majoritet omfattade det senare av de två alternativen, avgick
Torgny Segerstedt från posten som
studentkårens ordförande. Hans
exempel följdes av andra anhängare av tanken på nordiskt samförstånd unionsupplösningen till trots.
Vakanserna efter dem fylldes av
studenter med svensk-nationell
uppfattning. Och den nye studentkårsordföranden blev Fredrik
Böök. I det tal för Sverige, som
han höll vid den stora svenska fest,
som den nya styrelsen ställde sig
som inbjudare till, fick han också
rika tillfällen att demonstrera sitt
beroende av nyidealismen, av nittiotalisterna och inte minst av Heidenstam. Gymnasisten i Kristianstad, som sagt sig vara nära att se
en framtid som radikal publicist,
hade efter fem års studier i Lund
547
fått en helt förändrad livsuppfattning. Nu var det den nationalism,
som han funnit i Ett folk, ”som
han läst med klappande hjärta,
med en beundran som gick över
alla gränser”, som han återgav i
sitt tal: ”När svensk ungdom i dessa tider firar en fest till minne av
fädrens verk, så är det därför, att
detta minne, fast och oupplösligt,
knyter släktledens arbetsmödor
från forntid, framtid och nu vid
det levande väsen, som sluter oss
alla i sin famn, som vi alla älskande och tjänande lyda, – Sverige,
fosterlandet.”
Vägen från Kristianstad till
Lund hade alltså fört Fredrik Böök
från en radikal för att inte säga rabulistisk uppfattning till en heidenstamsk nyidealistisk nationalism. Det var med den som bakgrund han 1907 startade sin verksamhet som Svenska Dagbladets
ordinarie litteraturanmälare. När
han bereddes tillfälle att ta det betydelsefulla steget in i tidningens
kulturredaktion, öppnades dörren
för en av de mest avgörande entreerna i 1900-talets svenska kulturliv. Svenska Dagbladet fick ett
av sina tydligast markerade drag.
Och Fredrik Bööks ställning som
en av förgrundsgestalterna på den
konservativa sidan av den svenska
Parnassen började alltså byggas
upp.