Print Friendly

Fred i mellanöstern

Av Bo Ture Larsson | 23 november 2012

Konflikterna i Mellanöstern avlöser varandra och den politiska kartan är i ständig förändring. Detta samtidigt som de gamla stormakterna ser sin betydelse minska. Bo Ture Larsson kommenterar den utrikespolitiska situationen.

”Det nya Mellanösterns födslovåndor”. Det var så dåvarande amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice år 2006 beskrev Israels invasion i södra Libanon för att ta itu med Iran-stödda Hizbollahs provokationer. Rice fick en hel del kritik för att hon ansåg att något nytt, och bättre, skulle kunna följa i våldets spår.

När Israel än en gång hamnat i konflikt på Gazaremsan, sedan 2007 behärskat av dödsfienden Hamas, är det ingen som tror att våldet får ett lyckligt slut. Den realistiska målsättningen är en återgång till en lägre konfliktnivå.

Men sannerligen är det något nytt som föds. Ty det som varit sanning sedan 1970-talet är det inte längre. För Israel var till nyligen bara Libanon ett problem i grannskapet. Men sedan förra Gazakriget 2008-2009 har Egypten växlat från den regim som slöt fred med Israel till en mera demokratisk regim som bara med uppbringande av allt sitt realpolitiska förnuft förmår bemästra sin ovilja mot den judiska statens existens. Kungamakten i Jordanien vacklar. Och i Syrien, som var en pålitlig fiende, råder kaos.

Turkiet hade länge ett gott förhållande till Israel, men olika händelser som känts kränkande innebär att där nu ges utlopp för det Israel-hat som är en naturlig del av politisk islam.

Israel har således sett en drastisk förändring i sin del av världen. Till hotet inifrån, den olösta palestinska frågan, adderas nu hotet utifrån, så som det var innan Egypten i början av 1970-talet bytte från Sovjet till en allians med USA.

En annan stor förändring är stormakternas minskade betydelse. Ryssland verkar mest intresserat av att lägga krokben för USA och Kina bara väntar på att tjäna pengar ihop med den som hamnar på topp när läget stabiliserats.

Britter och fransmän håller en hög politisk profil, men avstår från att göra något mera påtagligt. Kanske klokt av dem, eftersom det är ju är följderna av vad de, och senare amerikanerna, ställde till med som ännu plågar regionen mellan Medelhavet och Persiska viken.

Återstår alltså, som alltid – USA.

Ross Wilson, USA:s ambassadör i Turkiet under president George W. Bush, sade häromdagen till tidningen Hürriyet att tanken om att USA, apropå Irak, skulle dra sig tillbaka från Mellanöstern är ”groteskt överdriven”, samtidigt som ”amerikanska folket är dödstrött på krig och dödstrött på att vara engagerad i arabvärlden”.
Alltså lite av ”ja-men.”

Det lär krävas något mer, om USA ska kunna påverka, när Israel och Hamas, Egypten och Iran, både vänner och fiender, i praktiken gör som de själva vill.

Mot slutet av sina ämbetsperioder gjorde presidenterna Bill Clinton och George W. Bush kraftinsatser för fred Israel-Palestina.

Om Obama ska klara uppgiften bättre borde han nog börja nu – när han ännu har fyra år på sig.

Bo Ture Larsson är utrikeskommentator på Svenska Nyhetsbyrån.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism