Franska kriser
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
FRANSKA KRISER
DEN FEMTE republiken har under
veckorna kring årsskiftet genomgått ej mindre än tre politiska kriser. Endast en av dem var till synes verkligt allvarlig, och alla har
de passerats utan svårare följder.
Men de har inneburit en påminnelse
om hur labil den jämvikt är, som
landet lyckats uppnå endast tack
vare general de Gaulles övertagande
av makten i ett läge, då den rena
anarkien annars föreföll som det
troligaste alternativet.
Den första krisen utbröt redan i
slutet av 1959 och gällde ett så att
säga klassiskt orosfält i fransk inrikespolitik – skolfrågan, dvs.
problemet om statens ställning till
de katolska undervisningsanstalter,
som konkurrerar med de konfessionslösa statliga. Regeringens liberala attityd till de katolska skolorna ledde nu till att den socialdemokratiske undervisningsministern lämilade konseljen i överensstämmelse med den benhårt intoleranta inställning till dessa problem,
som alltsedan 1870-talet varit tradition inom fransk vänster. Därmed
hade alltså regimen de GanlieDebre nödgats se sina förbindelser
åt vänster avsevärt försvagade.
Nästa kris skulle emellertid redan vid själva årsskiftet i viss mån
återställa den rubbade jämvikten.
Denna gång var det regimens politiskt mest vägande man näst de
Gaulle själv, finansministern och
chefen för den moderata högern
Antoine Pinay, som bröt upp från
konseljbordet efter att med lycka
och gott handlag ha presiderat över
saneringen av Frankrikes penningväsen. Orsakerna till schismen mellan honom och presidenten torde
ha varit flera. Inom Pinays egen
gren av statsstyrelsen hade det yppats en allt starkare konflikt mellan hans egna liberala tänkesätt i
ekonomiska ting och de statssocialistiskt färgade åsikter, som förfäktats av ett par bland hans gaullistiska kolleger, särskilt den presidenten närastående justitieministern Michelet. De sistnämndas seger i fråga om vissa lagstiftningsåtgärder på det ekonomiska planet
hade gjort Pinays ställning svår.
Därtill kom andra meningsskiljaktigheter, som måhända var
viktigare. Pinay och hans parti
torde ha stått rätt skeptiska till
de Gaulles algeriska politik. Ännu
betydelsefullare var sannolikt, att
Pinay- tidigare utrikesministermed. oro och bekymmer såg presidentens omedgörliga, stundom direkt provocerande hållning mot ·
74
Frankrikes bundsförvanter och regimens avståndstagande från den
tidigare drivna Europapolitiken för
att i stället lancera det rätt konturlösa slagordet om :mne Europe
des patries». Därtill lär Pinay – i
motsats till sina kolleger – ha
muntligen och med energi förfäktat
sina meningar inom ministerrådet
även när de stred mot presidentens. Detta var enligt de Gaulles
mening ett sätt att uppträda, som
hörde hemma i den tredje eller den
fjärde republiken men alldeles inte
i den femte. Presidenten torde i
fråga om ministerrådet hysa samma
mening, som ärkebiskop Sundberg
på sin tid lär ha uttryckt om Uppsala domkapitel till en ny bisittare:
»Jag skall be att få säga professorn, att i det här domkapitlet finns
det bara en mening, och det är
min.»
Pinays avgång var onekligen en
allvarsam tilldragelse. Därmed förlorade regimen mycket av det stöd,
som den dittills hade åtnjutit av
den moderata högern. Denna är
kammarens andra parti och hade
vid själva valen samlat fler röster
än gaullisterna. Förtroendet ute
bland det franska borgerskapet,
vars man Pinay är, hade fått en betänklig törn. Och med Pinays demonstrativa återgång till privatlivet
hade Frankrike för första gången
efter våren 1958 fått ett slags latent
alternativ till de Gaulles person. Av
de gamla partierna var det nu blott
katolikerna, som var ordentligt representerade i kabinettet. Deras
stämning inför denna splendid
isolation var inte alldeles obesvä-
rad.
Den tredje – och allvarligaste –
krisen skulle emellertid, i varje fall
för en tid framåt, återställa, ja, ytterligare stärka de Gaulles enastå-
ende position. Det gällde den fråga,
vars lösande mer än något annat
måste bli den egentliga och slutliga
proberstenen såväl för hans eget
statsmannaskap som för hans auktoritet ute bland nationen – alltså
det algeriska spörsmålet. Krisen utlystes av en mycket oförsiktig intervju – med olämpliga uttalanden om presidenten själv- som en
tysk tidning haft med en av de
främsta ledarna i de händelser, som
på sin tid hade fört de Gaulle tillbaka till statsrodret, fallskärmsgeneralen Massu. Intervjun var en
kastad handske från de kretsar, som
med besvikelse eller bestörtning
hade följt presidentens balansgång i
den algeriska frågan och funnit, att
den inte rimligtvis kunde sluta i den
Algeriets integration med Frankrike, som hade varit fältropet på
våren 1958. De Gaulle tog upp
handsken och entledigade Massu
från hans befäl. Detta i sin tur utlöste ett slags revolt – låt vara i
jämförelsevis godartade former –
bland den franska befolkningen i
Algeriet. Armens lojalitet mot Paris tycktes ett par dagar åter svikta
i den pliktkollision, inför vilken
den ånyo fann sig ställd. Även inom
kabinettet torde en viss tvekan ha
gjort sig gällande liksom kanske
också hos de högsta ämbetsmännen
i Alger.
Dessa händelser ställde de Gaulles auktoritet på ett avgörande
prov. Om han ej förmådde hävda
den, skulle hans hela regim tvivelaktigt halka ut på det sluttande planet. Presidenten tvekade emellertid ej, i varje fall inte utåt. Med
uppbjudande av hela sin moraliska
auktoritet i ett dramatiskt anfö-
rande lyckades han återställa den
vacklande militära disciplinen och
det sviktande politiska förtroendet.
Revolten i Alger bröt samman efter
ett par dagar. Den upprensning,
som måste bli följden, gav de Gaulle
möjlighet att byta ut opålitliga eller svaga funktionärer i Algeriet,
såväl civila som militära, mot män
som han betraktar såsom säkra.
Inom kabinettet ägde ett betydelsefullt personskifte rum. Soustelle
– veterligen gaullistpartiets ende
starke man utom de Gaulle självlämnade ministerkretsen. Om man
så vill, föreligger därmed för en
eventuell framtid ytterligare ett alternativ för de Gaulle vid sidan av
Pinay.
Vad konstellationerna inom
Frankrike beträffar, bör utgången
av revoltungen i Alger ha avsevärt
stärkt de Gaulles position inom den
franska vänstern. Det har också
mycket riktigt ryktats, att socialistchefen Guy Mollet möjligen kan
tänkas återinträda i regeringen.
Däremot är det väl troligt, att det
skedda ytterligare bidragit till att
avkyla förbindelserna mellan de
75
Gaulle och den franska högern. Ministerrådet har med Pinay och
Soustelle förlorat alla profiler av
politiskt självständig typ och utvecklat sig till en samling teknokrater, enbart kallade av presidentens personliga förtroende för att
verkställa hans egna intentioner.
Det är, om man så vill, ytterligare
ett steg mot :.det amerikanska
systemet» – men med kongressen
i stort sett bortkopplad. De Gaulle
har också mycket riktigt låtit kamrarna bevilja honom mycket vittgående fullmakter för åtskillig tid
framåt.
Avgörande på längre sikt måste
utgången av striden i Algeriet bli.
Det förefaller numera tydligt, att
de Gaulle avser att, låt vara efter
en rundligt tilltagen frist, låta befolkningen i den omstridda provinsen själv avgöra om sin framtid.
Han synes därvid å ena sidan ha
uppgivit varje eventuell tanke på
integration med Frankrike, å den
andra tro sig kunna utesluta även
den motsatta möjligheten – den
totala självständigheten. Lösningen
skulle därmed bli mellanalternativet, ett självstyrande Algeriet i federativ förbindelse med Frankrike,
alltså någonting i stil med den irländska fristaten av 1921. Åtskilligt
tyder på att man skulle försöka
trygga den franska befolkningens
framtid i Algeriet genom något slags
kantonalt system.
Generalens kritiker i Algeriet och
i Frankrike – de sistnämnda torde
vara långt fler än de, som kommer
76
till orda i pressen – invänder mot
denna på papperet tilltalande konstruktion, att den historiska erfarenheten, såväl den äldre som den
allra senaste, visar, att en dylik
lösning gärna plägar bli blott ett
mer eller mindre kortfristigt genomgångsstadium på vägen till den
totala skilsmässan från moderlandet. Den skulle sålunda mera ha
karaktär av ett försök till avtåg
med bibehållen krigsära än av en
verklig positiv och varaktig politisk
skapelse. Åtskilliga belägg för riktigheten av en sådan uppfattning
skulle kunna anföras ur samtidens
historia.
Den oerhörda historiska tragiken ligger i att det sannolikt inte
finns något tredje alternativ mellan att med alla tillgängliga maktmedel upprätthålla det franska väldet i Algeriet eller att efter en längre
eller kortare övergångsperiod, se
det gå samma väg som Irland, Indokina eller Indonesien. Vissa delar
av det tidigare Brittiska imperiet
erbjuder som bekant åtminstone
f. n. en annan bild. Ingen vet, hur
pass varaktig denna kommer att
visa sig, men i alla händelser är det
tyvärr rätt troligt, att man redan
passerat den punkt i utvecklingen,
där det tilläventyrs skulle ha varit
möjligt att låta Algeriet spela samma roll, som Indien eller Pakistan
kreerar just nu. Och – väl att
märka – intetdera av dessa bägge
länder har någon motsvarighet till
den stora franska minoriteten i Algeriet.
Det är mycket lätt att konstatera,
att fransmännen i Algeriet kämpar
mot en allmän tidsströmning, att
en hård fransk politik därstädes
innebär en mycket svår belastning
för hela Västblocket i kampen om
den neutralistiska världen och att
den senaste revolten i Alger var
riktad mot hela den statliga auktoriteten och själva samhällsordningen i Frankrike. Den svenska
pressen har också med mycken enstämmighet intagit en sådan ståndpunkt. Denna är ändå alltför
okomplicerad och ensidig. Mot de
nyssnämnda, i och för sig riktiga
påpekandena kan med lika starkt
fog hävdas, att det här är fråga om
själva existensen för en talrik europeisk befolkning, som i allmänhet
vistats i Algeriet i flera generationer och som har inlagt huvudförtjänsten om de ekonomiska och
kulturella framstegen därstädes.
Det kan också ej nog framhållas,
att varje ny stat, bildad i Asien eller Afrika av politiskt omogna och
ressentimentfyllda infödda befolkningar, i nuvarande världsläge
innebär en ytterligare försvagning
av den fria världens redan så hårt
ansatta positioner och ger Moskva
och Peking nya möjligheter för deras aldrig vilande intrigspel. Den
historiska tragiken ligger just i den
olösliga motsatsen mellan synpunkter, som var för sig är berättigade.
På kort sikt kan det emellertid
utan vidare fastslås, att Västerlandets säkerhet i mycket hög grad är
l..
förknippad med att de Gaulle lyckas i sitt över all föreställning
vanskliga värv att hålla ihop den
franska nationen och hävda dess
vikt i det storpolitiska spelet. Ett
franskt sammanbrott eller en
fransk neutralism skulle i nuvarande strategiska läge och med
hänsyn till den labila maktbalansen
innebära ett fruktansvärt, må-
hända ett dödligt slag mot all frihet i världen. Därför är också de
Gaulles stärkta auktoritet efter
händelserna i Alger liksom kort ef- 77
teråt framgången för den franska
atombombspolitiken värdefulla tillgångar för hela Västerlandet. Detta
faktum kan på intet sätt förändras
av de delvis rätt groteska missnöjesyttringar, som den nya triumfen för fransk teknik har utlöst i
Asien och Afrika. Ovederhäftigheten i dessa manifestationer framstår i bjärtaste dager mot bakgrunden av samma personers tidigare
liknöjdhet inför Moskvas vätebomber och interkontinentala raketer.
DEN FEMTE republiken har under
veckorna kring årsskiftet genomgått ej mindre än tre politiska kriser. Endast en av dem var till synes verkligt allvarlig, och alla har
de passerats utan svårare följder.
Men de har inneburit en påminnelse
om hur labil den jämvikt är, som
landet lyckats uppnå endast tack
vare general de Gaulles övertagande
av makten i ett läge, då den rena
anarkien annars föreföll som det
troligaste alternativet.
Den första krisen utbröt redan i
slutet av 1959 och gällde ett så att
säga klassiskt orosfält i fransk inrikespolitik – skolfrågan, dvs.
problemet om statens ställning till
de katolska undervisningsanstalter,
som konkurrerar med de konfessionslösa statliga. Regeringens liberala attityd till de katolska skolorna ledde nu till att den socialdemokratiske undervisningsministern lämilade konseljen i överensstämmelse med den benhårt intoleranta inställning till dessa problem,
som alltsedan 1870-talet varit tradition inom fransk vänster. Därmed
hade alltså regimen de GanlieDebre nödgats se sina förbindelser
åt vänster avsevärt försvagade.
Nästa kris skulle emellertid redan vid själva årsskiftet i viss mån
återställa den rubbade jämvikten.
Denna gång var det regimens politiskt mest vägande man näst de
Gaulle själv, finansministern och
chefen för den moderata högern
Antoine Pinay, som bröt upp från
konseljbordet efter att med lycka
och gott handlag ha presiderat över
saneringen av Frankrikes penningväsen. Orsakerna till schismen mellan honom och presidenten torde
ha varit flera. Inom Pinays egen
gren av statsstyrelsen hade det yppats en allt starkare konflikt mellan hans egna liberala tänkesätt i
ekonomiska ting och de statssocialistiskt färgade åsikter, som förfäktats av ett par bland hans gaullistiska kolleger, särskilt den presidenten närastående justitieministern Michelet. De sistnämndas seger i fråga om vissa lagstiftningsåtgärder på det ekonomiska planet
hade gjort Pinays ställning svår.
Därtill kom andra meningsskiljaktigheter, som måhända var
viktigare. Pinay och hans parti
torde ha stått rätt skeptiska till
de Gaulles algeriska politik. Ännu
betydelsefullare var sannolikt, att
Pinay- tidigare utrikesministermed. oro och bekymmer såg presidentens omedgörliga, stundom direkt provocerande hållning mot ·
74
Frankrikes bundsförvanter och regimens avståndstagande från den
tidigare drivna Europapolitiken för
att i stället lancera det rätt konturlösa slagordet om :mne Europe
des patries». Därtill lär Pinay – i
motsats till sina kolleger – ha
muntligen och med energi förfäktat
sina meningar inom ministerrådet
även när de stred mot presidentens. Detta var enligt de Gaulles
mening ett sätt att uppträda, som
hörde hemma i den tredje eller den
fjärde republiken men alldeles inte
i den femte. Presidenten torde i
fråga om ministerrådet hysa samma
mening, som ärkebiskop Sundberg
på sin tid lär ha uttryckt om Uppsala domkapitel till en ny bisittare:
»Jag skall be att få säga professorn, att i det här domkapitlet finns
det bara en mening, och det är
min.»
Pinays avgång var onekligen en
allvarsam tilldragelse. Därmed förlorade regimen mycket av det stöd,
som den dittills hade åtnjutit av
den moderata högern. Denna är
kammarens andra parti och hade
vid själva valen samlat fler röster
än gaullisterna. Förtroendet ute
bland det franska borgerskapet,
vars man Pinay är, hade fått en betänklig törn. Och med Pinays demonstrativa återgång till privatlivet
hade Frankrike för första gången
efter våren 1958 fått ett slags latent
alternativ till de Gaulles person. Av
de gamla partierna var det nu blott
katolikerna, som var ordentligt representerade i kabinettet. Deras
stämning inför denna splendid
isolation var inte alldeles obesvä-
rad.
Den tredje – och allvarligaste –
krisen skulle emellertid, i varje fall
för en tid framåt, återställa, ja, ytterligare stärka de Gaulles enastå-
ende position. Det gällde den fråga,
vars lösande mer än något annat
måste bli den egentliga och slutliga
proberstenen såväl för hans eget
statsmannaskap som för hans auktoritet ute bland nationen – alltså
det algeriska spörsmålet. Krisen utlystes av en mycket oförsiktig intervju – med olämpliga uttalanden om presidenten själv- som en
tysk tidning haft med en av de
främsta ledarna i de händelser, som
på sin tid hade fört de Gaulle tillbaka till statsrodret, fallskärmsgeneralen Massu. Intervjun var en
kastad handske från de kretsar, som
med besvikelse eller bestörtning
hade följt presidentens balansgång i
den algeriska frågan och funnit, att
den inte rimligtvis kunde sluta i den
Algeriets integration med Frankrike, som hade varit fältropet på
våren 1958. De Gaulle tog upp
handsken och entledigade Massu
från hans befäl. Detta i sin tur utlöste ett slags revolt – låt vara i
jämförelsevis godartade former –
bland den franska befolkningen i
Algeriet. Armens lojalitet mot Paris tycktes ett par dagar åter svikta
i den pliktkollision, inför vilken
den ånyo fann sig ställd. Även inom
kabinettet torde en viss tvekan ha
gjort sig gällande liksom kanske
också hos de högsta ämbetsmännen
i Alger.
Dessa händelser ställde de Gaulles auktoritet på ett avgörande
prov. Om han ej förmådde hävda
den, skulle hans hela regim tvivelaktigt halka ut på det sluttande planet. Presidenten tvekade emellertid ej, i varje fall inte utåt. Med
uppbjudande av hela sin moraliska
auktoritet i ett dramatiskt anfö-
rande lyckades han återställa den
vacklande militära disciplinen och
det sviktande politiska förtroendet.
Revolten i Alger bröt samman efter
ett par dagar. Den upprensning,
som måste bli följden, gav de Gaulle
möjlighet att byta ut opålitliga eller svaga funktionärer i Algeriet,
såväl civila som militära, mot män
som han betraktar såsom säkra.
Inom kabinettet ägde ett betydelsefullt personskifte rum. Soustelle
– veterligen gaullistpartiets ende
starke man utom de Gaulle självlämnade ministerkretsen. Om man
så vill, föreligger därmed för en
eventuell framtid ytterligare ett alternativ för de Gaulle vid sidan av
Pinay.
Vad konstellationerna inom
Frankrike beträffar, bör utgången
av revoltungen i Alger ha avsevärt
stärkt de Gaulles position inom den
franska vänstern. Det har också
mycket riktigt ryktats, att socialistchefen Guy Mollet möjligen kan
tänkas återinträda i regeringen.
Däremot är det väl troligt, att det
skedda ytterligare bidragit till att
avkyla förbindelserna mellan de
75
Gaulle och den franska högern. Ministerrådet har med Pinay och
Soustelle förlorat alla profiler av
politiskt självständig typ och utvecklat sig till en samling teknokrater, enbart kallade av presidentens personliga förtroende för att
verkställa hans egna intentioner.
Det är, om man så vill, ytterligare
ett steg mot :.det amerikanska
systemet» – men med kongressen
i stort sett bortkopplad. De Gaulle
har också mycket riktigt låtit kamrarna bevilja honom mycket vittgående fullmakter för åtskillig tid
framåt.
Avgörande på längre sikt måste
utgången av striden i Algeriet bli.
Det förefaller numera tydligt, att
de Gaulle avser att, låt vara efter
en rundligt tilltagen frist, låta befolkningen i den omstridda provinsen själv avgöra om sin framtid.
Han synes därvid å ena sidan ha
uppgivit varje eventuell tanke på
integration med Frankrike, å den
andra tro sig kunna utesluta även
den motsatta möjligheten – den
totala självständigheten. Lösningen
skulle därmed bli mellanalternativet, ett självstyrande Algeriet i federativ förbindelse med Frankrike,
alltså någonting i stil med den irländska fristaten av 1921. Åtskilligt
tyder på att man skulle försöka
trygga den franska befolkningens
framtid i Algeriet genom något slags
kantonalt system.
Generalens kritiker i Algeriet och
i Frankrike – de sistnämnda torde
vara långt fler än de, som kommer
76
till orda i pressen – invänder mot
denna på papperet tilltalande konstruktion, att den historiska erfarenheten, såväl den äldre som den
allra senaste, visar, att en dylik
lösning gärna plägar bli blott ett
mer eller mindre kortfristigt genomgångsstadium på vägen till den
totala skilsmässan från moderlandet. Den skulle sålunda mera ha
karaktär av ett försök till avtåg
med bibehållen krigsära än av en
verklig positiv och varaktig politisk
skapelse. Åtskilliga belägg för riktigheten av en sådan uppfattning
skulle kunna anföras ur samtidens
historia.
Den oerhörda historiska tragiken ligger i att det sannolikt inte
finns något tredje alternativ mellan att med alla tillgängliga maktmedel upprätthålla det franska väldet i Algeriet eller att efter en längre
eller kortare övergångsperiod, se
det gå samma väg som Irland, Indokina eller Indonesien. Vissa delar
av det tidigare Brittiska imperiet
erbjuder som bekant åtminstone
f. n. en annan bild. Ingen vet, hur
pass varaktig denna kommer att
visa sig, men i alla händelser är det
tyvärr rätt troligt, att man redan
passerat den punkt i utvecklingen,
där det tilläventyrs skulle ha varit
möjligt att låta Algeriet spela samma roll, som Indien eller Pakistan
kreerar just nu. Och – väl att
märka – intetdera av dessa bägge
länder har någon motsvarighet till
den stora franska minoriteten i Algeriet.
Det är mycket lätt att konstatera,
att fransmännen i Algeriet kämpar
mot en allmän tidsströmning, att
en hård fransk politik därstädes
innebär en mycket svår belastning
för hela Västblocket i kampen om
den neutralistiska världen och att
den senaste revolten i Alger var
riktad mot hela den statliga auktoriteten och själva samhällsordningen i Frankrike. Den svenska
pressen har också med mycken enstämmighet intagit en sådan ståndpunkt. Denna är ändå alltför
okomplicerad och ensidig. Mot de
nyssnämnda, i och för sig riktiga
påpekandena kan med lika starkt
fog hävdas, att det här är fråga om
själva existensen för en talrik europeisk befolkning, som i allmänhet
vistats i Algeriet i flera generationer och som har inlagt huvudförtjänsten om de ekonomiska och
kulturella framstegen därstädes.
Det kan också ej nog framhållas,
att varje ny stat, bildad i Asien eller Afrika av politiskt omogna och
ressentimentfyllda infödda befolkningar, i nuvarande världsläge
innebär en ytterligare försvagning
av den fria världens redan så hårt
ansatta positioner och ger Moskva
och Peking nya möjligheter för deras aldrig vilande intrigspel. Den
historiska tragiken ligger just i den
olösliga motsatsen mellan synpunkter, som var för sig är berättigade.
På kort sikt kan det emellertid
utan vidare fastslås, att Västerlandets säkerhet i mycket hög grad är
l..
förknippad med att de Gaulle lyckas i sitt över all föreställning
vanskliga värv att hålla ihop den
franska nationen och hävda dess
vikt i det storpolitiska spelet. Ett
franskt sammanbrott eller en
fransk neutralism skulle i nuvarande strategiska läge och med
hänsyn till den labila maktbalansen
innebära ett fruktansvärt, må-
hända ett dödligt slag mot all frihet i världen. Därför är också de
Gaulles stärkta auktoritet efter
händelserna i Alger liksom kort ef- 77
teråt framgången för den franska
atombombspolitiken värdefulla tillgångar för hela Västerlandet. Detta
faktum kan på intet sätt förändras
av de delvis rätt groteska missnöjesyttringar, som den nya triumfen för fransk teknik har utlöst i
Asien och Afrika. Ovederhäftigheten i dessa manifestationer framstår i bjärtaste dager mot bakgrunden av samma personers tidigare
liknöjdhet inför Moskvas vätebomber och interkontinentala raketer.