Print Friendly

Framtidsutsikter för Sydöstasien

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

99
FRAMTIDSUTSIKTER FÖR SYDÖSTASIEN
Hur mycket man än söker,
är det svårt att hitta något
tecken till fredsvilja i Peking.
Tvärtom tyder allt på att
kommunisterna i Kina inte
tänker uppge planerna på ett
sydöstasien, som domineras
av Kina, och det kan betyda,
att kriget sprider sig över det
olyckliga Vietnams gränser.
Detta är den pessimistiska
slutsats, som dr. jur. Laszlo
Hamori kommer fram till i
denna analys av läget i sydöstasien.
Vid NATO :s ministermöte i december höll den amerikanske utrikesministern Rusk och försvarsminister MeNamara anföranden om
Kinas militära potential och militärpolitiska betydelse. De båda
amerikanska statsmännen betonade att Peking-regeringen redan nu
förfogar över en ytterst manstark
och välupprustad konventionell arme, som representerar en beaktansvärd krigsstyrka. Inom en femtio år blir den kinesiska krigsindustrin i stånd att kunna producera atombombbärande interkontiAv dr. jur. LASZLO HAMORI
nentala raketer, och därmed rycker Kina upp till en militär världsmakt, strax efter eller kanske bredvid USA och Sovjetunionen. Ett
med raketer och atomvapen tillräckligt upprustat Kina kommer
att betyda ett farligt hot även mot
västeuropeiska länder och därför
är det redan nu nödvändigt – enligt de amerikanska utrikes- och
försvarsministrarna – att Förenta
staternas partner i NATO stödjer
Washingtons strävanden i Asien,
även om försvarspakten endast gäller det europeiska territoriet.
Flera kommentatorer i världspressen skrev att bakom den amerikanska framställningen låg den
taktiska synpunkten, att genom betoningen av den »gula faran» ta
bort uppmärksamheten från det
västtyska kravet på bestämmanderätten över atomvapen inom NATO.
Även om man kan antaga sannolikheten av att Rusks och MeNamaras anföranden inte enbart tjä-
nade som information och var.ning
beträffande Kina, så motsvarar data och kalkyler om Peking-regimens snabbt ökande krigspotential
med all visshet sanningen. Den
amerikanska underrättelsetjänsten
är i stånd att skaffa sig pålitliga in- 100
formationer, amerikanska experter
förfogar över tillräckliga kunskaper och tekniska möjligheter för
att analysera och värdera de samlade informationerna och de amerikanska utrikes- och försvarsministrarna är tillräckligt medvetna
för att inför en högkvalificerad internationell åhörarkrets inte uppträda med falska eller överdrivna
påståenden.
Nej, vi måste vara medvetna om
att i Asien utvecklar sig i rask takt
en tredje militär världsmakt.
Världsfreden kommer inom en relativt kort framtid inte att ligga endast i sovjetledarnas och den amerikanske presidentens händer, utan
även Kina kommer att spela en avgörande roll.
Den politiska kampen
För närvarande är det emellertid inte krig eller direkta militära
aktioner som karakteriserar Peking-regimen. Samtidigt som den
kinesiska agitator-apparaten betecknar USA som en papperstiger
och höga kinesiska dignitärer offentligt försöker förneka de amerikanska atomvapnens avgörande
roll i ett stort krig, undviker Mao
Tse-tung noggrant alla sådana
handlingar, som skulle kunna leda
till en militär sammanstötning med
den amerikanska krigsmakten. När
den amerikanska sjunde flottan i
slutet av 50-talet infann sig i Formosa-sundet, upphörde den kinesiska flottan och artilleriet med belägringen av öarna Quemoy och
Matsu. Även nu under Vietnamkriget avhåller sig Peking-regimen
ytterst omtänksamt från direkt militär inblandning och de högljudda
löftena om att sända frivilliga har
inte infriats. :.Peking är berett att
kämpa i Vietnam till den sista vietnamesen» – den cyniska anmärkningen av en amerikansk krigskorrespondent innehåller en portion
av sanning.
Ännu mindre kan man betrakta
som aktuell någon kinesisk militär
aktion mot Sovjetunionen. Motsättningarna, hur skarpa de än är, har
ännu inte till den grad mognat, att
den ena Röda llrmen skulle marschera mot den andra. Från ett så-
dant steg avskräcktes till och med
Stalin i fallet Jugoslavien.
Kinesernas kamp mot »imperialismen», »kolonialismen», »revisionismen» och andra ismer förs för
närvarande inte först och främst
på krigsskådeplatserna utan på det
politiska fältet. Det är en annan
sak att de politiska metoder som
aavänds av Peking syftar till att
skapa uppror, guerillastrider och
inbördeskrig i vissa länder. För så-
dana folkliga »befrielsekrig» levererar Peking ideologi, propagandamaterial, i Kina utbildade inhemska agenter, pengar och vapen,
t. o. m. politiskt stöd, men avstår
från direkt inblandning.
Ett annat mål, som Kinas politik är inriktat mot, är att skaffa
sig politiskt och ekonomiskt inflytande bland de underutvecklade
länderna. Den paroll, som Mao Tse- –
tung uttalade nyligen, om by-ländernas gemenskap och naturliga
förbund mot stadsländerna, belyser
Peking-regimens strävan att leda
och förena de asiatiska, afrikanska
och sydamerikanska länderna i
kamp mot Västerlandet och Sovjetriket.
Last, hut not least anstränger sig
particentralen i Peking att förinta
Moskvas makt och inflytande över
de kommunistiska partierna och
den sovjetiska dominansen inom de
olika kommunistiska världsorganisationerna. Trots landets prekära
ekonomiska situation låter det kinesiska K. P. kosta på ansenliga
summor för att framkalla prokinesiska fraktioner inom de asiatiska,
i europeiska och sydamerikanska
kommunistiska rörelserna och, om
det anses önskvärt, att förorsaka
öppna splittringar.
Det verkar som om – i alla fall
för närvarande – Peking-regimens
planer främst lägger huvudvikten
på politiska åtgärder och aktioner,
som sammanfattande kan betecknas som den kinesiska variationen
av det kalla kriget. Den ökade militära potentialen tjänar som en
försäkring och dessutom som ett
medel att öka det kinesiska rikets
prestige.
Den kinesiska kalla krigföringen skiljer sig väsentligt från den
som Sovjetunionen förde under stalinepoken och några år efteråt vad
beträffar utsträckning och taktik.
Kreml riktade sitt kalla krig endast
mot den västliga världen, medan
101
Mao Tse-tung däremot leder ett
tvåfrontkrig, mot samtidigt det kapitalistiska Västerlandet och det
kommunistiska Sovjetblocket. Komintern och senare Kominform satsade på industriarbetarna och deras organisationer, när det gällde
att försvaga och underminera de
kapitalistiska samhällenas inre
kraft. Particentralen i Peking skickar agitatorer, agenter och guerillaledare till byarnas folk i Asien
och i Sydamerika.
Ett år av misslyckanden
Med hänsyn till den vikt den kinesiska ledningen lägger vid den
diplomatiska och politiska kampen
mot Västvärlden och Sovjetunionen, måste det kännas synnerligen
tråkigt i Peking med den rad av
nederlag, som träffat Kina just på
dessa områden.
Det kanske mest pinsamma och
uppenbara bakslaget drabbade Peking i samband med ajourneringen
av den :.andra Bandung-konferensen:. i Alger. Konferensen som
skulle hållas för de asiatiska och
afrikanska staterna på tionde årsdagen av det första liknande mötet
i Bandung, tänktes av kineserna
som ett utmärkt propagandaforum såväl mot Washington som
mot Moskva. Alger-konferensen
skulle uppenbara för hela världen
Kinas dominerande roll i de två
världsdelarna och dess djupgående inflytande i många asiatiska och
afrikanska länder. I den förberedande kommissionen utövade den
102
kinesiska delegationen och senare
den kinesiske utrikesministern personligen stor aktivitet för att redan
i förväg kunna inboka en propagandaseger över Moskva; Sovjetunionen skulle inte inbjudas till
konferensen, av det skälet att det
inte räknades som ett asiatiskt
land. Dessutom krävde kineserna
att deltagarna vid Alger-konferensen i förväg skulle inta en förpliktande ställning mot den amerikanska imperialismen.
Så länge den kinesiske ministerpresidentens personlige vän Ben
Bella härskade som diktator över
Algeriet kunde Peking räkna med
hans stöd för Kinas krav, och detta
stöd av konferensens huvudarrangör och värd skulle ha vägt tungt.
Men Ben Bella störtades av Boumedienne och i samråd med flera
asiatiska och afrikanska regeringar ajournerades denna konferens
till en oviss tidpunkt. Peking förlorade därmed inte enbart ett lysande
tillfälle, utan de förberedande förhandlingarna avslöjade också att
Kinas inflytande och anseende hos
de asiatiska och afrikanska staterna är långt ifrån så allmänt och
starkt som många trodde förut.
Mindre uppmärksammat men
kanske inte mindre pinsamt var
störlandet av Kubas Nr. 2., Ernesto
»Che»Guevara, som räknades som
Pekings man i Havanna. Kuba är
den viktigaste basen och transitstationen för agenter och vapensändningar till Sydamerika, och
förtroendemannen »Che» Guevaras
försvinnande försvagar Pekings position i detta hoppingivande områ-
de. Avkylningen av vänskapen mellan Kina och Kuba kom till uttryck
i ett meddelande, enligt vilket Peking minskade risleveranserna till
Kuba och avstod från att köpa socker därifrån.
En missräkning och en känslig
diplomatisk tabbe belastade den kinesiska regeringen i samband med
sammanstötningen mellan Pakistan och Indien. Med skickligt utnyttjande av missbelåtenheten mot
USA och Sovjetunionen, som i Pakistan uppkom på grund av dessa
länders vapenleveranser till Indien,
lyckades den kinesiska diplomatin
knyta mer än vänskapliga förbindelser med pakistanska regeringen. När de pakistanska trupperna
trängde in över gränsen till Kashmir, sände den kinesiska regeringen en skarp och hotande demarche
till New Delhi och krävde att de
indiska trupperna skulle draga sig
tillbaka från det kinesisk-indiska
gränsområdet. Demarchens aggressiva och krigiska ton mot det just
då angripna Indien väckte starka
känslor världen runt och avslöjade att Peking spekulerade i ett allvarligt och långvarigt krig mellan
Pakistan och Indien, samtidigt som
en odelad världsopinion önskade
ett snabbt slut på striderna mellan
de två brödrafolken.
Tack vare det tryck som såväl
Washington som Moskva, och dessutom FN :s generalförsamling utövade på Pakistan, åstadkoms så
småningom vapenvila och Peking
lyste ensamt i krigshetsens ytterst
ofördelaktiga sken. Det hjälpte fö-
ga att Peking drog tillbaka demarchen. Att den pakistanske och den
indiske regeringschefen efteråt accepterade en inbjudan till förhandlingar om Kashmir-frågan av Moskva, betydde ytterligare ett diplomatiskt bakslag för Kina, som troligen har förlorat allt sitt inflytande på den pakistanska regeringen.
Slutet på Peking-Djakarta axeln?
Det skulle bli en lång lista, om
man skulle registrera alla sammanstötningar inom de olika kommunistiska världsorganisationerna,
från Världsfredsrådet till Fackliga
världsfederationen, mellan kinesiska och sovjetryska delegationer.
Dessa sammanstötningar slutade
alla i ryssarnas favör. I många länder, Afghanistan och Guinea t. ex.,
korsades det kinesiska intrigspelet
av de inhemska regeringarna eller
av diplomatiska ingrepp. Den mest
fatala förlusten måste Peking emellertid inregistrera i Indonesien.
Indonesiens skicklige och demagogiske »Stora Broder», dr Sukarno
gick under många år en djärv balansgång mellan landets tre stora
politiska grupperingar: nationalisterna, representerade främst av officerskåren, de religiösa och kommunisterna. Sukarno kallade denna treenighet med en av honom
skapad och älskad förkortning
L__
103
»NASACOM» och den skulle besegra »NECOLIMP», d. v. s. neo-kolonialismen och imperialismen.
Under de sista fem åren närmade sig Sukarno i sin utrikespolitik
mer och mer Kina, i sådan grad att
man i Asien började tala om en Peking-Djakarta axel. Sukarnos utrikespolitiska orientering gav ett
uppsving för kommunisterna i Indonesien på bekostnad av de religiösa och armen. Den kommunistiska infiltrationen hade redan nått
flygvapnets och krigsmarinens lägre officerare och i byarna uppträdde de lokala kommunistiska partisekreterarna med större och större
auktoritet. Att kommunistpartiet i
Indonesien var starkt lierat med
particentralen i den kinesiska huvudstaden bevisades vid varje internationellt kommunistmöte, där
indoneserna tillhörde de få, som
helhjärtat stödde kinesernas alla
kraftansträgningar.
Det verkade att endast vara en
tidsfråga, tills kommunisterna skulle lyckats överta makten i Indonesien och underkuva de antikommunistiska krafterna, med stöd från
Kina. Och så igångsattes i september den kommunistiska kuppen, en
förhastad och totalt misslyckad så-
dan. Armen höll fast vid sina generaler och officerare och efter några
dagar var armeledningen herre över
situationen och över landet. Ä ven
det vid blodiga händelser vana Indonesien skakades av denna exempellösa serie av massakrer, som
kostade hundra tusen kommunister
104
livet och det kommunistiska partiet
som organisation förintades.
Vad som var orsaken till att
kommunisterna gav sig in i putschförsöket, när det var tydligt att tiden arbetade för dem vet man inte.
Faktum är att den kinesvänlige
Sukarno av generalerna detroniserades till en galjonsfigur och Peking
förlorade sitt viktigaste biträde.
Den nu härskande militärjuntan
med general Nasution i spetsen intresserar sig framför allt för att
sanera landets konkursmässiga
ekonomi och tänker troligen inte
fortsätta det äventyrliga guerillakriget mot Malaysia.
Det räcker med att kasta en blick
pa Asiens karta för att uppfatta
våd det skulle ha betytt för hela
Sydöst-Asien, politiskt, moraliskt,
men först och främst militärt om
Peking skulle ha lyckats omvandla Indonesien till en kinesisk satellit.
Den stora frågan
Vår kännedom om vad som försiggår och händer i den kinesiska
huvudstadens »förbjudna stadsdel», där partiledningen och regeringen har sitt säte, är mindre än
minimal. Ingen utomstående kan
veta hur Mao Tse-tung och hans
politbyrå reagerade och kommer
att reagera på denna serie av misslyckanden.
Det kan hända att den kinesiska
partiledningen, som består av välutbildade män i marxismen-leninismens filosofi, tänker i enlighet med
den dialektiska materialismens tes:
utvecklingen sker inte i en ständigt
stigande rak linje, ibland inträder
ett mindre eller större återfall, vilket emellertid endast är av provisorisk karaktär.
Om så verkligen är fallet, kommer det inte att ske någon väsentlig förändring i Kinas nuvarande
politik och partiledningen kommer
att fortsätta det kalla kriget på två
fronter med samma metoder och
i samma takt som förut, i fast övertygelse att efter återfallsperioden
följer en uppsvingets era.
Det skulle också vara tänkbart
och logiskt att den kinesiska partiledningen skulle inse att frammarschen gick för långt och att de ytterst känsliga bakslagen manar till
moderation och kompromiss på det
utrikespolitiska fältet, precis som
misslyckandet med folkkommunerna resulterade i ett återtåg i det
ekonomiska systemet. Lenin själv
talade också om :.ett steg bakåt –
för att kunna göra två steg framåh. En sådan återhållsam attityd
skulle med hänsyn till den centrala
roll som Peking-regimen spelar,
kunna medföra fred i Vietnam och
en avspänning i världspolitiken, åtminstone för en viss tid. Kinas då-
liga ekonomiska situation och det
lugn, som behövs för det ekonomiska uppbyggandet, kräver säkerligen också en paus i aggressiviteten och expansionen. Kreml förde
också en återhållsam utrikespolitik
mellan åren 1922-1939 för att
kunna genomföra återuppbyggandet och industrialiseringen.
Tyvärr kan vi hysa föga hopp om
att Mao Tse-tung och hans politbyrå tänker ge något uppskov i förverkligandet av drömmen om Kinas dominans över Asien och om
världsrevolutionen. Även om vi inte
kan veta vad som pågår bakom den
förbjudna stadsdelens välbevakade
murar, bevittnar vi en rad av händelser i de asiatiska områdena,
som klart omtalar Pekings planer
för den närmaste framtiden, och
dessa planer är allt annat än fredliga. Tvärtom, de förråder att den
kinesiska partiledningen syftar till
att kompensera den prestigeförlust,
som förorsakats av det gångna
årets motgångar, med nya aggressioner.
I Tibet har de kinesiska truppernas styrka ökat till tjugo divisioner under de sista månaderna,
och de nyligen anlända enheterna
stationerades nära den indiska
gränsen. Även om den kinesiska
krigsmakten kanske inte övergår
till öppet angrepp över gränsen, utövar den starka truppkoncentrationen vid det ytterst känsliga områ-
det ett hårt tryck på den indiska
regeringen, som samtidigt med det
olösta Kashmir-problemet kämpar
med en svår ekonomisk kris. De
kinesiska truppkoncentrationerna
vid gränsen försvårar ytterligare
den indiska regeringens redan tillräckligt svåra situation och det är
troligen vad Peking syftar till.
105
Aggression i Laos
I Laos återupptog den kommunistiska armen, Pathet Laos, sitt
fälttåg mot regeringstrupperna och
erövrade ytterligare territorier.
Khamchan Pradit, den neutralistiska Laos-regeringens delegat vid
FN, förklarade inför generalförsamlingen i december att tillsammans med Pathet Laos-trupperna
deltog reguljära militärförband
från Nordvietnam i kampen. »l november angrep fyra bataljoner ur
Nord-Vietnams reguljära arme
Thankeh, en stad vid Mekongflodens strand, omkring 400 miles
från Hanoi och 100 milesfrån gränsen mellan Laos och Nordvietnam.
sexton av de nordvietnamesiska
soldaterna blev tillfångatagna och
de bar uniformer, liknande Pathet
Laos’. Den Internationella kontrollkommissionen, bestående av indiska, kanadensiska och polska officerare har identifierat de tillfångatagna soldaterna, som medlemmar
av den nordvietnamesiska armen.»
Det är första gången som ett deltagande av nordvietnamesiska
trupper kunde bevisas i Laos –
och fyra bataljoner är en tillräckligt stor styrka för att man skall
kunna konstatera Hanoi-regimens
syfte. Ho Chi-Minh, Nord-Vietnams
ledare är för mycket bunden till
Peking för att han skulle våga bestämma över en så pregnant aktion utan kinesiskt tillstånd. Bakom krigets utbredning till laotiskt
område står utan tvivel den kinesiska partiledningen.
106
Den laotiske delegaten bad FN
om hjälp mot de nordvietnamesiska inkräktarna men vilken hjälp
kunde den maktlösa världsorganisationen ge? De nordvietnamesiska
trupperna står fortfarande kvar i
Laos och när de skall gå till angrepp mot den neutralistiska regeringens arme, bestämmer Peking.
Det deklarerades också från kinesiskt håll i början av december
att Peking-regeringen hyser aggressiva planer även mot Thailand.
Den officiella nyhetsbyrån tillkännagav att en nationell befrielsefront
för Thailand grundats i Kina. Kommunistiska flyktingar från Thailand har uppehållit sig där under
de gångna åren utan att de fått
tillåtelse föra en mera omfattande
politisk verksamhet. En radiostation sände kommunistisk propaganda från Sydkina, men det var
ungefär allt. Nu förkunnade den
nyskapade befrielsefronten, att
Thailand skall befrias från imperialisterna och kapitalisterna, och
om det är nödvändigt, även med
vapenmakt.
Den thailändska regeringen underskattar inte den kinesiska åtgärdens betydelse och förstärkte genast polis- och militärstyrkorna i
landets östliga del, som begränsas
av Laos och Kambodja.
För helhetens skull skall nämnas att det kinesiska inflytandet
ständigt ökar i Kambodja och landets president, prins Narodorn Shihanouk, anförde mot den inte
ogrundade amerikanska anklagelsen, att Vietcong använder Karnbodja som tillflyktsort och genomfartsled, att landet har en mäktig
vän, Kina. Kambodjas förhållande
till Thailand och Sydvietnarn är ytterst dåligt och av de tre stormakterna uppehåller prins Shihanouk
diplomatiska förbindelser endast
med Kina.
Samtidigt som det kinesiska
trycket på sydöstasien visar en tendens att öka, skärper den kinesiska
ledningen och pressen tonen mot
Sovjetunionen och klyftan mellan
de två kommunistiska stormakterna har aldrig tidigare varit så djup
som nu.
Hur noggrant man än söker, är
det inte möjligt att hitta något spår
som skulle kunna ge en antydan
om Pekings fredsviija. Tvärtorn!
Alla tecken tyder på att den kinesiska partiledningen inte tänker
uppge planen på ett sydöstasien
under Kinas dominans – och det
kan betyda att kriget sprider sig
över det olyckliga Vietnams gränser.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner