Framtidens gymnasium


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRAMTIDENS GYMNASIUM
DEN SJÄLVKLARA förutsättningen
för diskussionen om det nya gymnasiet har varit, att dess kvalitet
inte fick bli lägre än det nuvarandes. En sänkning av studiemålet
kunde icke godtagas. Detta i sin tur
förutsatte självfallet, att gymnasiet, till skillnad från realskolans
efterträdare grundskolan, måste bevara sin karaktär av urvalsskola.
Den centrala frågan inför den,
det skall gärna erkännas, vid första
ögonkastet eleganta konstruktion
som gymnasieutredningen skisserat
är därför just denna – innebär det
föreslagna systemet tillräckliga garantier mot en standardsänkning?
Olyckligtvis är det lätt att peka på
flera omständigheter som tyder på
att så inte är fallet.
Till att börja med kan konstateras, att principen om gymnasiet
som en urvalsskola tycks vara övergiven. Ingen betygsspärr för inträde skall ingå i systemet, något
som ter sig så mycket besynnerligare som icke endast den gymnasieförberedande g-linjen i grundskolan utan – med i vissa fall smärre
kompletteringar – även de andra
linjerna skall berättiga till inträde.
Den kuriösa motiveringen för denna breddning är, att man på detta
sätt vill försöka undvika en snedvridning genom alltför stor tillströmning till 9 g. Att förebygga
en sådan genom att i praktiken
göra alla linjer till g-linjer förefaller onekligen vara en plan av mycket liten djupsinnighet.
Att en så våldsam breddning av
rekryteringen som utredningen –
från sina utgångspunkter säkerligen med rätta – räknar med, i och
för sig måste medföra risker för en
standardsänkning ligger i öppen
dag. Till detta ko~mer, att det kan
befaras att grundskolan ger ett
sämre underlag för högre studier
än den gamla realskolan. Utredningen är på den punkten optimistisk, dessvärre utan att kunna ge
några mer övertygande skäl för sin
tillförsikt. För egen del har utredningen på ett enkelt – säkerligen
alltför enkelt – sätt dragit sig undan kärnproblemet om dess föreslagna nya gymnasium blir bättre,
sämre eller lika bra som det gamla.
Man gör nämligen energiskt gällande att en sådan jämförelse skulle
sakna mening – så många faktorer kommer att vara förändrade i
fråga om elevmaterial, målsättning,
kursinnehåll och annat mera att en
komparativ värdering inte läte sig
göras. Det låter sig sägas – och
dock är resonemanget självfallet
absurt. Vilken som helst förändring
skulle ju på det sättet kunna försvaras, åtminstone om den vore
tillräckligt genomgripande för att
rubba förutsättningarna för en
jämförelse! De vidlyftiga ansträngningarna för att bevisa tesen om
jämförelsens meningslöshet har
snarast intresse som oroande symtom. Betänkligt mycket påminner
de om motsvarande advokatyr när
det på sin tid gällde att frikoppla
grundskolan från de besvärande
jämförelserna med realskolan.
Det är inte svårt att ta fram
exempel på detaljer, små eller stora, i utredningens kursplaner som
innebär obestridliga förstärkningar
eller i varje fall välmotiverade moderniseringar. Införandet av statistik matematikundervisningen,
religionskunskapens i vår tid särskilt angelägna breddning genom
större uppmärksamhet åt främmande religioner, biologiämnets resoluta koncentration omkring ett
begränsat antal centrala, pedagogiskt givande frågeställningar är
exempel på sådana förbättringar.
En väsentlig vinning i stort är självfallet integrationen av de nuvarande fackgymnasierna med det allmänna gymnasiet.
Sådana positiva inslag i detaljer
båtar emellertid föga om den allmänna kvalitetsnivå som utredningen som det vill synas en aning
irriterat vill komma ifrån att diskutera inte kan upprätthållas. Den
våldsamt breddade rekryteringen
och grundskolans i vissa avseende
287
sannolikt svagare fundament har
nämnts som två betänkliga riskmoment. Ännu ett må i detta sammanhang beröras, ett väsentligt, nämligen lärarkompetensen. Att utredningen är nöjd med sitt eget verk
må vara förklarligt, men när den
bl. a. gör gällande att just dess förslag rörande lärarutbildningen innebär en avsevärd förstärkning är
det svårt att ta den helt på allvar.
Av avgörande betydelse är härvidlag lektorskompetensen.
Som var att vänta med tanke på
tidigare erfarenheter innebär förslaget i detta stycke ytterligare en
väsentlig nedprutning av fordringarna. Kravet på vetenskaplig meritering avskaffas i stort sett. Det ersättes, kort uttryckt, med endera
långvarig och trogen tjänst – adjunkter med väl vitsordad pedagogisk skicklighet skall kunna befordras till lektorer – eller med en
hittills i realiteten icke existerande
akademisk merit, e t t betyg i licentiatexamen!
Sannolikt är detta den betänkligaste beståndsdelen i hela betänkandet. Ett genomförande av detta
hugskott skulle korteligen innebära, att den kontakt som det svenska läroverket av ålder haft med
det ventenskapliga livet väsentligen
skulle avvecklas – och detta i en
tid då gymnasiets funktion att förbereda för universitetsstudier blir
alltmer dominerande!
Utredningen har kommit fram
till sin »lösning» genom att rent
principiellt angripa problemet från
~…
288
fel håll. Man har utgått från nuvarande katastrofala lektorsbrist och
försökt laga efter lägenheten för
att i alla fall få någon sorts lärare
att sätta i katedrarna, under namn
av lektorer. I en fråga av denna
vikt måste det motsatta förfaringssättet vara det enda rimliga – att
utgå från en bedömning av vad
gymnasiet sakligt sett kräver och
sedan sätta till kraftansträngningar
för att få fram kompetenta lektorer. Att kapitulera för bristen innebär självfallet att den permanentas.
Visserligen skriver utredningen
pliktskyldigast, att även licentiater
och doktorer är välkomna som lektorer, men att detta är illusionsmakeri är självklart. Varför skulle
någon till mycket dryga kostnader
skaffa sig en avsevärt starkare
kompetens om det räcker med ett
betyg?
Det beklämmande med den föreslagna avvecklingen av lektorskå-
ren, i ordets hittills gällande mening,
är, att det ovillkorligen väcker tvivel på utredningens engagemang
över huvud taget när det gäller att
vidmakthålla gymnasiets kvalitet.
Men antaget att det faktiskt gäller en standardsänkning, kan man
invända – varför skulle den inte
kunna accepteras? Kan inte vinsten
i bredd ersätta förlusten i kvalitet?
Svaret måste bli nej – och detta
främst med hänvisning till det redan påpekade, alltmer markerade
sambandet mellan gymnasium och
universitet. Accepterar vi en sänkning av gymnasiets slutmål står vi
obönhörligen inför valet mellan två
olyckliga alternativ. Antingen måste
den akademiska undervisningen
kompletteras med en propedeutisk
undervisning avsedd att fylla de
luckor gymnasiet i sin nya form
inte förmått täppa till, – med
därav följande förlängning av studietiden. Eller också nödgas vi finna oss i en sänkning jämväl av
våra akademiska examinas nivå.
Helt visst skulle gymnasieutredningens teoretiker även i sådant
fall sofistikerat kunna uppvisa att
rättvis jämförelse mellan gammalt
och nytt vore omöjlig. Vad de inte
skulle kunna förhindra vore däremot att det snart nog bleve uppenbart att vi börjat glida bakåt i en
internationell konkurrens där den
högre utbildningens kvalitet alltmer framstår som ett av de väsentligaste vapnen. En gymnasiereform
som rymmer påtagliga risker för
en sådan kvalitetsförsämring är i
utbildningssamhällets tid föråldrad
innan den börjat tillämpas.