Framsynt försvarsbeslut


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

4
ligare när den inte överskuggas av den militära spänningen mellan stormakterna.
Hade socialdemokratin förstått detta hade man inte trott att den militära avspänning som följde i spåren av 1989 års snabba befrielse tillät en svensk nedrustning.
Om man förstod detta idag skulle man inte som Pierre Schori efter sin baltiska resa
vara snar att hävda att utvecklingen nu
har stabiliserats, efter skotten i Viinios
och Riga. Spänningen kvarstår tills de baltiska folken tillerkänns samrna mänskliga
fri- och rättigheter som vi har i Sverige.
Framtill dess är deras krav en provokation av en centralmakt vars existens förutsätter förtryck av mänskliga fri- och rättigheter.
Frågan är om inte socialdemokratins
oförmåga att förstå vår europeiska samtid
ligger dem ännu mer i fatet än deras ideologiska koppling till den svenska ekonomins misslyckanden. Den baltiska frågan
är en europeisk fråga. Det måste vara en
huvuduppgift för en svensk regering att
medverka till att de får en identitet som
europeiska nationer bland andra. En annan huvuduppgift måste vara att föra Sverige in i Europa. Då skadar det inte att
förstå att i Europa är mänskliga rättigheter något annat än ”medborgarrätt”. Förstår man det kommer man att förstå mer
om både Europa och Baltikum än vad socialdemokraternas nyvaknade intresse är
uttryck för.
Framsynt försvarsbeslut
V
isst måste man beundra skickligheten och förutseendet hos männen bakom 1972 års försvarsbeslut De hade styrkan att bortse från ÖB:s
plädering i egen sak för ett årligt påslag
med ca 2 % ”för att bibehålla den operativa effekten”. I stället valde de att lägga
sig på en plan anslagsnivå, mot bakgrunden av den rådande avspänningen. De sade dessutom ärligt att den operativa styrkan kunde tillåtas nedgå under de närmaste åren.
På den valda nivån skulle det enligt
ÖB bli nödvändigt att antingen slopa utvecklingen av jakt-Viggen eller frångå
den allmänna värnplikten. Klokt nog
bortsåg statsmakt~rna från sådant demagogiskt gnäll. Och mycket riktigt, när det
kom till kritan kunde ÖB med hjälp av
motorsåg och osthyvel behålla både
värnplikt och svensk flygindustri!
Motorsågen användes till att kapa
hälften av flygvapnet och ubåtsjaktfunktionen i marinen. Osthyvel litet varstans
men främst inom armen, vars förband
kvalitetsförsämrades beträffande utbildning, utrustning, amrnunitionsförsörjning, mobiliseringsberedskap m m, m m.
Följande regeringar fortsatte den
framsynta politiken. Försvaret fick bära
ökade kostnader till följd av reallöneökningar. Förtjänster till följd av sänkta reallöner (under de borgerliga regeringsåren) drogs in till staten. Höjd pensionsålder för officerare och ökade värnpliktsförmåner bakades in i anslaget. Så tvingades försvaret till ytterligare hälsosamt
bantande, till fördel för utbyggnad av viktigare delar av den offentliga sektorn.
Ubåtskrisen var ett beklagligt störningsmoment. Men med hjälp av smärre
påslag, skicklig diplomati för att lösa krisen med politiska medel, nedtystande av
militären och högljudd politisk retorik på
hemmaplan lyckades man avvärja hotet
mot den accepterade principen om att
försvaret inte fick kosta mer är det redan
gjorde.
Så när 80-talets slut nalkades och en
ny, till synes irreversibel avspänning inträdde slapp vi ha ett iögonfallande, pinsamt starkt, försvar, som skulle ha kunnat
få omvärlden att betvivla vår vilja att delta i bygget av det nya europeiska huset.
Visserligen inträffade i slutet av 80-
talet den process som enligt många experter världen över skulle kunna medföra
stora risker för kriser och krig, upplösningen av Sovjetunionens ”yttre imperium”, dess välde i Östeuropa. Enligt dessa förståsigpåare skulle då finnas risken
för att de gamla makthavarna skulle försöka förhindra detta med våld, vilket via
mobilisering, incidenter, blodbad etc kunde föra till ett sammanbrott av hela säkerhetssystemet. Visserligen fortgick denna
process snabbt, något som ansetts särskilt
5
farligt. Och visserligen var det nog nära
någon gång, t ex innan Haneeker skaffades undan i DDR.
Men ungrarna klippte upp sin järnridå
just i tid för att öppna en säkerhetsventil,
Michail Gorba~ov ryckte undan mattan
under Honecker, en östtysk tjänsteman
skrev ett uttalande som utan politisk
sanktion lästes upp på en presskonferens
varefter muren föll fredligt. Våra framsynta försvarspolitiker hade tvivelsutan
förutsett dessa lyckliga ”tillfälligheter”.
Man vågar inte tänka på hur många
miljarder vi.kunnat offra på ett onödigt
starkt försvar, om inte vi haft dessa framsynta politiker 1972. För att nu inte tala
om vilka kriser vi kunnat utlösa om vi
sänkt en ubåt i våra vatten.
När vi nu står inför ett nytt varv i försvarsplaneringen är det med stor tillfredsställelse vi kan konstatera att vi återigen
har ansvarskännande politiker. De militä-
ra experterna har ju en tendens att krypa
bakom fraser om total osäkerhet beträffande framtiden. Detta är i bästa fall inkompetens, i värsta fall ett sätt att få slå
vakt om den bestående försvarsstrukturen. Betryggande är det då att se hur framstående försvarspolitiker, redan efter de
inledande striderna i Gulf-kriget har fantasi nog att dra slutsatser för vår framtida
försvarsstruktur. Välgörande också att de
kan bortse från smärre störningar i vårt
närområde och diverse lösa rykten från
Moskva, att de i stället tar fasta på de
långsiktiga avspänningstrenderna och ser
till att vi inte har ett för stort försvar när
den gemensamma europeiska säkerheten
är upprättad år 2000.