Print Friendly

Främre orienten inför världskonflikten

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRÄMRE ORIENTEN
INFÖR VÄRLDsKONFLIKTEN
Av VISITOR
DEN 19 oktober 1939 undertecknades i Ankara en tremaktspakt
mellan Turkiet, England och Frankrike. Den åsyftade ömsesidigt
bistånd i händelse av en angreppshandling i Medelhavet. Därmed
slöt Turkiet definitivt upp på de allierades sida, och det vänskapliga förhållandet till axelmakterna och Ryssland bröts. För Italien
betydde pakten att den tredje och sista porten till Medelhavet försågs med lås. Bosporen och Dardanellersundet behärskades nämligen av de moderna turkiska kustbatterierna, som uppförts efter
konventionen i Montreux 1936. Vid denna tid hade England och
Frankrike fallit undan för de turkiska kraven på en remilitarisering av de båda sunden, vilken de allt sedan Lansannefreden
ihärdigt motsatt sig. 1936 låg emellertid den italiensk-abessiniska
konflikten hotande över östra Medelhavet, och remilitariseringen
ansågs opportun. Turkiet fick till på köpet ett erkännande för sitt
civiliserade uppförande i det internationella umgänget. Redan då
hade de hungriga makterna börjat taga för sig av andras ägodelar utan hänsyn till pappersöverenskommelser. Montreux-konventionen blev skolexemplet på vad en stat kan uppnå på fredlig
väg genom diplomatiska förhandlingar.
Efter 1936 kan man spåra en förbättring i förhållandet mellan
Turkiet och England-Frankrike, vilket varit synnerligen kyligt efter den plan för Turkiets uppdelning, som uppgjorts av de båda stormakterna jämte Grekland och Italien i Mudros och Siwres 1918-20.
Till Italien har aldrig något bättre förhållande inträtt. Tvärtom
har det italienska innehavet av Tolvöarna ansetts som ett svårt
hot mot Turkiet, och den italienska ockupationen av Albanien
ökade icke endast misstroendet mellan dessa båda makter utan
bidrog även till att försämra förhållandet mellan Turkiet och
Tyskland, enär detta senare var den s. k. axelpartnern.
Alltsedan det nya krigets början har Turkiet spelat en viktig
roll i de allierades Orientpolitik; sedan den 19 oktober utan över- 840
Främre Orienten inför världskonflikten
drift sagt en dominerande. Turkiet var det ledande landet i Främre
Orienten. Genom Atatlirks målmedvetna arbete hade det reformerats och förvandlats till en modern stat. De andra orientaliska
länderna sågo i Turkiet ett föregångsland, och den omvandling
som ägt rum och ännu försiggår i länder som Iraq, Iran och
Afghanistan har i mycket turkiska förebilder. Utrikespolitiskt
hade även Turkiet lyckats uppnå en ledande ställning. Det turkiska utrikesministeriet har byggt upp ett paktsystem, som skulle
tillförsäkra det fredliga inre uppbyggnadsarbetet lika fredliga
yttre förhållanden. Så tillkom Balkanententen 1934, som avslöts
mellan Turkiet, Grekland, Jugoslavien och Rumänien. Den syftade åt bibehållande av status quo på Balkan. Genom denna tvangs
Bulgarien att åtminstone tillsvidare skrinlägga sina mer eller
mindre berättigade krav på gränsregleringar. 1936 avslöts Saadabadpakten mellan Turkiet, Iraq, Iran och Afghanistan. Även den
kallades en fredspakt. Den ordnade upp det inbördes förhållandet
mellan de fyra staterna under ett betonande av deras önskan att
leva i fred och att undvika inblandning i eventuella europeiska
konflikter. I militärt avseende var även Turkiet ledande med en
modernt utrustad arme och med officerare, som till ett stort antal
hade sin praktiska erfarenhet från världskriget och det därpå följande fyraåriga turkiska frihetskriget. De allierade voro väl medvetna om Turkiets militära styrka, och när den s. k. arme Weygand
sattes upp i Syrien skedde det i intimt samarbete med den turkiska generalstaben med general Tjakmak som mest framträdande
person.
Sedan oktober 1939 har också brännpunkten för den franskengelska diplomatiska aktiviteten legat i Ankara. Centrum för
den militära aktiviteten är däremot Beirut i Syrien.
Weygands arme är mycket omtalad och omgiven med stor hemlighetsfullhet. Styrkeuppgifterna ha varierat mellan l milj. man
·och 150,000, den sista siffran den i tysk press vanligast förekommande. Dess uppgift ansågs under det finsk-ryska kriget vara av
·offensiv karaktär. Denna av franska och engelska trupper samt
kolonialtrupper sammansatta arme var avsedd att rikta ett snabbt
·Och förintande slag mot de ryska oljefyndigheterna i Kaukasus,
framför allt mot Baku och Batum. Det ansågs självfallet att angreppet skulle ske med Turkiets och !rans goda minne och över
respektive länders territorier. Det är väl icke uteslutet att den
iramtida historieskrivningen kommer att anse att ett fullföljande
341
Visitor
av denna uppgift hade inneburit mera effektiv hjälp åt Finland
än en synnerligen svårgenomförbar transitering av trupper genom
Nordskandinavien.
Ett halvt års krig har visat att den franska orientarm{m, som
arme Weygand även brukar kallas, icke hade offensiv, utan defensiv karaktär. Den var icke färdig att träda i aktion under vintermånaderna 1939-40. Denna tid användes för utbildning och för
samordning med de turkiska och de brittiska stridskrafterna i
Palestina, Iraq och Egypten.
Den tyska propagandan har velat framställa den franska orientarmen som nödvändig för att upprätthålla det franska greppet
kring Syrien. Det egenmäktiga franska bortskänkandet av sandjaket Alexandrette till Turkiet skulle ha gett upphov till en mäktig arabisk nationalistisk rörelse, som berett fransmännen stora bekymmer och som även hotade att sprida sig till de av engelsmännen mer eller mindre behärskade arabiska länderna. Så är
icke fallet. Visserligen utlöste Alexandrettefrågan stor bitterhet
i Syrien, men till direkta oroligheter kom det ej. Orientarmen är
helt betingad av det internationella politiska läget. Dess första
och största uppgift var att utöva ett lugnande inflytande på italienarna och samtidigt hålla modet uppe på turkarna samt egga dem
till förnyade militära ansträngningar. Den var därmed defensiv.
Denna karaktär kan emellertid snabbt förändras. Skulle t. ex.
Italien inträda i kriget på Tysklands sida, har säkerligen den
franska Orientarmen en stor och viktig uppgift. Det är att antaga att de i Egypten förlagda engelska trupperna jämte den egyptiska armen helt bli sysselsatta med försvaret av gränsen mot
Libyen. Avståndet från Syrien via Palestina till Suezkanalen är
icke stort – omkring 60 svenska mil – med goda vägar och kommunikationer, och delar av den franska armen äro säkert avsedda
att snabbt förflyttas dit ned. En huvuduppgift torde därjämte bli
försvaret av de livsviktiga, men mycket lätt sårbara oljeledningarna från oljefälten i Mosul i norra Iraq till hamnstäderna Tripoli
i Syrien och Haifa i Palestina. För den händelse en konflikt på
Balkan inträffar kunna trupper från Orientarmen också relativt
lätt förflyttas – sjövägen genom den relativt skyddade övärlden
vid Turkiets västkust eller ännu bättre landvägen genom Turkiet.
Som förläggningsort för en stor arme är Syrien slutligen den bästa
tänkbara med ett gott klimat och med riklig tillgång på livsmedel.
Det är inget tvivel om att de allierade genom sina diplomater
342
~””‘kan-enfenten !Jugos,~yt”en,tireltf.i1nd,
~· )tlumilmen, TurkJet
~…..M.d-!”ltte7 {li!rl<iet {rilq,IJ”iin,
~”” r- l(lfgllilnJstiln
~biska,rekten'{f:Jia’,;Zien
Främre Orienten inför världskonflikten
a
väl lyckats att preparera stämningen till sin förmån i Främre
Orientens stater. Det finns dock nyanser i framgången härvidlag.
Redan i början av kriget bröto de båda arabiska staterna Iraq
och Egypten de diplomatiska förbindelserna med Tyskland. Detta
betydde ett ekonomiskt avbräck för Tyskland men framför allt
betydde det ett nederlag ur propagandasynpunkt. Därmed upphörde den starka antibrittiska propaganda, som spreds bland
araberna från tyskt håll. Huvudtemat var att engelsmännen svikit
araberna efter världskriget. De hade icke fått den frihet och de
förmåner, som med rund hand lovats dem av Lawrence. All den
olja, som fanns i källorna i Iraq, på Bahrein och i Saudi-Arabien,
skulle ge betydligt större inkomster, om den komme i rätta, d. v. s.
i icke-engelska händer. Denna propaganda ersattes nu av en rent
brittisk, varvid talet om den senare så aktuella femte kolonnen
hade en given plats. Militärt betyda varken Egypten eller Iraq
särskilt mycket. Ända tills dess att de för några år sedan blevo
fria stater har det huvudsakliga försvaret skötts av värvade inhemska och engelska trupper, och några stora armeer kunna de
båda länderna icke nu heller sätta upp.
I Turkiet har stämningen svängt om till de allierades förmån
med stor intensitet, vilket självfallet delvis får tillskrivas den re- 343
‘…..
Visitor
geringsinfluerade pressen. Den tysk-beundran, som man för ett par
år sedan ofta fann, framför allt i intellektuella kretsar, har till
största delen försvunnit, eller också ställer man sig neutral. Vad
som däremot frapperar i den turkiska inställningen, är den deciderade önskan att till varje pris undvika kriget, även om man
inser att oerhört mycket står på spel, om man skulle undandraga
sig det. Orsaken är till stor del att söka i den förhärjande jordbävningen vintern 1940 och de svåra översvämningarna i våras.
Iran intager en välvilligt neutral hållning, som det närmast
torde få uttryckas. I alla iranska angelägenheter spelar emellertid shahen personligen en extremt stor roll, och en bestämd uppfattning om Irans inställning till de internationella problemen är
därför svår att erhålla, då några riktlinjer knappast stå att utvinna ur den allmänna opinionen. Vad som dominerar den iranska
politiken är emellertid nu som fordom fruktan för Ryssland, numera kanske ännu mera accentuerad än förr genom envisa rykten
om ryska krav på en hamn vid Persiska viken. Därigenom skulle
de rika oljefyndigheterna i Khusistan komma i fara. Oljan spelar
en dominerande roll i statshushållningen i Iran.
Afghanistan har alltsedan krigets början ansetts inneha en nyckelställning, då en rysk framstöt mot Indien varit tänkbar. Detta
perspektiv har använts av den tyska propagandaapparaten. Problemet har tidigare behandlats i denna tidskrift i uppsatsen »Det
ryska hotet mot Indien» (1939: 8). I den engelska tidskriften Great
Britain and the East, som är språkrör för Foreign Office, har frå-
gan ägnats stor uppmärksamhet, men ett ryskt invasionsföretag
har ansetts för omöjligt. Med kännedom om vad en modern rnaskinarme förmår uträtta är det dock all anledning att vara försiktig med spådomar. Afghanistan är inget Finland. Dess arme.
anses i fredstid uppgå till 60,000 man och kan säkerligen utökas
till det dubbla vid ett krigsutbrott, men den består till stor del av
män från bergen, som huvudsakligen äro vana vid guerillakrig.
Mot moderna vapen äger den knappast någon större motståndskraft. Genom sitt medlemskap i Saadabadpakten har Afghanistan
ofta framställts som en del av det pro-allierade Främre Orientblocket. Detta är emellertid mera pia desideria än verklighet.
Saadabadpakten har dessutom ännu icke prövats. Frågan är om
Turkiet skulle nämnvärt reagera inför t. ex. ryska kränkningar av
Afghanistans territorium. Skulle Iran eller Iraq göra deU Och
vilken hjälp skulle dessa stater kunna lämna~
344
Främre Orienten inför världskonflikten
Den stora obekanta faktorn i Främre Orienten är emellertid
araberna. Man får icke underskatta islams vitalitet. Det stora
namnet i den moderna arabiska världen är Ibn Saud, vahabiterledaren med den strängt puritanska inriktningen, som enat de
arabiska staterna till det vi bruka kalla Saudi-Arabien. Ibn Saud
har satt som sin uppgift att ena den arabiska nationen, som bekänner sig till islam, att öka denna arabiska nations inflytande
samt att bevara dess värdighet och dess oberoende. Ungefär så
formulerade han sitt program i mars 1934, då han avslöt ett fördrag med imamen Jahja av Jemen. Det följdes senare av ett fördrag med lraq. Det blev den arabiska pakten, som anses ha en
panarabisk syftning och vara förspelet till ett försök att ena hela
den arabiska världen, d. v. s. att få med Egypten, Palestina och
8yrien. De mest långtgående optimisterna drömma även om Nordafrika. I så fall skulle denna rörelse komma i kontakt eller konflikt med både Italien, Frankrike och Spanien som kolonialmakter.
Med Egypten avslöt Ibn Saud 1936 ett vänskapsfördrag i en anda
av muhammedansk solidaritet och muhammedanskt samarbete,,
utan att Egypten dock definitivt inträdde i den arabiska pakten.
Det är ingen överdrift att påstå att Ibn Saud intar en ledareställning inom den arabiska världen. Hans ord väga tungt både
i Baghdad och i Kairo, och Foreign Office följer noggrant alla hans
förehavanden. Engelsmannen Philby, som antagit islam under
namnet Abdallah Philby bej, är intimt lierad med Ibn Saud och
säkerligen den bäste diplomat engelsmännen äga hos ökenkungen.
Ibn Sauds inställning är icke heller antiengelsk. Han är en försiktig man, som förstår att han har mera att vinna på förhandlingsvägen. Det är icke uteslutet, att det till stor del är att tillskriva Ibn Sauds personliga inflytande att tvisterna i Palestina
inför den svåra internationella situationen ha kunnat biläggas.
Visserligen ha engelsmännen fått göra medgivanden åt araberna,
men de äro dock ej så vittgående som man skulle haft anledning
att förmoda. Tanken ligger nära till hands att araberna skulle
kunna utöva utpressning mot det brittiska imperiet. Den svåra
situationen i Väster och motgångarna på olika håll skulle ha
kunnat locka dem att gripa till vapen för att vinna den frihet och
den enighet, som utlovades av Lawrence under världskriget. Att
detta icke skett får säkerligen även tillskrivas arabvärldens rädsla
för ett italienskt ingripande i Främre Orienten.
8 juni 1940.
345

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism