Print Friendly, PDF & Email

Förskoleplikt för tvååringar logisk följd av långsiktig S-politik

Av Per Ewert | 30 oktober 2020



Det tillhör inte vanligheterna att regeringspartier skriver motioner i riksdagen. Motionen “En öppen, obligatorisk och avgiftsfri förskola” som signerats av mer än en tiondel av den socialdemokratiska riksdagsgruppen, anförda av Anna Wallentheim, får därför förstås som en testballong, skriver Per Ewert.

Motionärernas krav på obligatorisk förskola för alla från två års ålder må framstå som totalitärt. Men den följer trots allt en rak linje från Socialdemokraternas utveckling, där gemenskapsorienterade marxistiska ideal med tiden fick ge vika för den allt annat överordnade värderingen om individens möjlighet att slå sig fri från alla band, inklusive familjen. Det är därför denna motion är extra intressant, eftersom den sammanfattar den långsiktiga värdeförändringen hos både ett parti och det land som de så länge har regerat och drar den ganska nära sin yttersta spets.

Under Socialdemokraternas unikt långa 44-åriga obrutna maktinnehav under förra seklet genomförde partiet tre programrevisioner. Årets motionsförfattare är enligt Wikipedia barnbarnsbarn till Adolf Wallentheim, riksdagsman och en av ledamöterna i kommissionen för 1944 års programrevision. På partikongressen det året argumenterade han i en debatt om skolan emot dem som ville bevara en undervisning byggd på kristna värderingar, och slog istället fast som huvudmål “att ungdomen fostras till självständigt omdöme och att en fri, egen tankeverksamhet befrämjas.”

Även om Per Albins socialistiska grundsyn var bärande för partiets hållning pekade Wallentheim den äldre på att autonomin var ett ideal under uppsegling.

Den följande programrevisionen 1960 innebar en definitiv vändpunkt för det socialdemokratiska partiet. Trots den tidigare lärofadern Ernst Wigforss försök att bromsa förändringen lade det nya programmet fast en ny målbild där “medborgarna frigöres från beroende av varje slags maktgrupper utanför dess kontroll.” Lyftet ur den ekonomiska fattigdomen var genomfört; nu ville partiet skapa en samhällsmiljö som var “ägnad att dana fria, självständiga och skapande människor”

Under 60- och det tidiga 70-talet låg dessa ideal till grund för det sociala experimentet att göra om Sverige till ett världsunikt exempel på en radikalt individualistisk politik, framför allt på familjeområdet. Och det är i den strömmen de elva motionärerna idag ställer sig. Att som obligatorium skriva in landets samtliga tvååringar på förskola må vara ett drastiskt ingrepp i familjens frihet, men det är en helt naturlig följd av ett radikalt individualistiskt perspektiv där individens oberoende anses tyngde vägande än alla andra värden.

I 1975 års programrevision slogs slutligen fast också i partiprogrammet att all familje-, skatte- och socialpolitik ska utformas utifrån grunden “att familjemedlemmarna är självständiga individer”. Men själva principen hade redan tillämpats i ett decennium av ultra-progressiv politik, där familjen inte längre betraktades som en enhet i lagstiftningen utan som en mer eller mindre tillfällig sammanfogning av autonoma individer. Huvudmålet var inte längre att skydda familjens funktionalitet och gemenskap, utan att nå jämställdhet och frigörelse, förstådd som kvinnans möjlighet att bli oberoende från familjen – framför allt i ekonomiskt hänseende.

Utifrån detta mål blir det naturligt att följa tråden i tangentens riktning, och som dagens S-motionärer slå fast att alla tvååringar måste in på förskola med motiveringen att vissa kvinnor tar ut mer föräldraledighet eller arbetar deltid, och “därmed lever ett mindre jämställt liv”.

Men strävan efter oberoende berör också barnen. I andan efter Alva Myrdal innebär det att inte bara kvinnan utan även barnen behöver separeras mera ifrån familjebanden. Denna ambition återspeglas också i motionärernas vision om en välfärdsstat som byggs på “individens möjlighet till frigörelse från klass, kön och familjebakgrund”. Formuleringen känns märkligt bekant från 1960 års partiprogram, dock med tillägget att denna frigörelse nu “bör börja redan i förskoleåldern”, eller, som de inleder sin motion: “i sandlådan”.

Nu kanske någon känner en intuitiv tvekan inför ett påbud som skulle tvinga alla mammor och pappor att lämna över sina barn i den offentliga sektorns trygga vård från två års ålder. En sådan tvekan utgår då troligen från en moralisk övertygelse om att familjens gemenskap och rätt själva att fatta sina centrala beslut bör väga tyngre än politikers utopiska mål.

Motionärernas vision är drastisk, men konsekvent. Och hur anmärkningsvärd den än må framstå, så är den inte sprungen ur tomma luften. Den är en naturlig följd av en långsiktig ideologisk omdirigering av politik och familjeliv i Sverige. Det är därför upp till landets familjer att reagera, och i slutänden även för riksdagens ledamöter att avgöra vilka ideal de anser bäst kan gynna föräldrars och barns behov av trygghet, frihet och långsiktigt välmående.

Per Ewert är direktor vid Claphaminstitutet och doktorerar på Sveriges politiska utveckling till världens mest sekulärindividualistiska land

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019