Författningsfrågan


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

60
FÖRFATTNINGsFRÅGAN
Från många håll har skarp kritik
riktats mot den kompromiss i författningsfrågan, som nu synes vara
nära i hamn. I detta häfte av Svensk
Tidskrift har de mest vägande argumenten i denna kritik utvecklats
och sammanfattats av fil. lic. Birger Hagård.
I de principiella synpunkter, som
anförts i nämnda artikel, är det allt
skäl att instämma. Ändock är det
icke möjligt att komma till samma
politiska ställningstagande, nämligen att de föreslagna reformerna
bör få anstå till dess att författningsfrågan – eventuellt i ett annat politiskt maktläge – längre
fram kan få en i principiellt hänseende genomtänkt lösning, som
kan beräknas bli gällande på längre sikt.
Ett sådant önskemål avspeglar
nämligen mera fromma förhoppningar än faktiska politiska möjligheter. En hastig blick på svensk
författningshistoria är i själva verket ägnad att visa att författningsreformer av det slag, som kritikerna önskar, mera tillhör den politiska idevärlden än den krassa
verkligheten. Man kan i vår historia, liksom i andra jämförliga länder, egentligen bara finna exempel
på författningsreformer av två karakteristiska slag. Antingen har en
viss politisk maktgrupp framträtt
som segrare vid ett politiskt maktskifte och dikterar dät efter de nya
reglerna. Exempel härpå erbjuder
det karolinska enväldet, frihetstidens författning, 1772 års regeringsform, 1789 års förenings- och
säkerhetsakt samt 1809 års författning. 1918 års författningsreform
ligger i varje fall mycket nära denna typ. Eller också har de stridande politiska maktgrupperna funnit
dittillsvarande politiska spelregler
så olämpliga att de någorlunda i
samförstånd enas om nya. Exempel
på detta erbjuder 1866 och 1907-
1909 års reformer. I det förra fallet
uppstår en författningskonstruktion, som är ett uttryck för de nya
makthavarnas intressen och värderingar, en konstruktion, som är avsedd att gälla på längre sikt. I det
senare fallet blir det självklart en
kompromiss mellan de stridande
maktgrupperna, en kompromiss,
som domineras av kortsiktiga taktiska överväganden. Ingen maktgrupp – inget parti – vill ju släppa taktiska fördelar, som ett existerande system ger utan motsvarande
uppoffringar från motståndarens
sida.
Själva reformsituationen inriktar
partiernas uppmärksamhet på reformernas verkningar på kort sikt.
Men varför skall då oppositionen
acceptera en kompromiss, som
bl. a. undergräver möjligheterna till
kommunala valrörelser och därmed
utsikterna att fördjupa demokratien på det kommunala planet?
Varför inte helt enkelt behålla den
nuvarande författningen till dess
de politiska förutsättningarna för
en bättre lösning föreligger. Svaret
är lätt att ge. Det gäller just nu
först och främst att rädda den demokratiska maktbalansen i detta
land och därmed möjligheterna till
en fortsatt demokratisk utveckling
överhuvudtaget.
Oppositionen har på denna punkt
sitt särskilda ansvar, liksom regeringspartiet har sitt. Ingen kan förtänka socialdemokraterna att de
vill fortsätta att regera så länge
som möjligt och av all kraft kämpar för att behålla makten. Det är
deras solklara demokratiska rätt.
Men oppositionen måste hålla för
ögonen ett faktum, nämligen att
OM krig
61
vår svenska demokrati inte tål en
längre tids fortsatt socialdemokratisk regering. Med nuvarande utvecklingstendenser har man därtill
att räkna med att en dylik regering
efterhand blir en folkfrontsregering
med motsvarande radikalisering av
utrikes- och inrikespolitiken.
Kompromissen är inte bra, den
är av flera viktiga principiella synpunkter djupt motbjudande! Men
den ger åtminstone båda sidor möjlighet att frigöra sig från de irrationella konsekvenserna av två-
kammarsystemet, för att på lika
villkor vädja till väljarna med så
korta mellanrum, att en rimlig växling vid makten blir möjlig och
rentav trolig. Djupast sett ligger
detta i båda parters intresse. Man
kan också våga hoppas att en av
båda parter med motvilja antagen
kompromiss kan bana väg för samförståndslösningar under 1970-talet i de många andra centrala författningsspörsmål, som denna gång
skjutits åt sidan. I det sammanhanget blir det då aktuellt och naturligt att ompröva den gemensamma valdagen.
Kriget är en tung börda, som mänskligheten fått att bära; det är
för överskådlig framtid det pris folken måste betala för sin nationella självständighet.
Eli F. Heckscher i Svensk Tidskrift 1917
BO~TAD~BRlST. Bffi~rALLI ~AlUTAKR\SI VI~~
ARBt1SLÖ~r\El HÖG~ SK~TrrR
OCH 1RÄN\rD E~P0~1!- U1~-
DET lÅTtR fA\\1\sKr * ’MED STRU\\fURM1\0NAUStR\N& •
l