Förändrade relationer i kyrkan

Frågan om vigsel av enkönade par gav årets kyrkomöte ovanligt stor uppmärksamhet. Men hur är det med Svenska kyrkans förhållande till svenska staten? De har inte alls skiljts från varann, partipolitiseringen finns kvar, menar Cecilia Brinck, som hörde den socialdemokratiska partipiskan vina.

Årets upplaga av kyrkomötet – Svenska kyrkans högsta beslutande organ, vars 251 ledamöter är direktvalda – fick ovanligt stor medieuppmärksamhet, självklart på grund av den kontroversiella vigselfrågan. Efter nästan sex timmars debatt beslutade kyrkomötet slutligen – med förvånansvärt stor majoritet – att dels ansöka om att få behålla vigselrätten och dels att viga par av samma kön. Och självklart är detta en stor och viktig fråga, kontroversiell och svårhanterad för de flesta, oavsett uppfattning.

När Helle Klein i Aftonbladet skröt med att den socialdemokratiska gruppen – kyrkomötets största – minsann var helt enig i frågan hade hon förvisso rätt men frågan är om den socialdemokratiska partipiskan är så mycket att skryta med. Det var nämligen den som ven. I min nomineringsgrupp (det får ju inte heta parti i kyrkan), moderaterna, har vi aldrig någonsin haft partipiska i samvets- och trosfrågor. För oss var det fullkomligt självklart att våra ledamöter skulle få rösta enligt sin övertygelse, och för några var det helt omöjligt att rösta ja till kyrkostyrelsens förslag. Fair enough. Men som sagt, socialdemokraterna ger inte utrymme för personliga tycken, där är det partilinjen som gäller. Vilket föranleder en och annan fundering om det här med partipolitiseringen av kyrkan och huruvida kyrkan verkligen äger sina egna beslut. Det är nämligen inte alls så att kyrkan har skilts från staten. I kyrkan talar vi numera om ”relationsförändringen” när vi beskriver den förändring av Svenska kyrkan som infördes den förste januari år 2000. En kyrklig eufemism av samma slag som när vi talar om att vi ”lägger samman” församlingar. Det låter liksom lite vänligare och mjukare än att säga att vi slår samman dem…

Svenska kyrkan är fortfarande särreglerad i lagstiftningen och en del av de övergångsbestämmelser som infördes i och med relationsförändringen för tio år sedan gäller fortfarande. Hundratals år med ställning som statskyrka gör man inte slut på i brådrasket!

Vigselbeslutet var i högsta grad politiskt. Riksdagens beslut att införa ett könsneutralt äktenskapsbegrepp tvingade Svenska kyrkan att ta ställning och gjorde det tyvärr omöjligt att föra en neutral diskussion om kyrkans vigselrätt.
Den kan nämligen på goda grunder ifrågasättas. Det är inte alls självklart att Svenska kyrkan eller de cirka andra 40 trossamfund som i dag har vigselrätt ska fortsätta att ha det. Man kan mycket väl tänka sig en lösning av mera kontinentalt snitt där den civilrättsligt giltiga vigseln ingås borgerligt, och sedan, om kontrahenterna önskar det, följs av en kyrklig ceremoni. Som kan vara komplett med tärnor, konfetti, Mendelsohn och allsköns blingbling – precis som på TV. En utmärkt ordning, kan man tycka, och så borde man förmodligen ha gjort i samband med att relationen mellan Svenska kyrkan och staten förändrades år 2000.

Men kopplingen till det könsneutrala äktenskapsbegreppet gjorde det otroligt svårt att driva den linjen just nu. Det hade helt enkelt sänt alldeles fel signaler, åtminstone om man är för att par av samma kön ska kunna gifta sig, vilket jag är. Riksdagens beslut bakband Svenska kyrkan och de av oss kyrkligt förtroendevalda som är fullt beredda att avstå från vigselrätten, men inte för att vi ogillar tanken på att kyrkan ska viga par av samma kön.

I moderaterna pågår en ständig diskussion om det kyrkliga engagemanget. Ska vi, eller ska vi inte? Frågan kommer upp på varje partistämma, och det finns goda argument för båda uppfattningarna. Men det som gör att vågskålen tippar över på ja-sidan är, åtminstone för mig, främst pragmatiska skäl. Vill vi verkligen lämna över inflytandet över Svenska kyrkan till socialdemokraterna? De har nämligen inga som helst planer på att någonsin kliva åt sidan och släppa det kyrkopolitiska engagemanget. För dem är det en fråga om makt och om kontroll över pengarna. Om vi stiger åt sidan lämnar vi fältet helt fritt åt den politiska aktivism som utmärker socialdemokraterna i kyrkan, och med tanke på kyrkans rätt avsevärda resurser är detta inget tilltalande perspektiv.

Cecilia Brinck är redaktör för Svensk Tidskrift och ledamot (m) i kyrkomötet.