Print Friendly, PDF & Email

Folkmakt och frihetlighet i en postdemokratisk tid

Av Björn Hasselgren | 23 april 2021



Erik Gustaf Geijer skrev en gång att ”Sveriges historia är dess konungars”. För detta missförstådda citat har Geijer många gånger blivit kritiserad som alltför kungavänlig och konservativ. I själva verket var Geijer sammansatt i sin syn på kungamakten. När den utövades av en person med tillräcklig finess och bredd i samhällssynen, tenderade Geijer att hålla med sig själv. I andra fall hamnade han lätt i opposition med sin egen syn.

Frågan om hur Sverige som stat bör och kan styras har överlevt Geijer, och den engagerar än idag. Numer, i den postdemokratiska eran, som vi väl sannolikt är på väg in i, tycks den eviga frågan ha fått ny aktualitet. Behöver vi en riksdag, eller till vad behöver vi en riksdag?

Geijers akademikollega Anders Fryxell kritiserade den nedklassning av aristokratin som han ansåg att Geijer gjort sig skyldig till i sin historieskrivning. Fryxell menade att det fanns fyra byggstenar och principer i styrelseskicket som växlade i styrka; suveränitet, monarki, aristokrati och demokrati. Kring dessa frågor rasade en strid för omkring 170 år sedan. Den var en del av en lång historia.

Nu kan man tycka att vi kanske skulle ha lämnat de här rätt dammiga tiderna bakom oss och nu leva i en tid av en upplyst demokratisk samhällsordning. Vad kan 1800-talsfigurer som Geijer och Fryxell säga oss om vår tid? Kanske mer än vi tror i dessa tider av Trumpsk, eller för den delen Lövensk, utmaning mot det demokratiska arvet.

För det är kanske så, ändå, att frågorna om den bästa metoden för att styra de centrala riksangelägenheterna, som ur en frihetlig liberal synpunkt bör begränsas rätt ordentligt, är mer eviga till sin karaktär än specifika i för sin tid.

Bland de eviga frågorna, i vår egen tid, är vad vi egentligen har riksdagen till. Eller vilken riksdag vi vill ha. Det är rätt märkligt när man läser 1800-talets liberala debatt hur frågan om representationen kunde engagera så starkt och få ett så brett stöd i opinionen att aristokratin, tvärtemot vad Fryxell tyckte var rätt och rimligt, faktiskt fick maka åt sig för mer liberala synsätt på hur folkmakten skulle uttryckas.

När adeln slutligen gått med på den reform av ståndsindelningen som sedan länge var övermogen, den borde ju ha lämnats redan 1809, så uppstod glädjescener på Stockholms gator. Fredrika Bremer skrev i november 1865 i ett brev till Emilie Flygare-Carlén ”Hvilken dramatisk tid vi nu upplefva i Stockholm! — L[ouis].D[e]. Geers ord och hållning utgöra min glädje.” på litografin är det den 7 december 1865, således straxt efter det att Bremer skrev sitt brev.

Nästa gång ett liknande engagemang för riksstyrelsens arbetsformer, inte för rösträtten i sig, kom till uttryck var det sent 1960-tal. Efter det att rösträtten successivt utvidgats att innefatta alla män och kvinnor hade nya ståndsbildningar uppstått i samhället, numer i riksstyrelsen avspeglade i partibildningar. Geijer skrev, liksom Alexis de Tocqueville och Fredrika Bremer, en hel del om att associationerna skulle ta över som kanalisatörer för folkligt engagemang när skråskrankorna revs och att ”personlighetsprincipen” skulle få fullt genomslag. Om det var de institutionaliserade partibildningarna med statsbidragsfinansiering som vi har idag, som Geijer och Bremer föreställde sig, är väl minst sagt osäkert. Sannolikt inte.

Hursom, en radikaliserad parti-aristokrati då i slutet av 1960-talet kom, sannolikt mer hetsade av monarkens stigande ålder, än av verkligt folkliga krav, fram till att nu var det dags att ändra i balansen mellan de styrande krafterna i riksstyrelsen. Det monarkiska elementet skulle få minskat utrymme och den nya aristokratin, med säte i partierna, skulle främjas. Det som skulle offras var, förutom balansen mellan statsorganen, som 1809-års regeringsforms-snickare rätt omsorgsfullt snidat under ett par korta veckor våren 1809, just riksdagens balanserande inre element med de två kamrarna.

Nu skulle alla samlas i en kammare och i förment solidaritet och likställdhet styra riket rätt. Konserverande element i form av en första kammare skulle bort. Liksom den stela monarkiska traditionen. Entusiasmen bland folket var dock i högsta grad begränsad. Några demonstrationer utanför riksdagen eller för den delen i Torekov, där man samlades för att devalvera kungamakten, medan kungen låg på sjukbädden, kunde inte märkas.

Pressdebatten uppges, enligt Nils Stjernquist i Statsvetenskaplig Tidskrift 1971 ha varit ”lam”. Det är svårt att befria sig från uppfattningen att det främst var partibyråkratierna som såg förskjutningen från kungamakt till riksdagsmakt som önskvärd och positiv. Folkligt förankrad var dock inte förändringen. Kungamakten tycktes ha ett nära samband med folkets stöd. Misstänksamheten mot en aristokrati, uttryckt som adel eller som partiaristokrati, tycks finnas kvar.

Riksdagen framstår numer som en rätt överbefolkad institution där partiföreträdare mer än folkföreträdare har en rätt så angenäm, men också rätt så tråkig, tillvaro, endast störd av återkommande val vart fjärde år. Även om regeringen verkar i minoritet är riksdagen märkligt tandlös. Det tycks inte spela någon större roll hur många uttalanden i strid med minoritetsregeringen som församlingen fastställer och sänder över Strömmen till Rosenbad. Regeringen gör lite som den vill ändå.

Bara riksdagens nuvarande talman Andreas Norlén, tillsammans med några grånade statsvetare, tycks idag kunna samla tillräckligt med energi för att sätta samman en debattartikel eller ett tal om riksdagens inre liv. Nyligen tog talmannen till orda vid inledningen av arbetsåret 2021 i riksdagen, för att uppmärksamma enkammarriksdagens 50-årsjubiléum. Det var segrarnas historiebild som presenterades. Att beslutet var ett led i nedmonteringen av en mer välfungerande demokratisk ordning var inget som märktes i talet.

Är det då en slutsats av resonemanget så här långt att den nya partiaristokratin successivt har verkat i en riktning som gjort att folkmaktens främsta representant i demokratin kommit att stelna och urvattnas till irrelevans av nära nog 1860-talsnivå? Och, även om bandet mellan kungamakt och folket tycks finnas kvar. Är det frustrationen över tingens ordning, med en anonymiserad regeringsmakt, som förklarar uppgången för sverigedemokratismen och i USA trumpismen. Det förefaller troligt.

En iakttagelse är att situationen nu kanske inte är så olik den som präglade det senare skedet i Frihetstiden. Det förparlamentariska systemet tycktes då har stelnat in i en inåtblickande struktur där det mesta gällde de olika ”blockens” egen maktutövning och där folkviljan kom att hamna i andra hand. Kungens gillande hade man rationaliserat bort och ersatt med en namnstämpel. Att Gustav III så enkelt kunde vända på situationen och etablera den nya enväldiga regimen som gjordes 1772 är ju en tanke i sig. Kanske är situationen liknande idag?

Även om det inte är en enväldig kung som träder fram ur en sådan omvälvning så kan balansen mellan spelplanens pjäser ändras snabbare än man tror. Frågan är väl snarast hur den ”kungamakt” ser ut som kommer att kunna spela en roll i det fortsatta riksstyrelsespelet. Att etablera och upprätthålla en kanal till folket är en rimlig del i ett sådant spel. Här menar jag att Geijer hade rätt.

Vem har bäst förutsättningar att klara hem detta spel i vår tid? Knappast de stelnade partierna med säte i Riksdagen. Det är av vikt för frihetligt intresserade att pröva argumenten och formerna för hur individuell frihet och fria uttryckssätt ska kunna värnas i ett framväxande post-demokratiskt landskap. Här har debatten bara börjat. Historien kan ha en del att lära oss. Spelets grundregler uttrycka i grundlagens skydd för den enskilda är viktiga att värna. Det gällde 1809 och det gäller nu.

Björn Hasselgren är teknologie doktor från KTH och Senior Fellow vid Timbro

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism