Folkfrontsstyret i dagens Finland
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
480
FOLKFRONTSSTYRET I DAGENS FINLAND
Många au Finlands vänner såg
med förstämning hur kommunisterna efter det senaste
valet bereddes plats i landets
regering. Om situationen i
Finland just nu skriver jur.
kand. Kaj Schichmann. Bilden au den finländska politiken är inte särskilt ljus, anser förf, som sammanfattar:
”Finland har ibland kallats
’de ofullbordade katastrofernas land’, och man får hoppas att även den framtida utvecklingen skall ge täckning
högst [ö1· denna benämning.”
Året 1966 har redan varit synnerligen händelserikt i Finlands politiska liv. Man kan t. o. m. säga att
det i vissa hänseenden inneburit en
politisk vändpunkt. Den främsta
händelsen var väl riksdagsvalet i
mars, och efter valet har den poAu jur. kand. KAJ SCHICHMANN
litiska utvecklingen präglats av
oväntade vändningar och överraskande beslut.
Ännu under senhösten föregående år var man inställd på att riksdagsvalen skulle äga rum den lagstadgade tiden i början av juli.
Denna tidpunkt för riksdagsval
hade redan under åratal av många
ansetts som synnerligen olämplig,
enär den infallit mitt under högsommar – och semestertiden. Varje förslag om ändring av valtidpunkten stötte dock alltid på motstånd från Agrarförbundet, numera Centerpartiet, som ansåg att ett
högsommarval häst passade för
dess välj are dvs. lantbrukarna.
Desto större var överraskningen,
då den borgerliga agrardominerade regeringen Virolainen i början
av december till riksdagen avlät ett
förslag till ändring av vallagen, enligt vilket tidpunkten för riksdagsval skulle förläggas till den tredje
söndagen och därpå följande måndagen i mars. Förslaget godkändes
enhälligt av riksdagen. Orsaken till
att Centerpartiet nu själv tog initiativet till en ändring av valtidpunkten och förtida val, torde dels
ha varit en fruktan för att det väntade valnederlaget skulle bli allt
större ju senare valet ägde rum
och dels en misstanke att regeringskoalitionen inte skulle hålla
ihop längre, vilket hade lett till nyval genom riksdagsupplösning.
Valresultatet emotsågs med stor
spänning. Det ansågs sannolikt, att
Socialdemokratiska partiet, som
ända sedan hösten 1958 diskriminerats av president Rekkonen och
hans agrar-centerparti, nu skulle
vinna betydande framgångar. Redan kommunalvalet 1964 präglades
av en socialdemokratisk frammarsch. Det största frågetecknet
var huruvida den nya riksdagen
skulle få borgerlig eller vänstermajoritet. Vardera möjligheterna var
lika stora, även om man visste att
den borgerliga majoriteten i alla
händelser skulle bli mycket knapp.
När valet sedan hållits och resultatet klarnade kunde man konstatera, att det blev en klar vänstermajoritet med 103 vänsterrepresentanter mot 97 borgerliga. Den
förra riksdagen hade haft en borgerlig majoritet med 113 mandat
mot vänsterns 87. Den största
framgången skördade det Socialdemokratiska partiet, som fick sitt
mandattal ökat från 38 till 55. Den
socialdemokratiska segern berodde
till en stor del på det missnöje, som
främst på löntagarhåll rådde med
den centerpartidominerade borgerliga politiken, som innebar ständigt stigande priser och avgifter
samt extra skatter och fortsättandet av en föråldrad jordbrukspolitik. Man kan säga att agrarstyret
481
under de föregående åren ensidigt
gynnat lantbruket framförallt det
olönsamma småbruket och visat en
uppenbar likgiltighet för den växande tätortsbefolkningens och löntagarnas behov. Socialdemokraterna gynnades i hög grad av sin
mångåriga oppositionsställning och
t. o. m. av den obefogade utrikespolitiska diskriminering partiet utsatts för ända sedan hösten 1958.
Socialdemokraterna hade även en
skickligt upplagd valkampanj, bl. a.
ett program i åtta punkter, där det
utlovades ett stopp för prisförhöjningar, ökad social trygghet, ökade
anslag för bostadsproduktionen och
till råga på allt sänkta skatter. En
helt oväntad framgång i valet fick
det lilla, av den minst sagt omstridde Aarre Simonen ledda socialdemokratiska utbrytarpartiet, Arbetarnas och Småbrukarnas Socialdemokratiska Förbund, en grupp som
i dagligt tal helt kort kallas ”simoniterna”. Denna framgång, som
ökade partiets mandatsiffra från
två till sju, berodde enbart på att
det ingått valförbund med kommunisterna och sålunda kunde dra
fördel av hela valförbundets röstetal. I själva verket hade simoniternas egen röstsiffra sjunkit i jämförelse med senaste riksdagsval.
Valförbundets andra partner, kommunisterna, förlorade däremot sex
platser och fick nu nöja sig med
41. Det säregna med den yttersta
vänstern i Finland är att den uppträder under namnet Demokratiska Förbundet för Finlands Folk,
482
förkortat DFFF och i dagligt tal
kallar sig folkdemokrater. Den
övervägande majoriteten av organisationen utgöres dock av kommunister, medan de s. k. oberoende folkdemokraterna endast är en
liten minoritet.
Småbondepartiets come-back
För nästan alla borgerliga partier
blev valet ett nederlag. Lättast
slapp dock Centerpartiet undan
som förlorade endast fyra platser
och nu fick 49 mandat. Den finska
högern, Samlingspartiet, led ett
tämligen stort nederlag, då dess
mandatsiffra sjönk från 32 till 26.
Samma sak gällde också Liberala
Folkpartiet, som gick ner från 14
till 9. Då en av partiets riksdagsmän nyligen hoppade över till Centerpartiet, sjönk den liberala representationen ytterligare. Svenska
Folkpartiet förlorade två platser
och fick 12 mandat. Denna förlust
var dock väntad, dels på grund av
att det 14:e mandatet, som vanns
i valet 1962 endast var en följd av
ett tillfälligt valförbund med Centerpartiet i Åbolands södra valkrets, dels på grund av den svenska befolkningsgruppens numerära
minskning. Det enda undantaget
från de borgerliga partiernas tillbakagång var det obetydliga Små-
bondepartiet, vars ledare Veikko
Vennamo gjorde come-back i riksdagen som sitt partis enda representant efter att ha fallit igenom
i valet 1962.
Ett betecknande drag för valresultatet var annars, att sådana
riksdagsmän och riksdagskandidater från de mindre borgerliga partierna, vilka ständigt understött
agrar-centerns politik, klarade sig
betydligt sämre i valen än de som
stått i opposition mot agrarpolitiken. Valen i Finland är både partioch personval. Centerpartiet självt,
som först senaste höst kastade över
bord sitt gamla landsbygdsbetonade namn, Agrarpartiet, försökte
energiskt med en synnerligen på-
kostad valpropaganda vinna röster
i Helsingfors valkrets, men lyckades trots detta inte erövra ett enda
mandat i huvudstaden.
När riksdagsvalet var över, gick
ridån upp för andra akten i årets
politiska skådespel, regeringsbildningen. Redan innan den nya riksdagen hade samlats gav president
Rekkonen i uppdrag åt det segrande Socialdemokratiska partiets ordförande, Rafael Paasio, att sondera
möjligheterna för en allpartiregering. Tanken på en dylik regering
framfördes av Rekkonen redan för
tre år sedan i ett tal vid en fest i
Helsingfors, men den vann föga
genklang på något håll. Då han nu
på nytt tog upp förslaget var det
knappast i tron, att iden hade större möjligheter att förverkligas än
tre år tidigare, men det var ett led
i en lika skickligt som hänsynslöst
utarbetad plan för åstadkommandet av en sådan regering han ville
ha. Det är betecknande, att presidenten när han senare bad Paasio
bilda en majoritetsregering eller,
om detta visade sig omöjligt, en socialdemokratisk minoritetsregering, avvek från det brukliga parlamentariska förfarandet. Enligt
detta har de olika riksdagsgruppernas representanter fått ange sin
syn på regeringsfrågans lösning,
varefter regeringen bildats på så-
dan bas som de flesta partierna visat sig kunnat samsas om. Centerpartiet som genast efter valet sagt
sig vilja stanna i opposition och
låta vänsterpartierna bilda regering, hade dock ingenting emot att
medverka i en allpartiregering, medan samlingspartiet bestämt vägrade att sitta i regering med kommunisterna. Härigenom förföll planerna på en allpartiregering. Den
naturligaste regeringsbasen, som
under 50-talet var den vanligaste,
var en regering bestående av socialdemokrater och centeragrarer
utökad med representanter för de
svenska och liberala folkpartierna.
En sådan regering var också vad
Svenska folkpartiet rekommenderade. Tyvärr ingick inte en sådan
vänster-centerregering, som helt
hade byggt på en demokratisk bas,
i presidentens ritningar, enär han
till varje pris ville ha kommunisterna med i regeringen.
Folkpartiernas nej
Då förhandlingarna om ett program för en regering som omfattade kommunisterna inleddes, vägrade både Svenska folkpartiet och Li- 483
berala folkpartiet att medverka i
dessa främst med motiveringen att
en sådan koalition på vilken den
blivande regeringen skulle bygga
inte hade förutsättningar att åstadkomma ett acceptabelt regeringsprogram. Naturligtvis bidrog också inställningen till en kommunistisk regeringsmedverkan till de avböjande svaren. Långa och segslitna regeringsförhandlingar fördes
sedan mellan socialdemokraterna,
centeragrarerna, kommunisterna
och simoniterna. Trots att socialdemokraterna var valets segrare
blev det dock Centerpartiet, som
dikterade regeringsprogrammet. Agrarcentern ställde regeringsbildaren Paasio inför alternativet att
antingen godkänna ett regeringsprogram av det slag centern bestämde eller bilda regering enbart
med kommunisterna och simoniterna, varvid kommunisterna ohjälpligt skulle ha blivit starkt överrepresenterade. Socialdemokraterna
hade visserligen möjligheten att bilda en minoritetsregering och säkert
hade den i de flesta frågor kunnat
stöda sig på en riksdagsmajoritet,
antingen på de mindre borgerliga
partierna eller de övriga vänsterpartierna. Att socialdemokraterna
inte valde denna möjlighet, som
ändå hade varit naturlig med tanke på partiets valseger, berodde
närmast på partiledningens rädsla
dels för utrikespolitiska komplikationer av det slag som inträffade
hösten 1958, dels för opposition
från partiets radikalare falang.
484
Till den sistnämnda gruppen hör
bl. a. Väinö Leskinen, en av de
smartaste och ombytligaste figurerna i finländsk politik. Tidigare
var han en av Väinö Tanners närmaste medarbetare, en övertygad
antikommunist, motståndare till
den av Kekkonen ledda agrarpolitiken m. a. o. en klar förkämpe för
nordisk socialdemokrati. Därför
var han även en ständig skottavla
för all kommunistisk propaganda
både från hemmakommunistiskt
och ryskt håll. Det blev även orsaken till att han vid den socialdemokratiska partidagen 1963 ställdes helt vid sidan om partiledningen. I slutet av senaste år började
han på nytt dyka upp i politiken,
men nu i en helt ny roll. Han hade
blivit en varm förespråkare för ett
samarbete med kommunisterna och
likaså en klar anhängare av president Kekkonen. Kort efter valet
gjorde han en resa till Moskva, officiellt som direktör för den statliga resebyrån Area, men han hade
härvid också sammanträffat med
några ledande ryska politiker och
diskuterat bl. a. förhållandet mellan Ryssland och Finlands socialdemokratiska parti.
Då regeringsförhandlingarna avslutades i början av maj resulterade dessa i en klar seger för agrarcentern, som i allt väsentligt fick
sin vilja igenom, vilket samtidigt
betydde, att socialdemokraterna
fick kasta över bord hela sitt glänsande valprogram. Justeringen av
lantbruksinkomsten och därigenom livsmedelspriserna skulle ske
enligt den gamla lagen, som upphört att gälla, och som socialdemokraterna alltid varit emot, överföringen av budgetmedel till kolonisationsfonden för grundande av
olönsamma småbrukarlägenheter
skulle fortsätta, för att nämna några exempel. Resultatet av allt detta blev, att det av socialdemokraterna lovade prisstoppet förvandlades till en förhöjning av mjölk-,
smör-, ost- och äggprisen. De utlovade skattesänkningarna förbyttes till en förhöjning av bilskatten,
bränsleskatten, inkomst- och förmögenhetsskatten, bolagsskatten,
omsen m. m.
Som en följd av vänstermajoriteten i riksdag och regering har en
del socialiseringsplaner dykt upp
på dagordningen, till fullo understödda även av Centerpartiet. Närmast har det varit fråga om att
överföra de obligatoriska försäkringarna dvs. trafik- och arbetsolycksfallsförsäkringarna, från de
enskilda försäkringsbolagen till
staten.
Regeringsprogrammet väckte opposition på vidsträckt håll i det Socialdemokratiska partiet. I partistyrelsen förkastades programmet
med 6 röster mot 4, men i partirådet och riksdagsgruppen lyckades Paasio dock få majoritet för
regeringsprogrammets godkännande. En av orsakerna till att programmet trots allt godkändes torde ha varit, att det från ryskt håll
på inofficiella vägar gjorts gällande, att varje regering som nu bildades utan kommunister skulle
mötas med öppet misstroende. Den
första missnöjesdemonstrationen
skulle i så fall ha blivit inställandet av premiärminister Kosygins
väntade Finlandsbesök Bildandet
av en vänsterregering med starkt
kommunistiskt inslag, var för socialdemokraterna ännu mera motbjudande än ett godtagande av Centerpartiets villkor.
Paasios regering
Kär Paasio i början av maj bildade sin första regering kom den att
bestå av G socialdemokrater, 5 centerpartister, 3 kommunister och en
simonit. För första gången på 18
år var kommunisterna åter med i
en finländsk regering samtidigt
som socialdemokraterna återkom
till regeringen efter en paus på 8
år. Man knn inte undå att se det
tydliga sammanhanget mellan kommunisternas inträde i regeringen
och uppbävandet av diskrimineringen av socialdemokraterna.
Egentligen är det alldeles absurt
att kommunisterna nu togs in i regeringen med tanke på det nederlag de led i riksdagsvalet, varigenom deras representation blev
mindre än den någonsin varit under de senaste tolv åren· Lyckligtvis
fick kommunisterna ändå inte några nyckelposter i regeringen. De
har nämligen socialministerposten
samt biträdande finans- och kommunikationsministerposterna. Bi- 485
trädande finansministern Ele Alenius är inte kommunist i egentlig
mening utan ”oberoende” folkdemokrat.
Det mest uppseendeväckande för
att inte säga förargelseväckande
vid bildandet av regeringen var att
”simonithövdingen” Aarre Simonen kom in i regeringen och till
råga på allt som justitieminister.
Simonens vandel är allt annat än
fläckfri. Två gånger har han varit inblandad i offentliga skandaler
och vardera gången blivit dömd för
tjänstefel. Den senare skandalen
var den mest uppmärksammade.
Simonen hade som ordförande i
byggnadskommissionen för det
statliga barnmorskeinstitutet i Helsingfors givit byggnadsentreprenad
åt en firma, som han hade bort veta
var konkursmässig och samtidigt
som finansminister undanhållit regeringens övriga ledamöter byggnadsfirmans konkursmässiga tillstånd. Han hade t. o. m. förbjudit
publicerandet av firmans skatterester i protestlistan. Senare gick
byggnadsfirman ändå i konkurs,
varvid staten förorsakades betydande förluster. Sålunda frågade
man om Simonen uppfyllde regeringsformens stadgande, att ledamot av statsrådet bör vara känd
för redbarhet och skicklighet. I
början av juni väckte samlingspartiet en interpellation i riksdagen,
där partiet påtalade Simonens
olämplighet som statsrådsledamot
och justitieminister. I den slutliga
omröstningen lyckades Simonen
486
dock få förtroendevotum av regeringspartierna medan samtliga oppositionspartier röstade för misstroende. Det var visserligen med
långa tänder socialdemokraterna
röstade för förtroende, enär Simonen under många år uppträtt som
en hätsk fiende till sitt gamla moderparti, och bl. a. misstänkliggjort
socialdemokraterna vid ett besök i
Moskva år 1964.
Efter valet har socialdemokraterna tyvärr fjärmat sig från sin
tidigare klart nordiska och västerländska linje. Orsaken härtill är
dels partiets strävan att till varje
pris bli ansett som regeringsdugligt i Moskva, dels ett ökat tryck
från partiets unga radikala falang
och sist men inte minst Leskinens
nya roll i partiet. Då han nyligen
återvände från sitt senaste besök
i :Moskva sade han sig ha en del
”post” till Socialdemokratiska partiet. Vad denna post innehåller är
fortfarande obekant. En märklig
händelse är i alla fall, att den
mångårige socialdemokratiske partisekreteraren Kaarlo Pitsinki, en
av de främsta förkämparna för nordisk socialdemokrati bland partiets
ledare, nyligen erbjudits reträttplatsen som landshövding i Nylands län, varigenom han blir
tvungen att avsäga sig både partisekreterarposten och sitt riksdagsmannaskap. Det hade antytts, att
han på partikongressen i november
inte skulle återväljas till partisekreterare, enär han anses obekväm
för socialdemokraternas nya kurs.
”Pilgrimsfärd” till Moskva
Även Simonen var nyligen på ”pilgrimsfärd” österut, i egenskap av
chef för sitt partis delegation, varvid han även sammanträffade med
spetsarna för det ryska kommunistpartiet. I de båda partiernas gemensamma resolution målar man
åter högerspöket på väggen och sä-
ger att ”på olika håll i Finland
verksamma högerelement fortfarande med stöd av vissa kretsar i
väst” försöker störa de vänskapliga relationerna mellan Finland och
Sovjet. På förfrågan i en eftermiddagstidning namngav Simonen nyligen tre bemärkta politiker, två
från Svenska folkpartiet, en socialdemokratisk journalist och en centeragrar ( !) tidning såsom exempel
på representanter för den ”sista
motståndsrörelsen” som han påstår
stör Finlands förhållande till Sovjetunionen. För en kort tid sedan
sade Simonen i ett offentligt tal,
att de övriga nordiska länderna
borde ta exempel av Finlands utrikespolitik.
Under den gångna sommaren har
man redan börjat rikta blickarna
mot presidentvalet 1968, och förh•:-
redelserna för detta val har redan
hörjat kasta sin skugga över det politiska fältet. Redan på våren nominerade Centerpartiet Kekkonen
som sin kandidat, varvid man samtidigt beslöt att försöka få till stånd
ett riksomfattande valförbund
kring Rekkonens kandidatur. Den
ende kandidat som tillsvidare nominerats är Veikko Vennamo, ledare för Småbrukarpartiet eller
Landsbygdspartiet, som det heter
sedan namnbytet i somras. Om
man också inte har någonting att
invända mot Vennamo, som ofta
uppträtt fast och energiskt mot de
olika former av maktmissbruk som
förekommit, kan man inte ta hans
kandidatur på fullt allvar, enär han
nominerats som kandidat för ett
lilleputtparti, vars enda representant i riksdagen han själv är. En
viss sensation väckte det, då en simonitisk riksdagsman i augusti fö-
reslog, att det inte skulle hållas
några presidentval alls, utan att
riksdagen skulle stifta en speciallag, genom vilken Kekkonen skulle utses till president på sex år
framåt. Detta förslag väckte dock
ingen som helst genklang ens ho~
Centerpartiet. Vad som speciellt
tilldrar sig intresse är socialdemokraternas inställning till presidentfrågan. Leskinen har öppet propagerat för att socialdemokraterna
skulle gå in för Kekkonens återOJ/ neutralitet
487
val. Detsamma har även sagts av
några av de nyare socialdemokratiska proselyterna. Å andra sidan
har det inom partiet även höjts
röster för uppstållandet av en gemensam vänsterkandidaL Tillsvidare är presidentkandidatfrågan
ännu oavgjord både på vänsterhåll
liksom även bland de borgerliga
oppositionspartierna. Bland de si.stnämnda finns det både anhängare
av och motståndare till Kekkonen.
Dock är det nödvändigt att det utses ett tillräckligt antal presidentkandidater för valet 1968, för om
det inte finns andra alternativ än
Kekkonen eller Vennamo kan man
knappast tala om ett normalt presidentval.
Den bild som den finländska politiken av år 1966 visar upp, är inte
överhövan ljus. Finland har ibland
kallats ”de ofullbordade katastrofernas land”, och man får hoppas
att även den framtida utvecklingen
skall ge täckning högst för denna
benämning.
Varje sken måste undvikas au ett svenskt partitagande i nuvarande
storpolitiska konflikter. Den svenska politiken tjänar inga statsteoretiska åskädningar, ej heller kan den efter den kollektiva säkerhetens bankrutt taga hänsyn till andra staters intressen än Sveriges
egna. Författningsteorier och statsformer växla, men kvar står alllid plikten att hävda rikets säkerhet och oberoende mot vem det
vara månde.
Svensk Tidskrift 1936
FOLKFRONTSSTYRET I DAGENS FINLAND
Många au Finlands vänner såg
med förstämning hur kommunisterna efter det senaste
valet bereddes plats i landets
regering. Om situationen i
Finland just nu skriver jur.
kand. Kaj Schichmann. Bilden au den finländska politiken är inte särskilt ljus, anser förf, som sammanfattar:
”Finland har ibland kallats
’de ofullbordade katastrofernas land’, och man får hoppas att även den framtida utvecklingen skall ge täckning
högst [ö1· denna benämning.”
Året 1966 har redan varit synnerligen händelserikt i Finlands politiska liv. Man kan t. o. m. säga att
det i vissa hänseenden inneburit en
politisk vändpunkt. Den främsta
händelsen var väl riksdagsvalet i
mars, och efter valet har den poAu jur. kand. KAJ SCHICHMANN
litiska utvecklingen präglats av
oväntade vändningar och överraskande beslut.
Ännu under senhösten föregående år var man inställd på att riksdagsvalen skulle äga rum den lagstadgade tiden i början av juli.
Denna tidpunkt för riksdagsval
hade redan under åratal av många
ansetts som synnerligen olämplig,
enär den infallit mitt under högsommar – och semestertiden. Varje förslag om ändring av valtidpunkten stötte dock alltid på motstånd från Agrarförbundet, numera Centerpartiet, som ansåg att ett
högsommarval häst passade för
dess välj are dvs. lantbrukarna.
Desto större var överraskningen,
då den borgerliga agrardominerade regeringen Virolainen i början
av december till riksdagen avlät ett
förslag till ändring av vallagen, enligt vilket tidpunkten för riksdagsval skulle förläggas till den tredje
söndagen och därpå följande måndagen i mars. Förslaget godkändes
enhälligt av riksdagen. Orsaken till
att Centerpartiet nu själv tog initiativet till en ändring av valtidpunkten och förtida val, torde dels
ha varit en fruktan för att det väntade valnederlaget skulle bli allt
större ju senare valet ägde rum
och dels en misstanke att regeringskoalitionen inte skulle hålla
ihop längre, vilket hade lett till nyval genom riksdagsupplösning.
Valresultatet emotsågs med stor
spänning. Det ansågs sannolikt, att
Socialdemokratiska partiet, som
ända sedan hösten 1958 diskriminerats av president Rekkonen och
hans agrar-centerparti, nu skulle
vinna betydande framgångar. Redan kommunalvalet 1964 präglades
av en socialdemokratisk frammarsch. Det största frågetecknet
var huruvida den nya riksdagen
skulle få borgerlig eller vänstermajoritet. Vardera möjligheterna var
lika stora, även om man visste att
den borgerliga majoriteten i alla
händelser skulle bli mycket knapp.
När valet sedan hållits och resultatet klarnade kunde man konstatera, att det blev en klar vänstermajoritet med 103 vänsterrepresentanter mot 97 borgerliga. Den
förra riksdagen hade haft en borgerlig majoritet med 113 mandat
mot vänsterns 87. Den största
framgången skördade det Socialdemokratiska partiet, som fick sitt
mandattal ökat från 38 till 55. Den
socialdemokratiska segern berodde
till en stor del på det missnöje, som
främst på löntagarhåll rådde med
den centerpartidominerade borgerliga politiken, som innebar ständigt stigande priser och avgifter
samt extra skatter och fortsättandet av en föråldrad jordbrukspolitik. Man kan säga att agrarstyret
481
under de föregående åren ensidigt
gynnat lantbruket framförallt det
olönsamma småbruket och visat en
uppenbar likgiltighet för den växande tätortsbefolkningens och löntagarnas behov. Socialdemokraterna gynnades i hög grad av sin
mångåriga oppositionsställning och
t. o. m. av den obefogade utrikespolitiska diskriminering partiet utsatts för ända sedan hösten 1958.
Socialdemokraterna hade även en
skickligt upplagd valkampanj, bl. a.
ett program i åtta punkter, där det
utlovades ett stopp för prisförhöjningar, ökad social trygghet, ökade
anslag för bostadsproduktionen och
till råga på allt sänkta skatter. En
helt oväntad framgång i valet fick
det lilla, av den minst sagt omstridde Aarre Simonen ledda socialdemokratiska utbrytarpartiet, Arbetarnas och Småbrukarnas Socialdemokratiska Förbund, en grupp som
i dagligt tal helt kort kallas ”simoniterna”. Denna framgång, som
ökade partiets mandatsiffra från
två till sju, berodde enbart på att
det ingått valförbund med kommunisterna och sålunda kunde dra
fördel av hela valförbundets röstetal. I själva verket hade simoniternas egen röstsiffra sjunkit i jämförelse med senaste riksdagsval.
Valförbundets andra partner, kommunisterna, förlorade däremot sex
platser och fick nu nöja sig med
41. Det säregna med den yttersta
vänstern i Finland är att den uppträder under namnet Demokratiska Förbundet för Finlands Folk,
482
förkortat DFFF och i dagligt tal
kallar sig folkdemokrater. Den
övervägande majoriteten av organisationen utgöres dock av kommunister, medan de s. k. oberoende folkdemokraterna endast är en
liten minoritet.
Småbondepartiets come-back
För nästan alla borgerliga partier
blev valet ett nederlag. Lättast
slapp dock Centerpartiet undan
som förlorade endast fyra platser
och nu fick 49 mandat. Den finska
högern, Samlingspartiet, led ett
tämligen stort nederlag, då dess
mandatsiffra sjönk från 32 till 26.
Samma sak gällde också Liberala
Folkpartiet, som gick ner från 14
till 9. Då en av partiets riksdagsmän nyligen hoppade över till Centerpartiet, sjönk den liberala representationen ytterligare. Svenska
Folkpartiet förlorade två platser
och fick 12 mandat. Denna förlust
var dock väntad, dels på grund av
att det 14:e mandatet, som vanns
i valet 1962 endast var en följd av
ett tillfälligt valförbund med Centerpartiet i Åbolands södra valkrets, dels på grund av den svenska befolkningsgruppens numerära
minskning. Det enda undantaget
från de borgerliga partiernas tillbakagång var det obetydliga Små-
bondepartiet, vars ledare Veikko
Vennamo gjorde come-back i riksdagen som sitt partis enda representant efter att ha fallit igenom
i valet 1962.
Ett betecknande drag för valresultatet var annars, att sådana
riksdagsmän och riksdagskandidater från de mindre borgerliga partierna, vilka ständigt understött
agrar-centerns politik, klarade sig
betydligt sämre i valen än de som
stått i opposition mot agrarpolitiken. Valen i Finland är både partioch personval. Centerpartiet självt,
som först senaste höst kastade över
bord sitt gamla landsbygdsbetonade namn, Agrarpartiet, försökte
energiskt med en synnerligen på-
kostad valpropaganda vinna röster
i Helsingfors valkrets, men lyckades trots detta inte erövra ett enda
mandat i huvudstaden.
När riksdagsvalet var över, gick
ridån upp för andra akten i årets
politiska skådespel, regeringsbildningen. Redan innan den nya riksdagen hade samlats gav president
Rekkonen i uppdrag åt det segrande Socialdemokratiska partiets ordförande, Rafael Paasio, att sondera
möjligheterna för en allpartiregering. Tanken på en dylik regering
framfördes av Rekkonen redan för
tre år sedan i ett tal vid en fest i
Helsingfors, men den vann föga
genklang på något håll. Då han nu
på nytt tog upp förslaget var det
knappast i tron, att iden hade större möjligheter att förverkligas än
tre år tidigare, men det var ett led
i en lika skickligt som hänsynslöst
utarbetad plan för åstadkommandet av en sådan regering han ville
ha. Det är betecknande, att presidenten när han senare bad Paasio
bilda en majoritetsregering eller,
om detta visade sig omöjligt, en socialdemokratisk minoritetsregering, avvek från det brukliga parlamentariska förfarandet. Enligt
detta har de olika riksdagsgruppernas representanter fått ange sin
syn på regeringsfrågans lösning,
varefter regeringen bildats på så-
dan bas som de flesta partierna visat sig kunnat samsas om. Centerpartiet som genast efter valet sagt
sig vilja stanna i opposition och
låta vänsterpartierna bilda regering, hade dock ingenting emot att
medverka i en allpartiregering, medan samlingspartiet bestämt vägrade att sitta i regering med kommunisterna. Härigenom förföll planerna på en allpartiregering. Den
naturligaste regeringsbasen, som
under 50-talet var den vanligaste,
var en regering bestående av socialdemokrater och centeragrarer
utökad med representanter för de
svenska och liberala folkpartierna.
En sådan regering var också vad
Svenska folkpartiet rekommenderade. Tyvärr ingick inte en sådan
vänster-centerregering, som helt
hade byggt på en demokratisk bas,
i presidentens ritningar, enär han
till varje pris ville ha kommunisterna med i regeringen.
Folkpartiernas nej
Då förhandlingarna om ett program för en regering som omfattade kommunisterna inleddes, vägrade både Svenska folkpartiet och Li- 483
berala folkpartiet att medverka i
dessa främst med motiveringen att
en sådan koalition på vilken den
blivande regeringen skulle bygga
inte hade förutsättningar att åstadkomma ett acceptabelt regeringsprogram. Naturligtvis bidrog också inställningen till en kommunistisk regeringsmedverkan till de avböjande svaren. Långa och segslitna regeringsförhandlingar fördes
sedan mellan socialdemokraterna,
centeragrarerna, kommunisterna
och simoniterna. Trots att socialdemokraterna var valets segrare
blev det dock Centerpartiet, som
dikterade regeringsprogrammet. Agrarcentern ställde regeringsbildaren Paasio inför alternativet att
antingen godkänna ett regeringsprogram av det slag centern bestämde eller bilda regering enbart
med kommunisterna och simoniterna, varvid kommunisterna ohjälpligt skulle ha blivit starkt överrepresenterade. Socialdemokraterna
hade visserligen möjligheten att bilda en minoritetsregering och säkert
hade den i de flesta frågor kunnat
stöda sig på en riksdagsmajoritet,
antingen på de mindre borgerliga
partierna eller de övriga vänsterpartierna. Att socialdemokraterna
inte valde denna möjlighet, som
ändå hade varit naturlig med tanke på partiets valseger, berodde
närmast på partiledningens rädsla
dels för utrikespolitiska komplikationer av det slag som inträffade
hösten 1958, dels för opposition
från partiets radikalare falang.
484
Till den sistnämnda gruppen hör
bl. a. Väinö Leskinen, en av de
smartaste och ombytligaste figurerna i finländsk politik. Tidigare
var han en av Väinö Tanners närmaste medarbetare, en övertygad
antikommunist, motståndare till
den av Kekkonen ledda agrarpolitiken m. a. o. en klar förkämpe för
nordisk socialdemokrati. Därför
var han även en ständig skottavla
för all kommunistisk propaganda
både från hemmakommunistiskt
och ryskt håll. Det blev även orsaken till att han vid den socialdemokratiska partidagen 1963 ställdes helt vid sidan om partiledningen. I slutet av senaste år började
han på nytt dyka upp i politiken,
men nu i en helt ny roll. Han hade
blivit en varm förespråkare för ett
samarbete med kommunisterna och
likaså en klar anhängare av president Kekkonen. Kort efter valet
gjorde han en resa till Moskva, officiellt som direktör för den statliga resebyrån Area, men han hade
härvid också sammanträffat med
några ledande ryska politiker och
diskuterat bl. a. förhållandet mellan Ryssland och Finlands socialdemokratiska parti.
Då regeringsförhandlingarna avslutades i början av maj resulterade dessa i en klar seger för agrarcentern, som i allt väsentligt fick
sin vilja igenom, vilket samtidigt
betydde, att socialdemokraterna
fick kasta över bord hela sitt glänsande valprogram. Justeringen av
lantbruksinkomsten och därigenom livsmedelspriserna skulle ske
enligt den gamla lagen, som upphört att gälla, och som socialdemokraterna alltid varit emot, överföringen av budgetmedel till kolonisationsfonden för grundande av
olönsamma småbrukarlägenheter
skulle fortsätta, för att nämna några exempel. Resultatet av allt detta blev, att det av socialdemokraterna lovade prisstoppet förvandlades till en förhöjning av mjölk-,
smör-, ost- och äggprisen. De utlovade skattesänkningarna förbyttes till en förhöjning av bilskatten,
bränsleskatten, inkomst- och förmögenhetsskatten, bolagsskatten,
omsen m. m.
Som en följd av vänstermajoriteten i riksdag och regering har en
del socialiseringsplaner dykt upp
på dagordningen, till fullo understödda även av Centerpartiet. Närmast har det varit fråga om att
överföra de obligatoriska försäkringarna dvs. trafik- och arbetsolycksfallsförsäkringarna, från de
enskilda försäkringsbolagen till
staten.
Regeringsprogrammet väckte opposition på vidsträckt håll i det Socialdemokratiska partiet. I partistyrelsen förkastades programmet
med 6 röster mot 4, men i partirådet och riksdagsgruppen lyckades Paasio dock få majoritet för
regeringsprogrammets godkännande. En av orsakerna till att programmet trots allt godkändes torde ha varit, att det från ryskt håll
på inofficiella vägar gjorts gällande, att varje regering som nu bildades utan kommunister skulle
mötas med öppet misstroende. Den
första missnöjesdemonstrationen
skulle i så fall ha blivit inställandet av premiärminister Kosygins
väntade Finlandsbesök Bildandet
av en vänsterregering med starkt
kommunistiskt inslag, var för socialdemokraterna ännu mera motbjudande än ett godtagande av Centerpartiets villkor.
Paasios regering
Kär Paasio i början av maj bildade sin första regering kom den att
bestå av G socialdemokrater, 5 centerpartister, 3 kommunister och en
simonit. För första gången på 18
år var kommunisterna åter med i
en finländsk regering samtidigt
som socialdemokraterna återkom
till regeringen efter en paus på 8
år. Man knn inte undå att se det
tydliga sammanhanget mellan kommunisternas inträde i regeringen
och uppbävandet av diskrimineringen av socialdemokraterna.
Egentligen är det alldeles absurt
att kommunisterna nu togs in i regeringen med tanke på det nederlag de led i riksdagsvalet, varigenom deras representation blev
mindre än den någonsin varit under de senaste tolv åren· Lyckligtvis
fick kommunisterna ändå inte några nyckelposter i regeringen. De
har nämligen socialministerposten
samt biträdande finans- och kommunikationsministerposterna. Bi- 485
trädande finansministern Ele Alenius är inte kommunist i egentlig
mening utan ”oberoende” folkdemokrat.
Det mest uppseendeväckande för
att inte säga förargelseväckande
vid bildandet av regeringen var att
”simonithövdingen” Aarre Simonen kom in i regeringen och till
råga på allt som justitieminister.
Simonens vandel är allt annat än
fläckfri. Två gånger har han varit inblandad i offentliga skandaler
och vardera gången blivit dömd för
tjänstefel. Den senare skandalen
var den mest uppmärksammade.
Simonen hade som ordförande i
byggnadskommissionen för det
statliga barnmorskeinstitutet i Helsingfors givit byggnadsentreprenad
åt en firma, som han hade bort veta
var konkursmässig och samtidigt
som finansminister undanhållit regeringens övriga ledamöter byggnadsfirmans konkursmässiga tillstånd. Han hade t. o. m. förbjudit
publicerandet av firmans skatterester i protestlistan. Senare gick
byggnadsfirman ändå i konkurs,
varvid staten förorsakades betydande förluster. Sålunda frågade
man om Simonen uppfyllde regeringsformens stadgande, att ledamot av statsrådet bör vara känd
för redbarhet och skicklighet. I
början av juni väckte samlingspartiet en interpellation i riksdagen,
där partiet påtalade Simonens
olämplighet som statsrådsledamot
och justitieminister. I den slutliga
omröstningen lyckades Simonen
486
dock få förtroendevotum av regeringspartierna medan samtliga oppositionspartier röstade för misstroende. Det var visserligen med
långa tänder socialdemokraterna
röstade för förtroende, enär Simonen under många år uppträtt som
en hätsk fiende till sitt gamla moderparti, och bl. a. misstänkliggjort
socialdemokraterna vid ett besök i
Moskva år 1964.
Efter valet har socialdemokraterna tyvärr fjärmat sig från sin
tidigare klart nordiska och västerländska linje. Orsaken härtill är
dels partiets strävan att till varje
pris bli ansett som regeringsdugligt i Moskva, dels ett ökat tryck
från partiets unga radikala falang
och sist men inte minst Leskinens
nya roll i partiet. Då han nyligen
återvände från sitt senaste besök
i :Moskva sade han sig ha en del
”post” till Socialdemokratiska partiet. Vad denna post innehåller är
fortfarande obekant. En märklig
händelse är i alla fall, att den
mångårige socialdemokratiske partisekreteraren Kaarlo Pitsinki, en
av de främsta förkämparna för nordisk socialdemokrati bland partiets
ledare, nyligen erbjudits reträttplatsen som landshövding i Nylands län, varigenom han blir
tvungen att avsäga sig både partisekreterarposten och sitt riksdagsmannaskap. Det hade antytts, att
han på partikongressen i november
inte skulle återväljas till partisekreterare, enär han anses obekväm
för socialdemokraternas nya kurs.
”Pilgrimsfärd” till Moskva
Även Simonen var nyligen på ”pilgrimsfärd” österut, i egenskap av
chef för sitt partis delegation, varvid han även sammanträffade med
spetsarna för det ryska kommunistpartiet. I de båda partiernas gemensamma resolution målar man
åter högerspöket på väggen och sä-
ger att ”på olika håll i Finland
verksamma högerelement fortfarande med stöd av vissa kretsar i
väst” försöker störa de vänskapliga relationerna mellan Finland och
Sovjet. På förfrågan i en eftermiddagstidning namngav Simonen nyligen tre bemärkta politiker, två
från Svenska folkpartiet, en socialdemokratisk journalist och en centeragrar ( !) tidning såsom exempel
på representanter för den ”sista
motståndsrörelsen” som han påstår
stör Finlands förhållande till Sovjetunionen. För en kort tid sedan
sade Simonen i ett offentligt tal,
att de övriga nordiska länderna
borde ta exempel av Finlands utrikespolitik.
Under den gångna sommaren har
man redan börjat rikta blickarna
mot presidentvalet 1968, och förh•:-
redelserna för detta val har redan
hörjat kasta sin skugga över det politiska fältet. Redan på våren nominerade Centerpartiet Kekkonen
som sin kandidat, varvid man samtidigt beslöt att försöka få till stånd
ett riksomfattande valförbund
kring Rekkonens kandidatur. Den
ende kandidat som tillsvidare nominerats är Veikko Vennamo, ledare för Småbrukarpartiet eller
Landsbygdspartiet, som det heter
sedan namnbytet i somras. Om
man också inte har någonting att
invända mot Vennamo, som ofta
uppträtt fast och energiskt mot de
olika former av maktmissbruk som
förekommit, kan man inte ta hans
kandidatur på fullt allvar, enär han
nominerats som kandidat för ett
lilleputtparti, vars enda representant i riksdagen han själv är. En
viss sensation väckte det, då en simonitisk riksdagsman i augusti fö-
reslog, att det inte skulle hållas
några presidentval alls, utan att
riksdagen skulle stifta en speciallag, genom vilken Kekkonen skulle utses till president på sex år
framåt. Detta förslag väckte dock
ingen som helst genklang ens ho~
Centerpartiet. Vad som speciellt
tilldrar sig intresse är socialdemokraternas inställning till presidentfrågan. Leskinen har öppet propagerat för att socialdemokraterna
skulle gå in för Kekkonens återOJ/ neutralitet
487
val. Detsamma har även sagts av
några av de nyare socialdemokratiska proselyterna. Å andra sidan
har det inom partiet även höjts
röster för uppstållandet av en gemensam vänsterkandidaL Tillsvidare är presidentkandidatfrågan
ännu oavgjord både på vänsterhåll
liksom även bland de borgerliga
oppositionspartierna. Bland de si.stnämnda finns det både anhängare
av och motståndare till Kekkonen.
Dock är det nödvändigt att det utses ett tillräckligt antal presidentkandidater för valet 1968, för om
det inte finns andra alternativ än
Kekkonen eller Vennamo kan man
knappast tala om ett normalt presidentval.
Den bild som den finländska politiken av år 1966 visar upp, är inte
överhövan ljus. Finland har ibland
kallats ”de ofullbordade katastrofernas land”, och man får hoppas
att även den framtida utvecklingen
skall ge täckning högst för denna
benämning.
Varje sken måste undvikas au ett svenskt partitagande i nuvarande
storpolitiska konflikter. Den svenska politiken tjänar inga statsteoretiska åskädningar, ej heller kan den efter den kollektiva säkerhetens bankrutt taga hänsyn till andra staters intressen än Sveriges
egna. Författningsteorier och statsformer växla, men kvar står alllid plikten att hävda rikets säkerhet och oberoende mot vem det
vara månde.
Svensk Tidskrift 1936