Folkfront


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

442
FOLKFRONT?
Socialdemokraterna har ånyo gjort
ett utspel i författningsfrågan. Denna gång är det fråga om en radikal förändring av valsystemet. Den
nuvarande jämkade uddatalsmetoden för fördelning av mandaten
skulle ersättas av ett valkvotssystem. Beräkningarna illustreras
bäst genom ett exempel. En valkrets har 5 mandat. Antalet röstande, 75 000, divideras med mandatantalet, varvid valkvoten 15 000 erhålles. För varje gång, som ett partis röstetal går upp i 15 000 erhålles ett mandat. Ett parti med 16 000
röster får således ett mandat och
ett parti med 31 000 röster får två
mandat. I båda fallen läggs överskottsrösterna, l 000 vardera, till
vederbörande partis ”rikspott”. Ett
parti med färre röster än 15 000
blir utan mandat, men rösterna
läggs likaledes till rikspotten, om
partiet ifråga har samlat totalt 3,
alternativt 4 procent, av rösterna
i hela landet. Låt oss vidare anta,
att endast tre av mandaten kan delas ut direkt. De två återstående för
valkretsen förs då till rikspotten.
Samtliga partiers överskottsröster
i hela Iandet läggs samman. Antalet röster divideras därefter med
antalet överskottsmandat och fördelas på partierna i direkt proportion till deras respektive överskottsröster. På detta sätt skulle vi alltså få ett antal utjämningsmandat,
som gör valsystemet ännu mera
proportionellt än det redan är.
Småpartierna spärras emellertid ut.
I det senaste kommunal- och landstingsvalet samlade varken ”Mittensamverkan”, trepartisamverkan eller KDS 3 procent av rösterna. Små-
partier och lokala borgerliga samlingsaktioner skulle alltså från början vara dömda till resultatlöshet.
Endast de fem etablerade ”rikspartierna”, inklusive kommunisterna,
skulle komma i åtnjutande av utjämningsmandaten, dvs. de partier
som samtidigt uppbär statligt partistöd.
Om det föreslagna mandatfördelningssystemet använts vid 1964 års
andrakammarval, hade resultatet
blivit följande. Av de 233 mandaten hade partierna direkt erhållit
i valkretsarna: högerpartiet 15,
centerpartiet 16, folkpartiet 25, socialdemokraterna 97, kommunisterna 3 och MbS 3 mandat. 74 mandat hade hamnat i rikspotten och
fördelats så, att högerpartiet fått
ytterligare 18, centerpartiet 17,
folkpartiet 16, socialdemokraterna
13 och kommunisterna 10 mandat.
Partierna hade alltså (avvikelserna
i förhållande till det verkliga utfallet anges inom parentes) :
Högerpartiet 15 + 18 = 33 ( + 1)
Centerpartiet 16 + 17 = 33 ( -2)
Folkpartiet 25 + 16 = 41 ( -1)
Soc-dem. 97 + 13 = 110 ( – 3)
Kommunisterna 3 + 10 = 13 ( + 5)
Mbs 3+ 0= 3 (+-0)
Förskjutningarna hade som synes icke blivit stora. Såväl de borgerliga som socialdemokraterna
hade fått släppa till mandat till
kommunisterna, som enligt nuvarande system får betala sina mandat åtskilligt dyrare än de andra
partierna. Totalt hade emellertid
majoriteten för socialdemokraterna och kommunisterna tillsammans ökat från 121 till 123 mandat.
Det socialdemokratiska utspelet
i grundlagsberedningen får ses som
ett taktiskt försök att så gott sig
göra låter i ett besvärligt läge rädda så mycket som möjligt av den
mer än 30-åriga maktpositionen. I
första hand har uppenbarligen syftet varit att konstruera ett system,
som gör slut på de lokala borgerliga samlingsinitiativen. Om inte
samlingsrörelserna är etablerade
över hela Iandet och direkt uppbärs av två eller tre av de borgerliga partierna, riskerar de att överskottsrösterna är helt bortkastade.
Men samtidigt, och detta är det
inte minst intressanta, är socialdemokraterna tydligen beredda att,
om nödvändigt, stötta sin vacklan- 443
de maktställning på kommunisterna. I ett läge, där % av socialdemokraternas förlorade röster går
till de borgerliga och % till kommunisterna, gäller det alltså att
gynna de senare så mycket, att det
i en för socialdemokraterna tacknämlig situation till nöds skulle
vara möjligt att med kommunisternas hjälp sitta kvar vid makten.
Kommunisterna kan ju nämligen
med nuvarande fördelningssystem
inte utan betydligt större röstökningar än vid det senaste valet räkna med att vinsterna omsätts i
mandat i riksdagen. De har helt
följdriktigt länge propagerat för ett
system med utjämningsmandat av
i princip samma typ som det nu av
socialdemokraterna föreslagna.
Vänsterglidningen blir således
alltmera markant, och det förefaller mot bakgrund av socialdemokraternas senaste utspel, inte alldeles opåkallat att tro, att en folkfront kan vara under uppseglande i
Sverige. ”Hellre en kommunist än
en högerman”, hette det på sin tid
inom socialdemokratien. Under
1920-talet var denna vänstersamverkan i många fall en realitet i
svensk politik, och de närmaste
åren efter andra världskrigets slut
var toleransen gentemot kommunisterna fullt märkbar. Efter Pragkuppen 1948 var det slut med denna attityd, och i stort sett har socialdemokraterna sedan hållit en
klar front åt vänster. Tiderna har
nu av allt att döma förändrats.