Folkemødet vs Almedalen

Man kan titta på partiledartalen från ett öltält. Alltihop klaras av på fyra dagar. Man slipper köa en halvtimme för en ostmacka för 80 spänn. Folkemødet, Almedalsveckans yngre och mer moderna version på Bornholm, vinner i en jämförelse.

Folkemøde i juni och Almedalen i juli. De politiska festivalerna är igång. Men, vilken av dem är bäst?
Ja, det är givetvis en smaksak. Dock har Almedalen väldigt mycket att lära sig av sin yngre och mer moderna kompis. Och inte bara när det gäller tempot och tillgängligheten.

Den danska versionen är inspirerad av den svenska men genomförs såklart på danskt vis. I år var det den femte gången de körde sitt Folkemøde och det präglas av en helt annan fart och charm. Det är rappt, det är kul, det kan vara provocerande och man kan titta på partiledartalen från ett öltält. Man slipper köa i en halvtimme för att få köpa en ostmacka för 80 spänn och det finns ingen halvtinad falafel att uppbåda. Öl och korv är det som gäller och det till ordinära priser. Fördel Danmark på den.

Allinge på Bornholm är betydligt mindre än Visby och därför trängs arrangörerna ihop i tätt packade tält. Ofta finns det bara plats för kanske 25 personer i seminariepubliken och fokus är snarare på webbsändningarna än på oss som är på plats. På ett seminarium vi besökte var alla i panelen påmickade men vi hörde inte ett jota. Det visade sig att mikrofonerna enbart var för webbsändningen. Lite snopet för oss, men talande.

Folkemødet klaras av på fyra dagar och partierna delar helt enkelt dagar med varandra. Detta är den absolut främsta fördelen i en jämförelse gentemot Almedalen, där varje parti ju får en dag var. När det fanns fem partier var det ok, men med åtta blir det ett maraton i sävligt tempo och det kan bli dess fall. För hur många stannar helt ärligt hela den tiden? Och de som faktiskt gör det, har de roligt?

I år präglades Folkemødet dessutom av att det timade ett folketingsval veckan efter (18 juni). Detta ledde till att många politiker prioriterade att kampanja på hemmaplan och ställde in medverkan. Trots det slogs nytt rekord av seminarier och besökare. En rolig grej är att många som ställde in sina seminarier motiverade detta öppet med att det fanns ett för lågt intresse från politikerna – och vände det alltså till att politikerna inte begrep sig på att prioritera denna viktiga fråga. Kul grepp.

Näringslivet och tankesmedjorna utgör en stark faktor på Folkemødet, vilket ger en annan sorts debatt. Intressanta inslag på Folkemødet var frågor som statsfinanser och skatter, samtidigt som man på typiskt danskt manér inte duckade för ämnen som kittlar. Vi gick till exempel på ett seminarium som hade titeln ”Underklassen – saknar den pengar eller moral?”. Det blev en spännande och förvånansvärt varm diskussion med både skratt och tuffa åsiktsutbyten. Kan ni överhuvudtaget tänka er ett seminarium med den rubriken i Visby..?

En pikant och intressant detalj var också att Dansk Folkepartis partiledartal av Kristian Thulesen Dahl, med krav på tydliga gränsbommar till Danmark, öppnade med underhållning av en dansk dragspelsmusikant som på klingande svenska sjöng Calle Schewens vals. Kanske är det alla motstridiga signaler av denna typ som gör partiet så attraktivt för många danskar.

Nu drar det som bekant ihop sig mot årets Almedalsvecka och vad som blir årets snackis återstår att se. Vad som är säkert är dock att det kommer att bli trångt, dyrt, att tiden för spontana möten till mångt och mycket är förbi och att ganska få orkar hela distansen ut. Det kommer förstås också bli trevligt, som den firmafest för opinionsbildare den där veckan är. De har sin charm, de här politikfestivalerna.

Om Almedalen eller Folkemødet är bäst är lite som att välja mellan Coca Cola eller Pepsi; mycket en smaksak. Men Almedalen har spätts ut för mycket i tid och det påverkar smaken.

Per Tryding är vVD Sydsvenska Handelskammaren.
Susanne Ydstedt är VD Scantech Strategy Advisors.