Flyktingkrisen kräver en övergripande säkerhetsstrategi

Det talas mycket om utfallet av kriserna, men knappt alls om vad som orsakar dem. I en orolig omvärld är behovet av en gemensam och övergripande säkerhetsstrategi större än någonsin, skriver Margareta Cederfelt.

I oktober 1943 evakuerade den danska motståndsrörelsen över 7 000 av Danmarks 7 800 judar. Genom att fly till Sverige undkom de nazisternas koncentrationsläger. Via båt anlände de till svenska stränder och ett liv i säkerhet. Denna solidaritetsakt räddade sannolikt livet på stora delar av Danmarks judiska befolkning.

Sju årtionden senare har Sverige blivit hem för tiotusentals nya flyktingar, den här gången från Syrien. De syriska flyktingarna flyr en fruktansvärd konflikt som nu har pågått i mer än fem år. Vår nation ses återigen som en välkomnande oas på en kontinent som i allmänhet har varit mindre än välkomnande när det gäller invandrare och flyktingar. Men vi kämpar också med grundläggande frågor gällande integration och svensk identitet. Vår politik av öppenhet har lett till motreaktioner och splittring som hotar att undergräva våra liberala värderingar och vår tolerans.

Samtidigt riskerar en viktig punkt hamna i skymundan när det gäller diskussioner om den globala migrationskrisen. Mycket uppmärksamhet ägnas åt hur EU:s ledare hanterar flyktingströmmarna men förvånansvärt lite ägnas åt den underliggande frågan: nämligen varför dessa människor flyr sina hem till att börja med och den konfliktlösning som krävs.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), där jag är rapportör i den parlamentariska församlingens utskott för politiska frågor och säkerhetspolitik, har länge förespråkat vad man kallar ”en övergripande strategi för säkerhet” som innefattar politisk-militära, ekonomiska och miljömässiga och mänskliga aspekter. Denna strategi omfattar en omedelbar insats vid konfliktmedling och ett mer långsiktigt arbete för att ta itu med de bakomliggande orsakerna till migration och andra frågor.

En övergripande strategi för säkerhet har aldrig behövts mer än vad den gör idag. Politisk instabilitet, fattigdom, miljöförstöring och bristande respekt för de mänskliga rättigheterna orsakar både ökad migration och växande trender av våldsam extremism och radikalisering. Även de mest ambitiösa försök att hantera migrationen kommer endast att vara en quick fix om inte andra bakomliggande frågor hanteras på ett effektivt sätt.

Som vi tragiskt har kunnat bevittna de senaste tragiska månaderna har terrorhotet stegrats kraftigt i Europa. Olyckligtvis har detta lett till att migrationskrisen har politiserats och att desperata människor – män, kvinnor och barn – som flyr krig och förtryck i vissa fall har målats ut som syndabockar. Det omedelbara och mest akuta problemet är lösningen på den syriska konflikten. Även om internationella ansträngningar görs för att lösa konflikten på diplomatisk väg undermineras dessa av det faktum att alla sidor av konflikten har tillgång till kraftfulla avancerade vapen. Möjligheten för fred är minimal så länge de stridande parterna kan fortsätta luta sig mot sina utländska uppbackare.

Ett vapenembargo som respekteras av alla aktörer i syrienkonflikten skulle stärka den diplomatiska saken. Det är högst kontraproduktivt av regeringar att fortsätta ge militärt stöd till de stridande parterna i en konflikt som orsakar humanitärt lidande och en flyktingkris som destabiliserar Europa.

Även om den största delen av vår uppmärksamhet nu är på Syrien, får vi inte glömma andra konflikter och politisk instabilitet som råder i Libyen, Jemen, Irak och Afghanistan. Dessa är också en källa till migration.

Närmare Sverige finner vi den pågående konflikten i Ukraina. Hittills har den ryska aggressionen skördat omkring 10 000 människoliv och lett till att 1,3 miljoner människor är på flykt inom Ukraina och att nära en miljon människor har flytt till Ukrainas grannländer. Det råder också utdragna konflikter i Moldavien och mellan Azerbajdzjan och Armenien om Nagorno-Karabach.

Den betydande militära upptrappning i konfliktområdet kring Nagorno-Karabach den senaste tiden visar att dessa så kallade frusna konflikter är allt annat än frysta och kan koka över i strider vilken sekund som helst. Vi måste fokusera på samtliga sidor av Nagorno-Karabachkonflikten och alla andra konflikter Europas närområde för att snabbt kunna återgå till den politiska processen.

OSSE:s parlamentariska församling och kommittén där jag är föredragande kommer att ta itu med dessa frågor under den stundande årliga sessionen, som i år hålls i Tbilisi, Georgien. Deltagarna på OSSE:s årliga session kommer även att brottas med lokala frågor som har återverkningar i hela Europa och utanför. Georgien lider av sina egna utdragna konflikter och flyktingfrågor. Utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien – som stöds av Ryssland – har undergrävt Georgiens territoriella integritet och suveränitet i mer än två decennier.

Förhoppningsvis kan OSSE:s engagemang konfliktlösningen i Tbilisi och arbete med övergripande strategier för säkerhet ge ett eko på andra håll i regionen. Som vi ser i Sverige och i övriga Europa är behovet av en övergripande strategi för säkerhet stort. Det är endast när vi lyckats med detta som vi kan hoppas på den stabilisering som behövs för att säkerställa fred, välstånd och människors säkerhet för alla.

Margareta Cederfelt är riksdagsledamot (M). Hon är också vice ordförande i den svenska delegationen till Organisationen för säkerhet o samarbete i Europa (OSSE) och nyvald i dess arbetsgrupp för migrationsfrågor.