Finska nationen
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
»FINSKA NATIONEN»
I EN ARTIKEL med ovanstående titel
i Svenska Dagbladet (8.1.1963) beskriver professor Sten Carlsson användningen av beteckningen ~fin?-
ska nationen» allt ifrån 1500-talet
och gör vissa reflexioner om betydelsen av ordet och begreppet nation i allmänhet och kombinationen
finska nationen i synnerhet.
Utan att närmare ingå i professor Carlssons intressanta och ingående penetration av frågan kan
man på grund av denna utredning
komma till den slutsatsen att begreppet finska nationen i praktiken
betyder alla innevånare i storfurstendömet Finland, vilka alla kallades finnar.
Detta gäller för hela den tid Finland var en integrerande del av
Svenska Riket – med sex sekel
äldre anor som sådan än Skåne.
Traditionen fortsatte även efter
1809. Bildningsspråket i Finland
var visserligen ända till senare hälften av 1800-talet svenskan,l men
1 Den första lärdomsskolan, där finskan började användas som undervisningsspråk, grundades 1859 i Jyväskylä.
Ännu i mitten på 1880-talet fanns det
dubbelt så många läroverk med svenskt
undervisningsspråk än sådana med
finskt. :.Fruntimmersskolorna,. voro alla
svenskspråkiga in till 1885.
Av fil. mag. EMERIK OLSONI
detta hindrade inte att man fortsatt att kalla alla medborgare i Finland finnar. Det motsvarande adjektivet var fortfarande ~finsk»,
»Tigerstedt den finska gossen»
sjunger Runeberg. »Finska Hushållningssällskapeb i Åbo behöll
sitt namn, »Finska Bibelsällskapeb
likaså, för att inte tala om senare
grundade sammanslutningar, så-
som t. ex. Vetenskaps-Societeten,
Historiska samfundet, Konstföreningen, Fornminnesföreningen
och många andra, som ännu i dag
behålla adjektivet »finska» som
första del av sitt namn. »Finsk tidskrift» heter fortfarande den 1891
grundade förnämliga kulturtidskriften. Finlands ombudsmän i
ryska städer – konsulter kunde
Finland inte ha – hette »finska
handelsombudsmäm. Och Finlands »diplomatiska» representation i Ryssland, statssekretariatet
för Finland, kallades i dagligt tal
»finska statssekretariateb.
Detta bruk av orden finne och
finsk gällde och har ända till senaste tiden gällt både i tal och
skrift såväl i Finland som i Sverige.
Så sker det konsekvent t. ex. i Nordisk Familjebok, 2 uppl. (1905-
1926), som i förbigående sagt, är
det tillförlitligaste uppslagsverket
på svenskt språk i frågor angående
Finland.
Men efter rikets sprängning invaderades Finland av folk och begrepp från erövrarna: ryssar och
ryskt, och med dem kom också ordet finljandskij – finländsk. Telegrafverket i Finland, som stod under rysk förvaltning hette »Finländska Telegrafarrondismenteb.
Den ryskspråkiga tidningen i russinceringens tjänst hette »Finljandskaja Gazeta», och rysk militär stationerad i Finland hette i många
fall finländsk. Utan att gå längre
bakåt i tiden kunna vi konstatera
att ännu tätt före första världskriget hade vi följande ryska trupper
stationerade i Finland:
l. Finländska skarpskyttebrigaden i Helsingfors.
2. Finländska skarpskyttebrigaden i Wiborg.
3. Finländska skarpskyttebrigaden i Lahti.
4. Finländska dragonregementet
i Villmanstrand.
Trenne finländska skytteartilleridivisioner fördelade var sin finländska skarpskyttebrigad.
Dessa, tillika ett par truppenheter utan beteckningen »finländsk»,
bildade den ryska fredstida armens
XXII armekår med stab i Helsingfors. (E. R. Salwen, Ryska armen
1913. Militärlitteraturföreningens
förlag 11 b. Stockholm 1913. S. 92,
53.)
Alla dessa »finländska» förband
voro alltså ryska trupper. Den en- 267
ligt lantdagsbeslut av den 27 december 1878 på allmän värnplikt
grundade finska militären hade
upplösts i början av 1900-talet. De
åtta finska skarpskyttebataljonerna, en i varje län, upplöstes genom
kejserligt reskript sommaren 1901,
Finska dragonregementet ännu
samma höst, Finska gardet, dvs.
Livgardets 3 finska skarpskyttebataljoner, år 1905 och den Finska
kadettskolan i Fredrikshamn under
läsåret 1902-1903.
Under hela 1800-talet, efter 1809
alltså, hade det funnits ryska trupper i Finland, vilka ofta, på grund
av stationsorten kallades finländska. Det gjordes därför en mycket
skarp skillnad mellan finländska
och finska trupper. Detta illustrerades åskådligt i ett teaterstycke
»Våld och lag. Scener från februarirevolutionen i Finland 1899 af Ragnar Dag», pseudonym för Paul Fager (tryckt av förståeliga skäl i
Stockholm 1902).
I en dialog uppträda där chefen
för finska militären (generallöjtnanten baron Edward Ramsay) och
generalguvernören över Finland
(generalen av infanteriet Nikolai
Ivanovitj Bobrikoff). Då generalguvernören vid tal om de av baron
Ramsay kommenderade trupperna
kallar dem finländska, rättas han
varje gång av baron R.: finska.
Likaså rättas generalguvernörens
tal om »finländska nationalsångem
till finska nationalsången.2
• Ännu denna dag vore det ett beige- 268
Först några ord om substantivet
finländare.
Det har väl bildats efter mönstret: livländare, estländare. Dessa
åter ha använts om sådana innevånare i provinserna Livland och
Estland, som varken voro eller erkände sig vara letter eller ester,
alltså i flesta fall tyskar (balter)
eller förtyskade, senare även förryskade personer bosatta i ifrågavarande länder. Men i Finland, som
i århundraden utgjorde, inte en
erövrad nation såsom bl. a. Estland
och Livland, utan en integrerande
del av det Svenska Riket, har det
aldrig uppstått samma så att säga
feodala skillnad mellan härskare
och underkuvade såsom i de baltiska provinserna mellan livländare och den lettiska eller estniska
lantbefolkningen och estländare
och »maarahvas» dvs. lantfolk,
vilket ända till sen tid, praktiskt
taget ända tills Estland blev en fri
stat, var den benämning, som esterna på sitt eget språk använde om
sig själva.
»Det nyuppfunna ordet finländare» fann Werner Söderhjelm (i
sin under pseudonymen Pekka
Malm år 1901 utgivna roman »Brytningstiden) uttrycka någonting
rotlöst och halvt och såg i användningen av denna terminologi en
önskan att betona motsättningen
mellan svenskt och finskt. Termen
användes visserligen, men blott sporadiskt, och kunde möjligen passa
rån att kalla »Vårt land» för »finländsk
nationalsång».
för t. ex. tyskar i Wiborg, som inte
ansägo sig vara finnar i traditionell bemärkelse.
På senaste tid har dock på yngre
finlandssvenskt håll propagerats
för införandet av orden finländare
och finländsk, det förra som allmän beteckning för innevånare i
Finland, det senare som motsvarande egenskapsord.
Av skäl, som ovan antytts, ha
dock orden finländare och finländsk bland dem som levat under
den tid, då Finland lydde under
Ryssland, och även hos yngre med
sinne för historia och tradition, en
dålig klang, och en ännu dåligare
i den finskspråkiga formen som
både som substantiv och adjektiv
lyder »suomenmaalainen».a
Detta är orsaken till att även senare författare än Werner Söderhjelm undvika dessa »nyuppfunna
ord» och drista sig att i sina
svenskspråkiga skrifter använda
orden finsk och finne i deras »runebergska» betydelse. För att nämna
några exempel : Henning Söderhjelm, Emil Zilliacus, G. A. Gripenberg, Erik Heinrichs, Gustaf Mannerheim, och vad den sistnämnde
beträffar, kan den som skriver
dessa rader intyga, att Marskalk
Mannerheim skulle ansett det vara
en direkt förolämpning om någon
kallat honom, finnen och den finske
friherren, finländare.
3 Den kan knappast användas till annat vid översättning av det ryska ordet
»finljandskij» än i den ovan omtalade
betydelsen av ryskt i Finland.
Tack vare Fänrik Ståls sägner,
Fältskärns berättelser och annan
litteratur på svenskt språk om och
från Finland ha orden finsk och
finne segt bibehållits i sin historiska betydelse i Sverige, såsom
hänvisningen här ovan till Nordisk
familjebok visar. Men en intensiv
propaganda från yngre finlandssvenskt håll har småningom förorsakat att de i allt större utsträckning börjat utbytas mot orden finländsk och finländare. Den senare
benämningen anser dock Eirik
Hornborg, som för övrigt gillar reformen, vara för ful, antagligen för
»baltbetonad», och föreslår i dess
ställe ordet »finnlänning.»
Förespråkarna för det nya språkbruket ha naturligtvis även vissa
skäl. Alltså: audiatur et altera pars.
I en uppsats med titeln »Finländsk och finländare» i Nordisk
tidskrift (n. 7, 1961) talar doktor
Olof Mustelin om en folkgrupp i
Finland »som språkligt och etnografiskt inte kan kallas finnar».
Att den avsedda gruppen i århundraden kallats så, bekymrar inte honom. Århundradens misstag skall
nu rättas! Vad denna grupps språk
beträffar, kan ett förtydligande i
nuvarande förhållanden vara behövligt. Härom mera senare. Men
det är oförsiktigt av doktor Mustelin, att här blanda in etnografi.
Väl är det nogsamt bekant att
Finlands befolkning härstammar
från två håll: finnar, som kommit
20 – 634844 Svensk Tidskrift H. 6 1963
269
från söder och öster, svenskar som
seglat hit från väster. Svenskar ha
sedan urminnes tid befolkat Finska
vikens norra kust ända till Kymmene älvs mynning i öster, Åbolands (Egentliga Finlands) skärgård och Åland, något senare Bottniska vikens kust från norra Satakunda till Gamla Karleby-trakten
i södra Österbotten. Befolkningen
i dessa trakter utgör huvuddelen
av de medborgare i Finland, som
ha svenska som sitt modersmål och
kunna med rätta kallas finlandssvenskar. Men om en etnografisk
skillnad mellan dem och deras
finsktalande grannar är det säkrast att tala så litet som möjligt.4
Till den del av Finlands befolkning, som räknar sig som svenskspråkig, hör dock ett betydande
antal personer runt hela landet,
mest hörande till den bildade klas- 4 Finnarnas härstammning från öster,
svenskarnas från väster har givit anledning till tal om »västras» och »östras».
Detta är temat i doktor Lars Ringboms
artikel »Rasens och språkets andel i nationalkaraktären» (Finsk tidskrift, tom
118, 1935). Om vi också skulle kunna
bevisa vad de inflyttade svenskarnas ras
till skillnad från de inflyttade finnarnas
var – vilket torde bli outrett – är det
mycket oförsiktigt att tala om en etnografisk skillnad mellan grannarna på
ömse sidor av språkgränsen många århundraden efter inflyttningen och lika
många århundraden av mångahanda beröringar över den fram och tillbaka flytande språkgränsen. Här spåras ännu
reminiscenser av greve de Gobineaus
»Essai sur l’inegalite des races humaines», som borde ha tystnat efter »ariern»
Hitlers framträdande.
270
sen, och att i detta fall tala om etnografiska skillnader är absolut
vilseledande.
Kultursläkterna i Finland härstamma liksom i Sverige, till en
del från inflyttade flamländare
(valloner), skottar, balter och tysklandstyskar, skottar i några fall
från fransmän och engelsmän samt
ryssar,” men också liksom i Sverige, i flesta fall från bönder, vad
Finland beträffar alltså från finska
bönder, i sällsynta fall från kusternas svenska småbönder. Detta gäller också de medeltida frälseätterna (se Jully Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden I-IV, Helsingfors 1909-1916).
Men dessutom ha vi naturligtvis
ett flertal släkter – av ovansagda
brokiga härstamning – inflyttade
från rikets huvuddel.
Kort sagt, här kan sannerligen
inte talas om etnografiska skillnader. Den bildade klassens klyvning
i finnar och svenskar, eller rättare
sagt i finsksinnade – :.fennomanen – och svensksinnade – »svekomanen, vars bildningsspråk,
också de argaste fennomaners, var
svenskan, har alltså ursprungligen
ingalunda skett på språklig grund,
ännu mindre på rashistorisk utan
på politisk och ideologisk. Olika
åsikter i denna fråga kunde klyva
t. o. m. familjer, så att en del av
samma familj ville gälla som :.fin• Ätterna Aminoff, Nassokin o. a. naturaliserade redan under den svenska tiden, andra t. ex. Madin, Sinebrychoff,
Uschakov på 1800-talet.
nar», en del som :.svenskan. Frå-
gan om till vilken grupp man hörde
var helt enkelt en :.Gesinnungsfrage».
Vanskligheten att tala om etnografiska folkgrupper i Finland
torde klart framgå av det ovan
sagda. Men delningen i språkgrupper är ett ovedersägligt faktum,
som på senaste tid har medfört
nya problem.
Så länge bildningsspråket fortsatte att, såsom på Runebergs, Topelius’ och Snellmans tid, vara gemensamt, fanns det inte något behov att sky det traditionella namnet
för alla medborgare i Finland: alla
var finnar. Men sedan finskan blivit ett med svenskan jämbördigt
bildningsspråk och :.finnarna:. delats i två grupper med var sitt bildningsspråk, uppstod ett förståeligt
behov av ord för en »nationalkänsla, som betecknar någonting
som är överordnat såväl svenskt
och finskt och innefattar båda».
(Lars Ringbom i ovan citerade artikel i Finsk tidskrift.) Det var
då nära till hands att taga de av
många orsaker förkättrade orden
finländare och finländsk i bruk.
Hos den yngre generationen ha
dessa ord icke mera den här ovan
beskrivna elaka klangen, och i
Sverige kunna de, vad nutida förhållanden i Finland beträffar, vara
ägnade att klara begreppen.
I finskan kan detta inte framhä-
vas. »Suomalainen» betyder både
finne och finsk, och ordet :.suomenmaalainen» kan, av orsaker som
redan framhållits, inte användas.
För att tillmötesgå finlandssvenska
önskningar försöker den äldre generationen i sin svenska undvika
adjektiven och ersätter dem med
genitivet »Finlands». Detta gällde
även det officiella språkbruket
både på svenska och finska, i senare fallet alltså »Suomen». Om
sig själv kan den äldre generationen icke använda ordet finländare,
och det behövs knappast, ty om
man särskilt vill framhälla sin
svenskhet, har man ju ordet »finlandssvensk».
Det är möjligt att man så små-
ningom är tvungen att följa med
»utvecklingen i rätt riktning». Och
detta må gälla vad nutiden beträffar.
Om man däremot i historisk
framställning kallar innevänarna i
271
Svenska Rikets östra hälft för finländare och ger samma epitet åt
våra stormän på 1800-talet, gör man
sig skyldig till en svår anakronism.
Det bör ju av sammanhanget framgå att orden finne och finsk inte i
det svenskfinska riket, och inte heller till en början i det autonoma
storfurstendömet Finland, hade deras senare språkpolitiska betydelse.
Man får väl i varje fall hoppas
att även i framtiden slippa höra
talas om »svensk-finländska riket»,
»finländska rytteriets marsch i 30-
äriga kriget», »finländska kriget
1808-1909», »finländska nationalsången», »finländska nationalskalden» och »Finländska viken» eller
uppbyggas med sånger om »finländska furors sus», »finländska
forsars brus», och om skvalpet av
»finländska sjöars» vågor.
i
·• l
j<
I EN ARTIKEL med ovanstående titel
i Svenska Dagbladet (8.1.1963) beskriver professor Sten Carlsson användningen av beteckningen ~fin?-
ska nationen» allt ifrån 1500-talet
och gör vissa reflexioner om betydelsen av ordet och begreppet nation i allmänhet och kombinationen
finska nationen i synnerhet.
Utan att närmare ingå i professor Carlssons intressanta och ingående penetration av frågan kan
man på grund av denna utredning
komma till den slutsatsen att begreppet finska nationen i praktiken
betyder alla innevånare i storfurstendömet Finland, vilka alla kallades finnar.
Detta gäller för hela den tid Finland var en integrerande del av
Svenska Riket – med sex sekel
äldre anor som sådan än Skåne.
Traditionen fortsatte även efter
1809. Bildningsspråket i Finland
var visserligen ända till senare hälften av 1800-talet svenskan,l men
1 Den första lärdomsskolan, där finskan började användas som undervisningsspråk, grundades 1859 i Jyväskylä.
Ännu i mitten på 1880-talet fanns det
dubbelt så många läroverk med svenskt
undervisningsspråk än sådana med
finskt. :.Fruntimmersskolorna,. voro alla
svenskspråkiga in till 1885.
Av fil. mag. EMERIK OLSONI
detta hindrade inte att man fortsatt att kalla alla medborgare i Finland finnar. Det motsvarande adjektivet var fortfarande ~finsk»,
»Tigerstedt den finska gossen»
sjunger Runeberg. »Finska Hushållningssällskapeb i Åbo behöll
sitt namn, »Finska Bibelsällskapeb
likaså, för att inte tala om senare
grundade sammanslutningar, så-
som t. ex. Vetenskaps-Societeten,
Historiska samfundet, Konstföreningen, Fornminnesföreningen
och många andra, som ännu i dag
behålla adjektivet »finska» som
första del av sitt namn. »Finsk tidskrift» heter fortfarande den 1891
grundade förnämliga kulturtidskriften. Finlands ombudsmän i
ryska städer – konsulter kunde
Finland inte ha – hette »finska
handelsombudsmäm. Och Finlands »diplomatiska» representation i Ryssland, statssekretariatet
för Finland, kallades i dagligt tal
»finska statssekretariateb.
Detta bruk av orden finne och
finsk gällde och har ända till senaste tiden gällt både i tal och
skrift såväl i Finland som i Sverige.
Så sker det konsekvent t. ex. i Nordisk Familjebok, 2 uppl. (1905-
1926), som i förbigående sagt, är
det tillförlitligaste uppslagsverket
på svenskt språk i frågor angående
Finland.
Men efter rikets sprängning invaderades Finland av folk och begrepp från erövrarna: ryssar och
ryskt, och med dem kom också ordet finljandskij – finländsk. Telegrafverket i Finland, som stod under rysk förvaltning hette »Finländska Telegrafarrondismenteb.
Den ryskspråkiga tidningen i russinceringens tjänst hette »Finljandskaja Gazeta», och rysk militär stationerad i Finland hette i många
fall finländsk. Utan att gå längre
bakåt i tiden kunna vi konstatera
att ännu tätt före första världskriget hade vi följande ryska trupper
stationerade i Finland:
l. Finländska skarpskyttebrigaden i Helsingfors.
2. Finländska skarpskyttebrigaden i Wiborg.
3. Finländska skarpskyttebrigaden i Lahti.
4. Finländska dragonregementet
i Villmanstrand.
Trenne finländska skytteartilleridivisioner fördelade var sin finländska skarpskyttebrigad.
Dessa, tillika ett par truppenheter utan beteckningen »finländsk»,
bildade den ryska fredstida armens
XXII armekår med stab i Helsingfors. (E. R. Salwen, Ryska armen
1913. Militärlitteraturföreningens
förlag 11 b. Stockholm 1913. S. 92,
53.)
Alla dessa »finländska» förband
voro alltså ryska trupper. Den en- 267
ligt lantdagsbeslut av den 27 december 1878 på allmän värnplikt
grundade finska militären hade
upplösts i början av 1900-talet. De
åtta finska skarpskyttebataljonerna, en i varje län, upplöstes genom
kejserligt reskript sommaren 1901,
Finska dragonregementet ännu
samma höst, Finska gardet, dvs.
Livgardets 3 finska skarpskyttebataljoner, år 1905 och den Finska
kadettskolan i Fredrikshamn under
läsåret 1902-1903.
Under hela 1800-talet, efter 1809
alltså, hade det funnits ryska trupper i Finland, vilka ofta, på grund
av stationsorten kallades finländska. Det gjordes därför en mycket
skarp skillnad mellan finländska
och finska trupper. Detta illustrerades åskådligt i ett teaterstycke
»Våld och lag. Scener från februarirevolutionen i Finland 1899 af Ragnar Dag», pseudonym för Paul Fager (tryckt av förståeliga skäl i
Stockholm 1902).
I en dialog uppträda där chefen
för finska militären (generallöjtnanten baron Edward Ramsay) och
generalguvernören över Finland
(generalen av infanteriet Nikolai
Ivanovitj Bobrikoff). Då generalguvernören vid tal om de av baron
Ramsay kommenderade trupperna
kallar dem finländska, rättas han
varje gång av baron R.: finska.
Likaså rättas generalguvernörens
tal om »finländska nationalsångem
till finska nationalsången.2
• Ännu denna dag vore det ett beige- 268
Först några ord om substantivet
finländare.
Det har väl bildats efter mönstret: livländare, estländare. Dessa
åter ha använts om sådana innevånare i provinserna Livland och
Estland, som varken voro eller erkände sig vara letter eller ester,
alltså i flesta fall tyskar (balter)
eller förtyskade, senare även förryskade personer bosatta i ifrågavarande länder. Men i Finland, som
i århundraden utgjorde, inte en
erövrad nation såsom bl. a. Estland
och Livland, utan en integrerande
del av det Svenska Riket, har det
aldrig uppstått samma så att säga
feodala skillnad mellan härskare
och underkuvade såsom i de baltiska provinserna mellan livländare och den lettiska eller estniska
lantbefolkningen och estländare
och »maarahvas» dvs. lantfolk,
vilket ända till sen tid, praktiskt
taget ända tills Estland blev en fri
stat, var den benämning, som esterna på sitt eget språk använde om
sig själva.
»Det nyuppfunna ordet finländare» fann Werner Söderhjelm (i
sin under pseudonymen Pekka
Malm år 1901 utgivna roman »Brytningstiden) uttrycka någonting
rotlöst och halvt och såg i användningen av denna terminologi en
önskan att betona motsättningen
mellan svenskt och finskt. Termen
användes visserligen, men blott sporadiskt, och kunde möjligen passa
rån att kalla »Vårt land» för »finländsk
nationalsång».
för t. ex. tyskar i Wiborg, som inte
ansägo sig vara finnar i traditionell bemärkelse.
På senaste tid har dock på yngre
finlandssvenskt håll propagerats
för införandet av orden finländare
och finländsk, det förra som allmän beteckning för innevånare i
Finland, det senare som motsvarande egenskapsord.
Av skäl, som ovan antytts, ha
dock orden finländare och finländsk bland dem som levat under
den tid, då Finland lydde under
Ryssland, och även hos yngre med
sinne för historia och tradition, en
dålig klang, och en ännu dåligare
i den finskspråkiga formen som
både som substantiv och adjektiv
lyder »suomenmaalainen».a
Detta är orsaken till att även senare författare än Werner Söderhjelm undvika dessa »nyuppfunna
ord» och drista sig att i sina
svenskspråkiga skrifter använda
orden finsk och finne i deras »runebergska» betydelse. För att nämna
några exempel : Henning Söderhjelm, Emil Zilliacus, G. A. Gripenberg, Erik Heinrichs, Gustaf Mannerheim, och vad den sistnämnde
beträffar, kan den som skriver
dessa rader intyga, att Marskalk
Mannerheim skulle ansett det vara
en direkt förolämpning om någon
kallat honom, finnen och den finske
friherren, finländare.
3 Den kan knappast användas till annat vid översättning av det ryska ordet
»finljandskij» än i den ovan omtalade
betydelsen av ryskt i Finland.
Tack vare Fänrik Ståls sägner,
Fältskärns berättelser och annan
litteratur på svenskt språk om och
från Finland ha orden finsk och
finne segt bibehållits i sin historiska betydelse i Sverige, såsom
hänvisningen här ovan till Nordisk
familjebok visar. Men en intensiv
propaganda från yngre finlandssvenskt håll har småningom förorsakat att de i allt större utsträckning börjat utbytas mot orden finländsk och finländare. Den senare
benämningen anser dock Eirik
Hornborg, som för övrigt gillar reformen, vara för ful, antagligen för
»baltbetonad», och föreslår i dess
ställe ordet »finnlänning.»
Förespråkarna för det nya språkbruket ha naturligtvis även vissa
skäl. Alltså: audiatur et altera pars.
I en uppsats med titeln »Finländsk och finländare» i Nordisk
tidskrift (n. 7, 1961) talar doktor
Olof Mustelin om en folkgrupp i
Finland »som språkligt och etnografiskt inte kan kallas finnar».
Att den avsedda gruppen i århundraden kallats så, bekymrar inte honom. Århundradens misstag skall
nu rättas! Vad denna grupps språk
beträffar, kan ett förtydligande i
nuvarande förhållanden vara behövligt. Härom mera senare. Men
det är oförsiktigt av doktor Mustelin, att här blanda in etnografi.
Väl är det nogsamt bekant att
Finlands befolkning härstammar
från två håll: finnar, som kommit
20 – 634844 Svensk Tidskrift H. 6 1963
269
från söder och öster, svenskar som
seglat hit från väster. Svenskar ha
sedan urminnes tid befolkat Finska
vikens norra kust ända till Kymmene älvs mynning i öster, Åbolands (Egentliga Finlands) skärgård och Åland, något senare Bottniska vikens kust från norra Satakunda till Gamla Karleby-trakten
i södra Österbotten. Befolkningen
i dessa trakter utgör huvuddelen
av de medborgare i Finland, som
ha svenska som sitt modersmål och
kunna med rätta kallas finlandssvenskar. Men om en etnografisk
skillnad mellan dem och deras
finsktalande grannar är det säkrast att tala så litet som möjligt.4
Till den del av Finlands befolkning, som räknar sig som svenskspråkig, hör dock ett betydande
antal personer runt hela landet,
mest hörande till den bildade klas- 4 Finnarnas härstammning från öster,
svenskarnas från väster har givit anledning till tal om »västras» och »östras».
Detta är temat i doktor Lars Ringboms
artikel »Rasens och språkets andel i nationalkaraktären» (Finsk tidskrift, tom
118, 1935). Om vi också skulle kunna
bevisa vad de inflyttade svenskarnas ras
till skillnad från de inflyttade finnarnas
var – vilket torde bli outrett – är det
mycket oförsiktigt att tala om en etnografisk skillnad mellan grannarna på
ömse sidor av språkgränsen många århundraden efter inflyttningen och lika
många århundraden av mångahanda beröringar över den fram och tillbaka flytande språkgränsen. Här spåras ännu
reminiscenser av greve de Gobineaus
»Essai sur l’inegalite des races humaines», som borde ha tystnat efter »ariern»
Hitlers framträdande.
270
sen, och att i detta fall tala om etnografiska skillnader är absolut
vilseledande.
Kultursläkterna i Finland härstamma liksom i Sverige, till en
del från inflyttade flamländare
(valloner), skottar, balter och tysklandstyskar, skottar i några fall
från fransmän och engelsmän samt
ryssar,” men också liksom i Sverige, i flesta fall från bönder, vad
Finland beträffar alltså från finska
bönder, i sällsynta fall från kusternas svenska småbönder. Detta gäller också de medeltida frälseätterna (se Jully Ramsay, Frälsesläkter i Finland intill stora ofreden I-IV, Helsingfors 1909-1916).
Men dessutom ha vi naturligtvis
ett flertal släkter – av ovansagda
brokiga härstamning – inflyttade
från rikets huvuddel.
Kort sagt, här kan sannerligen
inte talas om etnografiska skillnader. Den bildade klassens klyvning
i finnar och svenskar, eller rättare
sagt i finsksinnade – :.fennomanen – och svensksinnade – »svekomanen, vars bildningsspråk,
också de argaste fennomaners, var
svenskan, har alltså ursprungligen
ingalunda skett på språklig grund,
ännu mindre på rashistorisk utan
på politisk och ideologisk. Olika
åsikter i denna fråga kunde klyva
t. o. m. familjer, så att en del av
samma familj ville gälla som :.fin• Ätterna Aminoff, Nassokin o. a. naturaliserade redan under den svenska tiden, andra t. ex. Madin, Sinebrychoff,
Uschakov på 1800-talet.
nar», en del som :.svenskan. Frå-
gan om till vilken grupp man hörde
var helt enkelt en :.Gesinnungsfrage».
Vanskligheten att tala om etnografiska folkgrupper i Finland
torde klart framgå av det ovan
sagda. Men delningen i språkgrupper är ett ovedersägligt faktum,
som på senaste tid har medfört
nya problem.
Så länge bildningsspråket fortsatte att, såsom på Runebergs, Topelius’ och Snellmans tid, vara gemensamt, fanns det inte något behov att sky det traditionella namnet
för alla medborgare i Finland: alla
var finnar. Men sedan finskan blivit ett med svenskan jämbördigt
bildningsspråk och :.finnarna:. delats i två grupper med var sitt bildningsspråk, uppstod ett förståeligt
behov av ord för en »nationalkänsla, som betecknar någonting
som är överordnat såväl svenskt
och finskt och innefattar båda».
(Lars Ringbom i ovan citerade artikel i Finsk tidskrift.) Det var
då nära till hands att taga de av
många orsaker förkättrade orden
finländare och finländsk i bruk.
Hos den yngre generationen ha
dessa ord icke mera den här ovan
beskrivna elaka klangen, och i
Sverige kunna de, vad nutida förhållanden i Finland beträffar, vara
ägnade att klara begreppen.
I finskan kan detta inte framhä-
vas. »Suomalainen» betyder både
finne och finsk, och ordet :.suomenmaalainen» kan, av orsaker som
redan framhållits, inte användas.
För att tillmötesgå finlandssvenska
önskningar försöker den äldre generationen i sin svenska undvika
adjektiven och ersätter dem med
genitivet »Finlands». Detta gällde
även det officiella språkbruket
både på svenska och finska, i senare fallet alltså »Suomen». Om
sig själv kan den äldre generationen icke använda ordet finländare,
och det behövs knappast, ty om
man särskilt vill framhälla sin
svenskhet, har man ju ordet »finlandssvensk».
Det är möjligt att man så små-
ningom är tvungen att följa med
»utvecklingen i rätt riktning». Och
detta må gälla vad nutiden beträffar.
Om man däremot i historisk
framställning kallar innevänarna i
271
Svenska Rikets östra hälft för finländare och ger samma epitet åt
våra stormän på 1800-talet, gör man
sig skyldig till en svår anakronism.
Det bör ju av sammanhanget framgå att orden finne och finsk inte i
det svenskfinska riket, och inte heller till en början i det autonoma
storfurstendömet Finland, hade deras senare språkpolitiska betydelse.
Man får väl i varje fall hoppas
att även i framtiden slippa höra
talas om »svensk-finländska riket»,
»finländska rytteriets marsch i 30-
äriga kriget», »finländska kriget
1808-1909», »finländska nationalsången», »finländska nationalskalden» och »Finländska viken» eller
uppbyggas med sånger om »finländska furors sus», »finländska
forsars brus», och om skvalpet av
»finländska sjöars» vågor.
i
·• l
j<