Print Friendly

Finland – Ryssland och Finland – Sverige

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FINLAND-RYSSLAND
OCH FINLAND-SVERIGE
Föredrag i Uppsala av professor HUGO E. PIPPING, llclsingfors
DET finländsk-ryska förhandlingsläge vi befinna oss i, är på
sätt och vis av rätt färskt datum, och dess utveckling till ett
verkligt kritiskt stadium skedde med feberartad snabbhet, dock
ej så hastigt som i länderna söder om Finska viken. Men spelet
Finland~Ryssland är gammalt som historien, föga likt en fridsam tumanhandspatience. Det har alltid varit ett spel med Sverige som tredje man, länge som dominerande partner. Men det
har alltid funnits sådana därjämte, som ha fikat efter spelvinster,
som ha gluttat i given mer eller mindre och som ha trollat med
köpkorten. Problemet Finland~Ryssland har vanligen, då det
kommit i ett akut skede, nära tangerat andra europeiska politiska
problem.
Låt mig emellertid börja med den akuta krisens förhistoria, som
är hastigt uppskisserad. Förhållandet mellan Finland och Ryssland alltsedan självständighetsförklaringen 1917 och Dorpatfreden
1920 har visserligen varit mera avmätt än ömt, men det har också
varit mera svalt än hetsigt, icke vänskapligt, men korrekt. Det
har funnits ideologiska motsättningar, sammanhängande dels med .
Sovjets expansiva kommunism, dels med finskt-nationella intressen i Fjärrkarelen. Men trots en del hotande tillbud har det aldrig
kommit till öppna konflikter på dessa punkter, ehuru det ryska
missnöjet med Finland vissa tider varit rätt uppenbart och ehuru
Finland ibland varit en smula odiplomatiskt i sitt umgänge
österut. Under de senaste åren ha relationerna emellertid avsevärt förbättrats. Det har varit rätt tyst kring komintern, och
vårt akademiska karelska sällskap har iakttagit en påtaglig återhållsamhet. Den gamla ryska imperialismen har tyckts avkopplad från sin forna västfront och från sin östersjöpolitik
Viktigast i förhållandet Finland~Ryssland är den non-agres- 562
Finland-Ryssland och Finland-Sverige
sionspakt av år 1932, som år 1934 förnyades att gälla till utgången
av år 1945. Enligt den bekräfta de bägge fördragsslutande parterna Dorpatfredens gränser och förbinda sig att lösa alla eventuella konflikter på fredlig väg. Finlands klara anknytning till
det nordiska samarbetet och den på många sätt dokumenterade
neutralitetspolitiken bör också i sina tidigare skeden ha gjort
gynnsam effekt på Ryssland i anseende till dess dåvarande ställning till Tyskland. Ett besök av dåvarande utrikesminister Rudolf
Holsti i Moskva år 1937 ansågs också bana väg för större förståelse.
De vanliga små gränstrasslen, bråken med fredliga fiskare och·
trakasserierna med genomfarten i Neva återkommo visserligen.
Men då förhandlingar angående handelsförbindelserna mellan
Finland och Ryssland inleddes i mars detta år, tänlde man sig
verkligen, att det fanns utsikter till positiva resultat.
Det var emellertid nu, som omslaget kom. Förhandlingarna avbrötos plötsligt. Det uppgavs, att vissa politiska frågor först
måste klargöras. Vilka dessa voro, delgavs inte de finländska
underhandlarna och allmänheten, men det har allmänt sagts, att
det i någon form då gällde utöarna i Finska viken.
Nästa skede, där Finland och därjämte Sverige blev en smula
snävt behandlat av Ryssland, var i sammanhang med planerna
på Ålandsöarnas befästande, då dessa under senare hälften av
förra våren begynte antaga fastare form. Den negativa inställning, som Hyssland då intog, kom, tror jag, som en överraskning.
Den var i varje fall mindre angenäm och utgjorde ett förebud till
senare prov på Rysslands politiska metodik.
Sedan dess ha olikartade händelser utvecklats i rask takt, men
dock – lyckligtvis – tillräckligt långsamt för att ge Finland
visst andrum och rådrum. Finlands namn förekom tidigt i rapporterna från de engelsk-franska förhandlingarna i Moskva, vilka
uppenbarligen strandade just på meningsskiljaktigheter beträffande vår ställning.
Finland nämndes däremot inte i sammanhang med den rysktyska pakt, som sedan kom till stånd,· och härav drogo önskodrömmare den konklusionen, att nu var det slut med Hysslands
och Tysklands kapplöpning till Åland, och nu var det fredligt i
Östersjön. Dessa lyckliga optimister äro nu ganska olyckliga.
Ryssland har fått så fria händer i Baltikum, att Sovjet blivit
norra Östersjöns obestridda härskare, och man har åtminstone
563
··-
Hugo E. Pipping
intet synligt bevis för att hinder från tysk sida skulle ha rests
för dess planer med avseende å Finland.
Det är alltså viktigt att fastslå, att några som helst utmanande
drag i förhållandet Finland-Ryssland inte förekommit från vår
sida. Vi ha inte på länge varit duktigare, än vi haft rätt och råd
till, och de förhandlingar, som under de senaste veckorna ha bedrivits i Moskva, tror jag man kan säga ha skötts med skicklighet och takt. Allt får sin förklaring däri, att Finland på
nytt har blivit en bricka i stormaktsspelet och att det internationella läget på nytt har givit Ryssland en enastående chans till
en framryckning, som kanske bara är den första.
Förhandlingarnas gång finns det ingen anledning att här rekapitulera. På sätt och vis ha de, att döma av det som blivit
publikt, haft en civiliserad form, t. o. m. mera kultiverad till
tonen än många diplomatiska konversationer. Men det kan vara
skäl att peka på den märkliga Molotovska överraskningstaktiken
att offentligt lägga fram de ryska kraven för första gången, just
då de dittills hemliga underhandlingarna trädde i ett avgörande
skede. Vi i Finland ha varit benägna att fatta detta schackdrag
som typiskt ryskt, men det kan hända, att denna vår uppfattning beror på att våra hittills viktigaste diplomatiska underhandlingar i allmänhet ha hänfört sig till Ryssland; kanske är
denna oberäknelighet just höjden på vår tids och all storpolitisk
diplomati~
Till det diplomatiska språket hör också, att Ryssland blott vill
Finlands bästa genom sina förslag. Så sade ock kejsarinnan Elisabet 1742 i sitt manifest; allt skulle ordnas till finländarnas »egen
nytta och evigvarande befästning på det allra bästa». Sovjetregimen är den enda i Ryssland, säger Molotov, som har accepterat Finland såsom en självständig stat. Detta påstående är en
sanning med modifikation, om vi betänka Alexander I:s formulering »upphöjd bland nationernas antal» och samme härskares åtgärd att återskänka Gamla Finland. Detta påstående blir ännu
mera tvivelaktigt, om vi betänka att samma sovjetregering, !’om
erkände Finlands självständighet, aktivt understödde det röda
upproret 1918.
Enligt den diplomatiska turneringen skulle en rysk flottbas på
Hangöudd tjäna som försvar också för Finland. Och i välvillig
ton framhålles, att ett avböjande av de föreslagna konventionerna
skulle vålla Finland »svår skada». Man säger – för all del, i
564
Finland-Ryssland och Finland-Bverige
största vänskaplighet: få vi be om hatt, galoscher och paraply,
ty annars kan det hända, att vi dessutom taga ytterrocken och
guldklockan och litet till.
Att Ryssland har frångått sina krav på en ömsesidig biståndspakt av baltisk typ, veta vi numera. Det får kanske betecknas
som en diplomatisk vinning, men ändå som ett ganska självfallet
medgivande. Det bör ju inte ha varit svårt att visa, att en sådan
pakt inte var förenlig med vår proklamerade neutralitet och att
den var onödig, då det redan fanns en non-agressionspakt med
lång giltighetstid.
I stället blev det »konkreta» frågor, som togos upp. Motiveringen är, att staden Petersburg eller Leningrad och dess förbin-‘
delser utåt måste tryggas. Det är visserligen inte längre Rysslands huvudstad som det gäller – den motiveringen fick Finland
många gånger dragas med under föreningen med kejsardömet –
men det gäller dock en storstad, som på papperet hastigt och lustigt växer till en folkmängd som närmar sig hela Finlands –
tre och en halv miljon! Petersburg kan, säges det, på trettio kilometers håll nås av Finlands kanoner, och dess sjöförbindelse är
illa tryggad, så länge hela Finska vikens norra kust är i Finlands
besittning.
För sina ändamål- och då främst synbarligen för att skydda
Petersburg – anser sig Sovjet behöva tre områden, som tillsammans utgöra hörnen i en triangel med Fiskarhalvön i toppen och
Hangöudd och Karelska näset som yttersta baspunkter. Dessutom
skall baslinjen dragas genom några öar.
Det skulle alltså bliva en triangel, som inskriver en stor del av
Finlands centrala territorium, som berövar :B,inland historiskt och
strategiskt värdefull mark i gamla Kexholms län, och som ger
Ryssland fästpunkter på Finlands alla tre tänkbara fronter, den
norra, den södra och den östra; någon västfront finnes som bekant inte.
Vem som kunde tänkas hota Ryssland via Finland, söka vi förgäves besked om, och varför Finland självt överhuvud skulle kunna
falla på den tanken att inlåta sig på östliga äventyr, antydes inte,
om ej möjligen i den passus, där det talas om påtryckning av en
annan makt, osagt vilken; men det är förstås England som avses.
En direkt udd mot Sverige finns åter i medgivandet av Finlands
rätt att befästa Ålandsöarna på villkor, att någon annan makt
icke deltager däri. Till förutsättning för. andra makters delta- 565
”…..-
Hugo E. Pipping
gande göres, att Ryssland också får vara med. Här föreligger
naturligtvis ett försök att spränga det samspel i Ålandsfrågan,
som Sverige och Finland sent omsider hade fått till stånd.
Finlands utrikesminister har offentligen om de av Ryssland
resta kraven fällt yttrandet, att »allt detta kan tyckas obetydligt
i jämförelse med den stora Sovjetunionens territorium, men för
Finland kan det i sin helhet i den föreslagna formen icke framstå
såsom någon åtgärd för Sovjetunionens tryggande, utan blott som
rysk imperialism». Annorlunda kan saken icke ses. Att avstå en
marinbas på en i Östersjön framspringande punkt åt en stormakt, som visserligen inte själv betraktar sig som krigförande,
men som är allierad med en i allra högsta grad krigförande part,
kan omöjligt vara ett neutralt handlingssätt. Om Finland varit
förhandlingsvilligt – och det kan jag försäkra, att vi varit hela
tiden – så beror det inte på, att något av de ryska kraven i och
för sig skulle ha haft inre eller yttre berättigande, utan blott
därpå, att man alltid bör vara konciliant och därpå att det finns
situationer, då man måste vara det. Det har ju emellertid funnits
rikligt med punkter att förhandla om, och det har varit lätt att
finna, vilka som varit absolut oantagliga.
Samtidigt som man konstaterar de ryska kravens oantaglighet
i komplex samt vissa mindre angenäma företeelser i formerna för
deras framförande, måste medges, att Ryssland inte gått lika bröstgänges till väga som i Baltikum. Även erbjudandet av åtskilliga
kvadratkilometer skogsmark i Fjärrkarelen är ju en gest, men
inte utan sin ironi, för den händelse de äro tömda på sin finskspråkiga befolkning, såsom troligen är fallet. Anbudet att rasera
gränsfästningar på Karelska näset låter generösare än det är;
om gränsen förflyttas efter rysk önskan, behövas förmodligen inga
ryska befästningar på den sträckningen. Vad talet om »supplec
mentära garantier», för den händelse en överenskommelse blir av,
har att betyda, vet just ingen.
Förhandlingarna fortgå emellertid. Det är möjligt, att de kunna
leda till resultat, men det är också möjligt, att de bliva hängande
länge, mycket länge. Det är inte heller uteslutet att de avstanna,
småningom eller hastigt, med eller utan brytning. Härom veta
vi i närvarande stund ingenting. Vår situation är densamma som
Sandels’, att se på vårt ur och bida vår tid och att hoppas på en
konvention, innan den ryska klockan blir ett.
Men, jag inskärper det ännu en gång: Finlands hållning kan
566
Finland-Ryssland och Finland-Sverige
inte med skäl misstänkliggöras. Dess politik är oryggligen den- ;samma som den skandinaviska neutralitetspolitiken. Dess fastlandsterritorium, varom fråga nu närmast är, motsvarar landets
urgamla gränser, som av Ryssland självt ha erkänts. Om direkta
·eller indirekta angrepp från Finlands sida kan det inte vara tal.
Finland är fortfarande, trots Molotovs manöver, villigt att för- -handla på alla punkter, där Rysslands säkerhet och intresse på
.-allvar kan påvisas vara ifrågasatt, men kan inte stumt medverka
till en ohöljd rysk imperialistisk expansion, som är ett hot både
mot Finland och mot andra neutrala östersjöstater.
Min första uppgift, att redogöra för de förda förhandlingarna
·och att ge några finländska synpunkter på dem, är härmed av- :slutad. Men det är ju ingen hemlighet, att de senaste veckornas
lländelser djupt ha ingripit i det dagliga livet i Finland, både militärt och civilt sett. Vi ha fått en handgriplig erfarenhet av vad
·ordet nervkrig betyder. Lyckligtvis behöver jag blott konstatera,
-vad älskvärda tidningskorrespondenter i Sverige redan ha sagt
flerfaldiga gånger: att Finland har bestått sitt prov och bestått det
-väl. Det har ibland gått runebergska rysningar igenom en, då
man sett eller hört om den offervilja som alla, utan undantag, ha
-visat: på landsbygden, i städerna, i alla åldrar, i alla samhällsklasser, i bägge språkgrupperna. Läpparna forma sig omedvetet
till ett: jag såg ett folk, som kunde allt …
På folkstämningen är alltså inte att taga miste. Den håller
alltjämt, och den skall kunna bära ännu svårare påfrestningar,
· psykiska, fysiska, ekonomiska, militära. Den är rotad i ett lynne,
kanske någon vågar säga folksjäl, som ofta har idealiserats, men
som alltid visat sina bästa sidor i besökelsens stunder.
Det inrikespolitiska läget, i parlament och regering och pressopinion svarar helt emot denna bild. Fyra av landets partier äro
företrädda i regeringen och förfoga över ~;5 av platserna i riksdagen. Ett femte parti ger regeringen sitt moraliska stöd och
uppträder fullt lojalt. Det sjätte, den s. k. fosterländska folkrörelsen, har inte visat frondörstendenser och är dessutom fåtaligt.
De sociala olikheterna ha lika litet som de språkliga kunnat
trollas bort, de finnas förstås kvar, men ingen förnimmer dem
just nu, och man har känslan, att detta eldprov även för framtiden bättre har härdat oss mot den sedvanliga, socialt och natio- 567
..–
Hugo E. Pipping
nellt ömtåliga sårbarheten. Riksdagsgruppernas delegerade ha av
regeringen informerats om dess åtgärder och ha givit sitt obetingade stöd. En sådan enhetlighet och enhällighet är hittills
okänd i Finlands hävder, ty både 1899 och 1918, då det gällde allvar som nu, bröts fronten av olika skäl.
Finland torde också kunna anses förfoga över resurser, som
svara emot dess viljestarka beslutsamhet. Den militära beredskapen har fungerat väl, trots att den redan satts på svåra organisatoriska prov. Vad som brustit eller trutit har i avsevärd utsträckning kunnat avhjälpas eller kompletteras. Landets produktionsliv
har dock förstås lidit av inkailningarna av manlig arbetskraft
och av de hinder, som handelsblockaden ha rest.
Men utgångsläget är gott. Finland har goda och vidsträckta
handels- och kreditrelationer — »landet som betalar sina skulder» kanske blir något mera än ett smeknamn av guffar Sam.
Självförsörjningen är nu en helt annan än vid det förra krigsutbrottet, då vi voro direkt beroende av tillförsel från Ryssland.
statsfinanserna äro förträffliga för att ej säga lysande. Den ekonomiska offervilligheten vid teckning av frivilliga bidrag och ett
nödigbefunnet lån har varit utomordentlig. Allt tyder på att
Finland väl skall kunna bära de bördor, som ha pålagts och som
ännu förestå, och vi tro oss kunna påräkna bistånd av andra, där
det möjligen brister. Att Sverige härvidlag intager en nyckelposition i flere avseenden, som leverantör, som transitoland och
kanske kreditgivare, behöver jag inte understryka.
Det är en offentlig hemlighet, att Sveriges bistånd redan tagits
i anspråk i stor utsträckning. Finlands neutralitet och neutralitetsberedskap ha i den akuta krisen haft ett kraftigt stöd av Sverige, både materiellt och diplomatiskt, både enskilt och officiellt.
Det har varit värdefullt, ja, oskattbart att veta detta. Varje stöd
som givits har utlöst känslor av glädje och tacksamhet och har
stärkt vår tillförsikt. Sveriges hittills gjorda insatser ha tvivelsatan haft gynnsamrna verkningar på förhandlingarnas gång.
Men så snart Sverige kornmer på tal i denna fråga, viixer problemet vida utöver det, som denna akuta konflikt har att säga
oss. Det stiger fram bilder ur Sveriges och :B~inlands gemensamma
historia och även från det senaste århundradets. Det inställer
sig osökta paralleller med tidigare faser i östersjöpolitikens
historia. Det reser sig framtidsproblem av stor bärvidd. Det är
inte längre detaljerna, som tränga sig på oss, utan alla de spörs- 568
Finland-Ryssland och Finland-Sverige
mål, som sedan sekler varit stora svenska och finländska frågor,
vanligen gemensamma, sällan skiljande och som förvisso skola
förbliva betydelsefulla i allan framtid.
Adertonhundratalet eller rättare perioden 1809-1918 medförde
vissa komplikationer i förhållandet Sverige-Finland inbördes
och även utåt. J ag har inte tillfälle att i detalj analysera detta
stora och intressanta problemkomplex, men vill ge några antydningar, som äro av betydelse också vid bedömandet av nuet och
framtiden, och som framför allt visa, att vi uppenbarligen i detta
nu ha passerat de farligaste bränningarna och nått fram till klara .
vatten.
Att Finland under 1800-talet i viss mån skilde sin sak från
Sveriges, är obestridligt. Detta hade flera orsaker. Hos somliga
i Finland skymtade det besvikelse över Sveriges försvarspolitik.
Hos vissa näringsidkare funnos stora ekonomiska intressen i öster
att bevaka. Hos militärer fanns det en viss dragning till karriärmöjligheterna i det stora kejsardömet. Hos andra påträffar man
tanken, att föreningen med Ryssland dock gav oss vissa existensbetingelser, och i synnerhet sedan Alexander II hade återupplivat lantdagarna på 1860-talet, uppstod en rent överraskande tilltro till de konstitutionella utvecklingsmöjligheterna. Och slutligen fanns det en mäktig kraft, den finska nationalitetsrörelsen,
som tycktes ha fått fruktbar jordmån och andra växtbetingelser.
Betänka vi allt detta och därtill, att varje finländsk dragning
åt väster av de makthavande i Petersburg betraktades med den
yttersta misstro och utsattes för närgången kontroll, så inses lätt,
att en för Sverige och Finland gemensam politik t. o. m. i det fördolda hade sina vanskligheter. Det var blott under några korta
år i samband med Krimkriget, som vissa möjligheter till politiskt
samarbete yppade sig, men de accepterades enhälligt varken i Sverige eller i Finland.
Vi måste nämligen komma ihåg, att i Sveriges politiska intresse
låg en viss stabilisering av det uppkomna läget. 1812 års politik
var ett uttryck härför, och planerna i samband med Krimkriget
voro för episodartade för att få någon mera vittgående betydelse.
Därtill kom sedan det förlamande intrycket av händelserna i Danmark.
Trots alla dessa motsättningar bevarades i Finland utomordentligt starka känslor av trofasthet, ja, trohet gentemot Sverige. Under det sista årtiondet av 1800-talet blev det definitivt slut med
569
l. ‘··—
……-
Hugo E. Pipping
Finlands förtroende till Ryssland, och det var naturligt, att många
trådar då spunnos över till Sverige. Men, såsom Harald Hjärne
skrev: med statsrättslig argumentering kunde varken Sverige
eller någon annan övertyga det oinskränkta kejsardömet, och vapenmakt förfogade Sverige inte över i nödig utsträckning. Därav
följde på nytt vissa divergenser med avseende å det politiska
handlandet, ehuru känslornablevosamstämmigare än förut. Fulltoniga voro de vittnesbörd om svensk sympati, som Finland fick
mottaga under de så kallade ofärdsåren.
Kanske får jag inskjuta, att det senaste århundradet varit lärorikt också med avseende å Rysslands manövrering. Den ryska
imperialistiska politiken i Finland är ytterst känslig för det allmänna politiska händelseförloppet. Utrikespolitiska svårigheter,
såsom Krimkriget, polska upproret 1863, rysk-turkiska kriget,
rysk-japanska kriget, förnummos i Finland i formen av lättat
tryck. Men då Ryssland känner storpolitisk luft under vingarna,
får Finland genast sitta emellan. Då alliansen med Frankrike ingås på 1890-talet, börjas russificeringspolitiken. Då världskriget
drar ihop sig och urladdar sig, ropas det Finis Finlandiae och ett
långtgående förryskningsprogram proklameras.
Det förra världskriget aktualiserade emellertid på nytt Sveriges
ställning till den finländsk-ryska konflikten. Många faktorer omintetgjorde då en samverkan, som i Finland var efterlängtad.
Det gällde för Sverige ett ställningstagande i ett ovisst världskrig och det gällde i ett senare skede en hjälp till ett Finland,
som i sin nöd hade engagerat sig hos den ena parten, Tyskland.
Det gällde också sociala meningsolikheter, som fördunklade den
utrikespolitiska konflikten. Alltnog, Finland fick mycken hjälp,
högt skattad hjälp, men inte all hjälp som skulle ha behövts.
Jag har tagit upp dessa skiftningar i förhållandet SverigeFinland, med det ryska hotet som bakgrund, icke för att förebrå
någon, icke för att renovare dolores på någondera sidan. Men de
synas mig, dessa delvis ganska egendomliga, hela och halva motsättningar, kunna tjäna som den svarta bakgrunden. Alla de
meningsskiljaktigheter som ha passerat revy, uppkommo och utvecklades under en övergångstid, då stora samhälleliga och nationella omvälvningar skedde såväl i Finland som i Sverige. De
ha emellertid nu bragts till en viss avslutning, och vi befinna
oss i ett skede, där åter, Gudilov, Sveriges och Finlands inställning företer mindre divergenser än någonsin.
570
Finland-Ryssland och Finland-Sverige
Finland har icke längre några ouppnådda politiska ambitioner.
Finland är en självständig stat. Finland har inga farliga engagemang. Finland är en neutral stat. Finland har i detta nu ingen
social oro. Finland har i den svenska nationaliteten och dess livsvilja en självfallen förmedlingslänk västerut.
Sverige kan inte nu som i början av 1800-talet misstänkas för
revanschpolitik. Det är inte längre fråga om ett kungarike, som
skulle taga ett storfurstendöme ifrån ett kejsarrike. Det är inte
längre fråga om att blanda sig i statsrättsliga mellanhavanden
mellan tsaren och hans finländska undersåtar. Det gäller inte
för Sverige, om det skall kasta sig i ett världskrig eller inte, utan
att hävda folkrättens och neutralitetens lagar, lika dyrbara för
alla små nationer. Det är inte fråga om någon svensk Drang
nach Osten, utan om att vidmakthålla den gräns, som är över
trehundra år gammal och om vilken det står inristat på en sten
borta i Karelen:
»Rikets gräns här satte Gustavus Adolphus,
svearnas konung; med Himmelens hjälp må verket bestå.»
År denna gräns ett hot mot Petersburg, så har det i varje fall
varit ett mycket långsamt verkande hot. Man järnföre därmed,
att Stockholm i en handvändning finge en militär bas på 3/4 timmes flygdistans.
Ville man vara paradoxal, kunde man säga, att Finlands trygghet i detta nu är ett lika stort intresse för Sverige som under hela
sjuttonhundratalet, då vi fram till 1808-09 gemensamt men få-
fängt kämpade mot rikets gradvisa sönderstyckande, med det.
ödesdigra resultatet av Finlands förlust. Det krävdes fyra krig
och lika många freder, innan det verket vart fullbordat. Sådant
envist motstånd gjordes inte av ambitionsskäl allenast – även
om de tyngsta bördorna föllo direkt på Finland – utan därför
att Sveriges strategiska och historiska position så krävde. Huru
det kändes, att se solen gå upp i länder, som Svea mistat, tolkades av Tegner i dikten med detta namn.
Den ryska gränsens förflyttning från Systerbäck till Torne älv
fördröjdes och försiggick i form av en reträtt under etthundra års
tid, med andhämtningspauser. Man järnföre därmed dagens blixtlika framstötar, en i sydväst med udd direkte mot Sverige, en annan i norr med spets också mot Norge och en tredje i Finlands
militära focus. Man betänke också, vad en förflyttning av en rysk
571
— …-
Hugo E. Pipping
flygbas till Hangö betyder i jämförelse därmed att Sveaborg blev
ryskt.
Tiden företer så många andra paralleller med sjuttonhundratalet och början av adertonhundratalet. Allianser korsade varandra då som nu. Ryssland ryckte fram i Baltikum. Polen delades. Sydosteuropa låg i stöpsleven. Just såsom Tegner skrev
i Svea:
»Vad troner störtas om! Vad riken sönderstyckas!
Förtrycket nämns försvar, och rätt är det, som lyckas.»
Kan man bättre beskriva det politiska händelseförlopp, som varit
de sista årens och som nu fört också Finland och Sverige in i
virvlarna?
Finland har sagt och måst säga nej till anspråk som, om de
tillgodoses, rubba dess politiska ställning och spränga en sedan
sekler utstakad gräns. Sverige har desslikes haft anledning att,
inte blott för Finlands skull, utan ock för sin egen säga ifrån,
att här stå Sveriges och hela Nordens neutralitet och egna livsintressen i fara. Sveriges regering har klart sett, att i detta skede
dess intressen sammanfalla med Finlands. Men om fördämningarna brista? Det är inte möjligt annat, än att Sverige i ett avgörande ögonblick skall se saken ur svensk synpunkt. J ag har
på vittnesgillt håll i Sverige överallt hört ordet: beredskap. Får
det ordet sitt innehåll fyllt, är det klart, att Sverige åtminstone
icke behöver undandraga sig en handling, som är i dess eget intresse. Huru nära det intresset kommer att sammanfalla med
Finlands i ett avgörande skede, är som sagt omöjligt att förutspå.
Men det gäller säkert att tänka snabbt och klart, ty erfarenheten
visar, att de nutida politiska händelseförloppen äro lika dunkla,
som de äro oförmodade.
Men! Här står en inbiten civilist och icke-politiker och en som
tror på det vetenskapliga förnuftets och det andliga livets krafter
och talar om strategiska positioner, om kust- och gränsförsvar,
om flyg- och marinbaser, om pakter och fördrag, som antingen
äro till för att lura andra i en fälla eller avsedda att brytas vid
första tillfälle – här står jag och talar om sådant, som jag endast av halvt nödtvång satt mig ned för att försöka analysera
och begripa. Låt gå, så är tidens sed, sådant är tidens krav. Men
det vore betänkligt, om vi för alla dessa politiska och militära
.572
Finland-Ryssland och Finland-Sverige
formler skulle glömma den djupare verkligheten bakom dem. Det
är inte för klippfästen eller landremsor i och för sig vi göra våra
yttersta insatser. De äro endast medlen att försvara någonting
annat och vida mera: hem, hembygd, fosterland med deras minnen och helgedomar, deras andliga skatter, deras ungdom och
deras framtid. Finns det överhuvud två länder, som ha så mycket gemensamt av sådana omätbara och ovägbara värden som
Sverige och FinlandY
Tyskland drager tillbaka några rester av tysk kultur och pioniäranda från Baltikum. Huru bedömes den handlingen~ Strängt,
men ändå strängare därför att motiven te sig så ohållbara. Men·
huru mycket mera, realiter, skulle det inte, vare sig ur moraliska
eller civilisatoriska, ur alla värderingars synpunkt, betyda för
Sverige, för Norden, för Europa, om Finlands stats-, rätts- och
kulturliv bleve utsatt för något slags orientalisk assimilationsprocess, om dess andliga skatter, med den ädla metallens höga
värden, skulle slungas in i den bolsjevikiska smältdegeln.
Här står mycket på spel av det, som hör i hop med den sanna
nordiska tanken. En svenskspråkig nationalitet står på gammal
svensk botten i Finland, vid kuster och på öar, från vilka vå-
gorna föra direkta budskap till Sverige, står som en fåtalig, men
fast center på kulturfronten mellan den svenska flygeln i väster
och den finska i öster, ofta klämd, ofta bränd, men alltid beredd.
En finskspråkig nationalitet står där ock, som även den övertagit svenskt samhällsskick och som har insupit, översatt, utvecklat, nyskapat samma lärdomar, samma grundsatser, samma värden, som varit vägledande för Sveriges folk genom tiderna. De
.första heliga böckerna på finska språket trycktes i Stockholm,
och då första gången i historien en finländsk president i en ödesmättad stund på sitt finska modersmål riktar sig till hela Norden, sker det från den kungaborg, som en gång också var Finlands.
Synen av en finsk bonde i jämnbredd med tre konungar var märklig, och talande: Vad ha inte dessa folk gemensamU Vad kan inte
varda av detta~
Många skeden och skiften ha kulturformerna i Sverige och Finland, från de högsta bildningskretsarna vid universiteten till små-
skolorna och läsförhören, genomlevat. De ha gått åtskils ibland,
men ha alltid funnit gamla eller nya beröringspunkter. Aldrig
ha Sveriges och Finlands folk andats i samma, fasta, gemensamma rytm så som i dessa veckor. Aldrig ha de så förstått, huru
573
43-39761. Svensk Tidskrift 1939.
Hugo E. Pipping
det inre ljusets makter dock kunna lysa i mörklagda novembernätter. Arbetslamporna i studerkamrarna i Uppsala, Lund, Åbo,
Helsingfors må skärmas av, men de brinna med samma eld, med
samma kraft att lysa, värma, vägleda som förr. Då det släcktes
vid arbetsborden i Finland för alla dem, som måste draga ut till
andra värv, gick det en flämtande stöt genom ett vitt förgrenat
ledningsnät till de brinnande kuporna också hos Er. Om ljusen
hos oss skulle slockna för alltid, skulle Edra känna sin lyskraft
mattas. Svensk i mångdubbel måtto är ock den ljuskälla, som
glimmar i Hangös öga, fyrtornet vid det finländska fastlandets
yttersta spets i sydyäst, där det lyser över Östersjöns friborna
hav, och vi hoppas, att det må besanna sig, vad Topelius i Boken
om vårt land klädde i orden:
»Den vreda vågen rusar mot tornet utan rast
och kan ej mina starka murar skaka.
Ty som en klippa står jag mot storm och böljor fast
och vet min plikt …»
* *
*
Mycket ha vi gemensamt i Sverige och Finland. Än mera gemensamt skola vi kanske få. Ödesgemenskap är inte ett för stort
ord, då det gäller Sveriges och Finlands folk i forntid, nutid och
framtid. I känslan av allt vad vi äga samman av Rom och av
Hellas i Norden går tanken till andra versioner av sagan om västerlandets eviga strid mot östern och barbariet.
Sägnen förtäljer, att den grekiske hjälten Aristides, sedan hans
fädernestad Aten nedbränts av perserna, fick ett orakelsvar, att
atenarne skulle bliva sina fiender överlägsna, om de utkämpade
striden i sitt eget land, på gudinnan Demeters mark. Då man
gjorde sig redo att på denna uppmaning återtåga med krigshären
till landskapet Attika, fick plataiernas anförare i drömmen en
uppenbarelse, att man omkring hans stad, Plataiai, skulle finna
den mark oraklet avsett. Man påträffade mycket riktigt i närheten ett tempel, helgat åt Demeter. Men, fortsätter berättaren, på
det ingen omständighet skulle fela mot det segerbådande oraklets
utsago, revo plataierna gränsmärkena mellan sitt område och atenarnes och avstodo sitt land åt dem, för att dessa enligt oraklet
skulle kunna i sitt eget land kämpa för Greklands sak.
574
Finland-Ryssland och Finland-Sverige
Orakelsvar äro dunkla. Det fordras ingivelse att tolka dem.
Man skall tillämpa dem varsamt och i det rätta ögonblicket. Det
svar vi begära, tror jag Tegner har givit, på siarens vis dubbeltydigt, men för oss klart. Han skrev och hans samtid läste troligen:
Tror du dig ensam trygg~ Så är ej våldets art.
I dag läsa vi utan tvekan:
Tror du dig ensam trygg?
4 november 1939. .
575
,….-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism