Print Friendly

Fem decenniers litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

175
FEM DECENNIERs LITTERATUR
När Erik Hjalmar Linders berömda standardverk om detta sekels ‘Svenska litteratur utsändes i
sin fjärde upplaga presenteras det
i en betydligt förändrad gestalt. De
tidigare behandlade fyra årtiondena har kompletterats till Fem decennier au nittonhundratalet; textmassan har förty växt med tre
hundra sidor. Klokt nog har förlaget dragit den praktiska konsekvensen av denna expansion och
delat upp verket i två var för sig
mäktiga volymer på mer än femhundra sidor (Natur & Kultur,
182: -).
Förvisso är det inte endast till
volymen som Linders översikt förändrats. Nyare forskning, fortsatt
studium, sist men ej minst viktigt
den förändring av perspektivet
bakåt som »fyrtiotalets» – och i
någon mån, om också skissartat,
femtiotalets – indragande inom
synkretsen framkallat – allt har
samverkat till att på skilda punkter modifiera bilden även av diktare och skeenden längre tillbaka
i tiden.
Ett grundligt jämförande studium av den första (1949) och den
hittills senaste upplagan av Linders bok skulle i sig självt vara en
Au fil. lic. LEIF CARLSSON
litteraturhistorisk uppgift av ej
ringa intresse. I en kortfattad anmälan kan en lösning av den uppgiften icke ens försökas; en nödvändigtvis flyktig överblick, en eller annan reservation, här eller
där ett frågetecken vid detaljer är
enligt sakens natur allt som kan
åstadkommas.
Dubbelt perspektiv
I första upplagans företal deklarerade Linder att »volymen räknar
som en huvuduppgift att belysa
den väldiga och fascinerande företeelse som heter modern svensk arbetardikt och som alltifrån 1910
varit en så mäktig faktor i svensk
kultur. De nya författarnas framträngande ‘står i den livligaste växelverkan med uppkomsten av nya
bildningskällor, nya kulturbärande
folkskikt och med arbetarklassens
uppstigande till politisk makb. Att
synpunkten var väsentlig kan ingen bestrida, men ofrånkomligt torde också vara att den som Bertil
Malmberg genast påpekade »endast
gäller ett gränsöverskridande moment i utvecklingen» och att den
stundom lockade författaren att –
om inte annat så utrymmesmässigt – något övervärdera diktare
176
och verk som på egna meriter näppeligen skulle ha kunnat påräkna
så stor uppmärksamhet som i det
historiska sällskapet kom dem till
del. I ett eller annat fall har Linder
nu genom diskreta beskärningar
markerat en rimligare proportion.
En uppjustering av andra noteringar- typexempel Bertil Malmberg – som från början tedde sig
besynnerligt låga har i sin mån
förskjutit balansen i lyckligare
riktning. Trots den nödtvungna beskärningen av äldre stoff har rum
kunnat beredas en eller annan diktare som tidigare oförtjänt lämnades utanför ramen och genom sin
(stundom iögonenfallande) frånvaro störde helhetsbilden. Så bland
andra, lyckligtvis, Tito Colliander:
det tämligen fylliga avsnittet om
denne genom sin förankring i gammal rysk kultur och ortodox fromhet unike diktare innebär en viktig
förstärkning av det betydelsefulla
kapitlet om finlandssvensk litteratur. Justeringar, kompletteringar,
uteslutningar, perspektivets förlängning – tillsammans medför
allt detta att Linders verk nu till
själva sin grundton ger ett något
annat intryck än förut. Måhända
fångas detta intryck bäst i den paradox han fastslår i en slutblick:
»Epoken kan legalt och officiellt
betecknas som avkristningens och
det pluralistiska samhällets tid. I
den offentliga debatten markerades en alltmer utbredd ateism. Men
trenden (nämligen den litterära)
började i Sverige med Strindbergs
omvändelse». Med andra ord, de
fem decennierna måste ses under
ett dubbelt perspektiv. De metafysiska frågorna, de existentiella motiven utgör i diktens värld en vä-
sentlig linje, i strid med eller
märkligt oberörd av den utveckling
som Linder kallar den officiella.
Att följa denna linje från tiden
strax efter titanens omvändelse till
fyrtiotalets ångestupplevelse och i
skilda former ,varierade dragning
åt tro eller mystik ter sig nu som
den ledande, formande principen
för framställningen.
Hjalmar Bergman och Pär Lagerkvist
huvudpersoner
Linder har någon gång själv
träffande sagt, att Hjalmar Bergman och Pär Lagerkvist är hans
boks huvudpersoner. Deras ort på
den existentiella linje han urskiljer är självfallen, framställningen
på deras insats ger några av verkets mest vägande partier. Förhållandet är på ett ‘sätt ganska självklart, men också eftertanke värt.
Som få andra passar dessa diktare
in i det mönster Linder med allt
fog framhåller som ett av de centrala dragen i tidevarvets karakteristik; instrumenten är adekvata
för undersökningsobjekten. Detsamma gäller Lars Ahlin, den som
i fyrtiotal~savsnittet framträder
med samma status som tidigare
Bergman och, vågar man förmoda,
den med vars åskådning och upplevelse Linder närmast identifierar
sig. Frågan är endast, om instrumenten är lika ändamålsenliga i
andra fall, om mönstret är så allmängiltigt att det kan brukas för
en generell kartläggning. Att ställa frågan är att be·svara den: så
enhetlig är aldrig den historiska
verkligheten. Självfallet är Linder
medveten om detta, hans reservationer och modifikationer är många
och uttryckliga. Att vara medveten om en risk är dock inte detsamma som att undgå den, och i
vissa sammanhang vill det synas
som om sökandet efter den existentiella, i någon mening religiösa
frågan, fört Linder in på vägar där
en utomstående har svårt att följa.
Inte så att förstå att han skulle
vara obenägen att ge tillbörligt rum
åt sådana diktare hos vilka inga
tecken till mystik, religiöst engagemang eller hur saken må uttryckas ens för den mest generösa
blick låter sig urskiljas. Det omfångsrika och uppskattande kapitlet om Eyvind Johnson är ett gott
exempel. Inte heller så, att Linder
av ideologisk solidaritet skulle otillbörligt lyfta fram »kristna» diktare. Väl däremot så, att han där han
stöter på tankar eller motiv som
tycks falla in i mönstret kan frestas att överskatta fyndets omfattning och halt. Från denna synpunkt ter sig exempelvis framställningen av Ludvig Nordström något
besynnerlig. I en finstilt passage
påpekar Linder riktigt nog om vissa av dennes religiösa funderingar
att det hela är »mycket utspekulerat, mycket välvilligt och mycket
177
litet märkvärdigt». Alldeles; men
det allmänna intrycket av kapitlet
blir trots allt att detta gods på ett
orimligt sätt intresserat vid behandlingen av Nordströms författarskap, kanske också att intresset
påverkat bedömningen av detta
författarskaps betydelse i dess helhet.
Erik Hjalmar Linder har, som
framträdande kristen kulturperson, inte kunnat undgå ett visst
närgånget personligt intresse i sin
funktion som författare till den för
avsevärd tid rimligen normbildande historiken över vår nyare litteratur. Man kan förstå om situationen i någon mån irriterat honom.
Det känns nästan paradoxalt att
konstatera, att det förmodligen varit till helhetens bästa om han tilllåtit sig att vara något mera –
intolerant.
Avvägningar
Att recensera en litteraturhistoria, särskilt en som behandlar nära
liggande verk, även i fysiskt avseende levande diktare, har vissa likheter med att granska en antologi.
Åtskilligt, kanske det mesta, är
självklart. I detaljer kan envar
önska en annan avvägning, även
om han även på punkter som långt
ifrån kan erkännas som oväsentliga måste erkänna att den ansvarige
kan ha goda skäl för avvägningar
och bedömningar som anmälaren
ogillar eller står frågande inför. En
mönstring man för man kan vara
intressant nog, men anmälarens
178
iakttagelser kan inte gärna påräkna något större allmänt intresse.
Enligt sakens natur rör sig Linder mellan historiens och kritikens
nivåer, en gensaga – eller ett instämmande – betyder i de flesta
fall därför föga mer än en •subjektiv sympatiyttring. Dock inte alltid. Framställningen av Ivar Conradson (från början en problematisk gestalt för Linder, av svårförståelig anledning) är ett fall där en
mera objektiv kritik synes möjlig
utan förmätenhet. En sak är, att
den enda sida text denne märklige
lyriker från seklets början fått sig
tillmätt synes i knappaste laget
(kunde inte en eller annan sida ha
överförts från exempelvis Dan Andersson, några rader kanske rentav
från Evert Taube?). Betänkligare
än knappheten är dock att Conradson sammanförts med Vilhelm
Ekelund på sådant sätt att den
fundamentala, bokstavligen kontradiktoriska skillnaden mellan de
två, Conradsons principiella främlingsskap inför det hårda, militanta hos Ekelund ej ens kan anas av
läsaren. Framförallt: vid det riktiga påpekandet att Conradsons dikt
efter fyra decennier kom att verka
överraskande modern saknas varje
antydan om att skalden själv vid
sin litterära återkomst 1951 uttryckligen tog avstånd från den
kristna mystik Linder betonar som
ett väsentligt drag i hans ungdoms
lyrik.
Till dem som med tidens lopp beskärts en mera generös behandling
hör Frans G. Bengtsson, men ännu
är det knappast möjligt att erkänna att den är helt tillfredsställande. Märkligt att säga omfattar Linder fortfarande – trots sin iakttagelse av vemodsdraget i Bengtssons
lyrik, av den tragiska halten i Karl
XII-biografin – den schablonartade iden om det s. k. spexartade som
ett väsentligt element i hans essäistik. Det förefaller som om Linder
sett bort ifrån sådant som Bengtssons djupa engagemang inför Joseph Conrad, hans förhäxade intresse för den Viilon som skrev
De hängdas ballad, fascinationen
inför Thukydides . . . Man skulle
gärna ha velat föreställa sig att tiden nu äntligen låtit tillräckligt
mycket sjunka undan av det obestridligen ytliga (en stundom alltför glänsande yta) för att den fasta
och tragiska substansen därunder
skulle ha kunnat träda i dagen.
Fyrtiotalet
Det är naturligt att vid en litterär händelse •som denna särskilt
intressera sig för det som i elementäraste mening är nytt, alltså skildringen av fyrtiotalet. Decenniet ligger ännu nära, men hör redan till
historien. Dess ledande gestalter
står ännu mitt i en skapande utveckling,. men yngre skaror har redan marscherat upp, under andra
tecken. Att ge den första översikten i full skala över detta förbryllande rika skede måste ställa mycket stora krav på förmågan att
kombinera – alltså balansera –
engagemang med distans. Hur väl
Linder lyckas därmed visar sig
symptomatiskt i hans övertygande
lösning av problemet att rättvist
behandla Erik Lindegren och Karl
Vennberg. En skarp teckning av
den fundamentala skillnaden – i
bakgrund, motiv, teknik – mellan
de två gör det möjligt att utan inskränkning av Lindegrens roll och
betydelse eftertryckligt ge Vennberg den plats som tillkommer honom som decenniets lyriska centralgestalt.
Lars Ahlin är eljest otvivelaktigt
för Linder den störste, den mest
angelägne av fyrtiotalets diktare.
Kritikerns inlevelse har i detta fall
givit till resultat den hittills rimligen djupaste tolkningen av ett författarskap, som med sina ständiga
utmaningar kan driva en läsare till
förtvivlan eller ilska. Att en sådan
interprestation skulle kunna gå fri
från motsägelse kan inte begäras.
Den anmärkning anmälaren vill
rikta mot Linders bild gäller inte
detaljer, den rör själva hjärtpunkten i Ahlins åskådning. Med finess
och skarpsinne klarlägges centralmotivet, »den visionära demokratismen». Ahlin har haft – kanske
i bokstavlig mening – en vision av
det nödvändiga, allomfattande livssammanhanget, »det faktum att
den högt graderade för hela sin
ställning är beroende av alla nedanför liggande grader». Intet rum
för förhävelse, för sbcialt eller moraliskt översitteri – radikal kris- 179
tendom och radikal politik förenas.
Manifestet och evangeliet! Alldeles
riktigt, och möjligen helt i överensstämmelse med Ahlins »mening»,
den medvetna och uttalade. Och
likväl är det här något som fattas.
Ytterligare några steg bort från
objektet, en överblick på något
längre distans, och Linder borde
ha sett att det hela också kan te
sig på ett annat sätt – bilden blir
långt mera tvetydig. Samma kristna vision som leder till radikal,
egalitär demokratism kan med en
obetydlig perspektivförskjutning
ge en helt annan struktur, en om
man så vill cyniskt hierarkisk. Ett
svalg kan förefalla befäst mellan
de två, men Ahlins djupa – teologiskt motiverade- skepsis inför
mänsklig strävans möjligheter i
ondskans värld kan slå en brygga
däröver. Klyftan må vara djup,
men inte nödvändigtvis bred. Dostojevskij och Kierkegaard, namn
som självfallet tränger sig på vid
varje sysslande med Ahlin, kan om
exempel behövs visa hur konstruktionen går till.
Linjen från Dickens till Dostojevskij talar Linder om som vä-
sentlig i försöket att kartlägga det
väldiga fält han tagit som sin domän. Det kan förmodas, att hans
analys av Ahlin vunnit i djup och
komplikation om han ändå något
starkare markerat det senare temat, även i dess tilläventyrs betänkliga gestalt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner