Feldts förlorade trovärdighet


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Feldts förlorade trovärdighet
Kjell-Olof Feldts anti-inflationspolitik,
eller skall man säga inflationspolitik, går
mot ett fullständigt misslyckande. Under
1984 blev inflationen inte 4 procent utan
ungefär det dubbla. Det finns goda skäl
att anta att inflationen under 1985 inte
kommer att bli 3 procent, som målet var
och kanske är, utan det dubbla eller det
tredubbla.
Det finns ingen anledning att hemfalla
åt skadeglädje över detta förhållande.
Det finns istället all anledning att ställa
några seriösa frågor. För målet, att radikalt och bestående sänka inflationstakten, är av avgörande betydelse för att
återställa en stabil ekonomi med växande välstånd.
Den första fråga som inställer sig är
om Kjell-Olof Feldt och regeringen verkligen trodde att det skulle vara möjligt att
få ned inflationen, genom att prata om
den, till om inte 4 och 3 procent, så kanske till 6 och 5 procent?
Svaret måste bli att de trodde det; i
vart fall måste de ha trott att chansen att
lyckas var så stor att den var värd att ta.
Även om ett misslyckande skulle bli nesligt.
Kjell-Olof Feldt är ingalunda dum eller
tekniskt klumpig. Att han kunnat ta så
grundligt miste om inflationen måste så-
ledes bero på att han haft en felaktig
teori som utgångspunkt för sin inflationsbekämpning.
Kjell-Olof Feldt har trott att inflationen beror på att arbetsmarknadens
parter ingår inflationsdrivande löneavtal
tal och att hrr Rosengren, Malm och
Ljunggren med viljekraft kan stoppa inflationen. Problemet var att övertyga
dem om att skriva under ett lägre avtal;
sedan skulle Feldt vifta med papperet
och förklara att papperet betydde fas
priser i vår tid.
Med all respekt för att nationalekon
merna världen över är oense om hur i
flationen bäst skall bekämpas förefalle
det dock finnas en växande consensu
om att en sänkning av penningmängde
ökningstakt är en nödvändig om ock
kanske inte tillräcklig förutsättning f
·att få ner inflationen.
Penningmängden (hur den nu skall mä·
tas) har i Sverige de senaste åren ökat
med 10-15 procent per år. Även om
man kan diskutera vilket penning.
mängdsmått som är det riktiga tvingas
man konstatera att ökningstakten inte är
ungefär 3 procent utan ungefär 13 procent.
Om det är (i verkligheten, vare sig man
tycker om det eller inte) som de mone·
taristiska nationalekonomerna tror,
kommer inflationen därför inte att bli un·
gefär 3 procent vare sig 1985 eller 1986;
förmodligen inte heller 1987.
Det har sagts många gånger att avtals·
parterna förhandlar om luften i löneku·
vertet. Den växande skaran av moneta·
ristiskt inriktade nationalekonomer häv·
dar att det är regeringens sedelpressar
som med ungefär två års eftersläpning
bestämmer inflationstakten. Att politi·
kerna gärna låter sedelpressarna rulla
förklarar Public Choice-ekonomerna
med att det för politikerna är mer gi·
vande att votera igenom förmåner för
sina väljare än besparingar och höjda
skatter som drabbar väljarna.
Vad skulle monetaristernas synsätt
betyda för ansvarsfördelningen mellan
regering/riksdag och arbetsmarknaden
parter? Om inflationen ett år, som mone·
taristerna tror, av sedelpressarnas has·
:a tighet skulle vara given att bli lOprocent
så skulle den inflationen vara regering- >- ens ansvar.
lSedan skulle det vara upp till avtals- :r
partema – i den utsträckning de har in- .s ftytande över löneutvecklingen i de faks tiskt existerande företagen – att bestämå ma om lönerna skall stiga med 9 eller 11
•r procent, vilket har betydelse för reallön,
konkurrenskraft och sysselsättning.
.- Av många skäl kommer det att ta
längre tid än tre år att ta Sverige ur kri- 1
5
sen. En första förutsättning för att en
borgerlig regering skall klara den uppgiften är att den gör klart för sig och – helst
redan före valet – för väljarna, att det
kommer att ta minst två, kanske tre,
mandatperioder att göra det.
Det skall man säga, både därför att det
är sant och därför att man sedan, när
oppositionen påpekar att man inte efter
tre år har tagit landet ur krisen , skall
kunna säga: Nej, det var ju det vi sade,
det går inte på tre år.