Print Friendly

Faran från Öster

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FARAN FRÅN ÖSTER
DET diplomatiska envig som nu pågår inför öppen ridå mellan
öst och väst får sin speciella karaktär genom den hänsynslösa
och outtröttliga offensivanda, som Sovjetunionen utvecklar. Rysk
press och rysk radio tävla inbördes om de grövsta tillmälen och
beskyllningar gentemot motparten, enkannerligen USA. Inom
F.N:s olika instanser och på de lika täta som resultatlösa mötena
mellan stormaktsministrarna ange ryssarna tonen med ordval,
som konkurrerar med Ivan den förskräckliges och Peter den stores språkbruk. Det tema, som hela tiden varieras, är de monopolkapitalistiska staternas planer på överfall av Sovjetunionen.
Olika gissningar ha gjorts rörande det verkliga motivet för
ryssarnas i det diplomatiska umgänget ganska enastående förhandlingsmetoder. Många framstående bedömare göra gällande
att de hätska uttalandena framför allt tjäna inrepolitiska syften,
vilka skulle främjas av att folket hålles i ständig fruktan för
ett förestående nytt krig. De noggranna återgivandena av de
ryska kongressdelegaternas anföranden i Pravda och Izvestija synes tyda härpå. Andra mena att man i Kreml verkligen hyser
oro för ett förestående fredsbrott från Amerikas sida, varvid atombombsläget skulle spela en avgörande roll.
Det lär väl icke vara möjligt för någon utomstående att skaffa
sig full klarhet om hur sovjetledarna tänka i dessa ting. Vi få
därför nöja oss med att konstatera det målmedvetna och intensiva arbetet på att stärka Sovjetunionens militära positioner, som
pågår i samverkan med den högröstade och mångskiftande propagandan. Därvid anknyter man helt till den traditionella säkerhets- och expansionspolitiken från tsarernas tid. Stalin själv har
i ett av Byrnes stenograferat yttrande på Yaltakonferensen betygat den roll, som säkerhetspolitiken spelar i dagens Ryssland. På
Churchills förklaring att frågan om Polens gränser för England var en fråga om heder och ära svarade han: »För det ryska
folket är Polens gränser inte bara en fråga om heder och ära,
utan också en fråga om säkerhet.»
538
Faran från öster
På kommunistiskt håll vill man göra gällande, att den sovjetryska säkerhetspolitiken blott är defensiv. Å ven om detta vore
riktigt, äro dess yttringar dock av klart offensiv och aggressiv
natur. Vissa truppanhopningar på Balkan och i Svarta-havsområdet tyda på att tilfället icke kommer att försummas, om läget
skulle medge militär aktion för lösning av »trygghetsproblemet»
vid persiska gränsen och vid Bosporen. Så länge Trumandoktrinen är i kraft, minskas dock riskerna för en militär utlösning
på detta frontavsnitt. Under tiden är den sovjetryska expansionen koncentrerad till det politiska området, där redan betydande
resultat kunnat inregistreras. Sålunda knytas med Kominforms
medverkan banden mellan östblockets medlemsstater allt fastare,
och i Frankrike och Italien äro Sovjets manstarka femtekolonner
under direkt ledning från Moskva inbegripna i en hänsynslös
strid om makten. Å ven om kommunisterna i dessa länder för tillfället slagits tillbaka, ha de dock förmått att skapa kaos och
underminera samhället. Samtidigt förberedes på mångahanda sätt
ett kommunistiskt maktövertagande i Tyskland. De metoder, som
här komma till användning, kännas väl igen från panslavismens
dagar och från tsarrysk inblandning i Polens och Sveriges affärer
på 1700- och 1800-talen.
Mot bakgrunden av de händelser vi nu bevittna kan det vara
av vikt att till förnyat begrundande erinra om vad som från kommunistiskt håll på hösten 1945 yttrades i svenska riksdagen. Efter statsminister Per Albin Hanssons deklaration om Sveriges inställning till F. N. och vår avsikt att i händelse av blockbildning
mellan öst och väst åter söka föra vår hävdvunna neutralitetspolitik begärde hr Linderot ordet. I en historisk inledning ville
han göra gällande att Ryssland efter 1809 aldrig hotat Sverige
med anfall utan tvärt om vid flera tilfällen räknat med svensk
aggression. Fastän han icke kunde dela regeringens mening att
tendenserna till blockbildning redan voro så skönjbara, att man
på allvar borde diskutera dem, så ville han dock deklarera sin
mening. Detta skedde i följande ordalag:
»Om vi emellertid spinna vidare på den tanketråd, regeringen här
rullade upp, måste vi ju politiskt sett förutsätta, att ett eventuellt
östblock icke kommer att föra en aggressiv, utan en defensiv politik
utan aspirationer på herravälde över andra länder eller inflytande över
deras egna angelägenheter. En bättre defensiv linje än Atlanten kan
då knappast tänkas. Och skulle inte ett demokratiskt Europa med
nationer som samverka i fredligt uppbyggande arbete kunna vara
den första och bästa garantien för en varaktig fred i världen.»
539
..
Faran från öster
Enligt hr Linderots sätt att se skulle därför de nordiska länderna säkrast hindra en urladdning på deras territorium »om de
själva på tillbörligt sätt sökte stöd hos de krafter i det presumerade östblocket, som äro defensiva och icke hysa några aggressiva planer». »På det sättet skulle», ansåg han, »kanske en sådan
situation kunna skapas, att vi även vid förekomsten av ett s. k.
västblock skulle kunna bevara freden och friheten.»
Till dessa synpunkter fogade han följande deklaration:
»Men frågan om den varaktiga freden är en fråga om demokratien,
den verkliga demokratien- inte London City-demokratien och Wallstreet-demokratien. Den verkliga garantien för fredlig samverkan
mellan folken är de arbetande massornas, folkens, herravälde i eget
hus i alla länder, och dit måste man sträva.»
Hr Linderots anförande väckte stark opposition från talare ur
samtliga icke kommunistiska partier. Hr Ivar Andersson tolkade
nog flertalet åhörares uppfattning då han sade: »Jag tror inte
att det på länge hållits ett anförande i den svenska riksdagen,
som så troskyldigt och så skickligt försvarat ett annat lands politik.»
De händelser, som vi nu bevittna i Europa, stämma väl överens med den allmänna sovjetryska planen på utbredning av »sä-
kerhetssfären» till Atlantens kust. Då målet för närvarande sannolikt icke står att uppnå genom militär aggression, inriktas
sovjetdiplomatiens arbete på att åstadkomma eller förbereda kommunistpartiernas maktövertagande i de kapitalistiska länderna
på den europeiska kontinenten. Detta är den enda förutsättningen
för en demokrati av hr Linderots typ.
I »Grundsatser och stadgar för Sveriges kommunistiska parti»
återfinnes följande deklaration:
»Sveriges kommunistiska parti är solidariskt med socialismens
förkämpar i alla länder.» Både med hänsyn härtill och till hr
Linderots nämnda utrikespolitiska deklaration råder det således
icke något tvivel om att våra kommunister äro beredda att i full
lojalitet mot ·de maktägande kommunisterna i Moskva medverka
till att Sovjetunionen utsträcker sin försvarspolitiska intressesfär
ända till Atlanten även i Skandinavien. Därför är det ett svenskt
riksintresse av allra första ordningen att bilda en fast folkfront
mot det parti, som vill bryta den svenska linjen i Sveriges utrikespolitik.
540

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism