Print Friendly

Fake news – originalet

Av Mats Fält | 8 februari 2019



”Dereliction of Duty” (Harper Perennial, 2017) är Trumps före detta säkerhetsrådgivare H R McMasters rosade bok om svek och lögner kopplade till kriget i Vietnam. Den fick en flygvapengeneral att avgå när den kom ut första gången 1997. McMasters mycket genomarbetade bok ger en skrämmande bild av hur politiskt spel och dysfunktionell byråkrati ledde USA och Sydvietnam mot katastrof, skriver Mats Fält.

Författaren har ett mycket gott rykte som analytiker av militära och politiska skeenden och en något mer intellektuell image än efterträdaren John Bolton. Hans långa militära och akademiska karriär borgar för att det skrivna bör tas på största allvar och helst också användas som stöd för framtida beslut.

I en tid när det ibland verkar som om Donald J Trump själv uppfunnit lögner och bedrägeri är det viktigt att påminna om de många andra exempel på oärlighet som går att hämta i historien. Lyndon B Johnsons hantering av inledningen till det amerikanska engagemanget i Vietnam är kanske det mest uppenbara exemplet på fake news använt som arbetsmetod av en vald regering i en demokrati. Trump skäller på pressens lögner och partiskhet och är själv ovanligt slarvig med sanningen. Jämfört med president Johnson ligger de dock alla i lä. Presidentens agerande i mitten av 1960-talet kan betraktas som originalet som senare exempel på fake news bör jämföras med. Få snedsteg har fått jämförbara konsekvenser eller kunnat uppvisa liknande exempel på bristande moral och frånvaro av respekt för demokratins grundläggande principer.

Det är viktigt att konstatera att ”Dereliction of Duty” inte handlar om huruvida det var rätt eller fel att försvara det korrumperade och illa fungerande men ändå öppna Sydvietnam mot den totalitära diktaturen i Nordvietnam. McMaster dömer ut Johnsons agerande men hävdar inte, som till exempel den dåtida svenska regeringen, att Hanoi skulle ha haft någon rätt att förslava befolkningen i söder. Problemet är administrationens lögner och konsekvenserna för beslut och demokratisk debatt. Dessutom slutar boken i mitten av 1960-talet – den eviga diskussionen om de senare krigsåren och det tragiska krigsslutet lämnar McMaster till andra.

Författaren ger en tydlig beskrivning av hur maktrelationerna successivt förändras och skapar förutsättningar för Johnsons förräderi. Redan president Kennedys administration hade försvagat militärens ställning som rådgivare och experter. Makten hade tagits över av välutbildade teknokrater som ansåg sig vara mer kompetenta än de militärer som ägnade sina liv åt att försvara nationens intressen. Kubakrisen och den pinsamt ogenomtänkta invasionen i Grisbukten stärkte teknokraterna. Alla misstag i Grisbukten skylldes på militären och den fredliga lösningen av Kubakrisen sågs som ett bevis på att teknokraterna var bättre än militären på att lösa militära problem.

Den klassiska konkurrensen mellan vapengrenarna gjorde att deras chefers energi gick till interna strider istället för att mobiliseras för att driva militärens åsikter inom administrationen. Joint chiefs of staff blev ett impotent organ som dessutom av presidenten försågs med en ordförande som var konflikträdd och trodde mer på att ligga lågt och leverera det administrationen ville ha, oavsett om det var rimligt eller inte. Inte sällan trodde vapengrenarnas chefer att deras råd och kritik faktiskt gick vidare i systemet fast så inte var fallet. Johnsons teknokrater begränsade kontakten mellan de militära ledarna och administrationens ledning och presidenten själv. PM och rapporter levererades för sent, återgavs på ett lögnaktigt sätt eller nådde över huvud taget aldrig sina avsedda mottagare.

När hotet mot Sydvietnam blev akut resulterade det skadeskjutna politiska systemet i Washingon DC i att det amerikanska folket kunde få en helt falsk bild av läget och de möjliga alternativa handlingsvägarna. Sydvietnam måste räddas men Johnson ville varken satsa resurser eller politisk energi på att göra det som faktiskt var nödvändigt för att undvika en kommunistisk seger. Samtidigt ville han inte framstå som svag eller passiv. Som person var han osäker och ständigt orolig för de politiker som såg honom som en mycket bristfällig ersättare för den så uppburne Kennedy. ”Landslide Johnson”, som troligen fuskat till sig en av sina valsegrar med några få rösters marginal, hade inte det bästa rykte i huvudstadens finare kretsar. Dessutom kom han från Texas. Ett krig var svårsålt i de mer vänsterinriktade delarna av det demokratiska partiet. Dessutom var det snart val – valsegern 1964 prioriterades före allt annat.

Slutsatsen blev att framställa läget som mycket mer positivt än det egentligen var och att beskriva kraven på militära insatser på ett helt orealistiskt sätt. Parallellt agerade militären i hemlighet helt annorlunda, fortfarande med helt otillräckliga resurser men ändå mer aktivt och inte sällan helt i strid med de offentliga uttalandena från Vita Huset, UD och försvarsdepartementet.

Johnson lurade folket, låtsades lyssna på militären och ledde landet in i ett krig som beskrevs på ett djupt bedrägligt sätt. En seger skulle ha krävt ett riktigt krig bedrivet på det sätt man för ett normalt krig i syfte att nå sitt mål – att rädda republiken Sydvietnam. Istället inleddes den amerikanska interventionen till ackompanjemang av en flod av lögner och fortsatte med ett antal politiska restriktioner som gjorde det nästan omöjligt att nå ett positivt resultat.

När Johnson i sina offentliga uttalanden underskattade uppgiftens storlek och problemens allvar gick det inte samtidigt att argumentera för tillräckliga resurser och de militära insatser som uppgiften egentligen krävde. Sedan kom kriget att fortsätta på delvis samma sätt. Avgörande insatser kunde inte riktas direkt mot Nordvietnam, självklara åtgärder mot fienden som använde Laos och Kambodja genomfördes i hemlighet och blev skandaler och det omfattande stödet från Kina och Sovjetunionen blev ingen fråga i debatten. USA valde att inte ens kritisera stormakternas aktiva insatser på fiendens sida.

”Dereliction of Duty” är en ovanligt angelägen bok om ett tragiskt skede i västvärldens och USAs historia. Fortfarande efter mer än 20 år är den en imponerande källa till kunskap om hur man absolut inte får agera när man har ansvar för människors liv och en nations heder. H R McMaster har gjort sin hemläxa och missat få relevanta dokument. Dessutom är den en spännande skildring av fenomenet fake news när det är som allra värst.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Den svarte mannens börda

SNB:s skribentskola

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism