Exit EU?

Sedan i onsdags har Storbritannien formellt påbörjat sin resa för att lämna EU efter fjolårets folkomröstning. Brexit är snart ett faktum. Och EU tycks jobba hårt för att fler ska följa deras exempel, konstaterar Christian Ekström.

Men där det finns en kris finns det också möjligheter, resonerar en grupp under ledning av Italiens förra premiärminister och EU-kommissionär Mario Monti. I en rapport som gruppen tagit fram på uppdrag av medlemsländernas regeringar, Kommissionen och Europaparlamentet, föreslår den att EU ska kunna finansiera sin verksamhet genom olika typer av skatter på konsumtion, produktion och miljöskadlig verksamhet.

Det europeiska samarbetet har sett bättre dagar. Det skulle må bra av nya fräscha tag. Men att ge unionen beskattningsrätt helt fel väg att gå. Det är exempel på den expansionslusta och tondövhet som resulterade i Brexit.

I dag kommer den allra största delen av EU:s budget från medlemsavgifter. Fördelningen orsakar alltid en dragkamp mellan EU-ländernas huvudstäder, men den skulle inte upphöra bara för att en större andel av inkomsterna går direkt till EU. Att frångå den modellen skulle dessutom bryta mot ordningen att beskattning inte är en gemensam fråga utan något som länderna själva styr över.

Den tyngsta invändningen mot förslaget från Monti-gruppen är principiell. Att överföra beskattningsrätt från medlemsländerna till Bryssel innebär ytterligare en politisk nivå som kommer att ha starka drivkrafter att öka sina egna intäkter. Modeller för att kompensera medlemsländernas medborgare för skatter som tas ut överstatligt kan kanske fungera på ritbordet, men i den politiska verkligheten skulle konsekvensen på kort och medellång sikt bli att det totala skatteuttaget ökar. På längre sikt är det ingen vild gissning att skatten stiger ytterligare och att fler skattebaser tas i anspråk. Det är det sista EU:s medborgare behöver.

Långtidsbudgeten i EU för 2014-2020 ligger på 960 miljarder euro för. Det är ungefär 8 640 miljarder svenska kronor. Sverige betalar årligen cirka 40 miljarder kronor i avgift till unionen. Den stora utmaningen är alltså inte hur pengarna ska komma in till EU, ens om Storbritanniens medlemsavgift försvinner, utan hur pengarna ska kunna användas sparsamt och effektivt.

Problemet med EU:s budget är nämligen att alldeles för mycket pengar går åt till annat än det som tillhör unionens kärnuppgift: att skapa fri rörlighet på en fri inre marknad.

EU:s budgetprocess är en slags julgranspolitik där alla länder hänger upp sina egenintressen som kulörta kulor. Det finns otaliga exempel på kostsamma EU-projekt med tveksamma syften och klena resultat. Det är talande att det 2016 var tjugoförsta året i rad som EU:s revisorer ifrågasatte ”lagligheten och korrektheten” i EU-budgetens underliggande transaktioner. 2015 underströk revisorerna dessutom att mer fokus måste läggas på att få resultat för de pengar som spenderas.

Ju längre bort man är från väljarna, desto lättare är det att spendera andra människors pengar. Och fantasisummor i kombination med bristande kontroll och obefintligt ansvarsutkrävande skapar alldeles för stora möjligheter att spendera skattebetalarnas pengar. Bristen på transparens och uppföljning gör det enkelt och bekvämt att skylla på det anonyma ”Bryssel” så fort slöseri med pengar på EU-nivå uppdagas. Det är alltså inte mer pengar i form av egen beskattningsrätt som behövs, utan mer kritisk granskning, ökad transparens och skärpt kontroll och uppföljning av utbetalningar.

Tankarna på EU-skatt måste skrotas. Fullt fokus bör istället läggas på att ge medborgarna valuta för de miljarder som varje år omsätts och det institutionaliserade slöseriet måste upphöra. Det vore ett program för ansvarsfulla politiker som vill motverka populism och stängda gränser.

Christian Ekström är VD för Skattebetalarna