Print Friendly, PDF & Email

Ett ofärdsår

Av Amanda Wollstad | 12 mars 2021



Den 13 mars är på dagen ett år sedan Danmark stängde gränserna. Sedan föll Europas länder som furor. Från en dag till en annan var den fria rörligheten som bortblåst. Flygplatserna fylldes med plan som borde vara i luften, tåg slutade korsa gränserna och kontroller upprättades mitt på motorvägar och broar. Den öppenhet som mödosamt byggts upp under decennier – århundraden – försvann på några dagar. Utan protester. Rädslan är en stark drivkraft.

Huruvida agerandet var korrekt är fortfarande svårt att sia om. Den osynliga fienden låter sig inte tyglas så lätt, och det är inte självklart varför vissa länder och områden drabbats så mycket hårdare än andra. Men att kostnaden blivit hög också för motåtgärderna har varit tydligt länge.

Inför naturens krafter står vi oss slätt, brukar det heta. Det är nu inte riktigt sant, vi står på många sätt bättre rustade nu än vi gjorde innan modern sjukvård, teknik och kommunikation. Däremot är hon en formidabel fiende när hon vänder sig emot oss. Och värden har ställts på ända i pandemins spår.

Att minska smittspridningen var nödvändigt – att ”plana ut kurvan” för att skona vården och ge de som ändå smittades bästa tänkbara chans. Efter ett närmast mirakulöst intensivt arbete hos läkemedelsföretagen handlar det nu mest om att hålla ut tills tillräckligt många vaccinerats. Metoderna har varit olika. Från total lock down och stängda gränser till uppmaningar om eget ansvar och självdisciplin. Men inget land har gått oskadat genom pandemin. Ingen befolkning heller.

De ekonomiska konsekvenserna har vi ännu inte sett hela omfattningen av. Import, export och transport har fått sig en törn av stängda gränser, fabriker långt borta har stängts ner under lock down och orsakat brist på komponenter på andra sidan jordklotet. Efterfrågan på lyx- och kapitalvaror har gått ner när människor permitteras, går ner i tid eller blir av med jobbet. Andra branscher hinner knappt med efterfrågan: när världen utanför stängt ner tröstar vi oss med dyra krämer, vackra ting och allsköns hobbies.

De psykiska konsekvenserna riskerar att bli än långvarigare. Larm efter larm kommer in om ensamhet, uppgivenhet, depressioner och ohälsa. Barn som inte får gå i skolan missar både undervisning och viktig social utveckling. Gamla som ska skyddas mot viruset till varje pris förlorar livsgnistan och glider djupare in i glömskans dimmor när man inte längre får dricka kaffe med väninnorna eller kramas med barnbarnen.  

De politiska konsekvenserna har vi knappt sett början på. Fri rörlighet, mötesfrihet, ja till och med rätten att lämna hemmet försvann över en natt, i princip utan protester. Världens regeringar tog sig makt de aldrig bort ha, och oppositionen tittade stilla på – eller krävde än hårdare tag.

Närmare 2,7 miljoner människor har dött världen över enligt WHO. 2,7 miljoner individer, någons förälder, någons barn, någons partner. Det är en enorm sorg, för de anhöriga, för oss alla. Mer kunde med all säkerhet gjorts för att förhindra en del av dem. Beredskapen kunde ha varit bättre.

Men det innebär i sig inte att alla åtgärder varit motiverade. Alla rättighetsinskränkningar varit motiverade.

Vaccineringsprogrammen har påbörjats världen över. Trots brist på vaccin och bristande logistik på många håll börjar vi kanske äntligen skönja slutet på pandemin.

Men konsekvenserna av åtgärderna kommer vi få leva med länge än.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism