Print Friendly

Ett litet land och en TV-serie

Av Jaana Nykänen | 13 september 2019



Miljöbilderna i TV-serien Chernobyl spelades huvudsakligen in i Litauen, där kärnkraftverket Ignalina fick agera sin olycksaliga tvilling. Jaana Nykänen har besökt ett kärnkraftsverk under nedstängning och ett sovjetiskt bostadsområde som fått en oväntad nytändning av HBOs kritikerrosade drama.

En av fördelarna med tv-serien Chernobyl i jämförelse med Game of Thrones är att den inte går att spoila; vi vet alla hur det gick. Vad som kanske är mindre välkänt är vilken effekt tv-serien har haft, inte nödvändigtvis för Ukraina eller Vitryssland som fick utstå majoriteten av effekterna av Tjernobylolyckan, utan för lilla Litauen.

Scenerna från det olycksdrabbade kärnkraftverket filmades i Tjernobyls tvillingkraftverk Ignalina i nordöstra Litauen, scenerna från Pripyat i Vilniusförorten Fabijonišk?s, och staden Kaunas fick agera Moskva.

Jag besökte Ignalina kärnkraftverk i juli i år; de erbjuder en guidad tretimmarstur om dagen, fyra dagar i veckan, med upp till 10 besökare. Jag hade tur som fick en plats – när jag anlände fick jag veta att det var fullbokat fram till jul.

Litauen gick med på att stänga ned Ignalina som en del av processen att bli medlemmar i EU. Reaktor 1 stängdes 2004, och reaktor 2 2009. På sin tid så var Ignalina det mest kraftfulla kärnkraftverket i världen, om man ser till dess kapacitet för energiproduktion.

2004 producerade Litauen 60 TWh, och 2013 var det nere på 19 TWh. Nu importerar man 70% av sin energi, i huvudsak från Sverige, och elpriserna är bland de högsta i EU. Den kommunikationsansvariga på Ignalina kärnkraftverk lät bekymrad när jag berättade om den 39 år gamla folkomröstningen i Sverige, och den pågående avvecklingen av svenska kärnkraftverk.

De två RBMK-reaktorerna i Ignalina är av samma typ som användes i Tjernobyl. Efter olyckan så modifierades dock alla RBMK-reaktorer för att kunna säkerställa säkerheten trots det designfel som hade upptäckts. Det finns fortfarande 10 RBMK-reaktorer i drift, och alla ligger i västra Ryssland.

Ignalinas reaktorer är de första av alla 17 RBMK-reaktorer som ska avvecklas och nedmonteras – detta är något som aldrig tidigare gjorts, och de vet inte ens själva hur det ska göras. Det finns i nuläget ingen kommersiellt tillgänglig metod för att hantera radioaktiv grafit.

De andra kraftverken som fortfarande använder RBMK-reaktorer följer utvecklingen i Ignalina noggrant, för att om möjligt kunna få svar på frågor och dra nytta av de resultat som framkommer under avvecklingsprocessen. Deadlinen för då alla byggnader som är del av Ignalinas kärnkraftverk ska ha rivits är 2039. Mängden metall inne i kraftverket motsvarar 16 Eiffeltorn, av vilket 14% är kontaminerat. All den här metallen måste skäras i små bitar för att kunna rengöras ordentligt. Det använda kärnbränslet placeras i ett tillfälligt lagringsutrymme, där det kan förvaras i 50-100 år. Det finns fortfarande ingen färdigställd plan för slutförvaring.

Att ta sig in i kärnkraftverket kräver en rigorös säkerhetsprocedur. Man måste förstås uppge sina passuppgifter i förväg, för att kunna registreras som besökare. Väl på plats så får alla ett personligt nyckelkort. Lobbyn är bemannad av kvinnliga militärer, som röntgar ens personliga tillhörigheter. Men personliga ting är bara tillåtna så långt in som till omklädningsrummen. Ja, man måste byta om: klä av sig allt utom underkläder, och ta på sig två lager av skyddskläder. En gammal dam hjälper till med att hitta rätt persedel i rätt storlek. Sockar, bomullsmössor, vantar, hjälmar och tofflor – tofflorna bärs fram till dess att skyddsskorna ska tas på, och vi blir påminda om att inte vidröra sulorna på skorna, eftersom radioaktiva partiklar kan ha fastnat där.

Innan vi lämnar byggnaden, så kontrolleras dosimetrarna vi har haft med oss under turen. Den ackumulerade dosen strålning som vi har utsatts för är 2 µSv. Som jämförelse så utsätts man för ungefär 5 µSv för varje timme på ett flygplan, eller 400-600 µSv vid en mammografi-undersökning. När jag besökte Tjernobyl och den avstängda zonen 2018, så mätte vi 3 µSv under en hel dag.

I Visaginas, staden som likt Pripyat byggdes för arbetarna vid kärnkraftverket, så finns det en kontrollrumssimulator där arbetarna kunde utbildas. Här kunde en olycka simuleras, varpå man kunde observera arbetarna och deras beteende. Vissa av arbetarna reagerade ungefär likadant under en normal arbetsdag som under en simulerad olycka, medan andra upptäckte att de började skaka och hade svårt att kontrollera sig själva. Med hjälp av den här simulatorn kunde man därför lättare se vilka som var bäst lämpade att arbeta med kritiska uppgifter, och på så sätt stärka säkerheten.

Likt Ignalina så upplever även turismindustrin i Vilnius en efterfrågan från “atomturister”; det har startats en mängd guidade turer av företag i besöksnäringen för att tillgodose intresset som har ökat markant efter HBO-serien.

Till en början så föreföll det nog aningen märkligt för invånarna i den sedan Sovjettiden orörda förorten Fabijonišk?s att det dök upp turister i deras kvarter snarare än bland kyrkorna och museerna inne i centrala Vilnius. Området var den perfekta platsen för att spela in scenerna från Pripyat, det krävdes dock en koordinationsansträngning utöver det normala för filmteamet; 37,000 människor bor i stadsdelen, ungefär 75% av befolkningsmängden i Pripyat i början av 1986.

För att flytta alla moderna bilar, och till och med släcka ned all elektricitet under filmningen av Pripyat efter evakueringen krävdes mycket planering och samarbetsvilja från invånarna. Man bad dem till och med att skjuta på renoveringen av den lilla skolan för att kunna spela in mer autentiska scener. För att kompensera för besväret så investerades det i en ny lekplats i området. Att tv-serien blev så populär och kritikerrosad har också betytt mycket, nu kunde man känna stolthet över att ha bidragit med sin vardagsmiljö som fond i den världsberömda tv-serien.

I Visaginas, som nästan halverade sin befolkning efter stängningen av Ignalinas kärnkraftverk, säger borgmästaren Erlandas Galaguzas: “Vi är ganska realistiska när det gäller turism. Vi vill verkligen jobba i den riktningen.” Med tanke på att Vilnius är en dryg timme med flyg från Sverige, att man når större delen av landet på några timmars bilfärd, och prisnivån är synnerligen angenäm även utifrån ett SEK-perspektiv, så låter det i allra högsta grad rimligt att satsa på turism.

I ett land där man i snart 30 års tid har önskat riva bort och radera ut allt vad Sovjet heter, så är det motsägelsefullt att det är just det sovjetiska som lockar nya turister och deras pengar.

Jaana Nykänen är VD för Divine Robot

 



Här står jag, på toppen av reaktorn i Ignalinas kärnkraftverk. Den är fortfarande radioaktiv inuti, men eftersom det finns ett väldigt tjockt övre biologiskt skydd mellan härden och toppen av reaktorn, så är det inte farligt. I bakgrunden syns maskinen för bränslepåfyllning.

 


En del av kontrollrummet i Ignalina, som användes för att spela in scenerna i Tjernobyls kontrollrum.

 


Här är cellen dit Ulana Khomyuk togs, som ligger i KGB-museet i Vilnius, dit riktiga fångar togs på sin tid.

 


Här är gatan där evakueringen av Pripyat filmades.

 


Den nya lekplatsen som filmteamet investerade i som tack för hjälpen.

 

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism