Ett försvar för Europa


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ETT FÖRSVAR FÖR EUROPA
DET TORDE FÅ anses som tvivelaktigt, huruvida den skrift i EECfrågan, som för en tid sedan presenterades av trion Myrdal-Ekström-Pålsson, i någon nämnvärd
omfattning förbättrat Sveriges taktiska läge inför de kommande förhandlingarna i Bryssel. Men även
om deras uppfattning om EEC för
en konservativ verkar påfallande
reaktionär, har de rätt i sin åsikt,
att ekonomi och politik icke i längden kan skiljas åt. Följaktligen kan
inte Sverige, varken vid en associering eller genom handelsavtal med
EEC, undvika följderna av det politiska samarbetet på kontinenten.
Om man i strävandena att ena Europas stater endast ser ett hot mot
Sveriges självständighet, måste
slutsatsen självfallet bli, att vi under alla omständigheter måste
hålla oss utanför allt vidare samarbete med EEC. För dem som
emellertid uppfattar europamarknaden som en första station på vä-
gen mot en världsordning, där rätten spelar större roll än de enskilda
staternas storlek och vapenpotential, blir slutsatsen emellertid en
annan.
Den svenska alliansfriheten om- 31*- 624845
Av pol. mag. HENRIK ÅKERMAN
fattas av en nästan enhällig svensk
opinion. Men den årliga levnadsstandardökningen omfattas av en
än mera enig allmänhet. Alla försök att förringa de svårigheter Sverige kommer att ställas inför om
vi ej lyckas säkra vår export till
det utvidgade EEC-området, måste
därför anses som politisk eskapism.
Den svenska hållningen gentemot
den gemensamma marknaden kännetecknas fortfarande i viss utsträckning av ett mellanting mellan
defaitism och irritation över att
Sverige ånyo tvingats definiera
gränserna för sitt utrikespolitiska
handlande. I denna debatt har man
från vissa håll haft påfallande lätt
att finna argument mot ett utvidgat samarbete med våra naturliga
handelspartners. En samlad genomgång av de mest kritiska argumenten mot EEC torde därför vara på
sin plats.
I. »EEC är endast en rikemansklubb»
Inom vissa kretsar menar man,
att u-länderna kommer att bli lidande på den europeiska integrationen. För att höja sig ur sitt nuvarande ekonomiska tillstånd måste
464
de producera och exportera inte
bara råvaror utan även industriprodukter. En anknytning till EEC
skulle för dessa stater endast medföra att de tvingas förse Europa
med råvaror, samtidigt som deras
egna industrier utkonkurreras på
hemmamarknaden. Detta argument
mot EEC verkar bestickande, i synnerhet som vissa afrikanska stater
redan fördömt EEC, såsom utgö-
rande en ny form av den förhatliga
kolonialismen. Därmed förbiser
man emellertid bl. a. det viktiga
faktum, att ingen stat kan uppnå
ekonomiskt välstånd endast därför
att de europeiska staterna undlå-
ter att rationalisera sin ekonomi.
Men det finns även andra punkter,
som visar, att ovanstående resonemang ger en skev bild av verkligheten.
l. Den ökning av levnadsstandarden, som förväntas följa med
den accelererande integrationen,
kräver även en ökad differentiering av de enskilda varuprodukterna. Det kan redan nu konstateras, att storföretagen icke önskar
splittra sin produktion i den utsträckning, som konsumenterna
finner önskvärt. De starkt specialiserade småföretagen i Europa och i
u-länderna kommer därigenom icke
bara att kunna behålla sin marknad utan även att utvidga densamma. Det torde heller inte vara för
optimistiskt att förutse, att denna
utveckling även måste medföra, att
företag i Europa bildar dotterbolag
i länder, som kan leverera såväl rå-
varor och specialiserade industriprodukter som arbetskraft, och som
samtidigt utgör presumtiva konsumtionsområden.
2. Den ökade konkurrensen inom
en integrerad europeisk marknad
kommer självfallet att främja tillkomsten av storföretag och överhuvudtaget en produktion i långa
serier. Detta i förening med kravet
på en ökad specialisering kräver ett
större antal underleverantörer.
Volvo t. ex. lär ha ca l 300 underproducenter, vilka levererar allt
från skyddsbrickor till bakaxlar.
Det går dock inte att förneka, att
många företag kommer att konfronteras med stora övergångssvårigheter trots de bestämmelser, som
finns i artikel 130 av Romfördraget angående hjälp från Europeiska
investeringsbanken åt företag, vilka
önskar modernisera eller skapa nya
arbetsmöjligheter. Men detta gäller
även för företagen i dag; strukturrationaliseringar förekommer ständigt. Utan denna skulle vi förmodligen få vidkännas en långt allvarligare arbetslöshet än den relativt
godartade och säsongmässiga som
vi hittills haft att kämpa emot.
Detta förhållande blundar gärna
EEC-motståndaren för; precis som
de än oroar sig för de svenska företagens anpassningsförmåga, än finner det opportunt att anföra industriens produktionskapacitet som
bevis för att vi utan större svårigheter kan nöja oss med att ingå
handelsavtal med EEC.
3. Även om vi blir tvungna att
höja tullarna mot vissa u-länder,
torde en stor del av de aktuella importprodukterna kunna införas från
u-länderna inom EEC. Generellt
sett kan man kanske därför säga,
att Afrika kommer att gynnas på
sydarnerikas bekostnad. Denna förmodan bestyrkes av de forna franska koloniernas välvilliga inställning till en associering med europamarknaden samt av USA :s ansträngningar för att söka mildra
den förväntade diskrimineringen
mot sydamerikanska produkter.
4. Ministerrådet kan på förslag
av kommissionen, med kvalificerad
majoritet, bevilja medlemsstat att
från länder utanför unionen införa
vissa produkter till reducerade tullar, eller rentav tullfritt, om medlemsstatens försörjning traditionellt är beroende av import från
utomstående länder, och produktionen inom unionen icke är tillräcklig för en medlemsstats försörjning. (Se vidare Sveriges industriförbunds skrift »Aspekter på
Romfördrageb.)
Kommissionen kan vidare bevilja
tullkontingenter för vissa varor,
t. ex. om en förändring av försörjningskällorna menligt skulle inverka på förädlingsindustrien i medlemsstaten ifråga. Även om Sverige
icke är medlem av EEC, utan endast söker associering, bör vi förhandlingsvägen kunna utverka
vissa fördelar härvidlag, då en stor
del av för Sverige viktiga importprodukter omfattas av ovanstående
undantagsbestämmelser.
465
5. Den arbetsfördelning, som
EEC syftar till, torde förutom ett
effektivare utnyttjande av de tillgängliga resurserna även kunna
främja en lugnare konjunkturutveckling och därmed eventuellt också stabilare råvarupriser. Ingenting
torde vara mera välkommet för uländerna, som i många fall lever på
att exportera en enda produkt.
6. Genom Storbritanniens förhandlingar i Bryssel har uppmärksamheten ånyo fästs på de förändringar som skett i världshandelns
inriktning sedan krigsslutet. En
engelsk anslutning till EEC skulle
främja tillkomsten av en världsomfattande uppgörelse på handelns område och samtidigt utgöra ett incitament till ytterligare
överläggningar inom GATT om ett
generellt tullsänkningsprogram.
EEC har för övrigt redan ställt i utsikt, att handeln med råvaror och
livsmedel skall regleras i globala
avtal. Försäkringarna till Indien
och Ceylon om en fri import av te
till Europa är i detta sammanhang
betydelsefulla.
II. »EEC visar inte samma förståelse
för ekonomisk hjälp till u-länderna
som Sverige»
Hjälpen till u-länderna har på
mycket kort tid blivit hela svenska
folkets angelägenhet. Trots högtidliga deklarationer, första maj-demonstrationer och tvivelaktiga uttalanden om att ett ja till Europa
i u-länderna kan tolkas som att vi
466
säger nej till dessa stater, överstiger den svenska hjälpen icke 0,19%
av nationalprodukten. Betraktar
man nedanstående tabell över
OECD-ländernas biståndsgivning
1960 i procent av bruttonationalprodukten, framstår våra insatser
i än mindre smickrande dager. Speciellt bör noteras att Frankrike och
Portugal framstår som de i särklass största bidragsgivarna.
l. Förenta staterna
2. Länder med »koloniala
förpliktelser»
Belgien
Frankrike
Nederländerna
Portugal
Storbritannien
3. övriga länder
Canada
Danmark
Italien
Norge
Schweiz
Sverige
Tyskland
0.59%
0.86%
1.51%
0.48%
1.50%
0.61%
0.20%
0.10%
0.08%
0.11%
0.05%
0.06%
0.29%
Det är samtidigt betänkligt, att
man inom vissa kretsar av allmänt
ideella och principiella skäl oftast
rekommenderar multilateralt bistånd, trots att denna biståndsform
inte sällan visat sig mindre effektiv än den bilaterala. Vidare tycks
det finnas en viss misstänksamhet
mot kommersiellt bistånd, trots att
denna inte bara främjar kapitalexport till u-länderna utan även uppmuntrar import från dessa stater.
Denna inställning framstår som än
mera märklig när man betänker,
att det samlade beloppet av enskilda
svenska investeringar och krediter
till utvecklingsländerna, under år
1961, uppgick till ungefär samma
summa som det statliga anslaget
under innevarande budgetår –
150 milj. kr. Kort sagt, man tycks
inte alltid vara klar över, att en
avvägning mellan de olika formerna
av bistånd är nödvändig, och att
denna avvägning måste göras med
tanke på u-ländernas behov och
inte genom att tillämpa mer eller
mindre oklara ideologiska värderingar. Framför allt bör man vara
realistisk nog att inse, att då den
ekonomiska hjälpen, för att vara
verkligt effektiv, måste sträcka sig
genom ett stort antal år, man även
måste utforma den så att den blir
till viss fördel även för givarlandet.
Utan att kritisera de svenska insatserna skulle man kunna rekommendera EEC-motståndarna att i
detta stycke visa en viss moderation, när det gäller att hävda betydelsen av att Sverige icke lierar sig
med EEC för att därigenom bättre
kunna hjälpa de ekonomiskt mindre utvecklade staterna. De åtgärder, som redan vidtagits från
EEC:s sida, har visat sig vara både
realistiska och väl i samklang med
Romfördragets princip om att »bekräfta den solidaritet, som förenar
Europa med länderna på andra sidan haven» och att »trygga utvecklingen av välståndet i dessa länder
i överensstämmelse med andan i
Förenta Nationernas stadga~.
III. »En fri arbetsmarknad är ett hot
mot den fulla sysselsättningen»
Den svenska arbetsmarknadspolitiken har som målsättning bl. a.
att trygga en full sysselsättning. Av
vissa uttalanden som gjorts, bl. a.
av finansminister Sträng, skulle
denna målsättning äventyras, om vi
inte kan beviljas undantag från
Romfördragets bestämmelser om en
fri arbetsmarknad. Dessa farhågor
besannas emellertid inte, om man
studerar fördragets 48 :e artikel,
där arbetskraftens rörlighet bl. a.
definieras som rätten att söka faktiskt erbjudna anställningar. Det är
alltså icke tillåtet att resa runt för
att söka arbete i någon av medlemsstaterna. Denna rättighet har vidare definierats i en förordning från
ministerrådet, vilka regler avsåg
första perioden av övergångstiden,
och som i korthet innebär, att en
utländsk arbetstagare endast erbjudes anställning om en inhemsk arbetare inte anmält sig som sökande
under de tre veckor platsen varit
utlyst. Denna tidsperiod, som avser att skydda det egna landets arbetstagare, torde emellertid stegvis
avvecklas; detta betyder dock inte
att svenska arbetare kommer att få
svårt att finna arbete p. g. a. invandring söderifrån. För det första
torde det vara nödvändigt att även
i framtiden utlysa den aktuella anställningen – ett engagerande av
467
utländsk arbetskraft skulle därmed i praktiken endast komma till
stånd, då det råder full sysselsättning. En följd av denna ordning
kan bli, att översysselsättningen
försvinner till förmån för en full
sysselsättning, och att därmed den
för alla parter skadliga löneglidningen dämpas. För det andra torde LO förmodligen se till, att den
utländska arbetskraften icke diskrimineras vad angår löner m. m.,
varför företagen som regel måste
finna det vara mera lönande att anställa svenska arbetare.
Till sist kan man erinra om att
artikel 49 i Romfördraget dessutom
stadgar ett nära samarbete mellan
de nationella arbetsmarknadsmyndigheterna, vilken bestämmelse,
liksom den som reglerar sammansättningen av den Ekonomiska och
sociala kommitten, utgör en viss
spärr mot övernationella beslut och
därmed också mot allvarligare störningar på arbetsmarknaden för ett
enskilt land.
IV. »En anslutning till EEC betyder
socialpolitisk nedrustning»
Romfördragets bestämmelser angående socialpolitiken är ytterst
knapphändiga, vilket lämnat fältet
fritt för mer eller mindre fantastiska förutsägelser. De farhågor
som hittills framkommit angående
följderna av en anslutning till EEC
torde emellertid av flera orsaker
vara betydligt överdrivna:
l. De riktlinjer som finns i Rom- .·;
468
fördraget angående socialpolitiken
har bl. a. tillkommit för att reglera,
att ingen stat erhåller bättre konkurrensbetingelser än de andra genom att utge mindre sociala förmå-
ner. Det torde därför knappast
finnas någon reell motivering till
antagandet, att EEC skulle söka förmå Sverige att skära ner t. ex. arbetslöshets- eller olycksfallsförsäkringen. Dessa farhågor framstår
som än mera märkliga om man frå-
gar sig hur EEC skulle kunna
tvinga de svenska myndigheterna
att genomföra denna nedrustning.
Romfördraget avser nämligen endast att i begränsad omfattning
överföra bestämmanderätten i dessa
frågor till de gemensamma institutionerna.
2. Den samordning av socialpolitiken som det talas om i artikel 117
syftar inte heller till att skapa en
gemensam socialpolitik. Däreniot
stadgas det i samma artikel, att
medlemsstaterna skall verka för
bättre levnads- och arbetsvillkor
för arbetstagarna. Samordningen
torde sålunda främst vara önskvärd
för att man skall kunna underlätta
arbetskraftens fria rörlighet, och
torde i praktiken betyda, att de
länder, vars socialpolitik är mindre
ambitiös, tvingas se om sitt hus.
3. Det är inte helt uteslutet att
Sverige i jämförelse med kontinentalländerna i vissa avseenden visar
sig företräda en mindre framsynt
socialpolitik. Vad gäller familjepolitiken ligger t. ex. Frankrike långt
före, likaså Västtyskland. Bäst belyses detta förhållande av det faktum, att det franska familjestödet
för flertalet familjer med tre eller
flera barn uppgår till 50 % eller
mera av familjeförsörjarens lön.
Inte heller finansieras dessa förmå-
ner av förmånstagaren själv via
budgeten som i Sverige, utan med
avgifter, som till allra största delen
belastar arbetsgivaren.
Förutom dessa befolkningspolitiska åtgärder har man försökt och,
i motsats till Sverige, lyckats åstadkomma ett skattesystem som tar
hänsyn till såväl skatteförmågan
som försörjningsbördan och som
därigenom fördelar skattetrycket
mera rättvist mellan barnfamiljerna och övriga inkomsttagare.
V. »Utländska kapitalister kommer
att köpa upp våra naturtillgångar»
Farhågorna för ett genomförande
av Romfördragets bestämmelser
ifråga om etableringsrätten och de
fria kapitalrörelserna torde förmodligen vara mycket överdrivna.
Själva etableringsrätten, dvs. rätten
för en utlänning att här i riket
driva rörelse på samma villkor som
svenska medborgare, kan knappast
medföra större olägenheter; det
faktum, att tvånget att söka tillstånd hos Kungl. Maj :t upphäves,
innebär ingen genomgripande förändring. Däremot kan vissa komplikationer uppstå, vad gäller en
utlännings rätt att i Sverige förvärva och förfoga över fast och lös
egendom samt utan att här vara
etablerad, förvärva delägarskap i
bolag och andra juridiska personer.
Man måste emellertid komma
ihåg, att problemet i praktiken begränsas till att omfatta äganderätten till gruvorna och skogen.
LKAB är helt statligt, och risken
att Grängesberg och Boliden skulle
säljas till utländska intressenter
kan inte bedömas såsom överhängande. Återstår alltså skogen. Denna
äges till 25% av staten, 50% tillhör bondejordbruken och resterande 25% äges av bolagen. Risken att
de två första kategorierna skall
hamna i utländsk ägo är av olika
orsaker minimal; däremot kan det
kanske finnas en viss risk att utländska intressenter vinner ett begränsat inflytande på bolagsskogen
genom inköp av skogsbolagens aktier.
Allt tal om etableringsrätt är
emellertid något missvisande, eftersom vad saken gäller är lika behandling för in- och utländska
rättssubjekt. En ingående reglering
av etableringsrätten om den inte är
diskriminerande mot enskilt land
är alltså förenlig med Romfördraget. Den svenska jordförvärvslagen
t. ex. utgör en betydande spärr mot
en mera omfattande försäljning av
bondejorden. I de svenska bolagsordningarna kan också vissa förbehåll införas som skydd för svenska intressen trots att det egentligen strider mot Romfördragets
anda. Så har t. ex. skett i Tyskland
och i Holland.
469
Till sist: argumentet att utländska kapitalintressen skulle köpa
upp svenska företag för att sedan
lägga ner dem för att därmed undgå konkurrens faller på sin egen
orimlighet. Är ett företag dåligt vill
ingen köpa det – är det bra vill
man inte lägga ner det.
VI. »En anslutning till EEC betyder
att vi ej kan föra en självständig sysselsättnings-, penning- och finanspolitik»
Detta konstaterande är helt riktigt. Men det har vi aldrig kunnat
– inte ens under 1930-talet. Så
länge vi överhuvudtaget handlar
med andra länder, kan vi inte skydda oss för skadeverkningarna av en
utländsk recession. Vi kan eventuellt mildra dess effekt genom beredskapsarbeten, men någon egen
högkonjunktur kan vi aldrig skapa.
Oppositionen mot de fria kapitalrörelserna och den gemensamma
arbetsmarknaden är till stora delar
lika ologisk. Dessa företeelser utgör ändock till sist endast en annan
och kompletterande sida av den internationella handel, som vi så
varmt förordar. Av regeringens uttalanden att döma önskar man tydligen inte bara undvika politiskt
samarbete med EEC utan även vissa
former av rent ekonomiskt samarbete.
Denna negativa attityd är svårförståelig, eftersom Romfördragets
bestämmelser om att medlemsstaterna skall samordna sin ekono- 470
roiska politik, inte medför någon
inskränkning i de enskilda medlemmarnas rätt att själva utforma denna politik. De åtgärder, man anser
sig böra vidtaga med anledning av
det rådande konjunkturläget, måste
sålunda fattas enhälligt. Inte heller anger fördraget några sanktioner, vilka kan tillämpas mot ett
land, som icke följer de av de gemensamma organen utfärdade rekommendationerna.
Självfallet medför ett accepterande av Romfördragets bestämmelser, angående en samordning av
den ekonomiska politiken, en viss
moralisk förpliktelse att icke vidtaga åtgärder, som kan skada de
andra staternas intressen. Genom
vårt medlemsskap i GATT, IMF,
EMA och OECD är vi emellertid redan nu bundna i detta avseende.
Det torde vara svårt att förena en
mycket mera långt gående harmonisering av finans- och penningpolitiken med ordalydelsen i artikel
103, om att medlemsstaterna »skola
samråda sinsemellan» om konjunkturläget och att de själva skola utforma sin ekonomiska politik.
I Brysseldeklarationen den 28
juli yttrade handelsminister Lange
bl. a. följande: »Gemenskapen har
genom sina djärva initiativ i de
europeiska enhetssträvandena öppnat nya perspektiv för den ekonomiska integrationen. Min regering
har från första början arbetat för
en integrerad europeisk marknad …» »Beträffande de ekonomiska aspekterna delar vi Gemenskapens uppfattning att integration
innebär ej endast att tullar och kvoter i handeln mellan de berörda
länderna avskaffas utan även att ett
antal andra ekonomiska och sociala
åtgärder vidtages …»
Det tycks vara svårt att på sina
håll acceptera detta förhållande och
att Sverige måste »åtaga sig förpliktelser motsvarande de fördelar
vi erhållen. Hallstein-kommissionen är en hård förhandlingspartner, vilket är naturligt med tanke
på de »vested interests» den har att
kämpa emot inom den egna gemenskapen. Det är därför troligt,
att svårigheterna för Sverige att
finna en ur svensk synpunkt acceptabel anslutningsform till EEC, liksom oenigheten i Europa angående
den politiska unionens utformning,
hellre beror på att de övernationella
krafterna är för svaga än på att de
är för starka.
Till sist vilar emellertid det allvarligaste motståndet mot EEC på
känslomässiga felslut och en ovilja
att engagera sig i en oundviklig utveckling. Vi kan föra en alliansfri
politik, men vi kan inte vara neutrala i kampen för vår egen kulturs
förnyelse. Trots u-ländernas ökade
betydelse är det inte dessa stater,
som försvarar det västerländska arvet. Därför kan inte heller rivaliteten mellan öst och väst avgöras i
Asien eller Afrika, utan av vad som
händer inom den atlantiska världen. Utvecklingen tyder på att 60-
talet inte bara blir Afrikas utan
även Europas årtionde och att en
ny maktbalans inom västalliansen
håller på att växa fram. Uttrycket
»The new frontier» kommer kanske
därför bättre att passa in på förändringarna i den gamla världen
471
än i den nya. Det vore önskvärt, att
inrikespolitisk enighet kunde uppnås även på dessa punkter. Politik
är inte bara det möjligas konst,
utan även konsten att göra det
nödvändiga möjligt.