Ett år av inre förändringar
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
13
ETT ÅR AV INRE FÖRÄNDRINGAR
Under många år i följd skrev
professor Torvald Höjer i
årets första nummer au Su. T.
en utrikespolitisk krönika,
där händelserna under det
gångna året kommenterades.
Det är en stor glädje för tidskriften att kunna återupptaga denna tradition. I denna
artikel ger fil. dr Arvid Fredborg en översikt över utrikeshändelserna 1964-, insatta i
sitt sammanhang.
Det har under det gångna året icke
saknats inslag av stark yttre dramatik i den världspolitiska utvecklingen. Chrusjtjovs fall och den
kinesiska atombomben äro exempel härpå. Men viktigare ha varit
de inre förändringar av politisk,
social och ekonomisk natur, som
inträtt både i internationella organisationer, allianssystem och enskilda stater.
Förenta Nationerna har ytterligare ökat i medlemsantal och förlorat i betydelse. Dess debatter visa,
att världsorganisationen mer och
mer kommit att bli ett forum för
anti-koloniala ressentiment.
Au fil. dr ARVID FREDBORG
Motsättningen mellan öst och
väst har blivit betydligt mildare.
Det kalla kriget i hittillsvarande
form har avblåsts, låt vara att de
flesta motsättningar kvarstå och
den politiska krigföringen blott tager andra uttryck. En konsekvens
av det ändrade läget har blivit en
uppluckring av sammanhållningen
i väster.
Försvagningen av NATO har
dess bättre haft sin motsvarighet
på den andra sidan. Rysslands anspråk på ledningen inom den kommunistiska världen avvisas skarpare än någonsin av det röda Kina
och stöter på allt större motstånd
också hos satelliterna i Europa och
partierna i Asien, Afrika och Amerika. ”Polariseringen” av det kommunistiska blocket är ett faktum.
En bidragande orsak till svårigheten för Sovjetunionen att behålla ledningen är den inre utvecklingen i det egna landet, kännetecknad av en accelererad degenerationsprocess inom kommunismen
och ett allt starkare tryck underifrån med ökande krav på en förbättrad levnadsstandard.
I stället för den tidigare helt dominerande öst-västliga motsättningen skönjes nu en intressekonflikt av ett helt annat slag, en kon- 14
flikt som mindre står mellan öst
och väst än, som det sagts, mellan
nord och syd. Friktionen mellan de
högindustrialiserade nationerna inklusive Sovjetunionen och vissa
av satelliterna, och de så kallade
utvecklingsländerna, blir allt starkare.
Slutligen äro intressanta och viktiga förändringar inom den romersk-katolska kyrkan att notera,
som framgått av det vatikanska
konsiliets hittillsvarande förlopp.
Till problemen av allmän betydelse kommer en rad speciella frå-
gor i de enskilda länderna. Inom
den anglosachsiska världen ha två
viktiga avgöranden fallit – det
brittiska parlamentsvalet den 15
oktober och det amerikanska presidentvalet den 3 november. På det
västra halvklotet har regimförändringen i Brasilien redan visat sig
vara av största betydelse. I Afrika
stiger den nationalistiska febern
allt mer. Regeringarna i Alger och
Kairo gå under inbördes rivalitet
i spetsen för de revolutionära rörelserna. Kongo fortsätter på det sluttande planet. I skarp kontrast till
händelserna där och i en rad andra
svarta stater står utvecklingen i
Sydafrika, vars ställning successivt
stärkes. I Asien blir den aggressiva,
kinesiska expansionsdriften ett
ständigt större problem. Kinas
prestige står på samma gång högre
än någonsin, sedan det inträtt i
atommakternas led. Indien söker
mödosamt anpassa sig efter en tid
utan Nehru. Längre i söder har
den nakna indonesiska imperialismen blivit för mycket till och med
för de mest förstående bland
”Bandung-makterna”. Sukarnos beslut att lämna FN har blott vunnit
applåder i Peking.
FN:s svaghet
Det skulle icke vara någon svårighet att öka uppräkningen av politiska problem, som på ett eller
annat sätt haft betydelse för den
allmänna utvecklingen år 1964,
läget i Tyskland, statskuppen i Sudan, valet av Frei till chilensk president etc. Låt oss emellertid i stället gå litet närmare in på de frå-
gor, som redan kort berörts.
Tendenserna inom Förenta Nationerna äro speciellt betänkliga.
Ingen som kunnat följa världsorganisationens arbete, har kunnat undgå att observera dess svagheter.
Men de ha under 1964 blivit än mer
utpräglade. FN :s auktoritet har
minskat. Dess debatter visa i tilltagande utsträckning, att det numera är ett forum för anti-vita,
anti-europeiska och Amerika-fientliga tidigare kolonier, vilkas representanter ofta sakna vilja och förmåga till sakligt och konstruktivt
arbete. Deras uppträdande präglas
av frustration, för att använda ett
svåröversättligt engelskt ord, inför
den egna förmågan att lösa de
problem, som syntes så enkla och
naturliga, när man ännu styrdes av
andra. Många unga staters FNrepresentanter se världsutvecklingen i det förvridna perspektivet av
–
en kolonialism, som med ett stort
undantag, Sovjetunionen, är praktiskt taget död och en neo-kolonialism, som till stor del existerar blott
i deras egen inbillning. De ha stor
benägenhet att skylla egna misslyckanden på de tidigare kolonialmakterna. Det finnes naturligtvis
undantag – i Afrika folk som
Senghor, Houphouet-Boigny och
Tsirana. Men de äro undantag.
De nya staternas demagogiska
utsvävningar få ett extra gehör
genom det dåliga samvete, som rå-
der hos många i väster, samt av
den idealisering av folk med annat
pigment i huden, som ofta påträffas hos naivare europeer. För
världsorganisationens vara eller
icke vara blir det emellertid av
fundamental betydelse, att europeer och amerikaner i tid ändra
hållning, innan den egna folkopinionen kräver radikalare förändringar än vad som kan anses ligga
i allas vårt intresse.
Att Västerns allianssystem uppluckrats är i och för sig icke onaturligt, eftersom det yttre trycket
minskat. Få känna i dag den ryska
faran lika intensivt som ännu för
några år sedan. Europas ekonomiska frammarsch har stegrat dess
självmedvetande. Ingen finner det
längre naturligt att automatiskt
låta Förenta staterna få det avgö-
rande ordet inom Väst-alliansen. I
stället ifrågasättes dess politiska
visdom och ledning mer och mer.
En makt har i högsta grad främjat denna europeiska självhävdel- 15
se, framför allt genom att aktualisera det ömtåliga atomproblemet
– Frankrike. Bakom general de
Gaulles hållning, som tidvis antagit karaktären av en öppen utmaning mot USA, ligger väl både personliga känslor och en överdriven
uppfattning om Frankrikes betydelse. Men det vore naturligtvis felaktigt att i den franska politiken
primärt se utslag av sårad stolthet
– från tiden 1940-44, då britterna enligt de Gaulles mening negligerade honom och amerikanerna
direkt motarbetade honom – och
folie des grandeurs. I sin strävan
efter ett europeiskt Europa och sin
ständiga fruktan för ett nytt ryskamerikanskt Yalta gör sig generalen till tolk för miljoner europeer
även utanför sitt land. Hans farhågor för att de amerikanska företagsgiganterna i kraft av sina jättelika resurser skola få ett dominerande inflytande delas av många i
andra europeiska länder. Att vår
världsdel vill hävda sig mot USA
är naturligt och borde också av
amerikanarna uppfattas så. Betydligt mera betänkligt är, att nationalistiskt egoistiska tendenser dykt
upp igen, som man hoppades voro
definitivt försvunna.
Den tysk-franska vänskap, som
bildar grundvalen för EEC, har i
påfallande grad avkylts under det
gångna året. Måhända var detta
oundvikligt, eftersom de Gaulles
uppfattning om relationerna mellan Paris och Bonn mer eller
mindre synes vara att tyskarna
16
skola lyda order och betala räkningarna. Men det är intet tvivel
om att klumpighet på tysk sida bidragit till temperatursänkningen,
liksom naturligtvis det förhållandet, att efter Adenauers avgång
ingen i Bonn kunnat tala med en
sådan auktoritet som den gamle
kanslern. Denne är en av de få,
som de Gaulle anser vara eller i
varje fall varit par nobis.
Beslutet den 15 december 1964
att reglera spannmålspriserna inom EEC är främst en seger för
Frankrike. Tyskland betalar. Men
det skedda är på samma gång en
triumf för alla, som vilja konsolidera EEC, som väl nu passerat
”the point of no return”. Vad vi
än må säga, vi som stå utanför de
Sex’ organisation, böra vi erkänna,
att detta ur europeisk synvinkel är
viktigt. Den gemensamma marknaden är icke någon idealisk lösning
eller ens en lösning av fundamentala .europeiska problem. Men den
är ett instrument, som kan begagnas till att förverkliga tanken
på den större enhet, som måste
komma till stånd.
Kommunistblockets sprängning
har bekräftats, sedan det visat sig
att avsättningen av Chrusjtjov icke
medfört mer än en tillfällig mildring av de yttre uttrycken för de
djupgående motsättningarna mellan Peking och Moskva.
Den rysk-kinesiska konflikten är
en av de grundläggande faktorerna
i dagens internationella situation.
Men av föga mindre betydelse är
den inre utvecklingen i Ryssland.
Det har redan sagts, att kommunismen degenererats. Debatten inom
partiet har blivit torftigare och
torftigare. Dogmerna ha i stor utsträckning blivit tomma besvärjelseformer. Det stora målet är rätt
och slätt att stanna vid makten.
Det är ingen självklarhet. Det
kommunistiska partiets maktmonopol stöter mer och mer samman
med den moderna teknikens effektivitetskrav. Partitroheten avgår
icke längre automatiskt med segern.
Det är intet tvivel om att den
tunga partiapparaten för många
ryssar och andra i Sovjetunionen
framstår som en hämsko på all utveckling. En och annan går möjligen så långt, att han eller hon över
huvud taget undrar, vad den gloriösa revolutionen år 1917 haft för
positiva följder. Det är sant, att
partiet under 47 års maktutövning
förvandlat Ryssland till en av jordens mäktigaste industristater, låt
vara att man i Sovjetunionen i varje fall tidigare måttlöst överdrev
de vunna resultaten. Man behöver
blott erinra om att den bekante
ryske nationalekonomen S. G. Sirumilin år 1959 erkände, att siffrorna
på papperet för 1956 voro 3,3
gånger högre än i verkligheten. Inom parentes sagt var detta säkert
icke enbart utslag av en överdriven
propaganda utan också en följd av
brister i statistiken. Man vet, att
det ofta förekom, att samma vara
statistiskt bokfördes flera gånger
under produktionsprocessen.
Ingen kan dock förneka, att Sovjetunionen i dag är en av de ledande industrimakterna. Men icke ens
de nuvarande makthavarnas systematiska nedsvärtning av sina föregångare kan förhindra, att man
ställer sig frågan, om icke också
en fortsatt tsarregim skulle ha
åstadkommit en industriell utveckling av mer eller mindre samma
omfattning och säkerligen till ett
vida lägre pris, mänskligt, ekonomiskt och politiskt. Även en utpräglat svag tsarregim torde i varje
fall på jordbrukets område knappast kunnat undgå bättre resultat
än kommunistregimen. År 1913 var
Ryssland stor spannmålsexportör.
Ett blomstrande jordbruk bör rimligtvis ha skapat en sund grundval
för en fortsatt industrialisering.
De ryska kommunisterna ha
åstadkommit en sak. De ha visat
sig kapabla att under ett halvt
sekel upprätthålla en järnhård partidiktatur. Det är en prestation av
enastående mått. Men framtiden är
höljd i dunkel. Antingen reviderar
man kommunismen i hävdvunnen
bemärkelse eller också riskerar
man, att ledarna i Kreml komma
i olöslig motsättning till den nya
tidens krav.
Fortsatt ”revisionism”
Vissa steg på revisionens väg ha
tagits. I Moskva har man upptäckt
kapitalets och räntans betydelse,
ja, man kom redan för flera år sedan fram till att de statliga före- 17
tagen borde löna sig. I fjol började
man taga en helt annan hänsyn än
tidigare till konsumenternas synpunkter. Allt detta skedde, medan
Nikita Sergejevitj Chrusjtjov ännu
satt vid makten eller i varje fall
var primus inter pares i Kreml.
Hans fall hade likväl av allt att
döma inte att göra med detta. Hans
efterträdare ha fortsatt på den revisionistiska vägen. De till och med
medgåvo en ökning av böndernas
enskilda jordstycken – en särskilt
känslig punkt. Men kunna de ge
efter tillräckligt för det ryska folkets tilltagande krav på högre levnadsstandard och bättre bostäder
utan att över hela linjen stilla sovjetfolkens egendomshunger? Gör
man det i sin tur måste man räkna
med att kineserna få ammunition.
De följa med argusögon alla tendenser i Ryssland till koncessioner
för marknadsekonomiska krav, för
att icke tala om enskild företagsamhet. Utvecklingen sörjer för att
de renläriga kineserna redan nu få
värdefullt propagandamaterial för
sina angrepp mot de ryska ”renegaterna”.
Sovjetledningens problem bli allt
allvarligare. Den tvingas redan att
godtaga mycket, som är ett anatema för de renläriga. Men det
skulle vara ett ödesdigert misstag
att tro, att detta automatiskt innebär en utjämning av skiljaktigheterna mellan Västern och Ryssland.
Även om det så småningom skulle
komma därhän göra vi klokt i att
utgå ifrån att det gång efter annan
18
uppstår situationer, där ryssar och
kineser tycka lika och framför allt
där de tycka lika illa om oss andra.
Den ryska ledningen har funnit
lämpligt att överge vissa av det
kalla krigets mera primitiva metoder. Men dess grundinställning förblir oförändrad. De nya herrarna
i Kreml vilja, som den störtade
Chrusjtjov, begrava oss, och torde
icke lämna något oförsökt för att
nå sitt mål.
Klyftan mellan rika och fattiga
nationer, eller rättare sagt mellan
industrialiserade och icke-industrialiserade, vidgas dessvärre i stället
för tvärtom. Resultatet har blivit
en allt skarpare konflikt, som kom
till öppet uttryck under förhandlingarna om världshandeln i Geneve
våren och försommaren 1964.
De besittande anklagades där för
egoism och kallsinnighet inför de
underutvecklades problem. Det är
klart, att man i Amerika och Europa alltför sent tagit itu med dem.
Fortfarande råder på många ställen en oförlåtlig okunnighet om
dessa frågor. Men när deltagande
utvecklingsländer i Geneve ställde
krav på högre levnadsstandard genom bidrag i olika former från ”de
rika” måste konstateras, att de
som krävde själva till stor del fördärvat sin sak genom orgier i primitiv nationalism i förening med
en klar underskattning av den betydelse, som arbetsdisciplin, utbildning, sund finanspolitik och ekonomisk realism ha i sammanhanget. Hur många av dem ha icke hängett sig åt en okritisk dyrkan av
masugnarna som ”status symbols”
i stället för att angripa folkökningens problem, sätta sina jordbruk
på fötter och införa ett minimum
av rättssäkerhet, av vad man brukar kalla ”the rule of law”?
Detta är till icke ringa grad inindustriländernas eget fel. Alltför
litet har gjorts för att klarlägga för
folken i kolonier eller självständiga men underutvecklade länder,
vilken betydelse enskilt initiativ
har för att åstadkomma ekonomisk
blomstring. I stället har europeisk
socialism predikats och gjort ett
stort intryck på vederbörande. Det
är mycket begärt, att representanter för nya stater skola förstå, att
förutsättningarna äro helt annorlunda, och att förklaringen till att
den europeiska socialismen överlevat trots sin otidsenlighet är att
den i stort sett icke tillämpats i
Europa.
Den katolska kyrkan har sedan
många århundraden i det stora
hela varit en konservativ makt i
samhällslivet. Den har i tid gjort
kompromisser med nya tider och
nya makthavare. Men den har representerat värden, som varit konservativa, och dess försiktighet och
försök att betrakta tingen sub specie aeternitatis ha gjort dess representanter till naturliga bundsförvanter för konservativa samhällsmakter. Detta har i sin tur befriat
de protestantiska kyrkorna från
tvånget att taga ställning till en del
svåra problem. Man har kunnat
hänvisa till den romerska kyrkans
negativa ställning till den ena eller
andra frågan och själva kunnat
framstå som klädsamt progressiva.
Det är för mycket sagt, att detta
läge redan ändrats. Men ingen som
aldrig så flyktigt följt de förhandlingar, som hittills ägt rum i Rom
under det vatikanska konsiliet, har
kunnat undgå att lägga märke till
vilken bred katolsk opinion, som
sökt på en gång genomdriva grundläggande reformer inom liturgins
och organisationens område och
komma ifrån vad man betraktat
som kyrkans stigma som konservativ samhällsfaktor. Skulle denna
utveckling accentueras och vad
man populärt kallar vänsterkatolicismen vinna överhanden inom
den romerska kyrkan stå vi i sanning inför en omvälvande förändring i världspolitiken.
Det brittiska valet, för att gå
över till de olika ländernas problem, kastade under hela fjolåret
sin skugga över internationell politik. General de Gaulles veto mot
Storbritanniens inträde i EEC år
1963, Macmillans tilltagande trötthet, Profurno-skandalen och den
allmänna föreställningen i England, att intet parti borde tillåtas
att sitta så länge vid makten som
tories gjort, skapade en situation,
där en Labour-valseger syntes sannolik. Det konservativa ledarskiftet hösten 1963 snarast förstärkte
oppositionspartiets chanser. Men
mycken misstro rådde också emot
arbetarpartiets doktrinära inställ- 19
ning. Sir Alec Douglas-Home visade sig därtill kunna konsolidera
sitt parti och långsamt vinna terräng. När det stora slaget stod den
15 oktober 1964 hade Labour blott
turen i enskilda valkretsar samt
tidpunkten för pesonväxlingen i
Kreml och den kinesiska atomexJ>losionen att tacka för den knappaste av alla majoriteter i modern
tid- 317 mandat av 630. Det fick
till och med ett något mindre samlat röstetal än 1959. De konservativa hade emellertid förlorat 1,75
milj. röster och liberalerna vunnit
1,45 miljoner.
Regeringen Wilson hade dock
vid sitt tillträde en väsentligt starkare ställning än vad dessa siffror
ange. Dels kunde den påräkna stöd
av liberalernas 9 underhusledamö-
ter i en hel rad frågor, dels svarar
det mot brittisk mentalitet att ge
de nya männen en chans. Den allmänna opinionen uppfattade valutgången som ett votum mot de
konservativa och var beredd att
medge arbetarpartiets regering en
marginal för misstag. Långt in i
City hyste man god vilja gentemot
de nya männen och ansåg det nyttigt med annan luft i Whitehall.
Att premiärministern mötte en
besvärlig valutasituation gjorde
därtill snarast hans position fastare. Han kunde med en viss rätt
skylla impopulära åtgärder på motståndarna, vilka, som det hette från
det nya regeringspartiets sida, av
valpolitiska hänsyn underlåtit att
handla.
20
Wilsons problem
Vad som sedermera hänt har emellertid kommit arbetarpartiet att
förlora ”the benefit of the doubt”
i utlandet. Ty visst var det brittiska
valutaläget besvärligt och krävde
energiska åtgärder. Men \;Vilson
ignorerade alltför länge den omständigheten, att pundet icke blott
är en nationell valuta utan ett internationellt betalningsmedel. Det
nya kabinettets första initiativ –
de ödesdigra femton procenten,
höstbudgeten med kungörande av
framtida skattehöjningar, ökningen av sociala förmåner etc. – ingav utländska iakttagare det bestämda intrycket, att de nya männen helt felbedömde Storbritanniens problem. Reaktionen blev
som bekant en akut försvagning av
pundet. I denna situation måste
Labour-regeringen tillgripa en diskontohöjning till 7 %. Men vad
som skulle ha hjälpt, om det gjorts
av en konservativ regering eller
varit effektivt, om det av Wilson
gjorts tidigare, visade sig nu verkningslöst. Utlandet saknade förtroende till den nya regeringen. På
samma gång hade ingen ansvarig
något intresse av en punddevalvering. När guvernören för Bank of
England, lord Cromer, den dramatiska tisdagen i november vädjade
till sina kolleger om hjälp, blev
svaret enastående. Krediten ger
Storbritannien respit. Resten kommer an på det själv.
Under de veckor som gått sedan
mitten av oktober har Labour gjort
en rad bittra lärdomar. Dess ledare
äro nu väl medvetna om vad det är
som är fel i landet, vad som gör
Storbritannien till ”Europas sjuke
man”, för att citera Economist, den
låga produktiviteten. Wilson torde
också numera inse, att den i första
hand förorsakas av oefterrättliga
förhållanden på arbetsmarknaden,
tepauser och allsköns ovanor, fientlighet mot rationaliseringar o. s. v.,
i andra hand tillvaron av för många
företag med dålig ledning, för litet
framåtanda och konkurrenskraft.
Ekonomiministern George Brown
har tagit det första steget till en
ändring av dessa förhållanden genom den förklaring, som under
regeringens medling underskrevs
av arbetar- och arbetsgivarerepresentanter i december. Om den verkligen leder till att en vettig relation
mellan löneökningar och produkti·
vitetshöjningar skapas är allt gott
och väl. Men den var en ”declaration of intent”. Verkligheten efter
jul såg helt annorlunda ut. Från
alla håll rapporterades, att personalen tog sig extra fridagar. I Londons hamn, ett av de största hindren för en verklig ekonomisk
blomstring, vägrades övertid. Att
med den mentaliteten åstadkomma
högre produktivitet är naturligtvis
omöjligt. Labour befinner sig i ett
svårt dilemma. Det måste göra slut
på ovanorna hos de egna – eller
misslyckas.
De omedelbara problemen te sig
minst sagt brännande. Om pundet
skall räddas gäller det att återställa utlandets förtroende, som
allvarligt skakades genom händelserna efter den 15 oktober. Det är
allt annat än lätt. Labour har, så-
som redan påpekats, icke ”the
benefit of the doubt” i utlandet.
Men Wilson kunde trösta sig med
att åtminstone till en början – i
januari 1965 visade väljarna en
negativ reaktion – det var lätt
att tillskriva vad som skett de
konservativas underlåtenhetssynder, icke regeringen Wilssons fumlighet och doktrinarism under
de första veckorna. Vidare finnes
en benägenhet att skylla allt på utlandet och den är icke inskränkt
till arbetarpartiet. Det finns mycken nationalism och främlingsfientlighet i Storbritannien. Om
Wilson ville göra ett val på programmet att lära bankirerna i
Ziirich att veta hut vore han säker
på en stor majoritet. Men eftersom
premiärministern är beroende av
samarbetet med utlandet, om han
vill undvika att Labour går till
historien som ”the party of devaluation”, är detta en frestelse, som
väl måste övervinnas.
Det amerikanska presidentvalet
Det andra stora avgörandet inom
den anglosachsiska världen blev
lika klart som det brittiska varit
knappt. Det var på ett tidigt stadium tydligt, att den sittande presidenten, Lyndon Johnson, skulle
bli återvald. Vad som var oklart
var vilken majoritet, som skulle
21
stödja honom. Sedan den extrema
konservatismens representant, senator Barry Goldwater, uppställts
som motkandidat, stego Johnsons
utsikter till en stor majoritet.
De flesta iakttagare äro ense om
att Barry Goldwater är en sympatisk och hederlig man, som djupt
känner betydelsen av de fundamentala moraliska frågorna i vår
tid. Men hans uppträdande före
valet visade, att han var den sämsta
tänkbara ”campaigner”. Det berodde framför allt på en oförmåga
att uttrycka sig klart, en benägenhet att trassla in sig och ett dåligt
utvecklat sinne för politisk taktik.
Genom dessa brister i Goldwaters
utrustning blev republikanernas
kampanj till stor del ett slag i luften. Man fick en känsla av att deras kandidat hela tiden var sysselsatt med att förklara, vad han
egentligen menat i San Francisco
utan att lyckas. Johnson förde striden på de fält, som valdes av honom. På sin sida hade han nästan
hela pressen, radion och televisionen, vilket naturligtvis gjorde mycket till. Resultatet var under alla
omständigheter ett verkligt jordskred.
Det var ett votum mot Goldwater
mer än för Johnson. Men var det,
som många tro, ett votum mot den
amerikanska konservatismen? Det
är mera tvivelaktigt.
Ingen, som under senare år besökt USA, har kunnat undgå att
lägga märke till den växande reaktionen mot statens, byråkratins
22
ständigt ökade makt. Det är ingen
hemlighet, att denna utövas med
allt större hänsynslöshet. Firmor
med försvarskontrakt eller andra
offentliga uppdrag våga i regel icke
andas en stavelse, som kunde misshaga de styrande. Anti-trustlagen
ger dessa möjlighet att ingripa mot
misshagliga företag, skattebestämmelserna likaså. Detta har starkt
bidragit till den renässans för amerikansk konservatism, som kunnat inregistreras under de senaste
åren.
Naturligtvis har detta uppmuntrat dem, som reellt äro reaktionära
och längta efter att återställa en
tid, som icke längre finns. Men det
vore orealistiskt att tro – som
många göra, som stå under intrycket av motståndarnas propaganda
– att den amerikanska konservatism, som särskilt kunnat iakttagas
inom universiteten, är reaktionär.
Den är en fullt modern åskådning,
som torde göra sig gällande i en
framtid på ett helt annat sätt än
hittills. Det framgick icke minst av
den uppmärksamhet som Ronald
Reagans radio- och televisionsanförande rönte. I honom har man en
representant för denna nya amerikanska konservatism med verklig
slagkraft.
Presidentens valseger i förening
med läget inom det republikanska
partiet ger administrationen en
rörelsefrihet, som ingen regim haft
sedan Roosevelts tid. Men ingen
torde vara mera på det klara med
att detta snabbt kan ändras än den
realistiske politikern Johnson. Han
är medveten om att hans förmögenhetsförvärv och omgivning erbjuda
angreppspunkter för dem, som veta
att begagna sig av dem, att en inflationär ekonomisk utveckling
kommer att påverka opinionen negativt och att slutligen utrikespolitiska frågor av typ Indokina lätt
kunna åstadkomma kraftiga stormar.
Det återstår att tillägga, att ingen naturligtvis vet, om Johnsons
hälsa står bi i fyra års tid. Skulle
Förenta staternas president plötsligt komma att heta Hubert
Humphrey har ett helt nytt läge
uppstått.
I Syrlamerika var den viktigaste
händelsen i fjol, att den brasilianske presidenten Joao Goulart
störtades genom en militärkupp
den l april. Läget i landet hade en
längre tid varit oroande. Fidelister
och kommunister av ryska och kinesiska schatteringar syntes få ett
allt starkare inflytande och Brasilien föreföll att befinna sig i en
revolutionär situation enligt klassiskt marxistiskt mönster.
Den nya regeringen under general Castelo Braneo har sedan dess
gjort mycket för att förändra det
politiska klimatet i landet. Men
ännu har man icke kunnat göra
mycket åt dess kräftskada. Sedan
årtionden plågas Brasilien av en
galloperaode inflation. Jättelika
summor från utlandet, framför allt
från USA, ha pumpats in i landet.
Men trots detta har det visat sig
omöjligt att få bukt med inflationen, eftersom detta skulle kräva en
rad smärtsamma och impopulära
beslut.
Presidenter och regeringar ha
utlovat dem men aldrig kunnat
hålla sina löften. Sedan Joao Goulart störtades från presidentposten
ha militärerna försökt sin lycka
som inflationsbekämpare. Början
kan icke sägas ha varit särskilt
uppmuntrande, låt vara att det
ännu är för tidigt att döma. Under de första tio månaderna av
1964 släpptes nya sedlar ut till ett
belopp av 335 biljoner cruzeiros,
jämfört med 230 biljoner under
samma tidsperiod år 1963. Levnadskostnaderna ökade ännu mer
år 1964. Trots detta äro i varje fall
amerikanska iakttagare optimistiska och mena, att militärerna
komma att minska utspädningen
av penningvärdet under 1965. De
basera detta på att de nu ledande
ha insett, hur problemet måste angripas- statsfinanserna. Det förefaller också, som om de vore villiga
att taga vissa risker för att få Brasilien på fötter.
De revolutionära tvillingbröderna
Algeriet och Egypten voro alldeles
speciellt aktiva under 1964. Deras
viktigaste mål var att påverka de
svarta staterna söder om Sahara i
anti-västliga riktning samt att
störta Tshombe i Kongo. De ha bå-
da vissa resultat att uppvisa, ehuru
negrerna icke helt äro entusiastiska inför tonerna från Alger och
Kairo. De ha icke glömt den tid, då
23
araber jagade svarta slavar över
halva den afrikanska kontinenten.
Både Algeriet och Egypten ha
tilltagande inre svårigheter. I
Kairoregeringens fall förstärkas de
av att interventionen i Yemen kostar blod och pengar i obehaglig utsträckning. Förhandlingarna mellan republikaner och royalister i
Yemen blevo i fjol resultatlösa.
Den republikanske ledaren Sallal är
och anses vara en ren egyptisk marionett, som blott stödjer sig på
Nassers bajonetter.
Kongo fortsätter att vara en
verklig varhärd. Tshombe lyckades
under år 1964 vinna betydande militära framgångar med hjälp av
några hundra vita legoknektar.
Men hans ställning är vacklande
och mot slutet av året blevo tecknen allt starkare, att från CongoBrazzaville, Sudan och Burundi ett
koncentriskt angrepp mot Kongo
förberedes med algeriska ”frivilliga” som spjutspets. Under tiden
upplöses all lag och ordning mer
och mer, sedan förvaltningen reellt
upphört att fungera. Kongo har
icke många kompetenta administratörer och bättre har det ej blivit av att de blodtörstiga ”simbas”
med förkärlek ha massakrerat
svarta statstjänstemän.
Sydafrika erbjuder en egendomlig
kontrast till denna utveckling. Det
yttre trycket har mer och mer sammansvetsat den vita befolkningen.
Händelserna utanför, icke minst i
Kongo, har av regeringen i Pretoria kunnat begagnas som illustra- 24
tion till vad som skulle vänta Sydafrika, om den svarta majoriteten
finge makten. Den omständigheten,
att portugiserna visat sig kunna behärska läget i Mo~ambique och
Angola har också bidragit till att
stärka den sydafrikanska regeringens ställning. Dess främsta trumfkort är likväl den gynnsamma ekonomiska utvecklingen, som ger landet en stark attraktionskraft. Det
har för närvarande 800.000 svarta
arbetare utifrån. Detta är ett talande argument. Sedan sydafrikanerna
lagrat olja och gummi ha de också blivit mera osårbara. I fråga
om bojkottaktionerna konstaterade
”Jeune Afrique” den 27 april 1964:
”Le boycott a l’echelle internaHonale donne rarement des resultats mais rarement aussi a-t-on vu
un boycott donner moins de resultats que celui applique a l’Afrique
du Sud par la Russie et 17 autres
Etats africains et asiatiques.”
Kinas skugga breder ut sig över
hela Asien. Sedan det blivit atommakt har kammen svällt på makthavarna i Peking. Ingen kan längre
ha några illusioner om vad de syfta
till. Mittens Rike skall återupprättas. Inga medel skys därvidlag.
Tibetanska kvinnor tvångsgiftas
med militärer och civila, som tillhöra Han-folket. Tibetanerna skola
till varje pris assimileras. De självständiga staterna i Himalaya äro
utsatta för ett ökat tryck. I Nordvietnam gör sig det kinesiska inflytandet alltmer märkbart.
över hela linjen söker Peking
mer och mer uppträda som främste
talesman för ”the have-nots” mot
de vita och rika nationerna.
Det försäkrar officiellt, att det
önskar normala förbindelser med
Sovjetunionen. I realiteten uppträdde Kina under hela fjolåret
som det röda Rysslands rival, som
aldrig tröttnade att anklaga sovjetledningen för feg revisionism.
Chrusjtjovs fall medförde därvidlag ingen principiell ändring.
Indien genomlevde under 1964
en särskilt svår tid. Dess store man
dog den 27 maj och efterföljaren
Lal Bahadur Shastri, förfogar icke
på något sätt över Nehrus auktoritet, ehuru denna mer än någonsin
vore behövlig. Splittringstendenserna i landet och den fortgående försvagningen av kongresspartiet motverkas dock i en viss utsträckning
av att hotet från norr kännes allt
starkare, sedan Kina blivit atommakt. Indien har ännu icke kunnat
besluta sig för hur detta hot skall
mötas.
Läget kompliceras av den svåra
livsmedelsbristen, som vållat hungersnöd i de stora städerna. Blott
6 miljoner ton amerikanskt vete
utan reell betalning har förhindrat
en katastrof. Krisen har likväl fört
en god sak med sig. De indiska
planhushållarna, vilkas ensidiga
disposition av egna och främmande
medel till industrialisering av landet under de gångna åren ha en
dryg del av ansvaret för dagens
situation. De ha äntligen upptäckt,
vad andra sett i åratal. Indien borde koncentrera huvuddelen av sina
resurser och de summor, som det
kan låna i utlandet, på att få jordbruket på fötter.
Indonesien fortsatte i fjol under
Sukarno på neo-imperialismens
väg. Den store ledaren lyckades
visserligen icke krossa Malaysia
före l januari, som han lovat. Men
det verbala kriget föres med en intensitet från Djakarta, som bådar
illa för det nya året.
Utomstående ha ofta svårt att
förstå, varför den indonesiske presidenten med sådan frenesi engagerat sig för att erövra Malaysia. Det
finns ingen anledning att betvivla,
att han är i god tro, när han betraktar detta som en ”imperialistisk bas”. Men viktigare är, att det
för honom är nödvändigt att förhindra, att hans egna folk få ett
jämförelsematerial i sin närhet.
Malaysias ekonomiska blomstring
är för Sukarno mer än en påle i
köttet, den är ett hot mot hans
personliga ställning. Den visar hans
landsmän att det med ett av jordens rikaste länder till förfogande
icke är nödvändigt att leva i ekonomisk misär. Malaysia visar också,
att man ej behöver leva under ständiga eruptioner av fanatisk nationalism och finna sig i excesser i
grov demagogi. Alltså måste åskådningsexemplet på andra sidan sundet bort. Ganjang Malaysia!
25
Svensk ryktbarhet
Det kan kanske vara lämpligt att
sluta med några ord om Sverige.
Vårt land har utrikespolitiskt sett
under det gångna året framför allt
i ett avseende låtit tala om sig. Det
har begagnats som argument i den
brittiska valkampanjen och den
tyska politiska debatten. De brittiska och tyska socialisterna ha pekat på att Sverige styrts av deras
partivänner i en mansålder och
likväl har Europas högsta levnadsstandard. Detta har gjort en viss
verkan till följd av okunnigheten
om vårt land i synnerhet i Storbritannien.
På sistone har man emellertid i
utlandet börjat inrikta strålkastarljuset på Sverige och därvid upptäckt en del av dess problem. Hur
är det möjligt, att ett land, som
icke bombarderats under kriget,
har trä som råvara och pengar i
tillräcklig mängd, ej kunnat lösa
bostadsproblemet? En del utlänningar ha kommit fram till att det
måste bero på den politik, som
förts. Än mera förvånad har man
likväl blivit utomlands inför skå-
despelet av ett litet land, som
måste bygga på kvalitet, men likväl
sänker sin bildningsstandard genom olämpliga, doktrinära ”reformer” inom skolväsendet. Vi ha för
visso alla möjligheter att vinna
ryktbarhet på detta område – herostratisk ryktbarhet.
ETT ÅR AV INRE FÖRÄNDRINGAR
Under många år i följd skrev
professor Torvald Höjer i
årets första nummer au Su. T.
en utrikespolitisk krönika,
där händelserna under det
gångna året kommenterades.
Det är en stor glädje för tidskriften att kunna återupptaga denna tradition. I denna
artikel ger fil. dr Arvid Fredborg en översikt över utrikeshändelserna 1964-, insatta i
sitt sammanhang.
Det har under det gångna året icke
saknats inslag av stark yttre dramatik i den världspolitiska utvecklingen. Chrusjtjovs fall och den
kinesiska atombomben äro exempel härpå. Men viktigare ha varit
de inre förändringar av politisk,
social och ekonomisk natur, som
inträtt både i internationella organisationer, allianssystem och enskilda stater.
Förenta Nationerna har ytterligare ökat i medlemsantal och förlorat i betydelse. Dess debatter visa,
att världsorganisationen mer och
mer kommit att bli ett forum för
anti-koloniala ressentiment.
Au fil. dr ARVID FREDBORG
Motsättningen mellan öst och
väst har blivit betydligt mildare.
Det kalla kriget i hittillsvarande
form har avblåsts, låt vara att de
flesta motsättningar kvarstå och
den politiska krigföringen blott tager andra uttryck. En konsekvens
av det ändrade läget har blivit en
uppluckring av sammanhållningen
i väster.
Försvagningen av NATO har
dess bättre haft sin motsvarighet
på den andra sidan. Rysslands anspråk på ledningen inom den kommunistiska världen avvisas skarpare än någonsin av det röda Kina
och stöter på allt större motstånd
också hos satelliterna i Europa och
partierna i Asien, Afrika och Amerika. ”Polariseringen” av det kommunistiska blocket är ett faktum.
En bidragande orsak till svårigheten för Sovjetunionen att behålla ledningen är den inre utvecklingen i det egna landet, kännetecknad av en accelererad degenerationsprocess inom kommunismen
och ett allt starkare tryck underifrån med ökande krav på en förbättrad levnadsstandard.
I stället för den tidigare helt dominerande öst-västliga motsättningen skönjes nu en intressekonflikt av ett helt annat slag, en kon- 14
flikt som mindre står mellan öst
och väst än, som det sagts, mellan
nord och syd. Friktionen mellan de
högindustrialiserade nationerna inklusive Sovjetunionen och vissa
av satelliterna, och de så kallade
utvecklingsländerna, blir allt starkare.
Slutligen äro intressanta och viktiga förändringar inom den romersk-katolska kyrkan att notera,
som framgått av det vatikanska
konsiliets hittillsvarande förlopp.
Till problemen av allmän betydelse kommer en rad speciella frå-
gor i de enskilda länderna. Inom
den anglosachsiska världen ha två
viktiga avgöranden fallit – det
brittiska parlamentsvalet den 15
oktober och det amerikanska presidentvalet den 3 november. På det
västra halvklotet har regimförändringen i Brasilien redan visat sig
vara av största betydelse. I Afrika
stiger den nationalistiska febern
allt mer. Regeringarna i Alger och
Kairo gå under inbördes rivalitet
i spetsen för de revolutionära rörelserna. Kongo fortsätter på det sluttande planet. I skarp kontrast till
händelserna där och i en rad andra
svarta stater står utvecklingen i
Sydafrika, vars ställning successivt
stärkes. I Asien blir den aggressiva,
kinesiska expansionsdriften ett
ständigt större problem. Kinas
prestige står på samma gång högre
än någonsin, sedan det inträtt i
atommakternas led. Indien söker
mödosamt anpassa sig efter en tid
utan Nehru. Längre i söder har
den nakna indonesiska imperialismen blivit för mycket till och med
för de mest förstående bland
”Bandung-makterna”. Sukarnos beslut att lämna FN har blott vunnit
applåder i Peking.
FN:s svaghet
Det skulle icke vara någon svårighet att öka uppräkningen av politiska problem, som på ett eller
annat sätt haft betydelse för den
allmänna utvecklingen år 1964,
läget i Tyskland, statskuppen i Sudan, valet av Frei till chilensk president etc. Låt oss emellertid i stället gå litet närmare in på de frå-
gor, som redan kort berörts.
Tendenserna inom Förenta Nationerna äro speciellt betänkliga.
Ingen som kunnat följa världsorganisationens arbete, har kunnat undgå att observera dess svagheter.
Men de ha under 1964 blivit än mer
utpräglade. FN :s auktoritet har
minskat. Dess debatter visa i tilltagande utsträckning, att det numera är ett forum för anti-vita,
anti-europeiska och Amerika-fientliga tidigare kolonier, vilkas representanter ofta sakna vilja och förmåga till sakligt och konstruktivt
arbete. Deras uppträdande präglas
av frustration, för att använda ett
svåröversättligt engelskt ord, inför
den egna förmågan att lösa de
problem, som syntes så enkla och
naturliga, när man ännu styrdes av
andra. Många unga staters FNrepresentanter se världsutvecklingen i det förvridna perspektivet av
–
en kolonialism, som med ett stort
undantag, Sovjetunionen, är praktiskt taget död och en neo-kolonialism, som till stor del existerar blott
i deras egen inbillning. De ha stor
benägenhet att skylla egna misslyckanden på de tidigare kolonialmakterna. Det finnes naturligtvis
undantag – i Afrika folk som
Senghor, Houphouet-Boigny och
Tsirana. Men de äro undantag.
De nya staternas demagogiska
utsvävningar få ett extra gehör
genom det dåliga samvete, som rå-
der hos många i väster, samt av
den idealisering av folk med annat
pigment i huden, som ofta påträffas hos naivare europeer. För
världsorganisationens vara eller
icke vara blir det emellertid av
fundamental betydelse, att europeer och amerikaner i tid ändra
hållning, innan den egna folkopinionen kräver radikalare förändringar än vad som kan anses ligga
i allas vårt intresse.
Att Västerns allianssystem uppluckrats är i och för sig icke onaturligt, eftersom det yttre trycket
minskat. Få känna i dag den ryska
faran lika intensivt som ännu för
några år sedan. Europas ekonomiska frammarsch har stegrat dess
självmedvetande. Ingen finner det
längre naturligt att automatiskt
låta Förenta staterna få det avgö-
rande ordet inom Väst-alliansen. I
stället ifrågasättes dess politiska
visdom och ledning mer och mer.
En makt har i högsta grad främjat denna europeiska självhävdel- 15
se, framför allt genom att aktualisera det ömtåliga atomproblemet
– Frankrike. Bakom general de
Gaulles hållning, som tidvis antagit karaktären av en öppen utmaning mot USA, ligger väl både personliga känslor och en överdriven
uppfattning om Frankrikes betydelse. Men det vore naturligtvis felaktigt att i den franska politiken
primärt se utslag av sårad stolthet
– från tiden 1940-44, då britterna enligt de Gaulles mening negligerade honom och amerikanerna
direkt motarbetade honom – och
folie des grandeurs. I sin strävan
efter ett europeiskt Europa och sin
ständiga fruktan för ett nytt ryskamerikanskt Yalta gör sig generalen till tolk för miljoner europeer
även utanför sitt land. Hans farhågor för att de amerikanska företagsgiganterna i kraft av sina jättelika resurser skola få ett dominerande inflytande delas av många i
andra europeiska länder. Att vår
världsdel vill hävda sig mot USA
är naturligt och borde också av
amerikanarna uppfattas så. Betydligt mera betänkligt är, att nationalistiskt egoistiska tendenser dykt
upp igen, som man hoppades voro
definitivt försvunna.
Den tysk-franska vänskap, som
bildar grundvalen för EEC, har i
påfallande grad avkylts under det
gångna året. Måhända var detta
oundvikligt, eftersom de Gaulles
uppfattning om relationerna mellan Paris och Bonn mer eller
mindre synes vara att tyskarna
16
skola lyda order och betala räkningarna. Men det är intet tvivel
om att klumpighet på tysk sida bidragit till temperatursänkningen,
liksom naturligtvis det förhållandet, att efter Adenauers avgång
ingen i Bonn kunnat tala med en
sådan auktoritet som den gamle
kanslern. Denne är en av de få,
som de Gaulle anser vara eller i
varje fall varit par nobis.
Beslutet den 15 december 1964
att reglera spannmålspriserna inom EEC är främst en seger för
Frankrike. Tyskland betalar. Men
det skedda är på samma gång en
triumf för alla, som vilja konsolidera EEC, som väl nu passerat
”the point of no return”. Vad vi
än må säga, vi som stå utanför de
Sex’ organisation, böra vi erkänna,
att detta ur europeisk synvinkel är
viktigt. Den gemensamma marknaden är icke någon idealisk lösning
eller ens en lösning av fundamentala .europeiska problem. Men den
är ett instrument, som kan begagnas till att förverkliga tanken
på den större enhet, som måste
komma till stånd.
Kommunistblockets sprängning
har bekräftats, sedan det visat sig
att avsättningen av Chrusjtjov icke
medfört mer än en tillfällig mildring av de yttre uttrycken för de
djupgående motsättningarna mellan Peking och Moskva.
Den rysk-kinesiska konflikten är
en av de grundläggande faktorerna
i dagens internationella situation.
Men av föga mindre betydelse är
den inre utvecklingen i Ryssland.
Det har redan sagts, att kommunismen degenererats. Debatten inom
partiet har blivit torftigare och
torftigare. Dogmerna ha i stor utsträckning blivit tomma besvärjelseformer. Det stora målet är rätt
och slätt att stanna vid makten.
Det är ingen självklarhet. Det
kommunistiska partiets maktmonopol stöter mer och mer samman
med den moderna teknikens effektivitetskrav. Partitroheten avgår
icke längre automatiskt med segern.
Det är intet tvivel om att den
tunga partiapparaten för många
ryssar och andra i Sovjetunionen
framstår som en hämsko på all utveckling. En och annan går möjligen så långt, att han eller hon över
huvud taget undrar, vad den gloriösa revolutionen år 1917 haft för
positiva följder. Det är sant, att
partiet under 47 års maktutövning
förvandlat Ryssland till en av jordens mäktigaste industristater, låt
vara att man i Sovjetunionen i varje fall tidigare måttlöst överdrev
de vunna resultaten. Man behöver
blott erinra om att den bekante
ryske nationalekonomen S. G. Sirumilin år 1959 erkände, att siffrorna
på papperet för 1956 voro 3,3
gånger högre än i verkligheten. Inom parentes sagt var detta säkert
icke enbart utslag av en överdriven
propaganda utan också en följd av
brister i statistiken. Man vet, att
det ofta förekom, att samma vara
statistiskt bokfördes flera gånger
under produktionsprocessen.
Ingen kan dock förneka, att Sovjetunionen i dag är en av de ledande industrimakterna. Men icke ens
de nuvarande makthavarnas systematiska nedsvärtning av sina föregångare kan förhindra, att man
ställer sig frågan, om icke också
en fortsatt tsarregim skulle ha
åstadkommit en industriell utveckling av mer eller mindre samma
omfattning och säkerligen till ett
vida lägre pris, mänskligt, ekonomiskt och politiskt. Även en utpräglat svag tsarregim torde i varje
fall på jordbrukets område knappast kunnat undgå bättre resultat
än kommunistregimen. År 1913 var
Ryssland stor spannmålsexportör.
Ett blomstrande jordbruk bör rimligtvis ha skapat en sund grundval
för en fortsatt industrialisering.
De ryska kommunisterna ha
åstadkommit en sak. De ha visat
sig kapabla att under ett halvt
sekel upprätthålla en järnhård partidiktatur. Det är en prestation av
enastående mått. Men framtiden är
höljd i dunkel. Antingen reviderar
man kommunismen i hävdvunnen
bemärkelse eller också riskerar
man, att ledarna i Kreml komma
i olöslig motsättning till den nya
tidens krav.
Fortsatt ”revisionism”
Vissa steg på revisionens väg ha
tagits. I Moskva har man upptäckt
kapitalets och räntans betydelse,
ja, man kom redan för flera år sedan fram till att de statliga före- 17
tagen borde löna sig. I fjol började
man taga en helt annan hänsyn än
tidigare till konsumenternas synpunkter. Allt detta skedde, medan
Nikita Sergejevitj Chrusjtjov ännu
satt vid makten eller i varje fall
var primus inter pares i Kreml.
Hans fall hade likväl av allt att
döma inte att göra med detta. Hans
efterträdare ha fortsatt på den revisionistiska vägen. De till och med
medgåvo en ökning av böndernas
enskilda jordstycken – en särskilt
känslig punkt. Men kunna de ge
efter tillräckligt för det ryska folkets tilltagande krav på högre levnadsstandard och bättre bostäder
utan att över hela linjen stilla sovjetfolkens egendomshunger? Gör
man det i sin tur måste man räkna
med att kineserna få ammunition.
De följa med argusögon alla tendenser i Ryssland till koncessioner
för marknadsekonomiska krav, för
att icke tala om enskild företagsamhet. Utvecklingen sörjer för att
de renläriga kineserna redan nu få
värdefullt propagandamaterial för
sina angrepp mot de ryska ”renegaterna”.
Sovjetledningens problem bli allt
allvarligare. Den tvingas redan att
godtaga mycket, som är ett anatema för de renläriga. Men det
skulle vara ett ödesdigert misstag
att tro, att detta automatiskt innebär en utjämning av skiljaktigheterna mellan Västern och Ryssland.
Även om det så småningom skulle
komma därhän göra vi klokt i att
utgå ifrån att det gång efter annan
18
uppstår situationer, där ryssar och
kineser tycka lika och framför allt
där de tycka lika illa om oss andra.
Den ryska ledningen har funnit
lämpligt att överge vissa av det
kalla krigets mera primitiva metoder. Men dess grundinställning förblir oförändrad. De nya herrarna
i Kreml vilja, som den störtade
Chrusjtjov, begrava oss, och torde
icke lämna något oförsökt för att
nå sitt mål.
Klyftan mellan rika och fattiga
nationer, eller rättare sagt mellan
industrialiserade och icke-industrialiserade, vidgas dessvärre i stället
för tvärtom. Resultatet har blivit
en allt skarpare konflikt, som kom
till öppet uttryck under förhandlingarna om världshandeln i Geneve
våren och försommaren 1964.
De besittande anklagades där för
egoism och kallsinnighet inför de
underutvecklades problem. Det är
klart, att man i Amerika och Europa alltför sent tagit itu med dem.
Fortfarande råder på många ställen en oförlåtlig okunnighet om
dessa frågor. Men när deltagande
utvecklingsländer i Geneve ställde
krav på högre levnadsstandard genom bidrag i olika former från ”de
rika” måste konstateras, att de
som krävde själva till stor del fördärvat sin sak genom orgier i primitiv nationalism i förening med
en klar underskattning av den betydelse, som arbetsdisciplin, utbildning, sund finanspolitik och ekonomisk realism ha i sammanhanget. Hur många av dem ha icke hängett sig åt en okritisk dyrkan av
masugnarna som ”status symbols”
i stället för att angripa folkökningens problem, sätta sina jordbruk
på fötter och införa ett minimum
av rättssäkerhet, av vad man brukar kalla ”the rule of law”?
Detta är till icke ringa grad inindustriländernas eget fel. Alltför
litet har gjorts för att klarlägga för
folken i kolonier eller självständiga men underutvecklade länder,
vilken betydelse enskilt initiativ
har för att åstadkomma ekonomisk
blomstring. I stället har europeisk
socialism predikats och gjort ett
stort intryck på vederbörande. Det
är mycket begärt, att representanter för nya stater skola förstå, att
förutsättningarna äro helt annorlunda, och att förklaringen till att
den europeiska socialismen överlevat trots sin otidsenlighet är att
den i stort sett icke tillämpats i
Europa.
Den katolska kyrkan har sedan
många århundraden i det stora
hela varit en konservativ makt i
samhällslivet. Den har i tid gjort
kompromisser med nya tider och
nya makthavare. Men den har representerat värden, som varit konservativa, och dess försiktighet och
försök att betrakta tingen sub specie aeternitatis ha gjort dess representanter till naturliga bundsförvanter för konservativa samhällsmakter. Detta har i sin tur befriat
de protestantiska kyrkorna från
tvånget att taga ställning till en del
svåra problem. Man har kunnat
hänvisa till den romerska kyrkans
negativa ställning till den ena eller
andra frågan och själva kunnat
framstå som klädsamt progressiva.
Det är för mycket sagt, att detta
läge redan ändrats. Men ingen som
aldrig så flyktigt följt de förhandlingar, som hittills ägt rum i Rom
under det vatikanska konsiliet, har
kunnat undgå att lägga märke till
vilken bred katolsk opinion, som
sökt på en gång genomdriva grundläggande reformer inom liturgins
och organisationens område och
komma ifrån vad man betraktat
som kyrkans stigma som konservativ samhällsfaktor. Skulle denna
utveckling accentueras och vad
man populärt kallar vänsterkatolicismen vinna överhanden inom
den romerska kyrkan stå vi i sanning inför en omvälvande förändring i världspolitiken.
Det brittiska valet, för att gå
över till de olika ländernas problem, kastade under hela fjolåret
sin skugga över internationell politik. General de Gaulles veto mot
Storbritanniens inträde i EEC år
1963, Macmillans tilltagande trötthet, Profurno-skandalen och den
allmänna föreställningen i England, att intet parti borde tillåtas
att sitta så länge vid makten som
tories gjort, skapade en situation,
där en Labour-valseger syntes sannolik. Det konservativa ledarskiftet hösten 1963 snarast förstärkte
oppositionspartiets chanser. Men
mycken misstro rådde också emot
arbetarpartiets doktrinära inställ- 19
ning. Sir Alec Douglas-Home visade sig därtill kunna konsolidera
sitt parti och långsamt vinna terräng. När det stora slaget stod den
15 oktober 1964 hade Labour blott
turen i enskilda valkretsar samt
tidpunkten för pesonväxlingen i
Kreml och den kinesiska atomexJ>losionen att tacka för den knappaste av alla majoriteter i modern
tid- 317 mandat av 630. Det fick
till och med ett något mindre samlat röstetal än 1959. De konservativa hade emellertid förlorat 1,75
milj. röster och liberalerna vunnit
1,45 miljoner.
Regeringen Wilson hade dock
vid sitt tillträde en väsentligt starkare ställning än vad dessa siffror
ange. Dels kunde den påräkna stöd
av liberalernas 9 underhusledamö-
ter i en hel rad frågor, dels svarar
det mot brittisk mentalitet att ge
de nya männen en chans. Den allmänna opinionen uppfattade valutgången som ett votum mot de
konservativa och var beredd att
medge arbetarpartiets regering en
marginal för misstag. Långt in i
City hyste man god vilja gentemot
de nya männen och ansåg det nyttigt med annan luft i Whitehall.
Att premiärministern mötte en
besvärlig valutasituation gjorde
därtill snarast hans position fastare. Han kunde med en viss rätt
skylla impopulära åtgärder på motståndarna, vilka, som det hette från
det nya regeringspartiets sida, av
valpolitiska hänsyn underlåtit att
handla.
20
Wilsons problem
Vad som sedermera hänt har emellertid kommit arbetarpartiet att
förlora ”the benefit of the doubt”
i utlandet. Ty visst var det brittiska
valutaläget besvärligt och krävde
energiska åtgärder. Men \;Vilson
ignorerade alltför länge den omständigheten, att pundet icke blott
är en nationell valuta utan ett internationellt betalningsmedel. Det
nya kabinettets första initiativ –
de ödesdigra femton procenten,
höstbudgeten med kungörande av
framtida skattehöjningar, ökningen av sociala förmåner etc. – ingav utländska iakttagare det bestämda intrycket, att de nya männen helt felbedömde Storbritanniens problem. Reaktionen blev
som bekant en akut försvagning av
pundet. I denna situation måste
Labour-regeringen tillgripa en diskontohöjning till 7 %. Men vad
som skulle ha hjälpt, om det gjorts
av en konservativ regering eller
varit effektivt, om det av Wilson
gjorts tidigare, visade sig nu verkningslöst. Utlandet saknade förtroende till den nya regeringen. På
samma gång hade ingen ansvarig
något intresse av en punddevalvering. När guvernören för Bank of
England, lord Cromer, den dramatiska tisdagen i november vädjade
till sina kolleger om hjälp, blev
svaret enastående. Krediten ger
Storbritannien respit. Resten kommer an på det själv.
Under de veckor som gått sedan
mitten av oktober har Labour gjort
en rad bittra lärdomar. Dess ledare
äro nu väl medvetna om vad det är
som är fel i landet, vad som gör
Storbritannien till ”Europas sjuke
man”, för att citera Economist, den
låga produktiviteten. Wilson torde
också numera inse, att den i första
hand förorsakas av oefterrättliga
förhållanden på arbetsmarknaden,
tepauser och allsköns ovanor, fientlighet mot rationaliseringar o. s. v.,
i andra hand tillvaron av för många
företag med dålig ledning, för litet
framåtanda och konkurrenskraft.
Ekonomiministern George Brown
har tagit det första steget till en
ändring av dessa förhållanden genom den förklaring, som under
regeringens medling underskrevs
av arbetar- och arbetsgivarerepresentanter i december. Om den verkligen leder till att en vettig relation
mellan löneökningar och produkti·
vitetshöjningar skapas är allt gott
och väl. Men den var en ”declaration of intent”. Verkligheten efter
jul såg helt annorlunda ut. Från
alla håll rapporterades, att personalen tog sig extra fridagar. I Londons hamn, ett av de största hindren för en verklig ekonomisk
blomstring, vägrades övertid. Att
med den mentaliteten åstadkomma
högre produktivitet är naturligtvis
omöjligt. Labour befinner sig i ett
svårt dilemma. Det måste göra slut
på ovanorna hos de egna – eller
misslyckas.
De omedelbara problemen te sig
minst sagt brännande. Om pundet
skall räddas gäller det att återställa utlandets förtroende, som
allvarligt skakades genom händelserna efter den 15 oktober. Det är
allt annat än lätt. Labour har, så-
som redan påpekats, icke ”the
benefit of the doubt” i utlandet.
Men Wilson kunde trösta sig med
att åtminstone till en början – i
januari 1965 visade väljarna en
negativ reaktion – det var lätt
att tillskriva vad som skett de
konservativas underlåtenhetssynder, icke regeringen Wilssons fumlighet och doktrinarism under
de första veckorna. Vidare finnes
en benägenhet att skylla allt på utlandet och den är icke inskränkt
till arbetarpartiet. Det finns mycken nationalism och främlingsfientlighet i Storbritannien. Om
Wilson ville göra ett val på programmet att lära bankirerna i
Ziirich att veta hut vore han säker
på en stor majoritet. Men eftersom
premiärministern är beroende av
samarbetet med utlandet, om han
vill undvika att Labour går till
historien som ”the party of devaluation”, är detta en frestelse, som
väl måste övervinnas.
Det amerikanska presidentvalet
Det andra stora avgörandet inom
den anglosachsiska världen blev
lika klart som det brittiska varit
knappt. Det var på ett tidigt stadium tydligt, att den sittande presidenten, Lyndon Johnson, skulle
bli återvald. Vad som var oklart
var vilken majoritet, som skulle
21
stödja honom. Sedan den extrema
konservatismens representant, senator Barry Goldwater, uppställts
som motkandidat, stego Johnsons
utsikter till en stor majoritet.
De flesta iakttagare äro ense om
att Barry Goldwater är en sympatisk och hederlig man, som djupt
känner betydelsen av de fundamentala moraliska frågorna i vår
tid. Men hans uppträdande före
valet visade, att han var den sämsta
tänkbara ”campaigner”. Det berodde framför allt på en oförmåga
att uttrycka sig klart, en benägenhet att trassla in sig och ett dåligt
utvecklat sinne för politisk taktik.
Genom dessa brister i Goldwaters
utrustning blev republikanernas
kampanj till stor del ett slag i luften. Man fick en känsla av att deras kandidat hela tiden var sysselsatt med att förklara, vad han
egentligen menat i San Francisco
utan att lyckas. Johnson förde striden på de fält, som valdes av honom. På sin sida hade han nästan
hela pressen, radion och televisionen, vilket naturligtvis gjorde mycket till. Resultatet var under alla
omständigheter ett verkligt jordskred.
Det var ett votum mot Goldwater
mer än för Johnson. Men var det,
som många tro, ett votum mot den
amerikanska konservatismen? Det
är mera tvivelaktigt.
Ingen, som under senare år besökt USA, har kunnat undgå att
lägga märke till den växande reaktionen mot statens, byråkratins
22
ständigt ökade makt. Det är ingen
hemlighet, att denna utövas med
allt större hänsynslöshet. Firmor
med försvarskontrakt eller andra
offentliga uppdrag våga i regel icke
andas en stavelse, som kunde misshaga de styrande. Anti-trustlagen
ger dessa möjlighet att ingripa mot
misshagliga företag, skattebestämmelserna likaså. Detta har starkt
bidragit till den renässans för amerikansk konservatism, som kunnat inregistreras under de senaste
åren.
Naturligtvis har detta uppmuntrat dem, som reellt äro reaktionära
och längta efter att återställa en
tid, som icke längre finns. Men det
vore orealistiskt att tro – som
många göra, som stå under intrycket av motståndarnas propaganda
– att den amerikanska konservatism, som särskilt kunnat iakttagas
inom universiteten, är reaktionär.
Den är en fullt modern åskådning,
som torde göra sig gällande i en
framtid på ett helt annat sätt än
hittills. Det framgick icke minst av
den uppmärksamhet som Ronald
Reagans radio- och televisionsanförande rönte. I honom har man en
representant för denna nya amerikanska konservatism med verklig
slagkraft.
Presidentens valseger i förening
med läget inom det republikanska
partiet ger administrationen en
rörelsefrihet, som ingen regim haft
sedan Roosevelts tid. Men ingen
torde vara mera på det klara med
att detta snabbt kan ändras än den
realistiske politikern Johnson. Han
är medveten om att hans förmögenhetsförvärv och omgivning erbjuda
angreppspunkter för dem, som veta
att begagna sig av dem, att en inflationär ekonomisk utveckling
kommer att påverka opinionen negativt och att slutligen utrikespolitiska frågor av typ Indokina lätt
kunna åstadkomma kraftiga stormar.
Det återstår att tillägga, att ingen naturligtvis vet, om Johnsons
hälsa står bi i fyra års tid. Skulle
Förenta staternas president plötsligt komma att heta Hubert
Humphrey har ett helt nytt läge
uppstått.
I Syrlamerika var den viktigaste
händelsen i fjol, att den brasilianske presidenten Joao Goulart
störtades genom en militärkupp
den l april. Läget i landet hade en
längre tid varit oroande. Fidelister
och kommunister av ryska och kinesiska schatteringar syntes få ett
allt starkare inflytande och Brasilien föreföll att befinna sig i en
revolutionär situation enligt klassiskt marxistiskt mönster.
Den nya regeringen under general Castelo Braneo har sedan dess
gjort mycket för att förändra det
politiska klimatet i landet. Men
ännu har man icke kunnat göra
mycket åt dess kräftskada. Sedan
årtionden plågas Brasilien av en
galloperaode inflation. Jättelika
summor från utlandet, framför allt
från USA, ha pumpats in i landet.
Men trots detta har det visat sig
omöjligt att få bukt med inflationen, eftersom detta skulle kräva en
rad smärtsamma och impopulära
beslut.
Presidenter och regeringar ha
utlovat dem men aldrig kunnat
hålla sina löften. Sedan Joao Goulart störtades från presidentposten
ha militärerna försökt sin lycka
som inflationsbekämpare. Början
kan icke sägas ha varit särskilt
uppmuntrande, låt vara att det
ännu är för tidigt att döma. Under de första tio månaderna av
1964 släpptes nya sedlar ut till ett
belopp av 335 biljoner cruzeiros,
jämfört med 230 biljoner under
samma tidsperiod år 1963. Levnadskostnaderna ökade ännu mer
år 1964. Trots detta äro i varje fall
amerikanska iakttagare optimistiska och mena, att militärerna
komma att minska utspädningen
av penningvärdet under 1965. De
basera detta på att de nu ledande
ha insett, hur problemet måste angripas- statsfinanserna. Det förefaller också, som om de vore villiga
att taga vissa risker för att få Brasilien på fötter.
De revolutionära tvillingbröderna
Algeriet och Egypten voro alldeles
speciellt aktiva under 1964. Deras
viktigaste mål var att påverka de
svarta staterna söder om Sahara i
anti-västliga riktning samt att
störta Tshombe i Kongo. De ha bå-
da vissa resultat att uppvisa, ehuru
negrerna icke helt äro entusiastiska inför tonerna från Alger och
Kairo. De ha icke glömt den tid, då
23
araber jagade svarta slavar över
halva den afrikanska kontinenten.
Både Algeriet och Egypten ha
tilltagande inre svårigheter. I
Kairoregeringens fall förstärkas de
av att interventionen i Yemen kostar blod och pengar i obehaglig utsträckning. Förhandlingarna mellan republikaner och royalister i
Yemen blevo i fjol resultatlösa.
Den republikanske ledaren Sallal är
och anses vara en ren egyptisk marionett, som blott stödjer sig på
Nassers bajonetter.
Kongo fortsätter att vara en
verklig varhärd. Tshombe lyckades
under år 1964 vinna betydande militära framgångar med hjälp av
några hundra vita legoknektar.
Men hans ställning är vacklande
och mot slutet av året blevo tecknen allt starkare, att från CongoBrazzaville, Sudan och Burundi ett
koncentriskt angrepp mot Kongo
förberedes med algeriska ”frivilliga” som spjutspets. Under tiden
upplöses all lag och ordning mer
och mer, sedan förvaltningen reellt
upphört att fungera. Kongo har
icke många kompetenta administratörer och bättre har det ej blivit av att de blodtörstiga ”simbas”
med förkärlek ha massakrerat
svarta statstjänstemän.
Sydafrika erbjuder en egendomlig
kontrast till denna utveckling. Det
yttre trycket har mer och mer sammansvetsat den vita befolkningen.
Händelserna utanför, icke minst i
Kongo, har av regeringen i Pretoria kunnat begagnas som illustra- 24
tion till vad som skulle vänta Sydafrika, om den svarta majoriteten
finge makten. Den omständigheten,
att portugiserna visat sig kunna behärska läget i Mo~ambique och
Angola har också bidragit till att
stärka den sydafrikanska regeringens ställning. Dess främsta trumfkort är likväl den gynnsamma ekonomiska utvecklingen, som ger landet en stark attraktionskraft. Det
har för närvarande 800.000 svarta
arbetare utifrån. Detta är ett talande argument. Sedan sydafrikanerna
lagrat olja och gummi ha de också blivit mera osårbara. I fråga
om bojkottaktionerna konstaterade
”Jeune Afrique” den 27 april 1964:
”Le boycott a l’echelle internaHonale donne rarement des resultats mais rarement aussi a-t-on vu
un boycott donner moins de resultats que celui applique a l’Afrique
du Sud par la Russie et 17 autres
Etats africains et asiatiques.”
Kinas skugga breder ut sig över
hela Asien. Sedan det blivit atommakt har kammen svällt på makthavarna i Peking. Ingen kan längre
ha några illusioner om vad de syfta
till. Mittens Rike skall återupprättas. Inga medel skys därvidlag.
Tibetanska kvinnor tvångsgiftas
med militärer och civila, som tillhöra Han-folket. Tibetanerna skola
till varje pris assimileras. De självständiga staterna i Himalaya äro
utsatta för ett ökat tryck. I Nordvietnam gör sig det kinesiska inflytandet alltmer märkbart.
över hela linjen söker Peking
mer och mer uppträda som främste
talesman för ”the have-nots” mot
de vita och rika nationerna.
Det försäkrar officiellt, att det
önskar normala förbindelser med
Sovjetunionen. I realiteten uppträdde Kina under hela fjolåret
som det röda Rysslands rival, som
aldrig tröttnade att anklaga sovjetledningen för feg revisionism.
Chrusjtjovs fall medförde därvidlag ingen principiell ändring.
Indien genomlevde under 1964
en särskilt svår tid. Dess store man
dog den 27 maj och efterföljaren
Lal Bahadur Shastri, förfogar icke
på något sätt över Nehrus auktoritet, ehuru denna mer än någonsin
vore behövlig. Splittringstendenserna i landet och den fortgående försvagningen av kongresspartiet motverkas dock i en viss utsträckning
av att hotet från norr kännes allt
starkare, sedan Kina blivit atommakt. Indien har ännu icke kunnat
besluta sig för hur detta hot skall
mötas.
Läget kompliceras av den svåra
livsmedelsbristen, som vållat hungersnöd i de stora städerna. Blott
6 miljoner ton amerikanskt vete
utan reell betalning har förhindrat
en katastrof. Krisen har likväl fört
en god sak med sig. De indiska
planhushållarna, vilkas ensidiga
disposition av egna och främmande
medel till industrialisering av landet under de gångna åren ha en
dryg del av ansvaret för dagens
situation. De ha äntligen upptäckt,
vad andra sett i åratal. Indien borde koncentrera huvuddelen av sina
resurser och de summor, som det
kan låna i utlandet, på att få jordbruket på fötter.
Indonesien fortsatte i fjol under
Sukarno på neo-imperialismens
väg. Den store ledaren lyckades
visserligen icke krossa Malaysia
före l januari, som han lovat. Men
det verbala kriget föres med en intensitet från Djakarta, som bådar
illa för det nya året.
Utomstående ha ofta svårt att
förstå, varför den indonesiske presidenten med sådan frenesi engagerat sig för att erövra Malaysia. Det
finns ingen anledning att betvivla,
att han är i god tro, när han betraktar detta som en ”imperialistisk bas”. Men viktigare är, att det
för honom är nödvändigt att förhindra, att hans egna folk få ett
jämförelsematerial i sin närhet.
Malaysias ekonomiska blomstring
är för Sukarno mer än en påle i
köttet, den är ett hot mot hans
personliga ställning. Den visar hans
landsmän att det med ett av jordens rikaste länder till förfogande
icke är nödvändigt att leva i ekonomisk misär. Malaysia visar också,
att man ej behöver leva under ständiga eruptioner av fanatisk nationalism och finna sig i excesser i
grov demagogi. Alltså måste åskådningsexemplet på andra sidan sundet bort. Ganjang Malaysia!
25
Svensk ryktbarhet
Det kan kanske vara lämpligt att
sluta med några ord om Sverige.
Vårt land har utrikespolitiskt sett
under det gångna året framför allt
i ett avseende låtit tala om sig. Det
har begagnats som argument i den
brittiska valkampanjen och den
tyska politiska debatten. De brittiska och tyska socialisterna ha pekat på att Sverige styrts av deras
partivänner i en mansålder och
likväl har Europas högsta levnadsstandard. Detta har gjort en viss
verkan till följd av okunnigheten
om vårt land i synnerhet i Storbritannien.
På sistone har man emellertid i
utlandet börjat inrikta strålkastarljuset på Sverige och därvid upptäckt en del av dess problem. Hur
är det möjligt, att ett land, som
icke bombarderats under kriget,
har trä som råvara och pengar i
tillräcklig mängd, ej kunnat lösa
bostadsproblemet? En del utlänningar ha kommit fram till att det
måste bero på den politik, som
förts. Än mera förvånad har man
likväl blivit utomlands inför skå-
despelet av ett litet land, som
måste bygga på kvalitet, men likväl
sänker sin bildningsstandard genom olämpliga, doktrinära ”reformer” inom skolväsendet. Vi ha för
visso alla möjligheter att vinna
ryktbarhet på detta område – herostratisk ryktbarhet.