Erövra kulturen
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
548
förändringarna måste genomföras så
snabbt det bara går.
Men socialdemokratin tycks för närvarande helt ointresserad av en seriös
diskussion kring dessa avgörande frågor.
I stället ägnas så gott som all tid och
spaltutrymme åt den offentliga sektorn,
vare sig man är förändrare eller bevarare.
Om industrin och näringslivets villkor är
det däremot bedövande tyst.
Det är tragiskt, dels därför att arbetarrörelsen inte minst genom sin fackliga
gren skulle kunna spela en betydelsefull
roll för förnyelsen av svenskt näringsliv.
Dels därför att Ny demokrati nu visat sitt
rätta populistiska jag och uppenbarligen
tycks mer intresserat av den egna massmediala uppmärksamheten, än att bidra
till en liberalisering av näringslivet. Ny
demokratis företrädare har genom sina
ställningstaganden tyvärr bekräftat de
mest pessimistiska farhågorna om partiet.
Behovet av en socialdemokrati som
utvecklat den förnyelse som trots allt inleddes under regeringstiden har därmed
blivit mer påtagligt. Dessvärre tycks nå-
gon sådan utveckling för socialdemokratins del inte vara aktuell. I stället riskerar
vi att få en anti-koalition i riksdagen bestående av socialdemokratin, ny demokrati och vänsterpartiet vars enda insats
blir att försena den nödvändiga och
önskvärda omvandlingen av Sverige. Om
så blir fallet är regeringen att beklaga,
men än mer trist lär det bli för Sveriges
medborgare.
Erövra kulturen
D
et sägs att högern har vunnit.
I den ekonomiska debatten talar
alla om marknadsekonomi. Varenda statlig verkschef, använder nogsamt högerns retorik när han motiverar sin
existens och låter som enföretagare när han
talar om marknadsanpassning och lönsamhet.
Regeringen är ifull färd med att driva ige- ~
nom ett av de mest omfattande privatiseringsprogrammen ivästvärldenoch deenda ;
protestema som hörts handlar om att det :
kanske inte är så enkelt som man kan tro.
För fem år sedan var det som att svära i
kyrkan att ens antyda möjligheten till privat
barnomsorg.Nu skall till och med socialdemokraterna godta det utan att rodna. Och i
synen på lag och moral, låter var och varannan politiker på ett sätt som en gång sades
göra Astrid Kristensson omöjlig som justitieminister i en borgerlig regering.
Såvisst har det hänt en del. Detär baraatt
läsa tidningen,höra på nyheterna och sedan
fundera efter hur motsvarande spalter och
program lät för fem, tio eller tjugo år sedan.
Det här stämmer i större eller mindre utsträckning påalla tidningar. Fastdetfinns en
begränsning.När man kommer till kultursidan verkar tiden ha stått stilla.
DNs kulturbilaga är en av de få kvarvarande organen för kommunistiskt tänkande. På SvD tar kulturchefen nervöst avstånd
när en medarbetare skriver en artikel som
ifrågasätter offentliga subventioner till kulturen och hela kultursverigeformerar sig till
ett rasande avståndstagande. De flesta kul- –
tursidor och kulturprogram verkar vara
gjorda på den tiden då Che Guevara prydde väggen i tonårsrummet Få har givit sig
in i kulturpolitik utan att snabbt bli fördärvade och strömlinjeformade efter den kulturpolitiska vänsterideologin. Till och med
Birgit Friggebo sade efter bara någon
vecka som ny kulturminister att hon såg
som huvudsaken i sitt jobb att förhindra
besparingar i statsbudgeten på kulturens
område.
Kulturvänsterns värderingsmässiga särdrag är förvånansvärt opåverkade av tidsandans förändring på alla andra områden.
Den är som regel djupt elitistisk med ett
drag av stroppighet. Den bygger ju på antagandet att endast de som sköter kulturdebatten begriper folks bästa. Och trots
alla insikter som vunnits på alla andra områden, handlar kultur fortfarande i huvudsak om konsten att spendera andras pengar på det man själv tycker är kul.
Man kan fråga sig varför. Varför är hö-
gern, som vunnit verkligheten och vunnit
slaget om värderingarna på så många andra områden fortfarande utskåpade i kulturdebatten?
Svaret finns nog snarare att finna hos
högern än hos vänstern. För det första
handlar det om högerns syn på vad kultur
är. Skrämda av den nivellering som följde
av att vänstern en gång definierade i stort
sett allt som kultur (Det socialdemokratiska nykterhetsförbundet Verdandi gav på
70-talet ut en skrift som hette ”Rulla köttbullar är kultur”) har högermänniskan en
snäv definition av kultur. Kultur är konst,
teater, musik, litteratur och möjligtvis film
– i vart fall om det är tråkiga filmer, helst i
svartvitt.
För det andra handlar det om högerns
syn på politik. Lika litet som allt är kultur
………..___ . ~ –
549
för högermänniskan, är allt politik. Politik
är förvaltningen och administrationen av
det allmännas bästa. Därför är det rimligt
att högerns politiska ambitioner framförallt kanaliseras i avgörandet av ekonomiskt system, skatter, försvar och lagstiftning. Men med den snäva kulturdefinition
som högermänniskor ofta har, blir kultur
något som strängt taget är var och ens ensak, med undantag för byråkratin och subventionerna som blir kulturpolitik. Därför
kan en högermänniska som privatperson
och förälder sprida goda och fina kulturideal, medan hon som politiker eller
offentlig person lämnar kultursidorna och
kulturpolitiken till vänstern att sköta.
Det måste bli ett slut på detta. Vänstern
har rätt om kultur i så motto att kultur är
inte bara tavlor, böcker och teater. Kultur
är den själsliga dimensionen i tillvaron.
Kultur är inte bara det fina, det tråkiga
eller det olönsamma. Det är såväl utbildning som underhållning. Det är såväl det
populära som det seriösa, det enkla som
det svåra och det vackra som det fula.
När det gäller de materiella dimensionerna har högern förkunnat sunda ideal,
rättvisa och klara spelregler och skapandets frihet. Det är precis lika viktigt i den
själsliga dimensionen av livet- kulturen.
Därför är det också fel att säga att kultur är en privatsak. Den som har de goda
ideema och riktiga lösningarna har ett ansvar för att verka för att fler ska få del av
dessa. Den som bara säger att kultur är en
privatsak, lämnar hela den arenan till ett
reservat för de glåmiga och gråtande resterna av 1968 års generation. Det är de
inte värda.
Därför måste det nu stå som en första
punkt på högerns prioriteringar: Erövra
kulturen.
förändringarna måste genomföras så
snabbt det bara går.
Men socialdemokratin tycks för närvarande helt ointresserad av en seriös
diskussion kring dessa avgörande frågor.
I stället ägnas så gott som all tid och
spaltutrymme åt den offentliga sektorn,
vare sig man är förändrare eller bevarare.
Om industrin och näringslivets villkor är
det däremot bedövande tyst.
Det är tragiskt, dels därför att arbetarrörelsen inte minst genom sin fackliga
gren skulle kunna spela en betydelsefull
roll för förnyelsen av svenskt näringsliv.
Dels därför att Ny demokrati nu visat sitt
rätta populistiska jag och uppenbarligen
tycks mer intresserat av den egna massmediala uppmärksamheten, än att bidra
till en liberalisering av näringslivet. Ny
demokratis företrädare har genom sina
ställningstaganden tyvärr bekräftat de
mest pessimistiska farhågorna om partiet.
Behovet av en socialdemokrati som
utvecklat den förnyelse som trots allt inleddes under regeringstiden har därmed
blivit mer påtagligt. Dessvärre tycks nå-
gon sådan utveckling för socialdemokratins del inte vara aktuell. I stället riskerar
vi att få en anti-koalition i riksdagen bestående av socialdemokratin, ny demokrati och vänsterpartiet vars enda insats
blir att försena den nödvändiga och
önskvärda omvandlingen av Sverige. Om
så blir fallet är regeringen att beklaga,
men än mer trist lär det bli för Sveriges
medborgare.
Erövra kulturen
D
et sägs att högern har vunnit.
I den ekonomiska debatten talar
alla om marknadsekonomi. Varenda statlig verkschef, använder nogsamt högerns retorik när han motiverar sin
existens och låter som enföretagare när han
talar om marknadsanpassning och lönsamhet.
Regeringen är ifull färd med att driva ige- ~
nom ett av de mest omfattande privatiseringsprogrammen ivästvärldenoch deenda ;
protestema som hörts handlar om att det :
kanske inte är så enkelt som man kan tro.
För fem år sedan var det som att svära i
kyrkan att ens antyda möjligheten till privat
barnomsorg.Nu skall till och med socialdemokraterna godta det utan att rodna. Och i
synen på lag och moral, låter var och varannan politiker på ett sätt som en gång sades
göra Astrid Kristensson omöjlig som justitieminister i en borgerlig regering.
Såvisst har det hänt en del. Detär baraatt
läsa tidningen,höra på nyheterna och sedan
fundera efter hur motsvarande spalter och
program lät för fem, tio eller tjugo år sedan.
Det här stämmer i större eller mindre utsträckning påalla tidningar. Fastdetfinns en
begränsning.När man kommer till kultursidan verkar tiden ha stått stilla.
DNs kulturbilaga är en av de få kvarvarande organen för kommunistiskt tänkande. På SvD tar kulturchefen nervöst avstånd
när en medarbetare skriver en artikel som
ifrågasätter offentliga subventioner till kulturen och hela kultursverigeformerar sig till
ett rasande avståndstagande. De flesta kul- –
tursidor och kulturprogram verkar vara
gjorda på den tiden då Che Guevara prydde väggen i tonårsrummet Få har givit sig
in i kulturpolitik utan att snabbt bli fördärvade och strömlinjeformade efter den kulturpolitiska vänsterideologin. Till och med
Birgit Friggebo sade efter bara någon
vecka som ny kulturminister att hon såg
som huvudsaken i sitt jobb att förhindra
besparingar i statsbudgeten på kulturens
område.
Kulturvänsterns värderingsmässiga särdrag är förvånansvärt opåverkade av tidsandans förändring på alla andra områden.
Den är som regel djupt elitistisk med ett
drag av stroppighet. Den bygger ju på antagandet att endast de som sköter kulturdebatten begriper folks bästa. Och trots
alla insikter som vunnits på alla andra områden, handlar kultur fortfarande i huvudsak om konsten att spendera andras pengar på det man själv tycker är kul.
Man kan fråga sig varför. Varför är hö-
gern, som vunnit verkligheten och vunnit
slaget om värderingarna på så många andra områden fortfarande utskåpade i kulturdebatten?
Svaret finns nog snarare att finna hos
högern än hos vänstern. För det första
handlar det om högerns syn på vad kultur
är. Skrämda av den nivellering som följde
av att vänstern en gång definierade i stort
sett allt som kultur (Det socialdemokratiska nykterhetsförbundet Verdandi gav på
70-talet ut en skrift som hette ”Rulla köttbullar är kultur”) har högermänniskan en
snäv definition av kultur. Kultur är konst,
teater, musik, litteratur och möjligtvis film
– i vart fall om det är tråkiga filmer, helst i
svartvitt.
För det andra handlar det om högerns
syn på politik. Lika litet som allt är kultur
………..___ . ~ –
549
för högermänniskan, är allt politik. Politik
är förvaltningen och administrationen av
det allmännas bästa. Därför är det rimligt
att högerns politiska ambitioner framförallt kanaliseras i avgörandet av ekonomiskt system, skatter, försvar och lagstiftning. Men med den snäva kulturdefinition
som högermänniskor ofta har, blir kultur
något som strängt taget är var och ens ensak, med undantag för byråkratin och subventionerna som blir kulturpolitik. Därför
kan en högermänniska som privatperson
och förälder sprida goda och fina kulturideal, medan hon som politiker eller
offentlig person lämnar kultursidorna och
kulturpolitiken till vänstern att sköta.
Det måste bli ett slut på detta. Vänstern
har rätt om kultur i så motto att kultur är
inte bara tavlor, böcker och teater. Kultur
är den själsliga dimensionen i tillvaron.
Kultur är inte bara det fina, det tråkiga
eller det olönsamma. Det är såväl utbildning som underhållning. Det är såväl det
populära som det seriösa, det enkla som
det svåra och det vackra som det fula.
När det gäller de materiella dimensionerna har högern förkunnat sunda ideal,
rättvisa och klara spelregler och skapandets frihet. Det är precis lika viktigt i den
själsliga dimensionen av livet- kulturen.
Därför är det också fel att säga att kultur är en privatsak. Den som har de goda
ideema och riktiga lösningarna har ett ansvar för att verka för att fler ska få del av
dessa. Den som bara säger att kultur är en
privatsak, lämnar hela den arenan till ett
reservat för de glåmiga och gråtande resterna av 1968 års generation. Det är de
inte värda.
Därför måste det nu stå som en första
punkt på högerns prioriteringar: Erövra
kulturen.