Erik Rossander; Motstånd och motståndsrörelser


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK ROS<;: A NDER:
Motstånd och motståndsrörelser
N
är ”Ebbe Carlsson-affären” började avklinga dök plötsligt gamla
spöken upp igen som t e x ”Sjuk·husspionen” och ”ffi-affären”. Då presenterades något som väl åtminstone journalisten själv hoppades skulle kunna bli ytterligare en ”affär”- nyheten att mockså
hade en hemlig krigsorganisation som
skulle vara ett embryo till en motståndsrörelse. Det hela dog ut när tillfrågade ledande män som utrikesminister Sten Andersson och förre ÖB Stig Synnergren
utan omsvep deklarerade att visst var det
så. Inte nog med det, Stig Synnergren uttryckte också enförhoppning att det fanns
något liknande idag! Och något spår måste väl formuleringarna i Regeringens proposition 1986/ 87:95 ”Totalförsvarets
fortsatta utveckling” ha avsatt? Där står
nämligen: ”… Inom områden som angriparen tillfälligt lyckats ta skall motståndet
fortsätta med alla medel och i alla former
som folkrätten tillåter, även som icke militärt motstånd …”
Thede Palm: Motstånd och Motståndsrörelser. Militärhistoriska förlaget 1988
Det är mot denna bakgrund, och i beaktande av hur vår säkerhetspolitiska situation under de senaste åren kommit alltmer i blickpunkten som f d forskningschefen vid Militärhögskolan Thede Palm
nu låtit ge ut ett sedan 10 år fårdigställt
material i form av boken ”Motstånd och
Motståndsrörelser”. Författaren framhåller själv att boken inte skall uppfattas som
en lärobok, utan mera för att ge tillfålle till
bredvidläsning för den intresserade. En
sådan funktion fyller den väl. Genomgående i bokens 10 kapitel, som vart och
ett behandlar olika aspekter på motståndet i ockuperat land, anför författaren generella regler eller iakttagelser som illustreras med välfunna exempel från andra
världskriget. De områden som så täcks in
är: Sambandsfrågor, Underrättelsetjänst,
säkerhetstjänst, Flykthjälp, Sabotage,
Partisankrig, Hemmafronten, Organisationerna och Människorna. Eftersom allt
detta ryms inom 116 sidor förstår var och
en att varje fråga måste behandlas kortfattat och översiktligt.
Boken är genom sin komprimerade
form något av en aptitretare. Exemplen är
genomgående intressanta och i högsta
grad tankeväckande. Man får lust att
tränga längre in i vissa refererade händelser, och man får en hum om vad som kan
dölja sig bakom propositionens formulering ”… skall motståndet fortsätta med
alla medel …” Onekligen är detta ett område som är värt betydligt större uppmärksamhet, och här fungerar nog ”Motstånd och Motståndsrörelser” som en utmärkt introduktion. Till detta bidrar naturligtvis också författarens härliga språkbehandling. Alltså en inte avskräckande
tjock bok, tillika intresseväckande och
mycket välskriven. Vad kan man mer begära?
Personligen saknar jag två saker. För
det första något om de folkrättsliga regler
som finns och också fanns under andra
världskriget, och hur de respekterades.
Det framkommer indirekt i exemplen då
och då, men den frågan hade nog varit
förtjänt av ett eget kapitel. För det andra
hade jag satt värde på en notapparat och
litteraturförteckning. Visst hade det tyngt
framställningen, men det hade å andra sidan gjort det lättare för den, vars intresse
väckts, att gå vidare i den ena eller andra
aspekten på motstånd och motståndsrörelser. Dock är jag övertygad om att boken väl fyller den funktion författaren har
angivit ”att reda ut begreppen och visa
LENNART ULLER:
Krig i fredstid
C
harlie Nordbloms ”Krig i fredstid”
avhandlar dels nu pågående spionage och subversion mot Sverige
– dels Lenins väg till makten och hans legitimering av subversiv krigföring i olika
former för att främja Sovjetstatens intressen. Boken är delvis provokativ inte minst
genom formuleringar av typen ”krigarstaten”, ”en krigsmålad och kärnvapenbestyckad ubåt anföll ett hederligt svenskt
skär vid Karlskrona” o s v. Just detta
språkbruk kan medföra att belackare
lyckas avfärda Nordbloms aktningsvärda
dokumentation från debatten trots att boken faktiskt borde utgöra ett viktigt inlägg
i diskussionerna beträffande vårt säkerhetspolitiska läge. För den som emellertid
kan se förbi språkdräkten finns åtskilligt
substantiellt att hämta – främst vad gäller
redovisningen av vad som händer i Norden sedan sjuttiotalet.
Charlie Nordblom: Krig i fredstid. Tirnbro 1988
Nordblom offentliggör sålunda på ett för- ~änstfullt sätt åtskilligt om KGB:s och
GRU:s (den militära underrättelsetjänsten) verksamhet i Sverige och våra nordiska grannländer. Hans dokumentation
391
vad motstånd egentligen är och vad det
kan uträtta, men också vad motstånd kan
kosta”.
och resonemang gör i dessa avseende ett
trovärdigt intryck. Även om det mesta
stämmer väl med den allmänna bild massmedia tidigare förmedlat ger detaljrikedomen, de biografiska teckningarna av
utvisade ”diplomater” och de fylliga uppräkningarna av i spionage inblandade
m m en fördjupad insikt om den målmedvetenhet som kännetecknar kartläggningen av vårt försvar. Vårt eget agerande
framstår härigenom i en än mer tvivelaktig dager – är verkligen goda relationer
till Sovjetunionen värt det pris vi tvingar
oss själva att betala. Framstår Sverige för
Sovjetunionen som ett land strävande efter att förhandla från en styrkeposition
(som vore oss mäktig) eller ger vi intryck
av en sådan diskretion att den kan uppfattas som ett utslag av viss medgörlighet.
Kanske t o m svaghet? För den som anser
att Sovjetunionen i grunden endast respekterar reell styrka ger Nordbloms bok
illavarslande påminnelser om vart vi p g a
eget agerande, eller brist därpå, är på väg.
En annan mycket intressant fråga som
behandlas är baltutlämningen och P O
Enquists strävan att rentvå oss och Sovjetunionen från denna skamfläck. Nordbloms tes att Enquist utsatts för desinformation är trovärdig och kan endast kull-