Erik Moberg; Den andra vägen

ERIK MOBERG:
Den andra vägen
A
Ila som rest i utvecklingsländer
har sett de vidsträckta områdena av tät primitiv kåkbebyggelse
runt de stora städernas kärnor. Alla har
också sett den överallt förekommande
gatuförsäljningen av inte bara varor utan
också tjänster – t ex mängderna av
cykelreparatörer eller frisörer som inrättat sina verkstäder respektive salonger direkt på någon enstaka kvadratmeter av
en trottoar.
Hernando de Soto: Den andra vägen.
Marknadsekonomi för Latinamerika.
Timbro, Stockholm 1989
Men mitt i allt detta finns också avvikande drag som är svårare att upptäcka och
som kan förefalla förvånande. När jag
själv reste i Indien för ett antal år sedan
fick jag i en undersökningsrapport t ex
veta att många av de primitiva bostäderna var utrustade med kapitalvaror, t ex
TV, som starkt kontrasterade mot den
billiga och skräpiga exteriören i korrugerad plåt.
Varför ser dessa fattigmiljöer ut som
de gör? Hur ser de bakomliggande och
grundläggande orsakssammanhangen ut?
Detta är frågor som behandlas i boken
”Den andra vägen – Marknadsekonomi
för Latinamerika” av peruanen Hemando de Soto.
”Den andra vägen” är ett exempel på
samhällsanalys när den är som bäst. Den
är bred och övergripande och präglad av
ett djupt och engagerat intresse för människors grundläggande livsvillkor. Men
samtidigt karakteriseras den av skarp intellektualitet, av nödvändig distans till
ämnet och av kyla i analysen. Man kommer osökt att tänka på 17- och 18-hundratalens stora klassiska ekonomer.
Framställningen baserar sig på ett
brett upplagt och fortfarande pågående
forskningsprojekt i Peru under de Sotos
ledning. Det empiriska materialet är i allt
väsentligt hämtat från huvudstaden Lima
som vuxit explosionsartat under senare
år. Från 1940 till 1981 ökade antalet invånare, huvudsakligen genom inflyttning
från landsbygden, från ca femhundra tusen till ca 4 miljoner.
Utgångspunkten för de Soto är de ofta
oöverkomliga svårigheterna för vanliga
människor utan förbindelser att skaffa sig
ett eget hem eller starta ett företag på laglig väg. Oändliga formaliteter hos olika
myndigheter skall gås igenom och avgifter av olika slag, inklusive mutor, betalas.
Tidsåtgången, kostnaderna och besvären
är så stora att den legala vägen i praktiken är stängd för de flesta.
De detaljerade uppgifter om dessa
kostnaders storlek och sammansättning,
som de Soto ger, är inte enbart intervjudata. Typiskt för handgripligheten i hans
metod är att han också lät en grupp medarbetare starta en konfektionsfabrik och i
praktiken steg för steg gå igenom alla de
procedurer som krävdes för tillstånd.
Experimentet bekräftade till fullo de svå-
righeter som entreprenörerna vittnade
om. Byråkratins jurister, som hävdade att
formaliteterna i själva verket var enkla,
hade fel.
Resultatet blir att vanliga människor
för sitt boende och arbete tvingas ut bortom lagens råmärken. Av tvång blir de, för
att använda de Sotos term, informella.
Han talar om den informella ekonomin
till skillnad från den officiella. Och det är i
beskrivningen och analysen av den informella ekonomin och dess aktörer som boken framför allt har sin styrka. Framställningen vilar här på modern och solid
rättsekonomisk grund.
Låt oss t ex se på de Sotos beskrivning
av hur människor som inte kan skaffa
bostad mark på laglig väg istället tillgriper ockupationer. Såhär kan det gå till.
Först samlas en liten grupp som väljer
ut ett lämpligt markområde- i allmänhet
ett stycke statlig mark.Därefter rekryterar
gruppen ytterligare medlemmar för att
komma upp i det tilltänkta antalet och
man börjar göra upp planer. Marken
delas upp i bostadstomter, i områden för
skolor, hälsovårdscentraler, o s v. En organisation med befattningshavare för olika uppgifter såsom ordningshållning
inom området, bevakning och försvar utåt, o s v, skapas.
Efter noggranna sådana förberedelser
genomförs sedan själva ockupationen –
nattetid och under helg för att minimera
risken för polisingrepp. Ockupanterna,
som kan vara åtskilliga tusen, kommer till
platsen i lastbilar och bussar med tältstänger, vassmattor och annat material för
de första bostäderna. Markgränserna
markeras med krita. Byggandet inleds.
Massor av peruanska flaggor placeras ut
för att demonstrera det patriotiska och
socialt berättigade i företaget.
[allmänhet lyckas ockupanterna sedan
försvara sin erövring. Det totala antalet
ockupationer är så stort och de framstår
trots allt som så berättigade att myndigheterna har svårt att gripa in. P g a sitt behov av folkligt stöd låter de istället saken
bero. Ockupanterna blir därför kvar och
uppnår i realiteten ofta, och medan år går,
ett slags successivt allt starkare besittningsrätt. Husen förbättras, vägar byggs,
el, vatten och avlopp dras in, o s v.
143
Förutom bostadsetableringen beskriver de Soto också ingående den informella handeln och de informella transporterna. Mönstren är likartade även om
antalet ockupanter i det enskilda fallet ofta är mycket mindre än då det gäller bostadsområden, ibland kanske bara någon
enstaka person. En plats på en gata som
bedöms lämplig för kommersiell verksamhet ockuperas, eller en busslinje etableras på likartat sätt.
De informella verksamheterna i Perus
stora städer har sammantaget mycket stor
omfattning. Enligt de Sotos siffror är tillväxten i den informella ekonomin mycket,
mycket högre än i motsvarande officiella
sektorer. Det finns därför stor anledning
att mera principiellt intressera sig för den
informella ekonomins egenskaper och
villkor. de Soto framhåller med eftertryck
framför allt två saker.
För det första så är den informella ekonomins aktörer inte asociala, världsfrånvända, lättjefulla eller något sådant som
man möjligen kan tro. De är inom ramen
för givna villkor rationella, hårt arbetande
och skickliga så som människor ofta är
när de kämpar för något angeläget.
Ockupationer av affärsplatser eller busslinjer föregås t ex av ingående marknadsbedömningar. På samma sätt som människor i allmänhet så vet de informella
bättre än andra vad som är bäst för dem
själva.
Det är f ö intressant att de Sotos betoning av människornas kompetens och rationalitet slående överensstämmer med
vad ulandsforskaren och ekonomipristagaren till Alfred Nobels minne, Theodore W. Schultz, tidigare dokumenterat.
slutsatsen blir att det inte finns något
behov av myndighetsstyrning, statlig pla- 144
nering, eller dylikt för att leda de informella aktörerna i deras strävanden. Besluten om verksamhetsinriktning fattar de
bäst själva. De behöver inga maktfullkomliga förmyndare.
För det andra, och detta är själva kärnan i de Sotos budskap, så hämmas däremot de informella aktörernas verksamhet starkt av att de till stor del arbetar
utanför lagens gränser. Framför allt saknar de tillgång till en av statsmakten definierad och försvarad äganderätt, avtalsrätt och skadeståndsrätt De är hänvisade
till ett eget rättssystem och egen rättsskipning, t ex genom blodiga uppgörelser på
gatan. Deras tillvaro är ifundamentala avseenden rättslös och konsekvenserna av
detta är vittomfattande och förödande.
Ta t ex en bostadsfastighet på ockuperad mark. Eftersom den är illegalt tillkommen så har ägaren inte lagfart på den.
Han kan därför inte sälja den, åtminstone
inte till ett rimligt pris, eftersom köparen
inte vet vad han köper. Han kan inte heller
belåna fastigheten eftersom säkerhetens
innebörd är oklar. Ej heller kan han hyra
ut den eftersom hyresgästen i sin tur kan
visa sig v&ra en ockupant. Och kanske viktigast av allt, om någon skulle förstöra
eller med våld besätta fastigheten, så har
han inga rättsliga möjligheter att få den
tillbaka eller eljest bli kompenserad.
Det är självklart att investeringar i fastigheter under sådana förhållanden begränsas. Därför ser kåkstäderna ut som
de gör och det inledningsvis nämnda förhållandet med relativt dyrbart lösöre inne
i husen får också sin förklaring. En lVapparat blir ju under de rådande villkoren
en avsevärt säkrare placering än en förbättring av huset. Även fattigdomen har
sin logik och struktur.
När det gäller företagsamheten är konsekvenserna av rättslösheten än mer omfattande. Många företagare är till att börja
med angelägna om att hålla sig dolda för
myndigheterna för att undgå ingripanden.
Från den synpunkten är det bättre om
verksamheten är ambulerande än fast, det
är olämpligt att göra reklam, och det är
farligt att ha andra leverantörer och kunder än släktingar, vänner och andra som
man litar på. Detta är naturligtvis mycket
allvarliga restriktioner.
Men det är värre än så. Stora företag,
t ex aktiebolag, är ju baserade på en
mycket komplex samverkan mellan ett
stort antal för varandra okända parter så-
som aktieägare, långivare, anställda, o s v.
För att sådana organisationer skall kunna
komma till stånd är det nödvändigt att alla
parters rättigheter är väl preciserade i lag
och att de kan upprätthållas inför domstol, annars skulle ingen våga engagera sig
i verksamheten. Staten måste tillhandahålla själva aktiebolagsinstitutionen.
Sådana institutioner har emellertid de
informella inte tillgång till. Deras företag
kan därför inte växa sig stora och stordriftens och specialiseringens enorma fördelar kan inte utnyttjas.
Det som staten kan och bör göra är alltså, det blir den väsentliga slutsatsen, att
tillhandahålla de grundläggande rättsliga
instrument utan vilka en gynnsam välfärdsutveckling är otänkbar.
de Sotos resonemang om de grundläggande rättigheternas betydelse för välståndet avser förhållandena i Peru, men
har stor relevans också för andra utvecklingsländer och borde därför beaktas vid
t ex utformningen av det svenska utvecklingsbiståndet. Men även för industriländerna, t ex Sverige, är det av stor betydelse. Vi kanske så tar vårt välstånd för givet
att vi glömmer bort dess grundläggande
förutsättningar, bl a de rättsliga. Och därför ser vi kanske inte heller tillräckligt
allvarligt på tendenser’till uppluckring av
den privata äganderätten och avtalsrätten.
Hur kommer det sig att byråkratin är så
svårforcerad som den faktiskt är? de
Soto menar att problemen har sin grund i
den peruanska statens starka omfördelande ambitioner eller, för att använda
hans egen kanske något egenartade terminologi, i att den är merkantilistisk. Av
detta följer nästan med nödvändighet,
tycks de Soto mena, att byråkratin blir
krånglig och korrupt och därför också i
praktiken omöjlig att forcera.
I dessa resonemang är de Soto fortfarande intressant, men åtminstone för
mig mindre övertygande än i bokens
rättsekonomiska avsnitt. Det räcker ju att
exemplifiera med det svenska samhället.
Även hos oss har staten starka omfördelande ambitioner, men i allt väsentligt
är vi ändå befriade från det byråkratiska
krångel som förgiftar peruanernas vardag. Sammanhangen är rimligen mer
komplicerade än i de Sotos analys.
Vilka politiska slutsatser drar då de
Soto av sitt resonemang? I den peruanska
politiken står, menar han, en systembevarande höger mot en statskapitalistisk
vänster. Dessa båda krafter är oense om
det mesta, men likväl överens om att den
informella ekonomin är ett stort problem.
För de Soto är de informella tvärtom
landets stora hopp, varför han beklagar
att de jagas från både höger och vänster.
”Det är förstås stor skillnad mellan en räv
och en varg”, skriver han, ”men för kaninen är det likheten som räknas”.
145
de Soto vill istället befria de informella
ur deras rättsliga underläge så att de löften de bär på kan infrias. Han förespråkar
därför nya, och för alla peruaner giltiga,
lagar om äganderätt, avtalsrätt och skadeståndsrätt. En sådan förändring skulle,
menar han, utlösa en snabb och fredlig
välståndsutveckling. De informellas entreprenöranda skulle snabbt bära frukt till
gagn för hela det peruanska folket.
”Alla tecken”, skriver han, ”tyder på att
lagstiftningen är huvudförklaringen till
den skillnad i utveckling som finns mellan
de industrialiserade länderna och dem
som i likhet med Peru inte är industrialiserade.” Och med detta pekar han inte
bara på lagarnas betydelse utan avvisar
också den vanliga uppfattningen att Perus
och Latinamerikas olyckor beror på yttre
krafter. Enligt de Soto har peruanerna
själva sitt öde i sina händer.
Den marxist-leninistiska vänstern i
Peru kallar sin revolutionära lösning på
landets problem för ”Lysande vägen”,
”Sendero luminoso”. Det är i kontrast till
detta som Hemanda de Soto kallar sitt
fredliga alternativ för ”Den andra vägen”,
”El otro sendero”.
Mario Vargas Llosa, författaren och
nobelpriskandidaten, numera också presidentkandidat i Peru, har skrivit företalet
till ”Den andra vägen” och var också en
ivrig tillskyndare av den bakomliggande
forskningen. Boken är nu tryckt i 65 000
exemplar i Sydamerika. Den engelska
upplagan har väckt berättigad uppmärksamhet över hela världen. Det är högst
tillfredsställande att det nu sedan några
månader också finns en svensk upplaga.