Print Friendly

En ny påminnelse

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EN NY PÅMINNELSE – –
»Betänksamt ödet står, med griffeln höjd att rista
i kopparn in vår dom, den eviga, den sista.»
HXNDELSERNA den 15 mars 1939 torde komma att beteckna
en av de viktigaste vändpunkterna i den nyaste tidens historia.
Deras bakgrund är alltjämt i viss mån höljd i dunkel. Att den
slovakiska separatism, som utlöste explosionen, stimulerats och omhuldats av Berlinregeringen, som i Miinchen hade lovat garantera
det nya Tjecko-Slovakiets gränser, är uppenbart. Svårare är att
förstå, hur de styrande i Prag resonerade, då de i syfte att rädda
sin stats existens mot upprorsmakarna vidtogo de kraftåtgärder,
som blevo början till slutet. Det är tänkbart, att de räknade på ett
stöd utifrån, t. ex. från Warschau, som i nödens stund uteblev;
det är också tänkbart, att de i en situation, som hade blivit outhärdlig, blott följde maximen: »Lieber ein Ende mit Schrecken,
als ein Schrecken ohne Ende.» Det är slutligen ingalunda otänkbart, att presidenten Hacha och hans rådgivare hade låtit föra
sig bakom ljuset av herr von Ribbentrops diplomati.
Det för världsopinionen väsentliga är emellertid, att Pragregeringens åtgärder mot konseljpresidenten Tiso och hans medhjälpare möjligen – ehuru ganska osannolikt – kunde rättfärdiga
Slovakiets lösslitande från Prag men aldrig skänka skymten av en
rättsgrund för Böhmens och Mährens ockupation och annektering.
De våldsdåd mot den tyska minoriteten i Tjeckien, som också åberopats av de tyska uttolkare, vilka över huvud taget brytt sig om
att försöka konstruera en rättslig motivering, äro lika otillräckliga. I stor utsträckning äro de fullständigt obestyrkta, i andra
fall klara följder av vederbörande tyska gruppers provokatoriska
uppträdande mot majoriteten. Och om fall av icke-provocerade
våldsdåd mot tyskar verkligen ha förekommit, saknade Berlinregeringen sannerligen icke möjligheter att bereda sig mångdubbel
upprättelse utan att behöva sätta en enda soldat i rörelse. På den
rättsliga och moraliska karaktären av den tyska inmarschen lönar
det sig icke att spilla ord.
149
En ny påminnelse – –
Intressantare äro de slutsatser för framtiden, som kunna dragas
ur det skedda. Det har varit en i vida kretsar gängse- f. ö. även
i denna tidskrift förfäktad – uppfattning, vilken även legat till
grund för Chamberlains politik, att den tyska regeringens mål
var att samla de 1919 från Tyskland avskilda tyska minoriteterna
i Mellaneuropa och avskaffa de tunga och förödmjukande band
av juridisk, ekonomisk och militär natur, som Versailles- och S:t
Germainfördragen hade lagt på det tyska folkets rörelsefrihet.
Från denna utgångspunkt har man tillerkänt Hitlers hittills skedda
kupper ett moraliskt berättigande, som fick täcka deras rättsliga
svagheter. Man har hoppats, att om de uppenbart orättvisa sviterna av världskriget undanröjdes, skulle vägen öppnas för en ny
fredlig samlevnad mellan likaberättigade folk. Denna uppfattning, som livligt stimulerats av en skicklig tysk agitation, utgjorde en viktig grund till Miinchenuppgörelsen, där man föreställde sig, att Tyskland äntligen i ett fritt slutet fördrag erkände
den tjecko-slovakiska nationalstatens gränser och frihet. Endast
kolonialfrågan återstod så att reglera, innan fältet skulle vara fritt
för en avspänning.
Denna åskådning har hämtat stöd ur en hel rad av officiella förklaringar av Hitler och hans närmaste medhjälpare, hållna i alldeles ovanligt kategoriska och förpliktande ordalag men vilka det
ej längre lönar mödan att citera. Ty hela det skildrade betraktelsesättet har visat sig vara i grund oriktigt, vare sig det varit så
redan från början eller den tyska politiken på senare tid fått nya
mål. I alla händelser är det nu klart för alla, som vilja se, att den
tyska erövringspolitiken ingalunda gör halt vid gränserna för det
område, som bebos av tyska stammar, och att Hitler betraktar de
överenskommelser, som han själv har undertecknat i egenskap av
likaberättigad eller t. o. m. dominerande part, såsom lika litet bindande som Versailles- och Locarnofördragen.
Europas övriga folk ha sålunda att göra med en makt, troligen
slagkraftigare än någon annan, som icke betraktar några fördrag
eller förbindelser som annat än papperslappar och vars strävan
synes rikta sig mot uppbyggandet av samma universaldespoti, som
Napoleon på sin tid, om ock i humanare form, försökte. Talet om
det tyska folkets enhet, som tycktes innebära ett konkret och skarpt
avgränsat begrepp, har förbytts i de dunkla orden »Schicksalsgebiet» och »Lebensraum», vilka utöver sin inneboende oklarhet
också ha den egenskapen att successivt växa vid varje ny ut- 150
En ny påminnelse – –
vidgning. De kunna lika lätt gälla Danmarks och Hollands mejerier som Rumäniens olja, Lothringens minettlager som Kirunas
svartmalm. Vid sidan av dessa metafysiska begrepp uppträda
också sedan senaste rikspartidagen i Niirnberg reminiscenserna
från Otto den stores och Fredrik Barbarossas sacrum imperium
Romanum nationis Germanicae, en föreställningskrets, som näppeligen kan väcka helt angenäma tankar vid axelns södra ändpunkt,
där man minnes de tyska imperatorernas Romtåg.
Några få dagar efter inmarschen i Prag och Briinn följde den
i Memel. Förhållandena därstädes ligga något annorlunda till.
Området har sedan 1200-talet hört under tyskar, tills det i Versaillesfreden avsöndrades. Befolkningen är av övervägande tysk
prägel, även om härstamningen i betydande utsträckning är litauisk. Men även här framträda samma metoder – kortfristiga,
ultimativa krav, böjelsen att i tid och otid hålla den pansrade
näven under motståndarens näsa. I detta fall är denna teknik så
mycket mer frånstötande, som säkerligen inga svårigheter av betydelse skulle ha mött ett försök att genom anständiga förhandlingar förmå det svaga Litauen att giva sitt samtycke till de tyska
kraven. Det förefaller, som om modern tysk diplomati ej skulle
sätta värde på en framgång, om den ej vinnes under öppet krigshot. Det är andra tider nu, än då Bethmann-Hollweg under det
hohenzollernska kejsardömets maktdagar svarade sina alltyska
kritici: »Därför att man är stark, behöver man inte alltid bära
svärdet i munnen.»
Ingen vet, om Tyskland f. n. hyser vidare erövringsplaner –
något som dock ingen synes betvivla – hur långt de i så fall
sträcka sig och mot vem de i första hand rikta sig. En allmänt
gängse åsikt tycks vara, att det först blir fråga om Polen, Rumä-
nien eller Jugoslavien, sedan Ungern än fastare kedjats vid den
allt hastigare framrullande Jaggernautvagnen. Ur denna synpunkt ha de tyska handelsförhandlingarna med Rumänien följts
med panikblandad spänning. Det är mycket tänkbart, att denna
uppfattning är riktig, och att den tyska expansionen riktar sig
mot sydöst och har Ukraina och Svarta havet som mål.
Men å andra sidan kan det också tänkas, att inmarschen i Böhmen hade karaktären av en jättelik rensopningsaktion i Tysklands
rygg före ett stort slag i alldeles annan riktning. Härför talar
i viss mån, att övertagandet av tjeckernas krigsmateriel åter ökat
Tysklands försprång framför det våldsamt rustande England. Då
151
En ny påminnelse – –
vidare efter den 15 mars normala förbindelser mellan London och
Berlin synas otänkbara ur politisk-moralisk synpunkt, bortfalla
vissa hämningar, som tidigare kunnat skydda Holland, Schweiz och
Frankrike mot plötsliga besök av der Filhrer und Reichskanzler.
För Holland tillkommer omständigheten, att det skulle bli en
värdefull pant för de kolonier, som det tyska folket med stor trosvisshet väntar. Beträffande Frankrike bör hänsyn tagas även till
de italienska krav, vilkas förverkligande så länge uppskjutits
men som ej blivit mindre aktuella efter axelpartnerns senaste
makttillväxt utan nu av Mussolini formligen satts på dagordningen.
Ett angrepp mot någon västeuropeisk stat skulle väl i nuvarande
stund tämligen säkert framkalla ett världskrig, i varje fall, om
den angripne försvarade sig. Oklarare är däremot, hur långt västmakterna för närvarande äro redo att sträcka sig i öster och sydöst. Att kraftiga försök göras att konsolidera förbindelserna mellan England, Frankrike, Ryssland och U. S. A. samt att till denna
maktgrupp anknyta så många som möjligt av Nord-, öst- och Sydösteuropas stater, är tydligt. Ovisst är däremot, hur pass fast och
handlingsduglig denna koalition kan göras och vilket skydd den
kan tänkas bjuda sina mindre medlemmar och skyddslingar. Den
tid, som försatts av Macdonald, Baldwin och Blum för västmakternas upprustning, har ännu icke tagits igen. Det förefaller även,
som om delade meningar rådde inom det engelska kabinettet, där
lord Halifax synes yrka på en starkare politik, medan sir John
Simon förfäktar maximen wait and see och en isolering, som knappast längre kan tilläggas attributet splendid.
Med det kunskapsmaterial, som nu är tillgängligt för allmänheten, kunna förmodanden om Tysklands större eller mindre aggressivitet och dess närmaste riktning icke bli annat än kannstöperier.
Säkert är blott, att inga garantier gälla och att de metoder, som
på en natt krossade Tjecko-Slovakiet, med små förändringar kunna
brukas mot vilken som helst av Tysklands grannar, som ej är
moraliskt och materiellt redo till motvärn. Om man i Berlin förbereder dylika aktioner mot någon, är däremot höljt i dunkel. Det
bör också hållas i minnet, att ingen annan mindre stat intager
en ur tysk synpunkt så olämplig geografisk position som TjeckoSlovakiet eller så konsekvent som den forna Pragregeringen har
förfäktat en tyskfientlig politik, som måste skapa ett verkligt folkhat. Ur dessa bägge synpunkter äro särskilt de nordiska länderna
152
En ny påminnelse – –
helt annorlunda ställda och borde alltjämt trots vissa pressorgans
dåraktigheter kunna påräkna en viss goodwill i Berlin.
I det oklara och hotfulla europeiska läget synes ingen anledning
föreligga för Sverige att frångå den politik av konsekvent och
opartisk neutralitet, som visat sig åtnjuta alla viktigare meningsriktningars gillande. Däremot synas starka skäl tala för ytterligare forcerad utbyggnad av vår försvarsberedskap. En dylik
rustningsökning har icke spetsen riktad mot något bestämt håll.
Den gäller lika mycket ett tyskt invasionsföretag och ett försök
av västmakterna att utnyttja Sydsverige som bas för sina bombflottiljer, för att ej tala om Sovjetrysslands eventuella »närmanden». Dess mål är blott att värna Sveriges frihet, gränser och
neutralitet, och den kan därför ej uppfattas som riktad mot någon
bestämd maktgrupp, om denna icke har för avsikt att sätta dessa
för oss omistliga värden i fara. De räddhågans bacillbärare, som
mena, att man bäst vinner de mäktiges bevågenhet genom att förhålla sig still och ej vidtaga andra skyddsåtgärder än att sticka
huvudet i busken, böra begrunda den Chvalkovskyska politikens
resultat och Greklands öden under världskriget.
Beträffande den personliga försvarsberedskapen föreligger ett
utarbetat förslag, armechefens, vilket bör betraktas som ett absolut
minimum. En övervägande opinion torde i nuvarande läge kräva
.dess snabba och fullständiga genomförande. Regeringens förslag
ter sig därför i viss mån som en halvmesyr. Svårare är det för
lekmannen att bedöma i vad mån den materiella upprustningen
går att ytterligare påskynda och komplettera. Särskilt är det frå-
gorna om luftvärn och luftskydd, som här ställa sig och där en
viss oro beträffande beredskapens grad torde vara allmän. Man
frågar sig också i vad mån vår krigsindustri (i detta fall väl lika
med Bofors) arbetar på beställningar åt utlandet av sådan materiel,
där vi själva ännu ej äga allt, som vi behöva, och i vad mån man
som kompensation för leveranser till utlandet av viss materiel
skulle kunna uppnå en forcerad import av sådana förnödenheter,
som vi själva icke f. n. producera i tillräcklig utsträckning. Gasmasker för civilbefolkningen synas vara en dylik artikel, där en
snabb komplettering är livsviktig.
Kuppberedskapen på Gotland, i Skåne och i Kiruna äro andra
frågor, där en viss ängslan alltjämt torde finnas, bränsleförsörjningen – olja såväl som koks – likaså. Det gäller här områden,
153
Jdtc-r
En ny påminnelse – –
där många skulle vilja se statens hand i kraftigare och snabbare
verksamhet. Slutligen synes det i detta läge vara hög tid att på
allvar gripa sig an med Ålands befästande, i klar insikt om att
vår eventuella motpart, vem den än blir, i alla händelser icke kommer att spilla någon tid på juridiska petitesser, om den stora
katastrofen inträffar.
Lika viktig synes en annan sida av beredskapen, den moraliska,
vara. Ett av folkpartiets mest ansedda språkrör har nyss framkastat tanken på en nationalregering med företrädare för alla de
fyra stora partierna. Om stormen ej saktar av, måste tiden vara
mogen för en dylik koalition. Det är tänkbart, att personfrågor
skulle vålla svårigheter; det är även möjligt, att 1940 års valutsikter
skulle te sig gunstigare för de borgerliga, om de då alltjämt stode
i oppositionsställning. Men i en tid, då det varje ögonblick kan
gälla rikets frihet, synas dylika kalkyler oändligt futtiga. En nationell koalition skulle innebära en oförliknelig påminnelse om lä-
gets allvar till allt Sveriges folk. Den skulle giva regeringen friare
händer i dess arbete för beredskapens stärkande och neutralitetens
hävdande, och den skulle hos vissa skikt av svensk borgerlighet
undanröja känslan av att vara ställd utanför rikets styrelse och
i stället inskärpa, att vi alla sitta i samma båt, vi må ogilla vissa
detaljer i navigeringen aldrig så livligt. Om jordmånen för vissa,
enligt vår mening i sak ogrundade, känslor av maktlös bitterhet
försvunne, undanröjdes också viktiga förutsättningar för en främmande propaganda att skapa split och söndring. I en kritisk stund
skulle dylik agitation med säkerhet icke utebli, och det gäller att
rusta sig i tid. De hetsiga partistriderna under världskrigsåren
stå som avskräckande exempel, och ingen kan vilja se dem i en ny
kritisk tid upprepade. Hur mycket starkare skulle vårt land icke
ha kunnat utgå ur världskrigets prövningar, om den nationella
samlingens ide varit levande och fått gestalt under alla krigsåren~
Inför framtidens hotfulla perspektiv borde alla betänkligheter som
förestavas av personliga ambitioner, parlamentarisk dogmatik
eller partitaktiska hänsyn, yäga fjäderlätt mot plikten att överlämna riket med oförminskad frihet och ära till kommande släkten.
25.3. 1939.
154

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism