Print Friendly

En homerisk hemfärd i sonettens form

Av Lars Anders Johansson | 9 mars 2018



Hade inte Hjalmar Gullberg kommit först så kunde Lars Anders Johansson diktsamling ha hetat ”Sonetter i okonstens tid” – fast hos Gullberg 1958 var det terziner. Nu blev titeln helt enkelt ”Sonetter”. Peter J Olsson har läst den.

Syftet är delvis detsamma: Att ställa sig i motsats till modernismen, som på dessa 60 år varit normen. Ett normkritiskt anslag helt enkelt.

I ett förord som närmar sig en essä argumenterar Lars Anders Johansson för sonetten och den bundna versen, men deklarerar samtidigt en viss frihet från sonetten stränga jambiska meter mot ”språkets mjukare rytm”. Samt att han inte tvekar att som Karlfeldts dalmålningar på rim ligga nära pekoralet. Det hade han knappt behövt göra:

Hantverket är det inget fel på, små avvikelser är ingen brist i rytmen och inte är det något större fel att skriva bunden vers om nyårsdagens bakfyllepizza.

Låt mig därför börja med att säga att ”Sonetter” är ett storverk, ett mästarprov. Med denna samling av trettiofyra enstaka sonetter och åtta sonettkransar visar Lars Anders Johansson att han behärskar diktkonsten: Formen är utmärkt, innehållet sammanhängande och talar om och till djupt mänskliga erfarenheter. Detta är riktig poesi.

Snart ska den klinga ut och sedan dö:
Min sista ton, min allra sista not.
En vindpust vid det stora bergets fot,
En krusning på en annars stilla sjö.

Sonetten är ju inte bara bunden vers, den har många varianter genom historien och inte bara i rimflätningen. Redan de mystiske 1600-talspoeten Skogekär Bergbo skrev sina svenska sonetter på sex-fotad jambisk vers när han var med och skapade en svenskspråkig poesi, och inte den vanliga med fem takter. Sonetten kan vara synnerligen fri, som i Lars Gustafssons ”Sonetter” från 1977. Men den har behållit sin lockelse för många poeter. I nutid till exempel Lotta Olsson. Medan den svenske mästaren nog är Frans G Bengtsson, en författare vars attityd har en viss likhet med Lars Anders Johansson.

Men det finns anledning att diskutera versmåttet hos Johansson, det illustrerar både styrkan och svagheten i sonetter på svenska språket. Sonetten består av fem jamber, en jamb är i modern svensk poesi en versfot bestående av en obetonad och en betonad stavelse, orimmat blir det blankvers, den form Shakespeare oftast gav sina dramer. Det är alltså en fallande vers vilket bara det kan ge dikten en melankolisk eller ironisk framtoning. Men det kan ändras snabbt, inte minst för att det gå att lägga till en obetonad stavelse sist och med den bilda tvåstaviga, kvinnliga rim istället för de enstaviga manliga. Då kan sonetten plötsligt bli en obetonad stavelse följd av fem stigande trokéer. Det melankoliska bryts i en lätt triumferande ton.

Problemet med den tvåstaviga versfoten är i svenska språket inte de flerstaviga orden. Vi tenderar ofta att betona varannan stavelse, den svenska kocken i Mupparna skulle mycket väl kunna läsa sonetter. Snarare är det att vi har ett antal tvåstaviga ord, ofta sammansatta som har samma betoning på första och andra stavelsen – en spondé med den klassiska benämningen. När dessa passas in i den jambiska rytmen kan det kännas lite fel. Ett annat problem är att svenskan har en rad enstaviga ord som ofta följer på varandra – så också hos Johansson. Också där är betoningen inte helt självklar, och om man beaktar även stavelsens längd kan det kännas lite konstigt. När ”att” blir betonad kräver det en känsla för meningen i övrigt, och där lyckas Johansson bra – han har ju en lång erfarenhet som vissångare – och visdiktare.

Ett särskilt kapitel är i detta sammanhang våra personliga pronomen, kanske framförallt de mer direkta jag, du och vi. Här är det inte självklart om dessa är betonade eller ej – i talspråket ger ofta olika betoning olika betydelser. Lars Anders Johansson växlar här mellan att ge dem betoning, i samma sonett kan du och jag uppträda både betonat och obetonat – de fungerar emellertid väl, åtminstone efter en omläsning. Den första impulsen är emellertid ibland främst när strofen inleds med ett obetonat du eller jag, där läsaren först skulle välja att betona detta pronomen.
Till exempel i sonetten Straffet, som börjar:

Du straffar mig för det som du har gjort,
Istället för att söka reparera.

Men detta är finlir på mittfältet, det viktigaste är att de djupa uppspelen fungerar.

Budskapet i dikterna är till stor del melankoliskt, i bästa fall uppehåller de sig vid hoppet i att framtiden, till exempel ett nytt år skall innebära något bättre än det flydda. Annars är det dystra berättelser över kärlek som slutat i elände och otrohet, eller i alla fall slutat. Det är som alltid i det förlorade som poesin lever, inte i att sitta förnöjd och lycklig på sitt moln. Som när den ensamma lägenheten skildras då såväl moln som förnöjsamhet försvunnit efter en separation:

Tänk, allt som är ett hem kan lätt försvinna
All trevnad rövas raskt ifrån dess sal
Och det som levde blir till ett tomt skal

I några dikter känns diktarjaget igen från Lars Anders Johanssons visdiktning, då under namnet Lysander, som trots det spartanska namnet är en äkta produkt av det sena 1900-talets svenska folkhem. Framförallt i sonettkransarna ges föremålen för dikterna bild i klassiska kvinnogestalter, den mest moderna Lady Macbeth. Där dansar Salomé, där spinner Penelope, där gråter Eurydike, där förråder Delila och där förtvivlar Medea.

Scenerna är de klassiska, men ges ofta en nutida tappning, Eurydike manas att inte sörja sin Orfeus:

Han var en trubadur, en musikant
Och såna kan man inte lita på,
Den sanningen är var och en bekant

Av skäl som var och en lätt kan förstå.
Nu sitter han på värdshus och är full
Gråt inte mer för vackre Orfeus skull.

Mest uppskattar jag nog sonettkransen om Penelope, Odysseus trogna maka som väver en väv och var natt repar upp den för att slippa de friare som dykt upp under makens bortavaro. Historien är den kända, gamla. Men skildringen är ny, om än i klassisk form. Därmed visar den en av de stora poängerna med bunden, regelbunden och rimmad vers. Det är inte bara så att den blir lättare att lära sig och ta till sig, själva den självvalda begränsningen inom ett formellt system lockar fram en kreativitet som inte hade funnits under helt fria förutsättningar. Schack hade heller inte varit det kreativa spel det är utan de tidlösa reglerna.

Och detta gäller alltså inte bara versmåttet. Utan också motivet. Genom att återvända till de klassiska, närmast arketypiska berättelserna når dikten en frihet att säga något tidlöst. Genom att skriva om antikens hjältar och hjältinnor kan vi nå en bättre förståelse för oss själva i denna digitaliserade och kalejdoskopiska tid.

När William Butler Yeats skulle skriva om sitt liv i det tidiga 1900-talets Irland valde han att poetiskt segla till Byzantium. Och nog var det detta som Hjalmar Gullberg menade när han talade om en ”homerisk hemfärd till oss själva”

Lars Anders Johansson har presterat just en sådan homerisk segling hem till oss själva.

Nu är inte detta första gången jag stöter på sonetter av Lars Anders Johansson. För några år sedan publicerade han en nyårssonett på sin Facebooksida, och jag kunde inte låta bli att skriva en svarssonett. Och den kan också nu i någon mån sammanfatta denna recension:

Du blir, med tiden, nu en alltmer lätt en
på klanger, versens fot och rytmens takt.
Allt det som bildar ram för diktens prakt
och det som skapar skönaste sonetten.

En konstform gjord för den som värnar rätten
att hylla fritt och högt kulturens makt,
en dikt som söker bortom år kontakt
och satsar allt på Västerlandsrouletten.

Ty nu är medeltid och ulvar hörs
i nejden – bror blir broders bane lätt,
och statens fogde lurar på din börs.

I spjutstångs ände sitter maktens rätt.
Så dags att väpna sig med diktens dans
och skapa än på nytt en renässans!

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner