En hedersam söndag

På söndag högtidlighålls Veterandagen, en senkommen med nödvändig ceremoni för de som riskerar livet i nationens tjänst. Amanda Wollstad skriver om en dag att uppmärksamma, och en medalj som delades ut i grevens tid.

Min gammelmorbror Åke dog nyligen. Nästa vecka skulle han fyllt nittio. Han levde ett rikt och omväxlande liv, bodde på tre kontinenter och var verksam som såväl ingenjör som diamantletare. Och så var han veteran, verksam som tolk i de svenska FN-styrkorna i Kongo i början på sextiotalet.

De var födda och uppvuxna i Kongo, Åke och min mormor och de fem andra systrarna, barn till svenska missionärer. Därför talade han redan flytande Swahili, vilket inte var helt vanligt i Sverige för femtio år sedan.

Det var en annan tid, också militärt. Efter mission lämnade man in sin utrustning och åkte hem. Någon debriefing eller några avlastningssamtal var det inte tal om, oavsett vad man sett eller gjort under insatsen. Det var ordningen under många decennier av svenska missioner.

Åke klarade det bra, andra gjorde det inte. Någon vidare hjälp för de senare fanns inte att få. Den egna gruppen, missionskamraterna, fick ta hand om sina egna.

Det gjorde de visserligen med den äran, i få sammanhang är civilsamhällets inneboende kraft så uppenbar som bland veteraner och deras anhöriga. Kamratförbundet Fredsbaskrarna har under många år drivit frågorna kring veteranernas rättigheter och välmående. Relativt nystartade Veteranstöd Rapid Reaction, VRR, samlar huvudsakligen på Facebook ihop tiotusentals kronor i månaden till enskilda veteraner i akut ekonomisk knipa och har flera gånger räddat hus och hem för såväl pensionärer som barnfamiljer när de löst skulder hos Kronofogden på väg att gå till utmätning. Individzonen stöttar anhöriga genom ensamhet och oro.

Men det var nationen Sverige som sända ut unga män och kvinnor för att försöka framtvinga fred ur kaos och lidande, och det borde vara nation Sverige som tar konsekvenserna.

Det har blivit bättre. Dagens veteraner genomgår utvärderingar både innan de åker ut och när de kommer hem, och följs upp efter missionens slut. Anhöriga informeras och stöttas inför och under bortavaron. I januari i år öppnade Veteranmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala, en öppenvårdsmottagning specialiserad på veteranvård.

Och på söndag högtidlighålls Veterandagen. Också det är en relativt ny företeelse, dagen har bara haft statsceremoniell status sedan 2011 och det monument man samlas kring – ’Restare’ – invigdes två år senare.

Ceremonin på Djurgården i Stockholm är pampig. Representanter för landets regementen och flottiljer paraderar med sina fanor, tillsammans med Polisen, Tullverket, Sida och andra civila myndigheter som skickar sina medarbetare på utlandsuppdrag av det mindre glamorösa slaget. Hans majestät konungen delar, med assistans av prins Carl Philip, ut förtjänstmedaljer och medaljer till de som sårats i strid.

Överbefälhavaren och Försvarsministern talar, och i år för första gången också Statsministern. Fredrik Reinfeld kom aldrig, trots att han som statsminister var ytterst ansvarig för att skicka svenska soldater i strid. Det tog Stefan Löfven ett år att ta sig i kragen, men söndag är i vart fall ett tillfälle då han kommer överskugga sin företrädare.

Åke var på veterandagen förra året. Jag hade hjälp till att förmedla kontakten med försvarsmakten och han skrev ett kort efteråt och tackade för hjälpen. Han var så stolt över att ha få marschera med Fredsbaskrarna, och att ha fått träffa kungen.

Jag kommer sakna honom, men jag är glad över att han hann uppleva det. Att han äntligen tackades och medaljerades för sin insats för fred, för mänskliga rättigheter, för den svenska flagga han bar på uniformen. Även om det tog över femtio år.

För Åke var en hjälte, precis som de tiotusentals män och kvinnor som gjort och gör samma sak. Riskerat liv, hälsa och välmående för andra. För en friare, tryggare och bättre värld. För Sverige.

Det är på tiden att vi uppmärksammar det, både som nation och individer.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift.